Nordfjordeid – där Myklebustskeppet (se i artikelarkivet om Vikingatida skepp eller del 7 av denna krönika) ligger – är målet för vår Hedniska Resa. Än idag är det en liten stad med sådär 3200 invånare – vilket är vad man kan förvänta sig av en centralort på Västlandet i Norge. Varje dag angörs orten av minst ett enormt krysingsfartyg – inte från ”Hurtigrutten”, utan från diverse andra färjebolag – vilket gör att dagbefolkningen sväller till det dubbla, och staden blir fullständigt nedturistad, i alla fall sommartid. ”Gamla” Eid omfattar bara några få kvarter. Hamnen är omgestaltad, helt och hållet för turismens skull, och rymmer andelsbostäder för rikt folk, Biltema-varuhus, ett mediokert Shoppingcenter och några livsmedelsbutiker.
Hamnen i Nordfjordeid med kryssningsfartyget ”Rotterdam” – det trafikeras också av ”Aida Nova”
Ett nytt ”upplevelsecenter” byggt med oljepengar innehåller rekonstruktionen av Myklebustskeppet, en rekonstruktion som lämnar mycket övrigt att önska – och som är högst hypotetisk och osegelbar, eftersom den inte ens försetts med någon ordentlig mast, sedan den konstruerades under Covid-året 2019. Den moderna ”Nausten” eller båthuset har en ramp, där rekonstruktionen kan sjösättas igen om så skulle vara. Och jodå – hallar för förvaring av skepp eller just Naustar fanns redan på Vikingatiden, bland annat i Kaupang – om man nu inte gjorde som Sigurd Jorsalafar på Orkney eller Jorknas öar, och använde de kristnas katedraler av sten till att torka och hänga segel uti, för så gjorde Orkneys eller Jorknas alla Jarlar i gamla tider – de var alla högst praktiskt lagda män – som visste vad som gällde.
Öster om centrum ligger en stor ridskoleanläggning och ett stuteri för Fjordhästar eller Fjordingar – en hästras som funnits här sedan Vikingatid, den också – och som är en seg arbetshäst, oförmögen att Tölta som Islandshästen – och ingen passgångare som Dromedarer och Kameler, utan en god travare och en bra kamrat i skogen, van att hämta hem körslor och dra tunga timmerlass. Den är heller inget förkrympt rid-djur för barn eller kvinnor som Shetlandsponnyn – och vid vårt besök såg vi – 9 och 10 Juli – ett härligt blont sto klappra fram över Nordfjordeids gator och vägar – efter att vi själva hade besökt stället, där Nordfjordingarna föddes upp.
Karta över Nordfjordeid, i en utgåva för turister – oanvändbar när det gäller att visa riktiga avstånd eller faktisk geografi….
Söder om stadscentrum ligger skansen Malakoff från tiden för Krimkriget – 1850-tal – och där håller man numera Rockfestivaler, varje år sedan 2003 – Vad tusan nu man ska göra det för. Så mycket festival kan det i alla fall inte bli, långt ute på Vestlandet – Nordfjordeid har liksom inte de riktiga förutsättningarna för att bli ett riktigt Norskt Hutsfred – men för all del, på Vestlandet hölls kring 11 Juli i år en festival för både Country och Western, som det en gång hette i filmen ”Blues Brothers” med Jake & Elwood Blues – ”Oh, we have both kinds of music here” – men räkna inte med fler än två.
Man påstår sig ha ett Operahus också, men så mycket av Opera ges det aldrig någonsin där – anläggningen är kombinerad med tre trånga biosalonger, ett bibliotek och vad som ska föreställa en Högskola eller så – lyckligtvis ingen Bögskola – för så ”Woke” har man inte blivit på Norsk botten – ännu. Vanliga skolor finns det med, både för ett fåtal Gymnasister och andra. Det räcker med någon timmes rask promenad från Fjordbottnen, för att man ska ha sett sig grundligt mätt på alltsammans. Men – sämre ställen kan man bo på – och mycket värre har man sett – om man är Hedning, eller har varit i Österled och ”Svitjod hin Mikla” eller de ryska länderna.
Nära Myklebusthaugen – som ännu finns bevarad tillsammans med ännu en större, båtformad gravhög – ligger förstås en kristen kyrka, störande nog. Dalgången kring Eid är trång, och varje kvadratmeter mark som inte ligger på fjällsluttningarna i norr och söder är dyrbar. Man kunde tala om ett ”norra och södra stadsberg” som i Sundsvalls fall – om det bara inte vore för det faktum att den södra bergssidan saknar nästan all bebyggelse, till skillnad från den norra.
Eid by night – sett norrifrån. Inte så mycket att Hurra över….
Den nutida träkyrkan – byggd 1849 – är precis i den stil man kunde vänta sig i vad som var ett fiske- och sjöfarts-samhälle, och skulle lika gärna kunna vara hämtad från Bohuslän på den svenska Västkusten – det landskap som en gång hette Ranrike, och var helgat åt Havsgudinnan, Ran. Ändå svärmar tyska och holländska turister från kryssningsfartyget ”Rotterdam” över den vitmålade helgedomen som en skock flugor, förutom de ännu påflugnare Amerikanerna, som inte kan lämna vanligt folk där ”på bygda” ifred, utan oupphörligen skriker, upprepar meningslösheter så högt att ingen inom hörhåll kan undgå dem, och i största allmänhet uppför sig som ohyfsad pöbel. Inte ens kyrkogården – som borde vara de dödas vilorum – lämnar de ifred. ”Dålig stil” helt enkelt – av en sort som vi har för mycket av – över en hel kontinent.
Eid Kirke – foto från Wikipedia
Man påstår att kyrkoplatsen skall ha funnits sen 1322, och tidigare låg där en stavkyrka cirka 100 meter öster om ”Operahuset” som inte ger någon Opera – men den var från 1100-1200 talen, för innan dess fanns det inga som helst kyrkor här. Nere i Eids gamla stad, däremot – finns en del fina köpmans- och redargårdar från 1800-talet.
En av gårdarna är numera turistbyrå, långt ned på Eidsgata söderut emot Rutebilstasjonen till, där vi morgonen den 10 Juli möter fyra fjällvandrande polacker – alla under 30 år. En av dem är intellektuell, försedd med runda glasögon och skriver i ett anteckningshäfte. En halvsover, de andra två småpratar på polska, ordnar med sin packning och fördelar vad som finns av dricka och bröd. Deras ryggsäckar är fulla till bredden, men inte särskilt tunga. Det är män som vet att föra sig väl, och som inte stör eller ofredar någon – och de samtalar lugnt och stilla där i Rutebilstasjonens vitmålade och karga väntrum på sitt eget språk. Också fjärran från det södra Schlesien de kommer ifrån – ett bergsland det med – är de ändå arbetande människor, hyggliga och rättframma – som vet hur livet är, och som kan göra rätt för sig.
Vem kör långtradarna genom Sverige och Norge ? – Är det inte just polska lastbilschaufförer ? Vem bygger norrmännens och svenskarnas sommarstugor ? – Är det inte polska byggnads-snickare ?? Vem försvarar Europas yttre gräns, i riktning österut – emot illegal immigration, och ett Ryssland som för krig emot alla sina grannar ??? Svaret är enkelt: Det är polska soldater, alla i åldrarna 20-30 år.
Vi säger inte mycket till dem, men vi nickar vänligt – och delar vår färdkost i form av äpplen – den frukt som en gång var Iduns – och vi behöver inte tala Engelska. Bruten Polska, några ord tyska och nordiska språk räcker gott och väl. Hederliga människor känner igen varandra, oavsett vilka språk de må tala, oavsett vilken hudfärg de må ha, oavsett om de är män eller kvinnor. Så är det, och så kommer det alltid att förbli. Vi är de Hedna. Vi är de Ludna, likt en gång Loddfafnir i Hávamál – och den som inte begriper det, har på något sätt aldrig levat, aldrig känt den stad som heter Eid, eller andra platser och städer. Det kan vi ta på vår ed, det kan vi lova er – ung som gammal.
Turistbyrån i Eid
På väggen av det hus som nu är turistbyrå finns en minnestavla över en man som hette Ernst Martin Todtland (1905-1943). Kanske tillhörde han någon redarsläkt, kanske var han bara en vanlig sjöman. Han växte upp på Eidsgata, men blev maskinist på Tankerfartyget M/T Sandar. Han blev 38 år gammal. På hemvägen från New York i Juni 1943 träffades fartyget av tre tyska torpeder och sjönk – på väg med sin värdefulla oljelast. Han deltog i släckningsarbetet på sitt fartyg in i det sista, men överlevde inte. Honom minns just ingen mer – förutom Nordfjordingarna själva – de gästande kryssningsturisterna bryr sig inte om att läsa den där minnestavlan, och de av lokalbefolkningen som just nu är i färd med att ”sälja” sin hemstad och utöka turismen bryr sig ett skvatt heller. Pengar, Pengar och åter Pengar – det är vad den lilla ”turistmaskin” som är Nordfjord går ut på.
Vår äldsta kvinnliga redaktionsmedlem påminner sig en tidning, som en gång hette ”Trangviks-Posten”. Det sägs numera vara en parodi på Aftenposten, fortfarande en av Norges största kvällstidningar – som numer ägs av den väldigt ”cheapa” Schibstedt-koncernen, den som köpt upp Svenska Dagbladet i Sverige – fortfarande landets största morgontidning och numera närapå den enda rikstäckande kvalitets-tidning med någotslags djupare analyser vårt land ännu har, eftersom ”Dagens Nyheter” mest blivit en röd-grön ”familje-blaska”.
”Hjertelig Velkommen till TRANGVIK, Välkommen, Bienvenue, very very Welcom Hem !”
Trangviks-Posten var en av inspirationskällorna bakom Grönköpings Veckoblad – som fortfarande finns kvar som skämt-tidning på nätet. Trangvik, däremot – låg egentligen på Sörlandet och inte på Vestlandet i Norge – men det var precis lika trångsynt, småborgerligt och komplett inskränkt för det – liksom de flesta småstäder i både Norge och Sverige. Numera finns även Swalköpings Allehanda i Svenska Finland, samt ”Snoldeöds Avis” i Danmark – och visst – det går nog att hitta ”Trangvik” eller ett dumhetens, tristessens och den mänskliga oförmågans ”Grönköping” i Alice Springs, långt borta i Australiens öknar eller i Mellanvästerns USA också – eller snart sagt varsomhelst. Det värsta med alltihop är, att ”Trangvik” är ett mentalt tillstånd hos de styrande politikerna på varje ställe man kommer till; lärare, poliser och präster inbegripet. I Nordfjordeid finns ett ”Statens Hus” bak Rutebil-Stasjonen, men det verkar mest vara fråga om en lokal Polis-station och en arrest för ortens busar och fyllerister – mer av ”Stat” har man inte just här – inte på något enda sätt.
”Snickarglädje” när den är som bäst – lägg märke till ”Drakhuvudena” – Hedniskt, fast tidigt 1900-tal
Norr om staden – upp mot högfjället – finns en liten å, som heter Preste-Elva – och den delar den moderna bebyggelsen som finns där i två hälfter. Den södra sidan av staden ligger vid den betydligt mer vattenförande Eidselva och Os, flodmynningen eller oset, som i Västra Aros – det nutida Västerås – vid Svartåns utlopp i Mälaren. Öster om centrum däremot – har man bevarat jordbruksmarken och det öppna landskap som ännu finns kvar i dalen, och västerut finns bara fjorden – som går att bada i sommartid, ifall man nu inte är bortklemad som någotslags ”jentebarn” och tycker att 16-17 grader celcius är ”för kallt”. Där finns långa betongramper, trappor i sten och ledstänger att hålla sig i. Vi har sett det själva – med egna ögon.
Förslagsvis badar ni dock nakna, helt utan kläder och mycket tidigt eller sent, för att reta gallfeber på Muslimerna och Nymoralisterna – de finns också i Eid, men de behöver lära sig vad en riktig människa är, och hur verkliga, oretuscherade människokroppar ser ut, med könsorgan, mindre tilltalande muskelbukar och allt…
Det finns mycket annat som man kan säga eller skriva om Nordfjordeid också – men det låter vi bli. Vi har redan tagit med det mesta.
Hedniska Tankar 