Det är nu accepterat att Forsaringen – som sitter på en kyrkdörr i Hälsingland – är tillverkad under 800- till 900-talet, och att den bevarar lagtexten från ett hedniskt Vi i en ursprunglig form. Den hör alltså inte hemma i en kyrka, men i ett hedniskt gudahov.

Ekonomiska historiker har kommit fram till en liten, och subtil men avgörande tolkning av runtexten, som behandlar överträdelser för den som vanhelgar ett Vi. Den nya tolkningen av järnringens inskrift lyder som följer:

En oxe och (också/eller) två öre (i böter) till ”stav” för att återställa vi i gillt skick första gången; två oxar och (också/eller) fyra öre för andra gången; men för tredje gången fyra oxar och (också/eller) åtta öre; och all egendom i kvarstad, om han icke gör rätt för sig. Det som folket äger att kräva enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadsfäst. Men de gjorde sig detta, Anund i Tåsta och Ofeg i Hjorsta. Men Vibjörn ristade.

Allt detta enligt vd Stockholms Universitet nyligen publicerat. Värderingen av silver och oxar anses ligga i linje med vad som var vanligt, över hela den Europeiska kontinenten, och visar att Hälsingland inte alls var någon isolerad landsända. Landskapslagar, nedskrivna 400 år senare har exakt samma lydelse, vilket visar att ingenting ändrades av inställningen mot helgedomar när kristendomen kom, och att de kristna ingenting tillförde när det gällde sveafolkets urgamla känsla för lag och rätt. Det visar på hur stark traditionen runt lagarna var, och att Vikingatidens samhälle ingalunda var någotslags anarki, utan tvärtom lika avancerat och lika lagbundet som vårt eget, vilket är en anmärkningsvärd upptäckt.

Två öre silver var ungefär lika med nio stycken arabiska silvermynt, Drhemer, som importerades i stort antal, och summan motsvarar minst 100 000 kronor i böter, enligt vad numismatiker räknat ut. Störde någon den hedniska gudstjänsten i ett Vi för andra gången fick den personen betala Fyra öre, eller omkring 200 000 kronor i dagens penningvärde, och slutligen 400 000 kronor och så tog man den individens egendom i beslag, om det skedde en tredje gång. Detta var lagar, ristade i järn och stål !

Och – folket hade rätt att kräva detta och att få utöva sin Asatro oinskränkt, utan kristen påverkan – vilket Lagtexten klart och tydligt omtalar.

Borde inte vi Hedningar som lever idag, ha rätt att få kräva samma sak, enligt urgammal lag och hävd ?

Redan namnet ”Vibjörn” kan vara namnet på en lokal lagman eller ”Vivari” – en hednisk Vi-väktare av den sort som nämns på Rökstenen. Det visar, att Asatron var fast etablerad, och hade en fast struktur med utsedda företrädare i varje härad, den var visst inte någon ”gårdsreligion” med ”lokala variationer” eller någon ”sed” som en del mindre vetande personer tror – utan minst lika väl organiserad som någon senare kristendom – vilket också måste uppmärksammas.

Bråkiga kristna eller muslimer tolererades helt enkelt inte i det hedniska Hälsingland, och så var det i hundratals år.

Måtte dessa lagar återinföras i vårt rike, och må all kristendom, Monoteism och Islam försvinna från hela Sveriges Land !