Knutsdagen 2020

Först idag är det dagen Knut, då Julen är slut, och den dagen firar jag naturligtvis såsom varande hedning. Man säger, att Knutsdagen skulle ha ett samband med den skäligen obetydlige Knut Lavrad från 1100-talets början, eller Knut den IV från 1000-talet; men dessa blev aldrig mer än lokala helgon i Sydsverige och Danmark under medeltiden, och det är sannolikt att anta att de i själva verket går tillbaka på firandet av Thorrablotet och Thor själv under Thorre månad. Det är nog Tor och ingen annan, som var den allra första ”Knutsgubben” och vars bild sattes upp på åkern eller nära det egna hemmet när Juletiden var över, men vintern varade.

Traditionen med Knutsgubbar är förstås sentida, och var mest utbredd i Skåne och Sydsverige, där Knut mest firades, i alla fall om man ska tro Ebbe Schön och andra etnologer. Det gällde att smuggla in Knuts bild i form av en halmdocka till närmaste gård, och om den förstördes, ställde man gärna dit tjugo gubbar i mänskilg storlek nästa år, tillsammans med en papperslapp, på vilket det stod skrivet att gubbarna frågade efter sin bror…

Skäligen anskrämliga gubbar bakom en Knut i Norduppland, enligt UNT. Detta är Knutsmässo i Gimo…

Men historien om Knut Lavrad är kanske värd att berätta, och ännu mer den om Ärkebiskop Asker av Lund, som aldrig någonsin var kristen så att det störde. Knut Lavrad var son till Erik Ejegod av Danmark, en kung som var kristen till namnet men hade ett helt hedniskt och med äring och årsväxt befryndat namn, men Eriks avgjort mer pro-kristne bror Niels tog över regeringen, när Knut Lavrad var tio, vilket hände år 1104. Så blev Knut Lavrad Hertig över Slesvig och dessutom över Venden i Tyskland, ända ned till Lübeck eller Ljubech, där slaviska vender och obotriter fortfarande bodde, och de var vid denna tid ännu hedningar allesammans. 1129 utsåg den tyske Kejsar Lothar III Knut Lavrad till Knez eller Knjaz över alla Vender, och han var i realiteten deras Tsar, vilket får oss att undra över hurpass kristen Knut Lavrad egentligen var. Visserligen fanns det en obotritisk furste vid namn Niklot, som gjorde uppror emot Knut Lavrad i den slaviska hedendomens namn, men sanningen är att Knut Lavrad var en ytterst ljum furste, som knappast förde några egentliga korståg, och som hade fred med Venderna, som ännu inte helt dukat under för kristendomens sedvanliga gift. Obotriterna i Schwerin, Holstein med omnejd var i alla händelser hedningar ända till 1100-talets slut, och Niklot överlevde Knut Lavrad med flera decennier.

Karta över Knut Lavrads dubbelkungadöme – Slesvig markerat i Grönt, Obotriternas land markerat med Rött – omkring 1115 – 1132 var Knut Lavrad kung över båda områdena.

Knut Lavrads kosmopolitiska furstendöme omfattade Tyskar, Danskar och Vender, och kunde dominera all handel över det Jylländska näset, fortfarande den mest strategiska platsen i hela Östersjöområdet. I Lund satt sedan 1104 Ärkesbiskopen Asker, en man som inte var kristen så att det störde, men som med Påvens hjälp blivit utropad till ärkebiskop över alla de Nordiska länderna, Island och Grönland och alla öar i Atlanten inklusive Vinland inbegripet, ja ända till Finland, Bjarmaland och yttersta Fjärrkarelen, sträckte sig hans makt.

Askers stöd var ännu större i Skåneland, dvs Skåne, Halland och Blekinge, samt de delar av Kronobergs län i Småland som ännu var danska (se kartan ovan). Han lät bönderna förbli hedningar till stora delar, och när Niels son Magnus 1134 mördade Knut Lavrad, lät Erik Emune, en man med än mer starka hedniska sympatier, Jarl över Skåne och Själland och dessutom Erik Ejegods siste levande son, göra anspråk på den danska tronen – och han slöt snart förbund med biskop Asker – och hade planer på att göra Lund och inte Rosklide till Danmarks huvudstad, för något Köpenhamn fanns vid den här tiden inte alls.

Dessutom sändes där 500 riddare, med lansar och allt, till Skåne från Slesvig, och när Niels och Magnus 4 Juni 1134 inledde vad som senare skulle kallas slaget vid Foteviken, stod Skåningar, Tyskar och hedniska obotriter under Erik Emunes och Askers ledning i en väldig här, enligt uppgifter mer än 5000 man stark. Enligt vissa uppgifter skulle en lojal skåning och köpman vid namn Magnus Saxeson ha låtit sig firas ned i ett rep utefter Stevns Klint, när han rymde från danskarna för att varna sina landsmän, och så kom det sig att slaget vid Foteviken – rikt beskrivet i källorna – vanns av Skåningar och hedningar. 

Foteviksslaget i Modell och simulering (med ej skalenliga avstånd, och nedminskat antal deltagare) från Stockholm 2016

300 riddare ur det tyska slagkavalleriet bröt upp danskarnas front, och efter följde vender och skånska bondesoldater. Även Asker själv och inte mindre än åtta danska biskopar slogs i det slaget – de använde stridshammare, klubbor och knölpåkar, eftersom det enligt katolsk tradition skulle vara förbjudet för en kristen präst att bruka svärd eller eggjärn, men där stod inget om att bulta ihjäl sin nästa, eller slå honom i huvudet med hammare, så klerkerna deltog ändå med liv och lust i det hela. Mer kristna än så var de inte, och jämför det med Fjantje Kackelén, som hon numera kallas, och andra Biskopar av Lund idag…

Sk ”re-enactment” av Foteviksslaget på ort och ställe i Skåne, vid Foteviken

 

Med den förlusten för danskarna – som drevs tillbaka till sina skepp, och med mer än 3000 döda kvar på slagfältet ändå undkom – låg både Niels son Magnus och fem biskopar kvar bland de kristna liken, och det var Petrus av Ribe, Kettil av Vestervig, en biskop Henrik från Sverige, Adalbert av Slesvig, som överlevde fast med oläkliga sår, och han dog ”knappast ett halvt annat år” efteråt, står det i krönikorna.

Så styrde Kung Erik Emune Danmark och Skåne som en hedning i långa år därefter, och Ärkebiskop Asker kunde nöjd se, hur hans män slagit ihjäl nästan varje annan biskop som överhuvudtaget fanns i de danska landen, medan Asker ensam styrde i Lund, från sin nya Domkyrka med en staty av Tor, eller kanske Jätten Finn i kryptan – den enda del av den senare katedralen, som hade blivit byggd vid denna tid.

Och Asker dog, mätt på år och dagar fem år efter slaget, vid en ålder av 77 år, fortfarande okristen och halvhednisk till själ och hjärta, som den allra mäktigaste och störste bland de ärkebiskopar, som någonsin funnits i de Nordiska landen.

Kanske bör vi ära Erik Emune och Asker istället, skåningar och egentligen hedningar som de var, söner av ett stort och självständigt rike.

Hellre hedrar jag dem, i alla fall – än någon kristen Knut.

En God bok om Skånsk historia och befrielsekrig, fram till 1152..