”Hedniska Tankars” flitigaste gästskribent för året 2025 – Javad Mofrad – har hedrat oss med ett nytt inlägg. Han är en klok man som inte bara tänker till ordentligt, vad gäller de tre ”stora” Monoteistiska religionerna, utan också Nordisk religion och Asatro – och därmed återvänder vi till vad som är denna bloggs huvudämne. Han intresserar sig även för ”folketymologier”, och skriver såpass enkelt, att hans slutsatser kan förstås även på Grundskole- och Gymnasienivå, men undviker Fake News, populism eller sådant som diverse amerikaner ägnar sig åt på nätet, såkallad ”UPG” (Unverified Personal Gnosis) eller ”smygkristendom” av den typ, som en del personer vid namn Birka Skogsberg, pseudonymen ”Alvigunilla” med flera ägnat sig åt i det förgångna eller fortfarande kommer dragandes med, genom att ställa helt ovidkommande frågor som ”men tror du inte att Ymer är en skapargud egentligen ?” eller ”Men måste inte den näst sista strofen (strof 65) i Voluspá syfta på jeschus krystis egentligen ?” och så vidare.
Men se – så måste det inte alls vara – det är bara löjlig kristifikation, liknande Sophus Bugge och Lasse Liten Lönnroth – den ryslige ”E-mer-i-Thursen” till professor, som på falska grunder ockuperat svenskspråkiga Wikipedia och lögnaktigt påstått att han utgett ”Världens bästa Eddaöversättning” vilket är lika dumt som Åke Ohlmarks floskler i samma stil.
Bugge må vara ursäktad på grund av att han levde i ett kristet århundrade, Ohlmarks därför att han var obetänksam, men för Lönnroths och andras falsarier finns ingen ursäkt, lika lite som för Björn Collinders groteska vanställande av Hávamál, där han plötsligt – under sitt 1960 – tal – skriver att ”detta är runmagi och skall inte översättas” i en känd strof, polemiserande emot Sigurd Agrell. En sann Eddaöversättare ska inte skriva romaner, och inte heller vanställa och ”klippa bort” sådant som inte passar. Att som Lars Lönnroth hela tiden framhäva sin egen kristna tro och konsekvent skildra den nordiska kulturen som underlägsen, är osakligt, på gränsen till ren rå rasism.
Gerd, Hertha, Earth, Njärd eller Nerthus är en gudinna med många namn – känd från de danska öarna redan från det som var Nordisk Bronsålder… Minns ni vad vi skrivit om Egtvedt-kvinnan och Rydebäcks gudinnor i Skåne ?
Nu – efter Midsommar – då Friggs månad gått emot sitt slut, och då Gerds och Frejs bröllop redan firats, har vännen Javad en hel del att säga angående Nerthus, och vi kommer därmed in på Äldre Germansk Järnålder, en viss Thusnelda, Romaren Cornelius Tacius och hans ”Germania”, slaget i Teutoburger Wald år 9 enligt vår tideräkning, och mycket annat. Vi Hedningar tror på kraften i rena fakta, och en seriös historikers eller skribents uppgift är att skildra verkligheten som den faktiskt var eller är – inte att ”sälja” lättköpta sanningar.
Därför – läs nu detta:
Nerthus namn och plats
Fensalarna (”sumpsalarna”) som enligt Snorre har varit ”mycket förnämligt”, har jämförts med gudinnan Nerthus ö. Det är troligt att från dem har menats Lidingö (Lady’s/ledarinnans ö, gudinnans ö) och Stockholms skärgård.
Enligt forskarna var Fensalarna (”träskhusen, träskhallarna”) i nordisk mytologi gudinnan Friggs (”den älskades”) boning i Asgård.Trots att läget inte verkar vara det mest hemtrevliga kallar Snorre huset för ”mycket förnämligt”. Det skulle kunna tyda på en källkult, men det är mer troligt att namnet går tillbaka till den tid då vattnets makter mottog offer i heliga sjöar. Friggs hem kan jämföras med Urds brunn och Saga i Sökkvabäck eller kulten av Nerthus.
Nerthus betyder jord-underjordens jungfru (ner-tös):Nerthus på grekiska betyder jord-underjordens gudinna: ner och själva namnet Theia (theia-us) betyder helt enkelt ”gudinna”. Gudinnan Theia har varit syster på Hyperion (Hyperboreans gud, Appolon). Nordiska motsvarighet till Nerthus har varit Njord (ni-jord, ner-jord). Grekiska namnet Nerthus har kunnat tolkas även på Ner-tös i Norden. Ner är den vanligaste formen, i både formell och informell stil. Ned har ett något formellare stilvärde. Ned är även den vanligaste formen i sammansättningar, som nedlåtande och nedkomst. ”Tös” är ett dialektalt ord som främst används i Skåne, Gotland och Västergötland, men som även förekommer i andra svenska dialekter. Det betyder flicka, och används ofta som ett vardagligt ord för unga kvinnor, alltifrån spädbarn till unga vuxna. Det kan också betyda dotter i dialekter.
Nerthus
Redan 98 e Kr berättar den romerske historieskrivaren Tacitus om en gudinna vid namn Nerthus som dyrkades av de germanska stammar som vid tiden bodde utmed Östersjöns kuster. Myterna om Nerthus (Terra Mater, jordens moder) berättar hur hon varje år gav sig ut på fruktbarhetsresor. Hon besökte människorna som tillbad henne och skänkte dem lycka. Under sin resa sades gudinnan färdas i en helgad, övertäck vagn dragen av kor. Den enda som tilläts att vidröra vagnen var den präst som följde henne på resan. Genom att vidröra vagnen sades prästen kunna avgöra om gudinnan fanns i dess inre. På alla platser gudinnan besökte under sin färd hölls det en fest till hennes ära. Detta var en tid då det rådde glädje och fred bland människorna.
Då gudinnans resa var över förde man hennes vagn tillbaka till lunden på den ö där hon sades ha sitt hem. Hon lämnades i fred för ett tag, antagligen för att hennes tilltänkta skulle hinna komma till henne. Denne tilltänkte tror man kan ha varit den präst som tidigare följt gudinnan på hennes resa. Gudinnans resa slutar med att hela vagnen körs ner i en avsides belägen sjö. Detta kan antingen ses som en symbol för att befruktning hade skett eller att man genom detta bad återställde jungfrudomen. Själva avtvättningen av vagnen sköttes av slavar vilka efter det att arbetet var utfört uppslukades av sjön, så gjordes också antagligen den präst som följt gudinnan. Detta kan vi se spår av även idag. Det har på flera håll hittats kroppar som mossarna väl bevarat som sägs hänga ihop med tidens gudinnedyrkan. I dessa mossar har man även hittat olika föremål och smycken som visar på Nerthus närvaro och att hon under en mycket lång tid tillbads av många människor. Man har även hittat belägg för att denna typ av kringfärder faktiskt ägde rum i form av vagnar och körattiraljer.
Cornelius Tacitus är intressant som författare, just på grund av vad han INTE skriver i passagerna om Nerthus… I original-texten till ”Germania” – som översatts och felöversatts otaliga gånger, även på svenska – står inte NÄR på året Nerthus fest inträffade, men mycket talar för att det var vid Midsommartid, och sommarsolståndet. Han återkommer till det förhållandet av Svionerna, som styrs av en Rex eller Kung – olikt alla andra Germanstammar – har en ”custos armorum” – det var en befattning som fanns på flera nivåer, från varje romersk Centuria och uppåt – vi skulle säga ”vapentekniker” – som låter alla vapen vara inlåsta och säkert bevakade i fredstid, likaväl som fred, fröjd och frid bara måse råda, då Nerthus drar förbi, och sommaren står i sitt flor. Svionerna är också rika på manskap, flottor och skepp, som har likadana stävar bakåt som framåt, och som kan segla och navigera mycket bra.
Nydam-skeppet, som roddes och seglades medan Romar-riket fortfarande varade, kunde ha en lös ”sättmasr” och var INTE sämre än Vikingatida skepp. Det är från Romerskt 300-tal…
Vi känner igen Nydam-skeppet och flera andra avancerade konstruktioner, som inte alls verkar ha varit underlägsna vad Medelhavskulturerna kunde skapa. Inte bara Hjortspring-båtar, således.
Annars sparar minsann Tacitus inte på blodiga detaljer, när han beskriver de germanska stammarna närmast Rom. I Annales eller årsböckerna över tidig Kejsartid, nämner han slaget vid Teutoburger Wald år 9. ”Hedniska Tankar” har skrivit om detta ämne redan – sök själva i artikel-arkivet. Han beskriver hur romerska veteraner, enskilda legionärer och ”auxilliares” samt deras befäl – på alla nivåer – 3 år senare återkom till platsen för Quintilius Varus nederlag, och hur de vacklade omkring i ett tillstånd som närmast liknar PTSD eller Post-Traumatisk Chock när de såg resterna av sina kamrater, och vad de lokala Cheruskerna – med flera stammar nere på kontinenten gjort mot sina fiender.
Tacitus text i ”Annales” är närapå en av de första dokumenterade skildringarna av psykiska stridsskador, som mänskligheten känner. Passagen är ytterst kortfattad, därför att Tacitus var tvungen att skriva kortfattat, men jodå – fenomenet fanns…
Rörande Nerthus-folken i Norr står däremot INTE något sådant alls. Visst, Germanerna var mäktiga vilka grymheter som helst i händelse av krig – och så är det fortfarande i moderna krig också – det har allltid varit så, historiskt sett. Självfallet gjorde Cornelius Tacitus sin egen ”Interpretatio Romana” eller tolkning av sin samtid, eftersom han de facto var Romersk senator – men vad händer då i nutida ”Senater” kantro ?
Talas där måhända icke om liknande ting ??
En nutida ”skrikhals” – och till på köpet en FARLIG sådan….Minns hans planer för Grönland… En Imperialist av allra värsta slag..
Av hävd och akademisk tradition har man alltid satt Nerthus-Kulten på de danska öarna och i Sydsverige i samband med Mosslik och liknande företeelser, som är väl kända i arkeologin ända sedan den danske arkeologen PV Glob gjorde fenomenet känt under 1950-talet – och ”Bog Burials” eller kroppar, som av olika skäl hittats i mossar finns över hela Nord- och Västeuropa – också på Keltiskt område. Men på sista tiden har det gjorts seriösa försök till vetenskaplig forskning i de nordiska länderna, som inte övertolkar. Långt bortom SVT:s orgie i politisk korrekthet med förfalskningar av den svenska förhistorien till att skildra de första renjägarna som människor med svart hudfärg och annat tramseri, finns sanningen.
Här är en karta från den Holländske Landskapsarkeologen Roy van Beek, daterad 2023 – den är på intet sätt fullständig – därför att nya fynd inte är ovanliga – även om orörda högmossars och torvtäkters förekomst inte är så vanlig nuförtiden. Skelettfynd i mossar är vanliga i Danmark, Skåne och Nordtyskland – där Tacitus placerat sina Nerthus-folk – men vad tyder detta på ? Forskningen har flera teorier – Är det fråga om mord, försvunna personer, rituella begravningar där man försökt hindra vissa individer från att ”gå igen” genom att binda deras fötter, eller symboliskt ta dem av daga ”post mortem” genom att lägga en snara runt deras hals – exempelvis – när de redan var avlidna.
”Hedniska Tankar” har läst en mer än 300 sidor tjock sammanfattning av forskningsläget från Uppsala Universitet – som en god vän gav till oss för en tid sedan – men länken till den avhandlingen har vi inte kvar – och vad som återstår är spridda C-uppsatser från svenska universitet, där somliga studerande helt och hållet dömer efter sin egen kristna inställning – på ett sätt som inte helt står i överensstämmelse med forensiska bevis, inte baseras på några större och tillförlitliga statistiska ”samples” utan bara på enstaka ”lösfynd” utan att ta hänsyn till vad man i Engelsk arkeologi – där källmaterialet är större – brukar kalla ”uncommon burials” eller ”missing people” helt generellt. Jämför med vår nutid. Det kan finnas många skäl till varför man hittar döda människor i träsk, eller på ensliga platser. Man behöver inte ta till kristna skräckskildringar och rasistisk lögn, typ Sverigehataren Mons Kallentoft och hans torftiga kioskdeckar-historier.
Här följer nu tre exempel på vad som skrivits på akademisk nivå under senare år. Värst av alla och mest fördomsfull är nog en viss Tea Jahrehorn från Växjö Universitet, som påstår att allt vi ser är ”systematiskt mördande” av brutala germaner osv osv – på ett urval av 8 enstaka kroppar. Hennes tolkningar av Tacitus latinska ord ”corpore infamis” eller hur de som vanärat sin kropp – kanhända genom tidelag, homosexualitet eller självstympning (man har påstått att det under romerskt 300-tal fanns individer som skar tummarna av sig för att undvika krigstjänst) hamnat i Träsken, och avrättats – enligt dåförtiden rådande värderingar. Allt som pågår är en sanslös ”cherry picking” där Jahrehorn – lika vittnesgill som Ärkebiskop Antje Jackélen eller Kackelén med hemvist i det forna DDR väljer ut spridda textfragment av Tacitus än här, än där och bygger sin uppfattning helt på detta – därför att det gynnar hennes egen grundsyn.
Slutligen finns också Kristina Pihlblads C-uppsats från Lunds Universitet och Institutionen för arkeologi och antikens historia (2009), betitlad ”Mossens Hemlighet” som inte alls ger oss skäl till att ana ”Ugler i Mosen” som det heter på Danska, eller ”Ugglor i Mossen” som vi säger på östra sidan Öresund. Vissa ”lärosäten” i Sverige, typ Göteborg och Växjö gör man klokt att undvika i arkeologiska sammanhang, därför att det luktar inpyrd kristendom där, om än inte lik. Grauballe-mannens förvridna drag är inte trevliga att titta på – om vi ska ta ett enstaka exempel – men vad med Tollund-mannen, vars lugna drag – som hos en dansk fiskare – vittnar om en man, som mött sin död med en smula värdighet – även om man kanske var rädd för att han skulle ”gå igen” som vålnad ?? Var han en starkare man eller kanske rent av en ledare för många, fast han var till åren – och offrade han sig – likt Domalde – när nödår och svält stod för dörren ?
Sanningen är att vi fortfarande inte vet. Vissa stormakter i vår värld lär styras av en Donald, inte en Domalde.
Så – sista ordet om Nerthus och hennes kult är inte sagt eller skrivet. Inte heller i den akademiska Världen.
Olika övertygelser står emot varann, precis som under Cornelius Tacitus tid. Slaget vid Teutoburger Wald år 9 – Roms ständiga krig emot Germanerna, Arminius, Cheruskerna – Thusnelda – en kvinna vars öde är värt att granska närmare, då hon faktiskt kan ha varit en Vala, spåkvinna och mycket mer – förutom att hon tillfångatogs, hamnade i Romersk fångenskap och blev en bricka i ett maktspel – som vi alla är och har blivit – allt detta är värt att skriva om – en annan gång.
Men det viktigaste i källorna om Nerthus är vad som i-n-t-e sägs, vad som inte är skrivet – utan skildringen av ett fredligt folk, en generation innan Tacitus själv – historikern, som dokumenterade allt. Roms krig emot de Nordliga folken var ett Världskrig, lika väl som de Kristnas eller Islams nutida krig emot den övriga Världen, eller Rysslands krig emot Ukraina – och det är i ljuset av detta, vi måste se på allt som tänkts, gjorts eller sagts.
Historien ger oss alltid besked om det värsta, liksom det bästa i människorna och deras natur – men vi förblir lika mänskliga i alla fall…
Den tänkande Thusnelda, från ”Loggia del Lanzi” i Florens. Sanolikt dog hon aldrig där, men i Ravenna eller Aquileia, där ett Marinkommando för den östra halvan av Medelhavet fanns – under tidig Kejsartid. Nära Rom – och maktens centrum – vågade man inte ha henne – en generation tidigare hade det skett med Kleopatra VII.. Hon förblev ”statsfånge” i en kultur som inte var hennes…
Hedniska Tankar 