”Att gå över ett vadställe kan vara som att ta sig över havet vid ett sund
eller att ta sig över hundratals mil över öppen sjö. Jag vet att en sådan
övergång inträffar flera gånger under en människas liv. Det innebär att du
MÅSTE sätta segel, även om alla dina vänner stannar kvar i hamn, och du
allena skall känna riktningen, ditt fartygs egenskaper och den rätta
tidpunkten för avfärd.

När alla villkor är uppfyllda, och det är medvind – så SKALL man segla.
Om så också vindriktningen ändras den sista milen innan målet måste du
kunna ro, helt utan segel. Om du inser allt detta och vad det verkligen
betyder, så skall det gälla för dig också i vardagen.

Du måste alltid tänka på att ta dig över det rätta vadstället !
— —
Man MÅSTE studera detta noga !

– Skrivet av Shinmen Miyamoto Musashi, 3 månader före hans död i ”Go Rin No Sho”
(”De fem Ringarnas Bok”) till hans lärjunge, Teruo Nobuyuki, 19 Maj, 1645

(I översättning av Hedningen, Hedniska Tankar 2026)

 

Ull eller Ullr var en gång bronsålderns solgud, en gud för Vintern, alla de som färdades på Skidor eller de vägfarande. Många heliga lundar och platser överallt i hela Norden bär fortfarande Ulls namn, och de kristna och muslimerna har inte lyckats utrota minnet av ett starkt och självständigt folk, trots all förföljelse som inträffat genom århundraden. I Mälardalen, på Östgötaslätten, i Skåne och Danmark finns Ulls heliga lundar och kutplatser ännu – och inte bara där. De finns i Norge också. Ett Ullunda – av många i Mälardalen – ligger strax nära gränsen mellan Västmanland och Uppland, i det som en gång var Fjärdhundraland i det allra äldsta Sveariket, på Hågakungens tid, tusen år FÖRE Kristus under Nordisk Bronsålder. Fjärdhundraland hade fyra härader eller hundraden, som inte bara var enheter för skattejord, utan militära enheter. Varje Hundrade skulle ställa upp 100 väl beväpnade man till Sveakungens Ledung eller flotta, och på Mälaröarna kunde kulturgeografer under tidigt 1980-tal följa skattläggningen av ryggade åkrar i alnar räknat, som man använde för så länge sen som på 300-talet enligt vår tideräkning.

 

Platsen för Ullunda vad, och en nu helt oläslig runinskrift, som Enköpings Kommun underlåtit att ta hand om.

Vadet är fortfarande stenlagt, men ingen vet hur gammal denna stenläggning är, inte ens Riksantikvariämbetet (RAÄ)

Bild Copyright Hedniska Tankar, 2026-03-21

 

 

Man kunde också tydligt iaktta den indelning i skeppslag och hamna, som fanns långt långt före 1200-talet, då Upplandslagens bestämmelser skrevs ned för första gången – med alla detaljer – som att Ledungsmän skulle ha med sig tre tolfter pilar, fullgoda spjut eller en god yxa, sköld och ränsel. Allt sådant fanns redan i lagmännens och domarnas minne från äldsta tid, för de kunde allt detta utantill, och behövde inte ens skriva ned det, utom kanhända som enstaka runor på runstavar.I varje Lagsaga SADE de lagen, och förkunnade den med hög röst – lagarna var enkla och ganska få på den här tiden – de kunde Lag göra, Lag tälja och Lag säga, precis som det står skrivet i Eddan. Och på Tingsvallarna och Tingsplatserna i varje Härad, samlades folket när Vårting och Höst-ting skulle ske, och lyssnade till Lagmäns, Hersars och Jarlars ord – eller till Sveakungen själv, om han nu var närvarande.

Fjärdhundra Folkland vid Mälaren, delades tidigt i FEM härader – det skedde antagligen redan före år 1000, då Simtuna och Torstuna härader redan hade egna tingsplatser

Vad vadet vid Ullunda nu beträffar, så ligger och låg det alldeles vid Eriksgatan, som visst inte är någon medeltida inrättning – de skriftliga källorna omnämner faktiskt att den fanns långt före 1200-talet, och reds av Sveakungen och hans män redan på 5-600 talet – se Historikern Mats G Larssons böcker om Götavirke och vägarna genom Svea Rike.

 

På väg mot Östens Bro från Mora Stenar – som var den tidigmedeltida och sista Hedniska platsen för Uppsalakungens vårting (på Bronsåldern stod vattnet höge än nu, och den ursprungliga tingsplatsen fanns i Hågadalen vid Hågaåns dalgång – dit man kunde komma med båt) fick Eriksgatan och Kungarnas väg passera flera vadställen. Sparrsätra – där det skulle stå ett regelrätt fältslag – är ett sådant, Östens Bro – vid kung Östens och Blot-Svens gravhögar, alldeles på gränsen mellan Uppland och Västmanland – är ett annat. Där går Sagaån, men efter att man kommer in i Västmanland, finns det också flera en gång farliga vadställen att passera.

För varje nytt landskap som Sveakungen passerade in i, skulle han mötas av tolv goda och edsvurna män, från varje landskap, som med sina liv kunde garantera, att han tryggt och säkert kunde färdas fram till nästa landskapsgräns. Kungen skulle återgälda detta med att lämna gisslan till folket – och 12 man ur sitt eget följe – glömde han det, så gick det som det gick för Ragnvald Knaphövde under dennes färd till Västgötarna – för Lagmännen dömde någon till att vara Kung – det var inte ett privillegium, utan en skyldighet – för kungen skulle hälsas och väljas av folkförsamlingen i VARJE landskap i Riket – annars var Kungavalet inte giltigt.

Och en Kung som inte följde lagen, var ändå ingenting att ha. ”Svear äger Konung taga, och så vräka !” stod det i Upplandslagen.

I vårt land är själva lagarna och folket de styrande. Inte Shaher eller kejsare. Så har det alltid varit, och först med kristendomen och feodalismen kom en tanke om ”Kungadömet av guds nåde”. De hedniska kungarna, däremot – styrde på folkets och lagens villkor – och det var en väsentlig skillnad. Läs Vilhelm Mobergs svenska historia, ”Från Oden till Engelbrekt” om ni ingenting vet eller kan om detta. Också Karl XVI Gustav, den nuvarande Sveakungen har ridit Eriksgata – och namnet ”E-rik” – syftar på ett Rike, en Kung för att ena provinserna – vanligen förknippar man också det med Yngve-Frejs ställning i Svealand, Eriksdagen och Frösgången – allt ämnen som vi skrivit om förr om åren i denna blogg.

Vadstället vid Ullunda ligger nu öde och bortglömt. Ullunda-ån var ett stort och brett vattendrag en gång i tiden, men nu har det redan för hundratals år sedan grundats upp, på grund av landhöjningen och är föga mer än liten bäck, som landsvägsbussar korsar på väg förbi Tillinge Kyrka som Jan Fridegård en gång skrev om, och så hela vägen fram till industristaden Västerås. Och Fridegård skall man också läsa – för se – han var en folkets man, född i just dessa trakter. En man som skrev sanningen, på enkelt språk – för envar som ville höra den.

Runstenen U – som i Uppland – nr 793 har en nu nästan utplånad text, eftersom Enköpings Kommun svikit sitt ansvar för kulturminnesvården, och vägrar måla upp den – vilket kanske är lika så gott, för sådant måste göras av under ledning av sakkunniga experter som Magnus Källström på RAÄ, Riksantikvariämbetet, och inte av rena klåpare, klottrare eller amatörer. På denna blogg har vi redan många gånger rapporterat om runstenar, som vandaliserats av fanatiska kristna, som varit framme med sina egna sprayburkar och förstört gamla inskrifter, som trots att hela decennier gått, inte åtgärdats på minsta sätt av de nuvarande myndigheterna. Den här stenen, som står inne i den brottsdrabbade förorten Upplands-Bro, är bara ett exempel – av många. Tio år har gått sedan det skedde – ”Hedniska Tankar” var bland de första att föra rapporten vidare – men ingenting har hänt. Stenen bär fortfarande märken efter vandaliseringen, som en kriminell invandrare gjorde i form av ”guds allseende öga” – heligt enligt Somalier och därmed likställda. Denne klottrare – som vi inte känner till namnet – har också gjort ”tags” i Bro centrum och på flera platser i Norrort – men aldrig lagförts, dömts och ställts till svars för sina gärningar.

Texten på U 793 – som numera bara kan läsas av experterna – är dock noga dokumenterad. Stenen stod på en helt annan plats så sent som på 1990-talet, men har numera flyttats av klåfingriga kommunalanställda Den lyder i original såhär:

halha × raisti × stin × þina × aftir × (h)rulf × buonta × sin × kuþ hialbi + at hans^[2]

Detta är dåligt stavat, också på Runsvenska, för kvinnan Helga, som reste stenen, anlitade en mindre kunnig, lokal ristare – Hon svek också sitt land och folk genom att låta sig kristnas, och infoga en bön efter ”Buonta Sin” eller ”Sin bonde” vilket faktiskt kan betyda, att hon bara var en enkel piga. Men – det ryska ordet ”Gospodin” som idag betyder ”Herr…” si eller så…löd i Novgordos näverbrev – som också var skrivna med runor – och från sent tusental, när denna sten ristades ”hasbadin” – medan det svenska ordet ”Husbonde” eller bara ”bonde” förstås betyder en man som bor, som är bofast eller brukar en gård. Så fort vi Hedningar hör amerikanska kvinnor, som hela tiden talar om ”my husband this...” och ”my husband that…” så skrattar vi av hjärtans lust – för även om ”Buonta sin” mycket väl kan betyda make, gift man – så är ”husband” eller ”husbond” ett feodalt ord, som antyder undergiven ställning, och som bara passar för pigor, eller kvinnor som gift sig till pengar, kanske med en Mr Epstein eller så…

Den kristna pigan, svassande och nyrik som hon var, försökte göra sig känd och kanske tiggde till sig berömmelse och kändis-skap genom att placera sin sten – efter den döde maken (h)Rulf eller med andra ord Rolf – sådär 100 meter ifrån Eriksgatan och själva vadstället. Som om det nu skulle hjälpa, eller som om hon kunde tjäna pengar på att ställa sig in hos Sveakungen och hans män, eller enkla vägfarande, som säkert också kom förbi just här… På instagram finns flera liknande pigor idag, bland annat en som kallas ”Alvigunilla” och som mestadels svamlar för pengars skull, men just henne ska vi kanske tala tyst om. Ledungsmän måste vara goda och medkännande emot allmogens kvinnor, försvara dem om så krävs och behandla dem väl. 

 

Vida intressantare är då denna sten, U 792 — för den är ett viktigt historiskt minnesmärke, som alltid stått vid själva vadstället.

Dess text lyder såhär:

kar lit · risa · stin · þtina · at · mursa · faþur · sin · auk · kabi · at · mah sin · fu- hfila · far · aflaþi ut i · kri[k]um · arfa · sinum

Stenen är som ni ser försedd med ett solkors, men innehåller inget kristet överhuvudtaget. Inte heller är det så att solkorsen skulle ha någon bevisad koppling till kristendomen – ”Hedniska tankars”  chefredaktör har flera gånger tagit upp denna sak med Magnus Källström och andra av Riksantikvarieämbetets experter, och de håller med oss om att Solkorsen kan vara helt och hållet ornamentella, lika gärna ha en koplling till bronsålderns store solgud Ull, eller också satts dit i efterhand. Många stenar – också sten U 792 bär spår av dålig komposition, eftersom ”lösa” runor tillfogats innanför ”rundjuret” eller draken, som finns på de flesta stenarna från Upplands 1000-tal. Normalt sett skulle ingen kunnig runmästare göra så – och många stenar är också ”blanka” innanför den yttre runslingan – vi VET helt enkelt inte om det var så att Solkorsen ristats in efteråt, kanske för att skydda dem emot de kristna  – de flesta runstenar vi har kvar bär ju som vi alla vet solkors, men tusentals, ja kanske tiotusentals ligger sönderslagna inuti kyrkväggar, i golv till gamla boningshus eller ute i Upplands, Svealands och Götalands skogsbackar – för nya upptäckter görs ständigt, både av stenar som aldrig förut varit kända av vetenskapen, och sådana som ”försvunnit” men hittats som delar och fragment, eftersom många av våra viktigaste fornminnen vandaliseras än idag, här och där.

Läs vidare under våra sidor om arkeologi här ovan…

Experterna, som tillsammans med Kalle Dahlberg, den berömde Kalle Runristare från Adelsö – en av de få mästare i landet, som alls kan konsten att hugga på allvar nuförtiden – i Japan skulle han för länge sedan ha tilldelats utmärkelsen ”Living National Treasure” – har upptäckt, att ”mursa” faktiskt kan vara en felstavning – jodå – det finns faktiskt felstavade runstenar – där runmästarn kanske var tvungen att ändra eller skarva, allt efter uppdragsgivares och beställares smak. Redan Elias Wessén från 1900-talets början och ”Run-Janne” Sven BF Jansson visste att det var så, för båda två undersökte just denna sten med ungefär 50-60 års mellanrum. Det borde stå ”Hersa” – eller rättare sagt Herse, som inte är ett namn, utan en TITEL.

”Karl lät resa sten denna efter Herse, Fader sin ock Kåre efter mågen sin” så lyder den första delen av inskriften, översatt till nutida svenska. ”Kåre” – vars namn betyder vindkåre, vindfläkt på sjön, var alltså gift med Karls syster – för ”måg” betyder detsamma som svåger, och Herse var Karls fader. Man har antagit, att det funnits en skadad L- eller ”Lög” runa – som betyder vatten – efter fu- som i så fall ska forma ordet ”full” – och ”hfila” är detsamma som häftigt, heavily, häufig på andra germanska språk, som talas idag.  ”Afladhi” är förstås detsamma som ”avlade” men det betyder här snarast ”avkastade, gav” än ren och skär avel – av barn och ättelägg.

Stenen är nämligen en Greklands-Sten till minne av en man, som for ”Uti Krikum” eller ända ned till Grekland, ja kanske till Ukrainas slätter, till Bysans och Turkiet. Tog han vägen över Dnjeprs flod, den vida – som också jag själv, som skriver dessa rader har befarit. Såg han Aifurs forsar, där Kachovka-dammen en gång stod – men som nu förvandlats till en strid fors igen, på grund av Ryssarnas härjningar i ett fredligt land, befolkat av idel bönder ??

Eller såg Herse, Karl, Kåre och de andra Njörvasund, dvs Gibraltars branta klippa, och tog de sig in i Medelhavet den vägen ?

Dit for Herse med sina män, när Svearikets ledungsflotta lade ut, en vårdag för snart tusen år sedan; när män från hela Fjärdhundraland samlades vid detta vadställe. 

En Herse förde alltid befäl över omrking hundra man – han var med andra ord  kompanichef, och befälhavare över många skepp. Hersarna bar svärd och en rikt utstyrd hjälm, ibland förde de också befäl över ryttare och kavalleriskvadroner om runt 1 man  – olikt de andra krigare, som enligt Upplandslagen hade att inställa sig i tid, på överenskommen plats, med ”tre tolfter pilar, och fullgoda folkvapen” som det hette. Det betydde ett skarpt spjut, en långbåge förutom pilarna, och en god danyxa med långt skaft att bära i hand, två sköldar dessutom – och en packad ränsel med såväl kläder som mat.

I Ukraina råder fortfarande krig, när detta skrivs. Krig råder också i Iran, i Libanon och hela Mellersta Östern, precis som vanligt. Precis som alltid, där kristendom eller islam får frodas.

 

Men Herse och hans män drog ut från sitt land i Nord.

Vi vet, att de förvärvade gods där borta, och att det gick dem väl i händer.

Några kom aldrig hem, och Herse själv blev borta, men hans män mindes honom för alltid, och så länge de levde.

Dessa män hade barn och hustrur, men de följde folkets lag – och grundade ett fredligt Gårdarike.

Dessa män var trogna lagen, och var – sedan de passerat sitt livs vadställe – redo att offra allt. De slogs av hjärtat, och för allt som var dem kärt.

En gång skall andra män följa i deras fotspår. Fred ska råda i främmande land, och det blir som vanligt Svearna, som går i främsta ledet.

Vi Hedningar lever ! Vi förvaltar det arv, som blev vårt. Vi passerar vadstället, vi står vid skiljevägen – detta är Vårdagjämningen, 2026.

Över oss Ulls sol, Inom oss – kärleken till freden och lagarna !

 

 

 

 

Twelve men strong and true
Twelve  men fight for you
On  their heads a beret of blue
Twelve men – invincible.

The A team

Twelve men heard the call
Ready  to give their all
They  bring hope where they are seen
Twelve men – invincible.

The A team

From  Ukrainas snow and winter rains
All the way to Iran’s burning plains

Wherever there’s trouble, night or day

Go the men of the blue beret
To  fan the fire of freedom’s dreams

Twelve men – invincible.

The A team