Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled (del 4) – Kringen-passet, 26 Augusti 1612

Rutebil-Stasjonen i Otta ved Jernbanen – och berget ”Pillar Guri” i Bakgrunden…

Knappa 1 km söder om Otta – nuförtiden ett samhälle med kanske 2300 invånare – ligger Kringen-passet. Om Våren 1940 var en händelserik tid i Norges historia (se del 3 av vår resekrönika) så är slaget vid Kringen, 26 Augusti 1612, inte mindre betydelsefullt för hel Nordens och Nordeuropas historia, fast ingen vill minnas det idag, de tröga svenskarna allra minst. Norrmännen däremot, har lagt ”Sinclairs Vise” och de skotska klanernas tåg genom Norge på minnet.

De kom för att ansluta sig till Gustav II Adolfs svenska armé – tilsammans med Färeöingar, Engelsmän och Irländare, både i form av Ulstermän från det protestantiska Nordirland och ”gröna” eller katolska Irländare söderifrån, samt en och annan Norrman med flera Nordmän, som ville tjäna Sveriges rättmätige Konung och fanan med de svenska färgerna. Samma färger vajar ännu över ett fritt Ukraina, som ni alla vet. Tillsammans var de en skara på dryga tusen man som nalkades Kringen och floden Ottas utflöde i Gudbrandsdalen, där Ottadal tar slut. Skottarna var i och för sig bara omkring 300, men tåget emot Kringen-passet växte ut efter hand, när fler och fler anslöt sig till det.

Det har blivit felaktigt rubricerat som ett rövartåg emot fredliga norska bönder, men för den saken finns få eller INGA bevis – Skottarna och de andra hade föga anledning att plundra, eftersom de rörde sig genom ett fredligt sinnat land – men varför de blev så nedsvärtade i just Norsk historia, skall vi beskriva anledningarna till nedan.

2014 gjorde det Färeöiska bandet ”Tyr” – som tagit sitt namn efter Asatrons gud för Sanning och Rätt – sin version av ”Sinclairs Vise” – nedtecknad (men inte skriven !) av norrmannen Edvard Storm 1781

Det finns otaliga versioner av den Färeöiska och Norska folksången – vars titel inte alls skall stavas med Z, fast vissa okunniga personer tyvärr gör så på Internet numera. George Sinclair, från den skotska klanen med samma namn, stavade aldrig någonsin sitt namn så, och det gör samma skotska klan inte heller idag. Det finns i och för sig en svensk ”Sinclairs Visa” från 1739 också, mer än 88 strofer lång, men den handlar om den svenske majoren Malcom Sinclair vid Livgardet, som mördades av 6 stycken ryska agenter i Breslau, nutidens Wroclaw i Polen – på direkt uppdrag av den ryska statsledningen. Ryssland är sig alltid likt, då som nu. I den sången samtalar den döde Sinclair med Karl XII på de Elyseiska Fälten, ett Hedniskt och inte alls Kristet paradis, och där säger dessa två herrar bland annat:

»Ja så», sad’ kungen, »men hör på:
»Hvar var du, när du dödde?»
»Tre mil från Breslau, när en å
Ur mina ådror flödde.»
»Hvem mördat dig?» »Sex ryske män,
Som stulo af mig lifvet;
Had’ jag fått tid, jag dem igen
Skull’ snälla piller gifvit.»

Snälla piller” betydde på 1700-talet kulor som går ”schnell”, ja geschwint – jämför nutidens ”snälltåg” som inte alls är ett särskilt snabbt sätt att resa, eftersom SJ oftast ställer in alltsammans.

”The Ancient Hunting Tartan” för klanen Sinclair, som enligt vissa kristifierade Engelsmän ursprungligen ska ha hetat ”St Claire” och ha härstammat från 900-talets Normandie.

Om det var så, var de ju hedniska NORDMÄN och inte alls kristna från början…

Men – låt oss inte gå händelserna i förväg. Redan 1606 hade skotten Jacob Spens – ursprungligen från klanen Macduff, omnämnd i Shakespeare’s ”Macbeth” befunnit sig i Stockholm tillsammans med sin bror James, som var officiell ambassadör för Storbritannien i Sverige.  Spens hade lovat Karl IX militärt stöd i händelse av krig med Norge-Danmark, och sade sig lätt kunna skaffa fram ett stort infanteriregemente om 3000 man från de skotska Högländerna.  När Kalmarkriget bröt ut mellan Sverige-Finland-Baltikum och Danmark-Norge år 1611 var det – efter fem år – dags att infria löftena. Klanen Spence borde stå vid sitt ord, och det gjorde den också – som alla trogna skottar. Kalmarkriget var ett rent anfallskrig på Sverige från Dansk sida – och därom är alla sentida historiker ense.


Diplomatiskt Memorandum, nu i Brittiska Riksarkivet, skickat från James I:s privatsekreterare till Roberth Anstruther, Engelsk ambasadör i Köpenhamn, 9 Augusti 1612

Problemet var bara, att James I av England – samtidigt också James VI av Skottland och Irland – kände till dessa planer. Han var en kristen fanatiker.King James Bible” som idag av bokstavskristna amerikaner i landet Trump anses vara den enda rätta och sanna bibelöversättningen på Engelska, används fortfarande, trots alla felaktigheter. Och inte bara det. ”King James” är känd som den kung, som mer än andra införde Häxförföljelserna i Storbritannien, och såg till att tusentals skotska, irländska och engelska kvinnor kom att fängslas, torteras, avrättas och brännas på bål. Varför det ? – Undrar ni kanske… Jo – år 1589 hade James – som uppfostrades av vidskepliga katoliker, trots att han senare sade sig vara en sund protestant – gift sig med Anna av Danmark – men skeppet som skulle föra henne över Nordsjön blev försenat på grund av storm, precis som alltid i September.

Den kristne galningen började nu beskylla ett helt dussin eller mer kvinnor i Skottland för att genom häxeri ha framkallat stormen, och så avrättades bland annat en viss Agnes Sampson, efter att man torterat henne och de andra, bland annat genom att raka av allt huvud- och kroppshår, samt skära och bända i hennes vagina – man letade efter hemliga ”Divvel´s marks” eller extra spenar, som man trodde att de skotska häxorna var försedda med. James I godkände personligen inte bara en ny Bibelöversättning, utan också en bok om Demonologi, utgiven i London 1603. Dödsstraff, efter långvarig tortyr var det enda rätta för Hedningar, Kättare och Häxor – det skrev Kungen själv – och vad som hände vid Kringen, var faktiskt ett direkt resultat av detta.

Historiker har frågat sig, om inte James I var svårartat paranoid, förutom att han också var en såkallad ”god kristen” av en sort, som bara är alltför vanlig i våra egna dagar. Sanningen är nog att han var konspiratoriskt lagd i  största allmänhet, ungefär som Erik XIV – som på sin tid ju friade till Elisabeth I av England – men det var före hon blev drottning. Att det Engelska och Skotska hovet hela tiden kantades av mordintriger, avrättningar och politiska intriger å löpande band – samt att alla dåtida furstar väl försökte hålla sig vid liv och ta sina rivaler av daga med liknande medel, är också sant.

Hemma i högländerna fanns nu ädla män och klanhövdingar som Alexander Ramsay, James Mongepenny (jämför den senare ”Miss Moneypenny” hos Ian Flemings fantsifigur James Bond)  och en ”kapten Henry Bruce”. Framförallt Alexander Ramsay skulle få skulden som den egentlige anstiftaren till ”Skotertåget” – men det var mest för att han till skillnad från George Sinclair råkade överleva, och hamnade som krigsfånge i Köpenhamn.

”Slaget ved Kringen” och slutet för cirka 1000 man, däribland något hundratal skotska klankrigare – Tavla av Georg Nielsen Srömdal, Norskt 1800-tal

Skottar, irer och Färeöingar var vana att sedan Hednisk tid styra sig själva, och följde ingen katolsk eller kristen kung, men till den svenska stormakten anslöt de sig villigt och gärna, som det anstår fria och stolta män. Så kom det sig, att James I nu i största hemlighet skrev kurirbrev till Christian IV i Danmark, som med svek överfallit Sverige, och förde krig långt in i Småland.  Han skrev ungefär att ”det kommit till min kännedom att värvning bedrivits av klanen Ramsay” och – enligt de i Brittiskt Riksarkiv bevarade handlingarna att hans ambassadör skulle ‘take the first opportunity [to] advertise [to] him [the King of Denmark] of it in his ma[jes]ty’s name both how the levy was without his Ma[jes]ty’s warrant and how spe[e]dily his Highnes uppon the first hearing of it did take order to prohibit their proceeding.’

Den skotska styrkan skulle alltså stoppas, infångas och om möjligt dödas, till varje pris – eller  efter snart sagt vilka åtgärder som helst. Bara den danske Kungen företog sig något, så skulle det nog gå bra – trodde James I.. Så blev det också.


Målning av Adolph Tidemand – den skotska styrkan landstiger i Norge, Romsdalsfjorden, 19 Augusti 1612. Minst 500 Färeöingar, Irer och Engelsmän följde efter de 300 skottarna i större fartyg

Där skedde ingen plundring, och det har beräknats att cirka 150 Norrmän och folk av alla Nordiska nationaliteter anslöt sig till styrkan, som hela marschen mot Kringen alltså uppgick till närmare 1000 man. Samtidigt stod Lars Gunnarson Hågå (1570-1650), Danske Kungens Fogde i Möre och Romsdals län inuti Dovre Kyrka och skrek med hög röst: ”Gjef ljod – fienden har komme til lande !

Det var bara med fogdarnas och danska statens hjälp som 500 bönder kunde trummas ihop från trakten av Dovre, Otta och Gudbrandsdalen. Vid kusten stod alla på Skottarnas sida, och där skedde inget som helst motstånd eller plundringar, eftersom kustens folk också var fria män. Först vid Kringen-passet, hade Norrmännen ordnat en väldig timmerbröte på Otta-älvens norra sida, som de välte ned när täten på den svensksinnade styrkan redan passerat. Så gick det till. Anförare för norrmännen denna dag var Lars Gunnarson Hågå själv.

Vägen genom passet har senare successivt breddats och byggts på, från 1600-talets dåliga vägstandard. Såhär såg det ut år 1733, enligt en nutida norsk lokalhistoriker (från år 2000), som har forskat ordentligt på det här och till skillnad från amerikanska bloggar och annat dumt man kan hitta på Internet inte ljuger. 

Redan då hade man uppfört en första ”Kringen-stötte” eller ett monument på platsen av slaget, som visade exakt var det stod. Den har senare flyttats och vandaliserats, även om den finns kvar på annan plats idag.

En viktoriansk skotte vid namn Thomas Michell kunde i sin rese-guide från Norge år 1886 EXAKT beskriva hur timmerbröten såg ut, och ritade en bättre skiss över platsen för slaget:

Här syns tydligt skillnaden mellan bergsilhuett, två större höjder och dalbottnen på östra sidan av älven Otta. 

 

Norrmannen Joachim Christian Geelmuyden Gyldenkrantz Frich tyckte anno 1845 att Kringen-passet såg ut såhär:

Bevisligen anlades den sk ”Nyvegen” förbi Kringens by år 1855, och innan 1912 tillverkade man detta vykort, som såldes till turister

Här syns tydligt den sönderklottrade och vandaliserade första ”Kringenstötten” som restes år 1822 – alltså 210 år efter själva slaget. År 2000 såg det monumentet ut såhär, efter att man flyttat bort det från den ursprungliga platsen:

Idag ser trakten av Kringen-passet ut såhär, enligt kartan….och ”Store Norske Leksikon”

Här är ett foto som vi själva tagit av aktuellt terrängavsnitt, copyrigth Hedniska Tankar – legenden talar om en lada från 1600-talet, som låg just här men som förstördes under 1940 års slag vid Kvam, och Britternas reträtt – den gången…

Ointelligenta amerikaner har skrivit på nätet om ”Pillar Guri” – en kvinna som nog inte existerat i verkligheten, men till vars fiktiva minne en stenpelare eller ”stötte” satts upp på toppen av Guri-berget, som ni ser till vänster på bilden ovan. I själva verket skall hon stavas PRILLAR Guri – eftersom hon enligt en folksagesamling avupptecknad på 1830 talet av en präst i Vågå, Hans Peter Schnitler Krag antagligen spelade på Prillar-horn, alltså ett ”spele-horn” som man säger i Dalarna, eller ”spillåpipa” från Härjedalen. Folkfantasin utrustade henne så med en Näverlur, men det är osäkert om näverlurar egentligen förekommit i Gulbrandsdalen i någon större utsträckning. Hursomhelst finns de över hela Nordeuropa, ja så långt borta som i Ukraina, där man gör dem av björk och björknäver, precis som här. Instrumentet kan mycket väl ha ett indoeuropeiskt ursprung, från hundratals eller tusentals år före någon värdelös ”kristus” – men eftersom lurar av björkbark lätt ruttnar, finns det inga arkeologiska bevis för den saken. 

 

Vapenskölden för Sel Kommune i Norge – där Otta och Kringen ligger – ser numera ut såhär, och hyllar den fiktiva lurblåserskan, som antingen skall ha givit förvarning om ”Skotertauget” som utkik, blåst signal till anfall, eller segerfanfar – alternativt alltsammans, i tur och ordning. Någon gård med namnet ”Prillar” eller ”Pillar” har aldrig funnits. ”Guri” eller ”Guro” är ett vanligt norskt namn, det kommer av det nordiska Gudrun, som redan finns i Sigurd Fafnesbanes saga, och i namnformen ”kuthrun” i Nibelungelied tillika. ”Guro Rysserova” eller ”Gudrun Häströv” är ett noa-ord för den norska Huldran, som ju anses ha en häst-svans och ibland kan blåsa i Näverlur hon också, liksom den senare så berömda ”Fäbod-jäntan”… Med falu-korv i högsta hugg…

 

Den norska lågbudget-filmen ”Thale” från 2012 handlar om ”Guro Rysserova” och andra ”Huldre-Eventyr”. Den är minst lika blodig som 1612 års händelser vid Kringen.

Slaget vid Kringen varade högst i någon timme. Den skotska hären skingrades för alla vindar, men många män flydde över bergen till Sverige, och ungefär 300 av de cirka 950 tog sig faktiskt fram till Gustav II Adolfs armé. Det kan nämnas, att inte mindre än 34 skotska Överstar eller regementschefer tjänstgjorde i den Svenska Armén under Gustav II Adolfs Regeringstid, liksom 50 Överstelöjtnanter eller Bataljonchefer, och till det kommer ett oräknat antal Majorer och Kaptener på Kompanis nivå, liksom minst 5000 soldater av alla tjänstegrader och i alla vapenslag. Vi har mycket att tacka dem för, för deras insatser är av värde också för historikerna. Vi kan tänka på män som Sir Patrick Ruthven, Lord of Ettrik,  Överstelöjtnant Robert Monro – som var historiker och dagsboksförfattare under 30-åriga kriget och tjänstgjorde tillsammans med de finska Hakkapeliterna samt förstås Fältmarskalken Alexander Leslie, den störste av dem alla – som skulle stötta Oliver Cromwell i det Engelska inbördeskriget…

134 skottar togs till fånga efter slaget, 26 Augusti. Ungefär 300 man låg döda på marken, eller under sten- och timmerbrötarna. Följande dag – 27 Augusti – avrättades inte mindre än 116 av fångarna, troligen av uppretade bönder – den Norske ståthållaren på Akershus skulle senare skriva att skottarna ”under sin marsch absolut icke vare sig bränt, dödat eller gjort någon åverkan”

2012 – precis 400 år efter slaget – skulle tidningen ”The Scotsman” ta in en artikel, som hävdar att detta var det största enskilda krigsbrott, begånget av någon Europeisk stat, som bedrivits emot Skotska soldater i utländsk tjänst – och det fanns sammanlagt 10 000 av dem under tidigt 1600-tal. 

Nere i Köpenhamn skulle ambassadör Sir Robert Anstruther skriva följande – ur det Brittiska statsarkivets handlingar:

‘Doubtless your M[ajest]ie hath hard of that infortunat accident that hapned unto 300 of your m[ajest]is subjects which landed in Norroway, under the conduct of Alex[ande]r Ramsey (Lieutenant Colonell unto Coronel Ramsay) Captane Hay and Captane Sinclaire after they had marched six dayis within the cuntry pressing to goe through to Sweden, were overcharged by the inhabitants of the country and all killed except the said lieutenant Ramsey and captane Bruce, James Monypenny and James Scott these foure were sent to Denmark efter their coming hither a counsel of warre was called to have examined them and efterward to have given judgement upon them’

18 man överlevde den massaker som skedde – och av dem blev 15 stycken skickade till ett Danskt Regemente framför Älvsborgs fästning, som hade fallit till danskarna 12 Maj det året. Bara de 3 befälspersonerna som nämns ovan, skickades till Köpenhamn för förhör och sjöförklaring, men de fick alltså slutligen återvända till Skottland. Under slaget stupade minst 6 norska bönder, och 12 blev svårt sårade. 

De 300 Irländare, Färeöingar, Engelsmän och enstaka Skottar som tillsammans med en del Norrmän gick i Svensk tjänst, utrustades snabbt med nya uniformer – och de gick alltså INTE klädda i Kilt eller ”plaids” – detta enligt Göte Göranssons bok ”Gustav II Adolf och hans Folk” s.72-73.

Långtifrån alla skottar och irer – betecknade som ”irren” eller dårar i detta tyska propaganda-blad år 1631 bar kilt eller plaid. De flesta hade vanliga svenska uniformer, eller vad de kunde komma över i klädväg.

Under utgrävningar nära Otta har man hittat minst en skotsk ryttarpistol, en Lochaber-yxa – alltså ett slags hillebard – och flera hjalt till ”Claymore-svärd” och sablar från tiden. 1912 – till 300-årsminnet – satte Norske Kungen upp en ny ”Kringen-stötta” vid det gamla slagfältet – som ni kan se här.

 

Monumentet från 1912, med den fiktiva Guro…

1612 var också året då Sigsimund Wasa – som fortfarande var Kung över Polen, Litauen, Vitryssland och Ukraina – skrev ett brev till hertig Johan III – det daterades 7 april – och tyckte att Karl IX samt Gustav II Adolf – som ju blev Kung året innan – hade använt ”Hinderlist” eller försåtliga manipulationer för att göra sig herrar över Finland-Baltikum-Sverige.

Och hade det inte varit för Kalmarkriget, och Danskarnas anfall – vem vet hur det då hade gått ?

Sverige och de Nordiska Länderna hade kunnat förenas, tillsammans med Polacker, Balter och Ukrainare. Ett enda Rike, som sträckt sig från Färeöarna till Nordkap, från Östersjön till Svarta Havet.

Ett lås och värn för hela Västerlandet, gentemot horderna från Öster och Söder, som ännu kväljer oss.

Vad sker i Mellersta Östern, Vad sker i dagens Ukraina ?

Europa och Norden har en uppgift, och den uppgiften är att skapa fred – för de folk som är oförmögna att förstå vad verklig fred och väpnad neutralitet innebär.

Först idag, när vi med Engelskt bistånd blivit medlemar av NATO och fått en ny roll för att trygga vårt gemensamma folkhem, kan denna dröm komma att bli verklighet.

Kringens döda väntar på upprättelse, liksom Gustav II Adolfs forna Armé.

En dag skall den komma åter – och då stundar bättre tider för Europa och Hela Världen !

 

Profilbild för Okänd

VARNING – Kristna HISTORIEFÖRFALSKARE härjar i Lund med Omnejd

I staden Lund med omnejd har en lokal debatt blossat upp kring tolkningen av Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”. Den kristne medeltidsarkeologen Sven Rosborn vi Malmö museum gjorde för några år sedan stort oväsen om  en viss avsigkommen klerk vid namn Avico – han behandlade egentligen staden Wolin eller Jomsborg i Polen, och inte Lund, men skrev en kristen partsinlaga om Norden under det 960-tal då han förmodligen levde – lika partisk som någonsin Adam av Bremens meningslösa skräckhistorier om Gamla Uppsala – en plats han aldrig någonsin besökte själv, men fick höra om ryktesvägen vid Sven Estridsens hov.

Arkeologiska fynd har förvridits och vantolkats av kristna fanatiker, vars syfte är att förvanska och förfalska den skånska historien. Nu sprids lögner och ”fake news” om St Clemens Kyrka i Lund och utgrävningarna där – de slutfördes redan på 1980-talet – och även groteska påståenden om vilken kristen kyrka som var den första inom Sveriges nuvarande gränser

Visst står det mycket intressant om de Nordiska länderna – och inte bara Polen – i ”Gesta Wulinensis” – men kristet källmaterial skall tolkas med försiktighet, eftersom det är lika partiskt som Saddam Husseins eller de Iranska Ayatollornas utsagor om livet i det nutida väst. Det som står i krönikorna måste kompletteras med noggranna arkeologiska undersökningar som inte skall överdrivas de heller, och man måste använda sig av dendrokronologi och Kol-14 analys för att tidsbestämma eventuella träkyrkor – som också kan ha varit Asatrogna Gudahov – numismatik, osteoloi och tjogtals med hjälpvetenskaper förutom det. Rosborn är känd som en populär- och vulgär-historiker av kristet snitt, och har grundat tidskriften ”Populär Historia” som nuförtiden mest är en ”blaska” av till hälften AI producerad karaktär. 

Karta av Sven Rosborn från 2004. Vid Ringen fann man rester av en ”Trelleborg”, alltså en befäst, permanent Garnison och Förläggning för Danakungens Hedna Män !

Hittills har man ansett att Drottens Kyrka i Lund – som byggdes på Sven Tveskäggs befallning och uppkallades efter honom – Drott betyder ju Kung, Regent – är den allra äldsta i Norden, men Stenkyrkan kan omöjligen vara äldre än 1050-talet. De ömkliga resterna av tre små träkyrkor i närheten betyder INTE att det fanns tre kyrkor samtidigt i närheten av Kattesund, och Stortorget i Lund, utan att träkyrkorna brändes ned – av olika orsaker – Egil Skallagrimssons Saga berättar om det hedniska Uppåkras slutliga förstöring, efter att Lunds föregångare som stad hade existerat i mer än tusen år, ja ända sedan bronsåldern. Gudahovet i Uppåkra stod kvar ända till 900-talets slut, vilket är arkeologiskt bevisat.

Sven Tveskägg kristnades först mot slutet av sitt liv, då han var Kung också i England. Givetsvis skedde detta av rent handelspolitiska skäl, och man kan undra, hur pass ”kristlig” han egentligen var. Den äldsta träkyrkan i Kattesund är inte äldre än från cirka 1010-1014 – och har hittills alltid ansetts vara den äldsta i det nutida Sverige. De taffliga sagorna om Ansgars kapell i Birka är hittills ARKEOLOGISKT OBEVISADE trots diverse fanatikers försök att tolka en husgrund med stenar i en liten halvcirkel på ena gaveln nära Hergeirs förmodade Kungsgård vid Kugghamn, Björkö som ”bevis” för det kapell, som bara stod i högst 10-20 år, innan allt återgick till det gamla, och Hedendom och Asatro segrade under Birkas 850-tal. Men – och det är det viktiga – stenar eller en liten husgrund på 2-3 meter lagda i en halvcirkel på ena gaveln, bevisar INGENTING i sig. Detta kan lika gärna ha varit en efterbildning av romerska badhus (de hade absider redan före någon påstådd ”kristus”) – på 300-talet fanns det rikligt med dem i Trier, i Rhenlandet och övriga länder, som visst inte var okända för Birkas invånare, så hypotetiskt kan det lilla skjulet ha varit en bastu eller en badstuga, eller vävstuga, uthus eller vadsomhelst.. (se under ”arkeologi i Sverige” i vårt artikel-arkiv ovan)

Nu har de kristna fanatikerna försökt sig på att vantolka 1980-talets fynd från St Clemens (säg snarare Delirium Tremens ) gamla stenkyrka vid korsningen av Klostergatan och Stora Gråbrödersgatan istället.  Där har man hittat rester av en stavkyrka ja – tillika en medeltida stenkyrka och en gammal begravningsplats med halvruttna eller skletterade munkar, medeltidsmänniskor från 1200-talet och annat sådant – men vad bevisar det ?

1980-talets dendrokronologiska undersökningar och Kol-14 metod ska man inte lita alltför mycket på, eftersom de kan vara rysligt inexakta. Felmarginaler på 50 – 100 år är inte alls ovanligt – det vet till och med nybörjarstudenter inom arkeologi. Några vederhäftiga bevis för träkyrkans ålder har aldrig presenterats – men populärhistoriker har förvanskat och förvridit. Särskilt ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten i Sverige har lagt sig i, och publicerat rena falsarier på sina hemsk- eller hemsidor, som vi inte alls tänker länka till…

Falsarierna har också spridit sig till ”Lunds Turistinformation”, Wikipedia med flera sajter – allt på grund av kristen fanatism…

Bild från en sjaskig bakgård i Lund och ett bortglömt 1980-tal

Såhär ser bakgården ut idag. Här låg inte alls någon ”första kristna kyrka i Sverige”

 Föreningen ”Lunds ideella Turistinformation” har idag gått ut med en dementi av ”Svenska” Kyrkans och andras tramsigheter på Facebook – för det finns fortfarande INGA bevis för att en äldre träkyrka vid St Clemens skulle vara från 970-960 talet, som man på FALSKA grunder påstår. Dateringen motsvarar den tidigaste tidpunkten för vad som verkar några enstaka C-14 eller dendrokronologiska samples – men BEVISLIGEN fanns Gudahovet i Uppåkra, bara några kilometer därifrån, obränt och upprätt stående ännu vid denna tid. Som bekant har man byggt en kopia av det, men bara i halv skala, liksom på pin kiv, för att tvångsmässigt förhindra att nutida Asatroende kan använda det, och för att förminska och förklena allt till en lekstuga för barn. ”Christian Belittlement” eller kristet förminskande alltså, precis som alltid – då hela deras tro bygger på förföljelse av oliktänkande, och ständiga ”omvändelseförsök” liksom alla Monoteistiska, totalitära religioner…

Nya arkeologiska undersökningar på samma plats och samma totalt ointressanta bakgård kunde ge fler bevis, tror den ideella föreningen.

Vi citerar, ur deras inlägg:

Det sitter fortfarande en skylt av metall på planket ut mot Stora Gråbrödersgatan som informerar de som ser den att kyrkan byggdes omkring år 1050. Än har ingen sett någon anledning till att ta ner den.

På 970-talet härskade Harald Blåtand fortfarande över Skåne, och hans Jarl var Guld-Harald, ej att förväxla med Strut-Harald – dessa två var stora blotmän och Hedningar – och i och för sig är det väl inte helt otänkbart att kristendomens pestsmitta – som fortfarande hörjar i vårt land – spreds över till den Skånska sidan av Öresund under 970-80 talen. Skulle man slutligen kunna bevisa, att det funnits kyrkor som är äldre än tidigt 1000-tal på svensk jord, vore det en arkeologisk sensation, men vi Skåningar och Hedningar tar inte ut något i förskott. Numera lever vi med underkastelsens prakt-arslen och något som kallas ”Islam” mitt ibland oss alla, men vi lägger inte upp oss med röven i vädret som de 40 rövarna för den sakens skull !

Många ”lägger upp sig” inför Monoteism, Islam och Kristendom – men det är inte vetenskap… (bilden är skapad med AI)

Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled (del 3) – Slaget vid Kvam, 1940

Bara något fåtal kilometer från Dale-Gudbrands gamla hövdingagård och Gravhög i Gudbrandsdalen, Norge – mötte oss 8 Juli 2025 platsen för slaget vid Kvam, som det numera kallas. 5 minuters väg med långfärdsbuss, och obetänksamma resenärer, som inte vet vad slags bygd detta är, tittar inte ens åt alltsammans…

Egentligen borde man tala om ”Försvaret av Otta” – för järnvägs- och vägknuten Otta, belägen där floden Otta och Otta-dalen leder i det närmaste rakt västerut, i det land där Dovre ännu står – var vad man de facto slogs om, våren 1940, mellan den 25 till 26 april. I årtionden har man ljugit för svenska skolbarn och Gymnasister, och SVT ljuger ännu, i sina taffliga dokumentärer om Andra Världskrigets Sverige. Norge kapitulerade inte alls 9 april 1940 som alla tror, och slaget om Narvik, där svenska frivilliga som Allan Mann – junior-världsmästare i brottning – deltog på den allierade sidan, var inte det enda exemplet på hur framförallt Storbritannien, men också Frankrike försökte rädda det fria Norge, och i god anda utföra blixtrande räder till stöd för oss Nordbor. Jämför med dagens pyttesmå NATO-arméer, förkrympta expeditionskårer blott, ”divisioner” och bataljons-stridsgrupper som nästan helt och hållet bara existerar på papper, till skillnad från vad länder som Polen, Ryssland och Ukraina ännu har i fält – eller som redan är insatta i hårda strider. 

Vem minns ännu ”Operation Hammer” ? Vem hedrar ännu de 7000 Engelsmän, Fransmän och Norrmän som aktivt deltog i striderna 1940 ?

”Operation Hammer” under den brittiske Brigadgeneralen Generalmajor Sir Bernard Charles Tolver Paget bestod av tre separata landstigningar. Syftet var att nå fram till Lillehammer längs Gudbrandsdalen före de 6000 tyskar, som från Oslofjorden samtidigt rörde sig framåt, med Gebirgsjäger – ett helt regemente6 vanliga tyska infanteribataljoner, vad man nuförtiden kallar en motoriserad infanteribataljon – i själva verket bestående av pansarfordon, även om de fordon som förekom i Norge 1940 huvudsakligen var pansarbilar eller halvbandvagnar, med mycket svagt skydd, och inte alls vad som förekom nere på kontinenten. Utöver det kunde tyskarna också påräkna stöd från 2 stycken artilleribataljoner med eldrör på upp till 10,5 cm – och tillsammans räknade deras styrka 6000 man, mycket mer än de ungefär 1000 man – inklusive norska civilister och lokalbefolkning – som deltog i ”slaget om Kvam” – egentligen försvaret av Otta.

Den norska armén 1940 bestod inte alls av ”quislingar” och det ska man också komma ihåg. Tvärtom slogs den tappert, under sin överbefälhavare Generalmajor Otto Ruge, som tillfångatogs först efter 10 Juni 1940 – och som satt i tyskt koncentrationsläger på Grini under resten av kriget. Han avled först 1961. Jacob Hvinden Haug, också med Generalmajors grad – var chef för den 2:a Norska fördelningen – den hette aldrig ”division” och förde befälet vid Kvam – men vid slutet av april hade han bara 500 dåligt beväpnade infanterister kvar i det avsnitt av Gudbransdalen som slaget omfattade. De skulle få hjälp av högst 1000 Engelsmän, som vi ska se – men det var också allt. 1500 man skulle komma att försvara Kvam och Otta emot dryga 6000. De var underlägsna i antal med 4 emot 1, och hade sämre materiel och utrustning – det enda som talade för deras sak var terrrängen, men tyskarna var skickligare på att utnyttja den ändå.

Jämför situationen för dagens Nordiska arméer, vars motståndare utgörs av vissa stormakter, som också har hjälp av kriminella inne i vårt land, vissa politiska partier (för tillfället i opposition emot den lagligen valda Regeringen) med totalitära sympatier för Islams och Rysslands sak…och som tvärtemot vad de står och säger inför media och SVT (vars politiska sympatier är väl kända) bara kommer att avrusta och föra oss ut ur NATO igen, i takt med tramset från  Magadan Magda” Andersson med sina torsk-ögon, samt sina  alltför vanliga, intet betydande floskler.

Bildkälla till detta inlägg: Wikipedia och Public Domain, där inget annat anges. Alla landskapsfoton är COPYRIGHT ”Hedniska Tankar”.

Britterna och Fransmännen begick det allvarliga misstaget att dela upp sin styrka på tre täter. Det skulle de aldrig ha gjort. Ett alltför konventionellt tillvägagångs-sätt, en övertro på sin egen förmåga gentemot en taktiskt överlägsen fiende och en i hast ihopkommen operationsplan (man MÅSTE lära sig skilja mellan Strategisk, Operativ och i sista hand Taktisk nivå – totalt okunniga SVT-journalister och andra civilister vet inte vad de talar om) samt ”grönt ljus” från en viss Winston Churchill – vars egen militära karriär och beslutsfattande under Boerkriget i Sydafrika, Gallipoli 1915 – måste sägas vara djärvheten själv – ”offensiv anda” är en sak, förmåga att lyckas en annan, som en viss Fältmarskalk Montgomery långt senare skulle konstatera efter ”Market Garden” och i sin egen krighistoria, utgiven med några Cambridge-studenter år 1968.

Man landsteg både vid Namsos (Mauriceforce), Åndalsnes (Sickleforce) och Trondheim (Hammer-force) – under inledningen av ”Operation Hammer” kring den 12 april – och redan här brast det i samordningen – för i en terräng som Norges, och med dåtidens vägar – hur skulle man ens lyckas ? Tyska styrkor var redan på plats i Bergen 9 April, och deras flotta var stark nog att ”störa ut” allt underhåll. Inte ens om man hade haft tillgång till luft-trupp, hade ”Operation Hammer” några större utsikter att lyckas – vet vi i efterhand – och med historiska fakta bakom oss.

Framförallt ”The Green Howards” har blivit kända för sina insatser vid Kvam och Otta – och de har ett mycket fint Regementsmuseum och en Webbsida med minnen från striderna, men i själva verket var det inte detta kända Regemente – deras insatser vid Invasionen i Normandie 1944 är legendariska – utan istället 1:a bataljonen, York and Lancaster Regiment  samt framförallt 1st Battalion, King’s Own Yorkshire Light Infantry (KOYLI), samt de 500 norska soldaterna, som var de verkliga hjältarna från Kvam och Otta – och som var längst fram i den motståndslinje, som tyskarna lyckades bryta igenom.

VERKLIG översiktskarta, använd i fält från ”The Green Howards” som visar återtåget emot Nordfjord, dag för dag…

Modernt Ortofoto från Wikipedia. Observera hur dålig upplösningen blir, och hur svårläst den är, jämfört med en terrängkarta i standard-skala om 1:50 000. 

I skymningen den 24 april var Norrmännen redan utgångsgrupperade ungefär klockan 22.00, lokal tid. Det låg ännu djup snö på fjällsluttningarna, för vintern hade varit hård. Britterna hade lyckats landa enstaka flygplan på ett fält vid Leskasjog, och två av dem skulle landa på den tillfrusna floden Lågen, som rinner genom Gudbrandsdalen – men dessa var i huvudsak till för spaning – och kom inte att betyda något under striderna. Tyskarna förstörde gräsfältet vid Leskasjog redan strax efter midnatt, 25 april – och först 04.30 samma morgon var britterna färdiga med sin utgångsgruppering de kom precis i tid för att möta den första tyska pansartäten, uppblandad med framryckande ”Gebirgsjäger” i fjällterrängen – dessa slogs redan för fullt med norrmännen på Klevstadsberget och vid Hillingen, samt söder om Lågen.

Många felaktigheter har skrivits om det tyska pansaret i Norge 1940. ”Propaganda-exemplar” av det sk ”Neubaufahrzeug” – en stridsvagn som aldrig någonsin kom i serieproduktion, och som var utvecklad för de ryska stepperna, och för att möta hotet från den sovjetiska T 28, T 35 ”slagskeppet på land” och andra egendomligheter, fanns visserligen på Oslos gator redan 9-10 april, och körde – i enstaka exemplar – genom Lillehammer – där fotot nedan är taget. Men – upp till Otta och Kvam kom dessa vagnar aldrig, 28 ton tunga som de var.

 

”Neubaufahrzeug” deltog inte alls i striderna vid Otta eller Kvam. 28 ton kom inte fram i Aprilvädret…

”Neubaufahrzeug” i skala 1:32 modell – de tre tornen, och sidopansaret var direkt kopierade från sovjetiska T28 och T32 med tre, respektive fem olika torn.

Vad man istället fick möta, var bara spaningstäter  – enstaka PzKwZ I och II, samt några fåtaliga pansarbilar, som den mycket framgångsrika Sd.Kfz. 222, serietillverkad redan 1935, och kvar i Wehrmacht ända till Maj 1945…

De flesta fordon av denna typ hade kanske bara 8-9 mm pansar som allra bäst, och stora radioantenner för samband – som bilden ovan tydligt visar. Bakom detta följde vanliga Opel Blitz, eller vad man kunde rekvivera i form av vanliga lastbilar, kanske någon halvbandvagn, men absolut inget mer.  SVT:s dokumentärer som nu tvingats på oss, ger genomgående en helt skev och felaktig bild av vad som faktiskt hände i vårt västra grannland för bara en generation sedan. Ögonvittnen lever ännu, fastän de av förklarliga skäl blir färre och färre för var dag som går, och inte längre har så noga reda på sig. Som vanligt skildrar svenska media allt ur ett förbarnsligat, direkt infantilt vardagsperspektiv, där man slumpvis intervjuar personer som var 4-5 år i April 1940, och därför inte är vittnesgilla, och inte borde ha intervjuats överhuvudtaget; när historiskt korrekta rapporter faktiskt finns att tillgå.

Det har skrivits på ”nätet”, att Engelsmän och Norrmän vid Kvam och Otta bara skulle ha haft tillgång till handeldvapen, men det stämmer inte heller. Det är fel i sak. Det hade de visst. Exempelvis använde man sig av fransktillverkade Hotchkiss PV-pjäser med en kaliber av 25 mm, och förutom det hade man också Pansargevär, alltså vapen i gevärskaliber med pansarbrytande ammunition… Den brittiska Anti-Tank rifle Mk 1 ”Boys” hade 14 mm kaiber – mer än svenska och tyska Mauser-vapen från denna tid, och tillverkades i mer än 65 000 exemplar 

Den franska 25 mm Hotchkiss-pjäsen var huvudbeväpning också på många franska stridsvagnar…

Jacob Hvinden Haug, den norske Generalmajoren hade fått beskedet av sina kompanichefer att de 500 norrmännen på sluttningarna och bergen runt Kvam kunde hålla ut till kvällen den 25 april, men längre än så skulle det knappast kunna slåss – ammunitionen var nästan slut. Britterna fick detta besked ungefär klockan 0600 via sina chefer, och sin rapportkedja. Gebirgsjäger-bataljonen, som nu var förstärkt med minst 2 av de 6 stycken vanliga tyska infanteri-bataljonerna fortsatte sitt anfall under morgontimmarna. Klockan 0730 på morgonen släpade norrmännen sina ssårade genom Kvam samhälle, under sporadiska klagomål från de brittiska officerarna, som tyckte att de var i vägen för det motanfall, som ”Kings Own Light Yorkshire Infantry” nu förberedde, samtidigt som mer ammunition och förnödenheter var på väg framåt emot  ”Åkröken vid Kvam”.

En Panzer II passerade i täten på den tyska kolonnen, följd av vad som felaktigt blev beskrivet som en ”lätt stridsvagn” och en pansarbil – antagligen en Sdkfz 222 – se bilden ovan ! Britterna besköt kolonnen med sina 2-inch granatkastare, men med föga verkan. Tyskt 105 mm artilleri och tyska 8 cm grk av Bofors utmärkta tillverkning svarade omedelbart från de 2 artilleribataljonerna. Vidpass klockan 1200 sårades den brittiske brigadgeneralen Major General Smyth allvarligt av tyskt granatsplitter. Hans ställföreträdare, Lt. Col A.L. Kent-Lemon var inte lika insatt i läget, men ersatte honom omedelbart. Brittiska ”A” kompaniet på Storöya var redan illa åtgånget av tyskt artilleri nere i dalgången. Tyskarna vek av vägen norrut, och pansartätens mannar förenade sig med bergsjägare och infanterister i anfallet emot kompani B, D och E. ”C” kompaniet, också nere på Storöya söder om vägen och järnvägen – som fortfarande finns kvar, men alltför sällan utnyttjas, utom för godståg – kunde knappast göra något åt saken, eftersom den inte kom över älven, och satt fast i artilleri-fällan.

25 April 1940 slutade med det brittiska ”A” kompaniet i det närmaste utplånat, 500 norrmän under tillbakaryckning emot Otta, och en sista, ensam bataljon från 1st York and Lancaster Regiment som nödtorftigt kunde säkra Engelsmännens norra flank, under vad som nu blev deras reträtt – och slutet för hela expeditionskåren, samt ”Operation Hammer” – som k-u-n-d-e ha nått Oslo eller i varje fall Lillehammer, och k-a-n-s-k-e förhindra att den tyska invasionen 1940 faktiskt fick det slut den fick – i Juni men inte April, 1940.

Ryggsäck för tysk signalist med fält-telefon och hörlurar, antagligen från ”Gebirgsjäger”. Nu i museum hos ”Green Howards”, UK.

89 britter var redan döda eller allvarligt sårade – ungefär 10 % av de 1000 man som befann sig vd Otta och Kvam. Snart skulle det bli etter värre för de som ännu var oskadda. Engelska historiker har senare visat att tyskarna fick minst 4 döda, men hur stort antal sårade de fick, verkar aldrig ha klarlagts för eftervärlden. Längst fram – beväpnadd med en ”Boys” Mark I Anti-Tank Rifle – eller ett 14 mm pansarbrytande gevär – befann sig den man vi kan se på bilden nedan, Ernest George Peter Harrison – född i byn Chaddesley Corbett, Wiltshire den 31 Mars 1913 – ett år före första världskrigets början, och alltså 27 år gammal år 1940. Han gick med i ”Green Howards” redan 1927, tjänstgjorde först i Indien – och var en väl tränad yrkesman, som kunde sin sak – likt nästan alla brittiska soldater, även de från idag – 2025. Honom bör vi komma ihåg. Han överlevde kriget – slogs under reträtten emot Kringen, Väster om Otta – och tillfångatogs där som sårad. Han satt i det berömda Stalag Luft i Colditz, eller Oflag IVC som det hette – se filmen ”Trähästen” – Kringen är ett annat namn ur Nordens krigshistoria, som vi har all anledning att återkomma till i nästa del av vår resekrönika.

Menige Harrison, ”Green Howards”, 1938

Om han nu slog ut något tyskt fordon eller inte, förmäler inte historien eller de källor vi läst, men han kunde mycket väl ha gjort det – om han haft 4-5 patroner till sitt förfogande, och fått in ett tillräckligt antal träffar. Han blev ”mentioned in despatches” eller i officiella rapporter, vilket är en traditionell utmärkelse för alla stridande från Storbritannien, från meniga och uppåt – och han pensionerades med Majors grad, 1951. Han avled 13 april 1969, bara 59 år gammal – men fick vara med om mycket under sin livstid, som få eller ingen numera förstår. I Storbritannien hyser man fortfarande tacksamhet emot vad han gjorde, men i Norge och Sverige bemöts de som tjänat sitt land ofta av total glömska, eller ibland rent hån.

Tro oss, för vi känner många som fått uppleva det – både de som varit i FN-tjänst och många andra.

Hávamáls ord i de med rätta berömda 76-77 stroferna har ofta feltolkats, av mindre vetande individer som aldrig läst det norröna originalet, och som tror att det bara är eftervärlden i form av samtiden och småsinta, småborgerliga, dumma människor som ska döma eller bedöma den som är död. Vi Hedningar och de av oss som är Asarna trogna, vet bättre. Där står ”dómr um dauðan hvern.” som i värn eller försvar i den 77:e strofens sista rad, och domen tillhör slutligen gudarna, historien och Nornorna. Inte samtiden. 

Först nu kan soldat Harrison få lite rättvisa, och med honom de cirka 54 Britter, 3 norska soldater och 3 norska civila – bland dem två kvinnor, 70 samt 92 år gamla – som skulle dö under den andra dagen slaget vid Kvam fortfarande pågick, 26 April 1940. En krigskyrkogård med 54 brittiska krigsgravar finns fortfarande kvar i socknen. Striderna vid Otta fortsatte 28 april – och av ”Sickleforce” evakuerades bara några hundratal britter och fransmän vid Åndalsnes, 31 april samma år.

Historiens tåg går vidare. Detta år rasar kriget ännu i Ukraina – och vi vet, att Baltikum, Finland, Norge, Danmark och Sverige snart kan stå på tur.

Vissa saker förändrar sig aldrig, och det vore meningslöst för oss Hedningar och Humanister att tro det. 

Här hjälper varken Böner eller Klagosånger, varken Islam, Monoteism eller någon Kristendom. Bara verklig kunskap hjälper i slutändan.

Brittisk Syftkompass avsedd för orientering på karta och eldledning för artilleri från ”Operation Hammer” 1940 – Nu i ”Green Howards” Regementsmuseum, Richmond, Yorkshire