”Man skall aldrig kommentera enskilda fall… Det sker alltid några småmord..”

– Sagt av ”Hedningens” farsa, anno 1983

”Vet du vad det är för skillnad på Folkungagatan och Ulf Lundell ?
Jo, Folkungagatan i Stockholm går förbi Systembolaget, men det gör inte Ulf Lundell”

(gammal vits från ”Söders” 1980-tal)

Vad som ska föreställa svenska Riksmedia fortsätter i sin ankdammsmässiga småstadsmentalitet, småskurna och inskränkta som få, upptäcker ”Hedniska Tankars” redaktion för dagen. En god gammal publicistisk tradition säger att man aldrig skall kommentera enskilda rättsfall, och inte frossa i gamla mord eller historier som kan ha drabbat enskilda, men se det är just vad svenska Riksmedia med Statstelevisionen SVT i spetsen tyvärr gör. Det skulle knappast ha skett i något annat någorlunda civiliserat land överhuvudtaget. Inte i Danmark, inte i Storbritannien, inte någonstans i Europa – men jodå, här i Sverige sker det med besked…

Det gamla styckmordet på Catrine da Costa från1983 skall nu – 40 år efteråt – bli TV-underhållning lagom till Julen, eftersom SVT:s Dan Josefsson och Johannes Hallbom vill ha det så, och hela redaktionen på ”Dokument Inifrån” därjämte. Man kan fråga sig varför. I Svenska Dagbladet sitter en viss ”murvel” vid namn Fredrik Sjöberg, som också skall vara undersökande Journalist, har vi hört – men såsom varande Hedningar, är vi ytterst skeptiska till kvaliteten på dessa reportage.

Man påstår, att det skulle vara ”synd” om ”Allmänläkaren” och ”Obducenten” från det gamla styckmordsfallet, och Fredrik Sjöberg har den dåliga smaken att utdela idel fryntliga små ryggdunkningar till sin kollega på den svenska pressläktaren, detta motbjudande apberg. Underligt nog råkar ”Hedniska Tankars” chefredaktör ha varit personligen bekant med en nämndeman från Styckmordsrättegången under 1980-talet ,dvs just den period man säger sig vilja skildra – med mer eller mindre absurda påståenden om att de skulle ha varit utsatta för ”ett justitiemord” och alltså helt oskyldiga till brott emot griftefrid och mycket annat, som de faktiskt både blev lagförda och dömda för. Att läkarna Thomas Allgén och Teet Härm kanske vill ha upprättelse efter 40 år är måhända naturligt, men så lätt går det inte. Man kan inte alls påstå att de var ”oskyldiga” som SvDs brödskribenter nu gör. 

Är ”trial by media” – 40 år efteråt – ens rätt metod ?

Att Carin da Costa – mordoffret, som var narkoman, prostituerad, småbarnsmorsa och försedd med ett rikt socialt kontaktnät uppåt i det svenska råttboets hierarki och diverse politiska kretsar som var styrande under 1980-talet är sant. Numera kallas de där kretsarna ibland lite elakt för ”Vänsterblivna”. Magadan Magda, ni vet – och vem, vad eller vilka är det som dagens journalistkår stöder, och till varje pris vill ha fram till makten, kantro ?

Men Da Costa – 27 år gammal förtjänade inte att utsättas för sådana handlingar efter sin död som dessa två ”omdömesgilla” eller – som man nu påstår – ”oskyldiga” läkare begick. Hur de lämnade in fotografier som de tagit av sin ”spännande” obduktion till en lokal fotohandel på Folkungagatan kommer kanske många ihåg – men bär sig seriösa medicinare åt så ?  Och vad gjorde Carin da Costa på den krog, som dåförtiden låg i korsningen Borgmästargatan – Folkungagatan, där det numera finns en cykelbutik, men ingen familjeägd fotoaffär ?? Hon gick inte på den krogen enbart för att pilka torsk, men av andra skäl även – och hur kom de båda läkarna – som ”inte alls kände varann så bra” in i den miljön ??

Bildkälla: Kvällstidningen Ap-ton-bladet, anno 1984…

Tja, kära svenska media – ”så många frågor, men så få svar”.

Själv kan jag ett vackert hedniskt ordspråk, som myntades av en av Greklands sju vise ( Han var Spartan ) på sin tid. Det lyder såhär – översatt till latin:

”de mortuis nil nisi bonum”

och det betyder, att om de döda skall man inte säga annat än gott. Griftefrid ska få råda, döda människor skall inte skändas – för det är kriminellt att göra så.

Ifall ni inte tror mig, kära läsare och läsarinnor (nej, något tredje gives fortfarande icke, könisar små !) skulle kanske Leif GW Persson kunna stå till tjänst, ifall han nu kan tala ur skägget, nuförtiden. Han har ju alltid haft fullt upp med att skriva deckare, men har i alla fall den goda smaken att inte rakt av porträttera folk, vilket faktiskt hedrar honom en smula; trots att han under ett helt yrkesliv försökt tjäna pengar på mänskligt lidande, vilket ju är en ”affärsidé” för en författare eller journalist, så god som någon.. Tycker ni inte också det, herrar Josefsson, Hallbom, samt Fredrik Sjöberg, SvD ??

Vet ni vad, mina herrar ? Mötte jag någon av er i verkligheten, skulle jag spotta er allesammans mitt i ansiktet. En riktig fet, stor och härlig gul loska, likt den ”kraschanering” på strömparterren, som bestods C J Almquist på sin tid, när August Blanche (1811 – 1868) tyckte att Almquist gått för långt. Man får inte mörda personer, ens via karaktärsmord, ifall ni ens vet vad det är för något. Så djävla dålig smak som ni har, vet ni väl inte det – jag tror er inte alls om att ha någon, nämligen.

Låt oss återvända till gatorna – Folkungagatan i det här fallet, och ifall ni alls tvekar, skall jag likt någon Brunner – med sin Kocksgata – upplysa er om geografin på Södermalm. Kanske är det min plikt som statstjänsteman att göra just det, numera – kanske inte.

Tvärs över gatan befann sig det kristna Ersta Sjukhus – och där jobbade undertecknad i flera år, som sjukhusvaktmästare – men upplevelserna i likkylen där – och hur dessa ”kristna” läkare och vårdpersonal behandlade så gott som varje patient – ja – det gjorde mig till Hedning, icke troende, icke kristen – förstår ni.

Jag avskyr er allesammans, hjärtinnerligen, kära kristna brödskribenter – som alltid jamsar med och stryker medhårs uppåt, men sparkar nedåt – i det här fallet riktar ni sparkarna emot en död hora – som fått vila i någorlunda frid i vid pass 40 år. Vad jag ska kalla er för, vet jag inte riktigt – bildad svenska saknar ord för att benämna er på rätt sätt, eller artbestämma er, kära svenska ”journalistkår” förutsatt att vi ska diskutera medicin eller biologi.

Kanske är ni fähundar och svin, rätt och slätt – och kanske vore det rätt benämning för sådana som er, särskilt nu i Juletid – för någon God Jul är ni inte värda. Mig har man då alltid och ett helt liv igenom benämnt med just de epiteten, så jotack – jag vet hur det känns.

Kalle Nämndeman kunde många lustiga visor på sin tid – Kan ni den om ”Nämndemans Sugga” ?

Angående den Nämndeman jag kände – under mitt 1980-tal – jodå – han lever tydligtvis fortfarande, och det skulle ju knappast förvåna, om han dyker upp i TV-rutan. Med tanke på vad han redan sagt ock skrivit om mig, i sina privata utgjutelser på Internet (jag hittade dem redan för mer än 6-7 år sedan ) önskar jag inte någon närmare bekantskap med honom heller, fastän vi rent politiskt av ren slump kommit att hamna i ungefär samma läger – om ni vill missförstå mig rätt.

Han är över 75 år numera, och jag förlåter honom glatt och villigt alltsammans – det är ju trots allt snart Jul – även för mig.

Själv är jag redan död. Man har dödförklarat mig gång efter annan, men ändå lever jag. Sök efter mig ute i den verkliga kylan eller ute i regnet, i en storstad eller global småstad, där endast Hedningar kan bo.

Who will watch the watchers – Och vem i helvete vill se Dan Josefsons skit på Sveriges Statstelevision ?