Eriksdagen, 2020

Igår inföll dagen Erik i den gamla svenska almanackan. Erik, den ensam mäktige, är som de flesta vet ett heite eller tillnamn på guden Frej, och 18 maj var även under den katolska tiden en sk ”Gångedag” då den Helige Eriks skrin fördes ut ur Uppsala Domkyrka och bars omkring åkrarna, precis som Frejs bild ”cum ingenii Priapo” som Adam av Bremen skriver, bars runt landet under Frösgång, som det hette allra först.

Det fejkade helgonet Erik Jedvardsson erkändes aldrig av den katolska kyrkan – men FREJ är Stockholms och Svearnas rätta skyddsgud..

Man har påpekat att namnet Erik fortfarande är det vanligaste manliga namnet i Sverige, som sig bör, och att Frej, äringens gud, också kan avvärja sjukdomar och katastrofer, så en ”Frösgång”i protest mot Regeringen Löfvén och dess lejda kreatur, som Anders Tegnell och andra, är nog på sin plats.  Inte mindre än fjorton svenska Kungar har burit namnet Erik, som förutom Karl är det vanligaste Kunganamnet i vårt land – i alla fall vad man anser enligt den kungalängd, som varit tradition sedan 1500-talet, eller i dryga 500 år.

Johannes Magnus Kungalängd från 1520-talet är inte så felaktig som man kan tro, för räknar vi bakåt från Erik den Fjortonde, finner vi för det första Erik av Pommern som den trettonde, och han styrde landet helt eller delvis under tre olika perioder under striderna med Karl Sverkersson Bonde på 1400-talet. Erik Magnusson, andre son till Magnus Eriksson var kung över både Sverige och Skåne på 1340-talet, men dog i pest, och var den tolfte Erik. Före honom var Erik Eriksson, mera känd som Erik den läspe och halte kung mellan 1234 – 50, och han styrde vårt land bättre i de 16 år han regerade än vår nuvarande Regering, och i förbifarten hann denne elfte Erik både med att grunda handelsstaden Hjo och mycket annat.

 

Kung Erik Knutsson av den Sverkerska ätten styrde hela vårt land från Näs slott på Visingsö, och han var Erik den tionde, vars sigill syns här ovan. Han var en god Årkonung, står det i krönikorna, och precis som Frej var ansvarig för årsväxten, skulle Konungen med Erik-namnet garantera att alla undersåtar hade mat för dagen och fick en god skörd, vilket var hans uttryckliga plikt. En ledare som Stefan Löfvén hade aldrig någonsin accepterats i 1200-tales Sverige, och till och med under ett påstått ”kristet” århundrade, höll man fast vid det hedniska bruket med ”årkonungar” för att garantera äringen.

Näs slottsruin, till hälften utplånad av Vättern, som den ser ut idag jämfört med storhetstiden under 1200-talet

Erik Jedvardsson, som inte alls var helig, omkom som en klantskalle under ett sk ”korståg” till Finland, och dog som en hund. Han blev endast med svårighet accepterad av Götarna, och svek dem under sin Eriksgata, den heliga procession runt hela landet, som alla Konungar av Svea Rike måste göra enligt åtminstone Vikingatida, hednisk tradition. Som alla kan se och märka, hör redan Eriksgatan som företeelse också ihop med namnet Erik, som namn på den sakrale, höghelige konungen över ett helt land. Det var Erik nummer Nio, men det har funnits betydligt flera fullt historiska konungar med namnet Erik än så.

Erik Stenkilsson och Erik Hedningen, måste räknas som historiska ifall man vill tro Adam av Bremen och andra krönikor, och de blir då Erik åtta respektive sju. Med dem är vi nere på det minnesvärda året 1066, och således är de Vikingatida, inte medeltida. Också Dick Harrison och flera moderna historiker godkänner dessa kungar som fullt historiska.

Erik Segersäll är också en fullt historisk person, och var då den sjätte Erik. Han var född hedning år 945, och förblev hedning under hela sitt liv, även om man påstår att han i Danmark skulle ha gällt för en kristen under två enstaka år i sitt liv, vilket är omtvistat. Hursomhelst var han inte kristen så det störde, och alla vet att han ensam offrade till Oden för att få seger i slaget vid Fyrisvall, och därför blev han Konung, med hedniska Asar på sin sida, och aldrig någonsin någon blek vitekrist.

Den Erikska ätten var besläktad med både det danska kungahuset och den senare Stenkilska ätten, liksom ätten Piast i Polen – om vi antar att Sigrid Storråda var polsk…

Erik Segersäll var Erik den sjätte, men Erik Årsäll – som nämns i minst fem oberoende historiska källor – betvivlas sedan det kulturmarxistiska 1970-talet av en del historiker, trots att de inte kunnat ogiltigförklara de källor, vari han omnämns. Betecknande nog har även Danmark en långt senare kung med namnet Erik Ejegod eller Äringsgod, och gång på gång möter vi kunganamnet Erik kopplat till äring, årsväxt och skörd.. Här har kungalängden – som ju gjordes upp på femtonhundratalet – råkat i oordning, för Erik Årsäll skall ha föregått Blot-Sven, som ju levde långt efter Erik Segersälls och Olof Skötkonungs tid, eller närmare bestämt vid tusentalets slut, då hela Sverige fortfarande var hedniskt, och Gudahovet i Gamla Uppsala fortfarande bestod.  Fanns Erik Årsäll, så var han Erik den Femte, och även de som inte vill erkänna honom, måste acceptera att vi haft minst nio Erikar på tronen, vilket är fler än alla andra länder någonsin haft, Norge och Danmark inbegripet.

Vi vet också allihop att det är Yngve-Frej som var Ynglingaättens upphov, och att den styrde Sveariket före Erik Segersälls tid. Erik Ringsson, som ska ha regerat 935-36 och vidare framåt, är bekant både från Hervarasagan och Adam av Bremens krönikor, och kan mycket väl vara en historisk person han också. I så fall var han Erik den Fjärde, medan Erik den Tredje måste ha hetat Erik Anundsson och varit av Björn Järnsidas ätt, ett sidospår på Ynglingarnas stamträd, har man ansett. Erik Anundsson, mera känd som Erik Väderhatt, nämns också i legenden från Kungshatt, som var historisk sanning långt in på 1800-talet, och finns omnämnd i minst fyra historiska, var för sig oberoende källor, så åtminstone en lokal tradition i Svealand måste sägas existera, vilket tyder på att även han möjligen kan vara en historisk person – även om historiker av facket aldrig velat erkänna det.

Oskar Leonard Anderssons målning från 1860 visar Erik Väderhatts språng från klippan vid Kungshatt, ner i Mälaren. Nu på Nationalmuseum

Järnhatten på Kungshatt, över 50 meter ovanför Mälarens yta. Den har stått sedan 1600-talet

Rimbert skriver i sin krönika över Ansgar, att Svearna på 860-talet hade en Kung Erik, vilka de ”hälsade som en gud” vilket återigen tyder på att namnet Erik kanske var en härskartitel för Frejs ställföreträdare på jorden, så att säga, snarare än ett verkligt personnamn. ”Erik” – den ensamt mäktige – innehåller också latinets Rex, keltiskans Ri och till och med Sanskrits ”Raja” har etymologerna sagt, alla med betydelsen Kung, enväldig härskare. Kanhända var den Erik Rimbert omnämner densamme som Erik Väderhatt, kanhända inte. I alla fall nämner han en Kung Erik som en känd och säker företrädare till Kung Björn, som ju satt på Adelsö och Birka när den kristne fördärvaren och illgärningsmannen Ansgar kom dit 834, vilket ingalunda införde kristendomen i vårt land, eftersom hedniska kungar bevisligen fanns minst etthundrafemtio år efter det årtalet.

Om vi accepterar Munsöätten som historisk, så är antingen Erik Refilsson eller Erik Björnsson Erik den Andre. Dessa två anges ibland som samregenter över var sin del av riket- kanhända Svea- och Götaland, och hursomhelst finns de båda två i Hervarasagan förutom Rimberts krönika, vilket visar på att det funnits både en lokal och utländsk tradition om dem, och att man i alla fall på tusentalet antog, att det rörde sig om historiska personer, som skulle levat och härskat över Sverige och Svitjod under åttahundratalets första årtionden.

Erik och Alrik finns även som takryttare på Kimstads Kyrka i Östergötland. Där har de suttit sedan åtminstone 1690-talet, och dåförtiden var man övertygad om att deras existens var en historisk sanning.

Anser vi att dessa två regenter fanns, så fanns också en Erik den Förste, eller Erik Agnesson, som ska ha levat redan på 400-talet, tillsammans med sin bror Alrik – dessa båda kungar skall ha slagit ihjäl varandra med hästbetsel – ungefär som man i mytens värld anger Balder och Höder som varandras bane (Höder blev ju dräpt senare för dråpet på sin bror). Först i detta led är vi inne på sagans värld, eller mytiska sagokungar utan förankring i verkligheten. Snorre Sturlasson skriver mycket riktigt att Alf och Yngve (två andra namn på Frej – Frej är ju Alfernas eller Vanernas furste) skulle ha efterträtt Erik och Alrik – och tydligtvis var alla dessa namn snarare titlar – namnet på den helige ärings- eller årkungen – Frejs jordiske representant, linhårig och blåögd som alla sanna Svear, och satt att i evigheters evighet härska över ett stort och heligt rike.

Knutsdagen 2020

Först idag är det dagen Knut, då Julen är slut, och den dagen firar jag naturligtvis såsom varande hedning. Man säger, att Knutsdagen skulle ha ett samband med den skäligen obetydlige Knut Lavrad från 1100-talets början, eller Knut den IV från 1000-talet; men dessa blev aldrig mer än lokala helgon i Sydsverige och Danmark under medeltiden, och det är sannolikt att anta att de i själva verket går tillbaka på firandet av Thorrablotet och Thor själv under Thorre månad. Det är nog Tor och ingen annan, som var den allra första ”Knutsgubben” och vars bild sattes upp på åkern eller nära det egna hemmet när Juletiden var över, men vintern varade.

Traditionen med Knutsgubbar är förstås sentida, och var mest utbredd i Skåne och Sydsverige, där Knut mest firades, i alla fall om man ska tro Ebbe Schön och andra etnologer. Det gällde att smuggla in Knuts bild i form av en halmdocka till närmaste gård, och om den förstördes, ställde man gärna dit tjugo gubbar i mänskilg storlek nästa år, tillsammans med en papperslapp, på vilket det stod skrivet att gubbarna frågade efter sin bror…

Skäligen anskrämliga gubbar bakom en Knut i Norduppland, enligt UNT. Detta är Knutsmässo i Gimo…

Men historien om Knut Lavrad är kanske värd att berätta, och ännu mer den om Ärkebiskop Asker av Lund, som aldrig någonsin var kristen så att det störde. Knut Lavrad var son till Erik Ejegod av Danmark, en kung som var kristen till namnet men hade ett helt hedniskt och med äring och årsväxt befryndat namn, men Eriks avgjort mer pro-kristne bror Niels tog över regeringen, när Knut Lavrad var tio, vilket hände år 1104. Så blev Knut Lavrad Hertig över Slesvig och dessutom över Venden i Tyskland, ända ned till Lübeck eller Ljubech, där slaviska vender och obotriter fortfarande bodde, och de var vid denna tid ännu hedningar allesammans. 1129 utsåg den tyske Kejsar Lothar III Knut Lavrad till Knez eller Knjaz över alla Vender, och han var i realiteten deras Tsar, vilket får oss att undra över hurpass kristen Knut Lavrad egentligen var. Visserligen fanns det en obotritisk furste vid namn Niklot, som gjorde uppror emot Knut Lavrad i den slaviska hedendomens namn, men sanningen är att Knut Lavrad var en ytterst ljum furste, som knappast förde några egentliga korståg, och som hade fred med Venderna, som ännu inte helt dukat under för kristendomens sedvanliga gift. Obotriterna i Schwerin, Holstein med omnejd var i alla händelser hedningar ända till 1100-talets slut, och Niklot överlevde Knut Lavrad med flera decennier.

Karta över Knut Lavrads dubbelkungadöme – Slesvig markerat i Grönt, Obotriternas land markerat med Rött – omkring 1115 – 1132 var Knut Lavrad kung över båda områdena.

Knut Lavrads kosmopolitiska furstendöme omfattade Tyskar, Danskar och Vender, och kunde dominera all handel över det Jylländska näset, fortfarande den mest strategiska platsen i hela Östersjöområdet. I Lund satt sedan 1104 Ärkesbiskopen Asker, en man som inte var kristen så att det störde, men som med Påvens hjälp blivit utropad till ärkebiskop över alla de Nordiska länderna, Island och Grönland och alla öar i Atlanten inklusive Vinland inbegripet, ja ända till Finland, Bjarmaland och yttersta Fjärrkarelen, sträckte sig hans makt.

Askers stöd var ännu större i Skåneland, dvs Skåne, Halland och Blekinge, samt de delar av Kronobergs län i Småland som ännu var danska (se kartan ovan). Han lät bönderna förbli hedningar till stora delar, och när Niels son Magnus 1134 mördade Knut Lavrad, lät Erik Emune, en man med än mer starka hedniska sympatier, Jarl över Skåne och Själland och dessutom Erik Ejegods siste levande son, göra anspråk på den danska tronen – och han slöt snart förbund med biskop Asker – och hade planer på att göra Lund och inte Rosklide till Danmarks huvudstad, för något Köpenhamn fanns vid den här tiden inte alls.

Dessutom sändes där 500 riddare, med lansar och allt, till Skåne från Slesvig, och när Niels och Magnus 4 Juni 1134 inledde vad som senare skulle kallas slaget vid Foteviken, stod Skåningar, Tyskar och hedniska obotriter under Erik Emunes och Askers ledning i en väldig här, enligt uppgifter mer än 5000 man stark. Enligt vissa uppgifter skulle en lojal skåning och köpman vid namn Magnus Saxeson ha låtit sig firas ned i ett rep utefter Stevns Klint, när han rymde från danskarna för att varna sina landsmän, och så kom det sig att slaget vid Foteviken – rikt beskrivet i källorna – vanns av Skåningar och hedningar. 

Foteviksslaget i Modell och simulering (med ej skalenliga avstånd, och nedminskat antal deltagare) från Stockholm 2016

300 riddare ur det tyska slagkavalleriet bröt upp danskarnas front, och efter följde vender och skånska bondesoldater. Även Asker själv och inte mindre än åtta danska biskopar slogs i det slaget – de använde stridshammare, klubbor och knölpåkar, eftersom det enligt katolsk tradition skulle vara förbjudet för en kristen präst att bruka svärd eller eggjärn, men där stod inget om att bulta ihjäl sin nästa, eller slå honom i huvudet med hammare, så klerkerna deltog ändå med liv och lust i det hela. Mer kristna än så var de inte, och jämför det med Fjantje Kackelén, som hon numera kallas, och andra Biskopar av Lund idag…

Sk ”re-enactment” av Foteviksslaget på ort och ställe i Skåne, vid Foteviken

 

Med den förlusten för danskarna – som drevs tillbaka till sina skepp, och med mer än 3000 döda kvar på slagfältet ändå undkom – låg både Niels son Magnus och fem biskopar kvar bland de kristna liken, och det var Petrus av Ribe, Kettil av Vestervig, en biskop Henrik från Sverige, Adalbert av Slesvig, som överlevde fast med oläkliga sår, och han dog ”knappast ett halvt annat år” efteråt, står det i krönikorna.

Så styrde Kung Erik Emune Danmark och Skåne som en hedning i långa år därefter, och Ärkebiskop Asker kunde nöjd se, hur hans män slagit ihjäl nästan varje annan biskop som överhuvudtaget fanns i de danska landen, medan Asker ensam styrde i Lund, från sin nya Domkyrka med en staty av Tor, eller kanske Jätten Finn i kryptan – den enda del av den senare katedralen, som hade blivit byggd vid denna tid.

Och Asker dog, mätt på år och dagar fem år efter slaget, vid en ålder av 77 år, fortfarande okristen och halvhednisk till själ och hjärta, som den allra mäktigaste och störste bland de ärkebiskopar, som någonsin funnits i de Nordiska landen.

Kanske bör vi ära Erik Emune och Asker istället, skåningar och egentligen hedningar som de var, söner av ett stort och självständigt rike.

Hellre hedrar jag dem, i alla fall – än någon kristen Knut.

En God bok om Skånsk historia och befrielsekrig, fram till 1152..