Etikettarkiv: vad är en naust

Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled – (del 6) – Trangvik och Nordfjordeid

av

Nordfjordeid – där Myklebustskeppet (se i artikelarkivet om Vikingatida skepp eller del 7 av denna krönika) ligger – är målet för vår Hedniska Resa.  Än idag är det en liten stad med sådär 3200 invånare – vilket är vad man kan förvänta sig av en centralort på Västlandet i Norge. Varje dag angörs orten av minst ett enormt krysingsfartyg – inte från ”Hurtigrutten”, utan från diverse andra färjebolag – vilket gör att dagbefolkningen sväller till det dubbla, och staden blir fullständigt nedturistad, i alla fall sommartid. ”Gamla” Eid omfattar bara några få kvarter. Hamnen är omgestaltad, helt och hållet för turismens skull, och rymmer andelsbostäder för rikt folk, Biltema-varuhus, ett mediokert Shoppingcenter och några livsmedelsbutiker.

Hamnen i Nordfjordeid med kryssningsfartyget ”Rotterdam” – det trafikeras också av ”Aida Nova”

 

Ett nytt ”upplevelsecenter” byggt med oljepengar innehåller rekonstruktionen av Myklebustskeppet, en rekonstruktion som lämnar mycket övrigt att önska – och som är högst hypotetisk och osegelbar, eftersom den inte ens försetts med någon ordentlig mast, sedan den konstruerades under Covid-året 2019. Den moderna ”Nausten” eller båthuset har en ramp, där rekonstruktionen kan sjösättas igen om så skulle vara. Och jodå – hallar för förvaring av skepp eller just Naustar fanns redan på Vikingatiden, bland annat i Kaupang – om man nu inte gjorde som Sigurd Jorsalafar på Orkney eller Jorknas öar, och använde de kristnas katedraler av sten till att torka och hänga segel uti, för så gjorde Orkneys eller Jorknas alla Jarlar i gamla tider – de var alla högst praktiskt lagda män – som visste vad som gällde.

Öster om centrum ligger en stor ridskoleanläggning och ett stuteri för Fjordhästar eller Fjordingar – en hästras som funnits här sedan Vikingatid, den också – och som är en seg arbetshäst, oförmögen att Tölta som Islandshästen – och ingen passgångare som Dromedarer och Kameler, utan en god travare och en bra kamrat i skogen, van att hämta hem körslor och dra tunga timmerlass. Den är heller inget förkrympt rid-djur för barn eller kvinnor som Shetlandsponnyn – och vid vårt besök såg vi – 9 och 10 Juli – ett härligt blont sto klappra fram över Nordfjordeids gator och vägar – efter att vi själva hade besökt stället, där Nordfjordingarna föddes upp.

 

Karta över Nordfjordeid, i en utgåva för turister – oanvändbar när det gäller att visa riktiga avstånd eller faktisk geografi….

Söder om stadscentrum ligger skansen Malakoff från tiden för Krimkriget – 1850-tal – och där håller man numera Rockfestivaler, varje år sedan 2003 – Vad tusan nu man ska göra det för. Så mycket festival kan det i alla fall inte bli, långt ute på Vestlandet – Nordfjordeid har liksom inte de riktiga förutsättningarna för att bli ett riktigt Norskt Hutsfred – men för all del, på Vestlandet hölls kring 11 Juli i år en festival för både Country och Western, som det en gång hette i filmen ”Blues Brothers” med Jake & Elwood Blues – ”Oh, we have both kinds of music here” – men räkna inte med fler än två.

Man påstår sig ha ett Operahus också, men så mycket av Opera ges det aldrig någonsin där – anläggningen är kombinerad med tre trånga biosalonger, ett bibliotek och vad som ska föreställa en Högskola eller så – lyckligtvis ingen Bögskola – för så ”Woke” har man inte blivit på Norsk botten – ännu. Vanliga skolor finns det med, både för ett fåtal Gymnasister och andra. Det räcker med någon timmes rask promenad från Fjordbottnen, för att man ska ha sett sig grundligt mätt på alltsammans. Men – sämre ställen kan man bo på – och mycket värre har man sett – om man är Hedning, eller har varit i Österled och ”Svitjod hin Mikla” eller de ryska länderna. 

 

Nära Myklebusthaugen – som ännu finns bevarad tillsammans med ännu en större, båtformad gravhög – ligger förstås en kristen kyrka, störande nog. Dalgången kring Eid är trång, och varje kvadratmeter mark som inte ligger på fjällsluttningarna i norr och söder är dyrbar. Man kunde tala om ett ”norra och södra stadsberg” som i Sundsvalls fall – om det bara inte vore för det faktum att den södra bergssidan saknar nästan all bebyggelse, till skillnad från den norra.

 

Eid by night – sett norrifrån. Inte så mycket att Hurra över….

Den nutida träkyrkan – byggd 1849 – är precis i den stil man kunde vänta sig i vad som var ett fiske- och sjöfarts-samhälle, och skulle lika gärna kunna vara hämtad från Bohuslän på den svenska Västkusten – det landskap som en gång hette Ranrike, och var helgat åt Havsgudinnan, Ran. Ändå svärmar tyska och holländska turister från kryssningsfartyget ”Rotterdam” över den vitmålade helgedomen som en skock flugor, förutom de ännu påflugnare Amerikanerna, som inte kan lämna vanligt folk där ”på bygda” ifred, utan oupphörligen skriker, upprepar meningslösheter så högt att ingen inom hörhåll kan undgå dem, och i största allmänhet uppför sig som ohyfsad pöbel. Inte ens kyrkogården – som borde vara de dödas vilorum – lämnar de ifred. ”Dålig stil” helt enkelt – av en sort som vi har för mycket av – över en hel kontinent.

 

Eid Kirke – foto från Wikipedia

Man påstår att kyrkoplatsen skall ha funnits sen 1322, och tidigare låg där en stavkyrka cirka 100 meter öster om ”Operahuset” som inte ger någon Opera – men den var från 1100-1200 talen, för innan dess fanns det inga som helst kyrkor här. Nere i Eids gamla stad, däremot – finns en del fina köpmans- och redargårdar från 1800-talet.

En av gårdarna är numera turistbyrå, långt ned på Eidsgata söderut emot Rutebilstasjonen till, där vi morgonen den 10 Juli möter fyra fjällvandrande polacker – alla under 30 år. En av dem är intellektuell, försedd med runda glasögon och skriver i ett anteckningshäfte. En halvsover, de andra två småpratar på polska, ordnar med sin packning och fördelar vad som finns av dricka och bröd. Deras ryggsäckar är fulla till bredden, men inte särskilt tunga. Det är män som vet att föra sig väl, och som inte stör eller ofredar någon – och de samtalar lugnt och stilla där i Rutebilstasjonens vitmålade och karga väntrum på sitt eget språk. Också fjärran från det södra Schlesien de kommer ifrån – ett bergsland det med – är de ändå arbetande människor, hyggliga och rättframma – som vet hur livet är, och som kan göra rätt för sig.

Vem kör långtradarna genom Sverige och Norge ? – Är det inte just polska lastbilschaufförer ? Vem bygger norrmännens och svenskarnas sommarstugor ? – Är det inte polska byggnads-snickare ?? Vem försvarar Europas yttre gräns, i riktning österut – emot illegal immigration, och ett Ryssland som för krig emot alla sina grannar  ???  Svaret är enkelt: Det är polska soldater, alla i åldrarna 20-30 år.

Vi säger inte mycket till dem, men vi nickar vänligt – och delar vår färdkost i form av äpplen – den frukt som en gång var Iduns – och vi behöver inte tala Engelska. Bruten Polska, några ord tyska och nordiska språk räcker gott och väl. Hederliga människor känner igen varandra, oavsett vilka språk de må tala, oavsett vilken hudfärg de må ha, oavsett om de är män eller kvinnor. Så är det, och så kommer det alltid att förbli. Vi är de Hedna. Vi är de Ludna, likt en gång Loddfafnir i Hávamál – och den som inte begriper det, har på något sätt aldrig levat, aldrig känt den stad som heter Eid, eller andra platser och städer. Det kan vi ta på vår ed, det kan vi lova er – ung som gammal.

 

Turistbyrån i Eid

På väggen av det hus som nu är turistbyrå finns en minnestavla över en man som hette Ernst Martin Todtland (1905-1943). Kanske tillhörde han någon redarsläkt, kanske var han bara en vanlig sjöman. Han växte upp på Eidsgata, men blev maskinist på Tankerfartyget M/T Sandar. Han blev 38 år gammal. På hemvägen från New York i Juni 1943 träffades fartyget av tre tyska torpeder och sjönk – på väg med sin värdefulla oljelast. Han deltog i släckningsarbetet på sitt fartyg in i det sista, men överlevde inte. Honom minns just ingen mer – förutom Nordfjordingarna själva – de gästande kryssningsturisterna bryr sig inte om att läsa den där minnestavlan, och de av lokalbefolkningen som just nu är i färd med att ”sälja” sin hemstad och utöka turismen bryr sig ett skvatt heller.  Pengar, Pengar och åter Pengar – det är vad den lilla ”turistmaskin” som är Nordfjord går ut på.

Vår äldsta kvinnliga redaktionsmedlem påminner sig en tidning, som en gång hette ”Trangviks-Posten”. Det sägs numera vara en parodi på Aftenposten, fortfarande en av Norges största kvällstidningar – som numer ägs av den väldigt ”cheapa” Schibstedt-koncernen, den som köpt upp Svenska Dagbladet i Sverige – fortfarande landets största morgontidning och numera närapå den enda rikstäckande kvalitets-tidning med någotslags djupare analyser vårt land ännu har, eftersom ”Dagens Nyheter” mest blivit en röd-grön ”familje-blaska”.

”Hjertelig Velkommen till TRANGVIK, Välkommen, Bienvenue, very very Welcom Hem !”

 

Trangviks-Posten var en av inspirationskällorna bakom Grönköpings Veckoblad – som fortfarande finns kvar som skämt-tidning på nätet. Trangvik, däremot – låg egentligen på Sörlandet och inte på Vestlandet i Norge – men det var precis lika trångsynt, småborgerligt och komplett inskränkt för det – liksom de flesta småstäder i både Norge och Sverige. Numera finns även Swalköpings Allehanda i Svenska Finland, samt ”Snoldeöds Avis” i Danmark – och visst – det går nog att hitta ”Trangvik” eller ett dumhetens, tristessens och den mänskliga oförmågans ”Grönköping” i Alice Springs, långt borta i Australiens öknar eller i Mellanvästerns USA också – eller snart sagt varsomhelst. Det värsta med alltihop är, att ”Trangvik” är ett mentalt tillstånd hos de styrande politikerna på varje ställe man kommer till; lärare, poliser och präster inbegripet. I Nordfjordeid finns ett ”Statens Hus” bak Rutebil-Stasjonen, men det verkar mest vara fråga om en lokal Polis-station och en arrest för ortens busar och fyllerister – mer av ”Stat” har man inte just här – inte på något enda sätt.

 

”Snickarglädje” när den är som bäst – lägg märke till ”Drakhuvudena” – Hedniskt, fast tidigt 1900-tal

Norr om staden – upp mot högfjället – finns en liten å, som heter Preste-Elva – och den delar den moderna bebyggelsen som finns där i två hälfter. Den södra sidan av staden ligger vid den betydligt mer vattenförande Eidselva och Os, flodmynningen eller oset, som i Västra Aros – det nutida Västerås – vid Svartåns utlopp i Mälaren. Öster om centrum däremot – har man bevarat jordbruksmarken och det öppna landskap som ännu finns kvar i dalen, och västerut finns bara fjorden – som går att bada i sommartid, ifall man nu inte är bortklemad som någotslags ”jentebarn” och tycker att 16-17 grader celcius är ”för kallt”. Där finns långa betongramper, trappor i sten och ledstänger att hålla sig i. Vi har sett det själva – med egna ögon.

Förslagsvis badar ni dock nakna, helt utan kläder och mycket tidigt eller sent, för att reta gallfeber på Muslimerna och Nymoralisterna – de finns också i Eid, men de behöver lära sig vad en riktig människa är, och hur verkliga, oretuscherade människokroppar ser ut, med könsorgan, mindre tilltalande muskelbukar och allt…

Det finns mycket annat som man kan säga eller skriva om Nordfjordeid också – men det låter vi bli. Vi har redan tagit med det mesta.

 

Profilbild för Okänd

Sagastad och Myklebust-skeppet åter i sjön…

av

Nu – kära läsare och läsarinnor (nej, det gives inte något tredje!) – mes amis, citoyens et citoyennes – kan HT avslöja, att Sagastads-Muséet på Norska Vestlandet åter fått sin kopia av Myklebust-skeppet i sjön – och obekräftade uppgifter som kommit oss till handa, säger att man planerar en segling till eller i Medelhavet, okänt vilket år. I tider som dessa, när svensk kultur och historia inte längre värdesätts i sitt hemland, och inte ens Roskilde-muséet i Danmark med sin förnämliga samling av skepp planerar några långfärder mer, är det Norrmännen som tagit över ledartröjan när det gäller byggandet och seglandet av stora långskepp. Det finns dock andra projekt på gång i utlandet, bland annat i Normandie – som ju har ett arv från oss Nordmän att förvalta. (Se för övrigt rubriken ”rekonstruerade vikingaskepp” här ovan för mer fakta om Myklebust, och andra nutida seglande kopior av Vikingatida skepp)

Det nya är att man i Januari i år bildat ett Rodslag – som vi säger i Sverige – eller ett ”Rolag” som det heter på Norska för Mykebust-skeppets segling och rodd – även om det synbarligen inte försetts med mast eller segel ännu.  Jämför det norska namnet ”Roar” vilket betyder ”manlig roddare” och ordet ”viking” – som antagligen kommer av ”vikja” – alltså ett roddpass – jämför begreppet ”veckosjö” – det är inte alls den distans, man kunde ro på en vecka… okunniga journalister och snurriga kristna medeltidsarkeologer har helt feltolkat begreppet.

Hur långt man ror, innan man ”viker” och alltså byts av vid åran och låter näste man ta vid varierar såklart, dels beroende på hur stark man är, och vilket väder som för tillfället råder på sjön, men under mina seglande år på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet (1997-2021, 25 somrars erfarenhet, helt eller delvis) har det aldrig varit mindre än en timme och minst en full distansminut, inte ens i den hårdaste motvind eller den grövsta sjö – dyningar är en sak, men är sjön kort och krabb, bör våghöjden aldrig vara mer än 3 meter. Skulle vinden vara mer än 10 Beaufort eller 25 meter per sekund har de flesta moderna besättningar i sådana här båtar inte på sjön att göra i alla fall, men våra förfäder kunde åtskilligt mera, och visste bättre hur man seglar.  Norrmännen är styvare seglare än Danskarna, än idag – och Svenskar är allra sämst – till och med Ryssar, Ukrainare och Balter är bättre på att ro, seglar och arbeta om bord än svenskarna, som nästan allesammans har vansläktats, blandats upp och förklenats.

Originalet till detta skepp var 32 meter långt, men kopian har ”kortats av” till 30 meter. Hon är – i sin nuvarande form – inte alls någon exakt fullskale-kopia. Inte heller är hon ”det största långskepp som funnits i Norge” som man felaktigt skriver på Internet. Det är fel i sak, eftersom en annan ”fri rekonstruktion” – Draken Harald Hårfager, som är ohistorisk; med sina 25 årpar faktiskt är 35 meter – men hon är fortfarande bara ett vanligt Ledungsskepp – redan Gulatingslagen nämner att man hade 116 24-sessor i enbart Vestlandets Ledungsflotta – medtaget Nordland, Östfold och Vestfold, var de Norska flottorna åtskilligt större. För övrigt seglade ju ”Harald” redan år 2016 till Mystic Seaport, Connecticut, USA tvärs över Nordatlanten – och där har – det är ju allmänt känt – Hedniska Tankars chefredaktör släkt – de enda av hans ätt som någonsin bosatt sig i ”Trumpilandia”.

I Kaupang på Sörlandet funnit ”Naustar” eller skeppshus inklusive stapelbäddar där skepp bevisligen måste ha kölsträckts som haft en total längd av över 50 meter. Redan under det tidiga 1960-talet beräknade den legendariske svenske Marinarkeologen John Landström Olaf Tryggvasons berömda ”Ormen Långes” längd till ungefär 70 meter. – ”Ormen” var enligt Heimskringla bara en 34-sessa eller ett skepp med 34 roddbänkar – eftersom Torberg Skravhogg eller Snedhugg satte in två roddbänkar till – och gränsen för ett riktigt ”Drakskepp” går för övrigt vid exakt 32 bänkar. Som jag redan berättat för er, är alla Vikingatida skepp över hela världen uppbyggda kring multipler av talet 8 – en ”aett” i den äldre runraden – utom vad de mindre båtarna angår – idag går ju gränsen mellan just ”skepp” och ”båt” faktiskt vid precis 10 meter löa, eller ”längd överallt” som varje nautiskt kunnig person vet.

Idiotiska påståenden om att ”långskepp lätt skulle välta” på nätet hör inte hit. De kan kryssa, och de kryssar utmärkt väl i alla vindar, förutsatt att besättningen vet vad den ska göra – och leds på rätt sätt. De har ett mycket bra lateralplan och en undervattenskropp, som helt förhindrar allt sådant. Sippa, extremt stupida kristna Gotländska författarinnor typ Agneta Arnesson Westerdahl – vars verk nog borde gjutas in i betong, och sänkas i Landsorts-djupet där de gärna kan förmultna – om hur inkompetenta skeppare med vett och vilja skulle ha seglat sitt eget manskap i kvav, kan vi också glömma. Tvärtom gäller det, att ett skepp av den danska ”Havhingstens”, ”Myklebust” eller ”Harald Hårfagers” storlek också kunde ha två roddare vid varje åra – eller vid behov än fler – eftersom de var mellan 3 och 7,5 meter breda – ja kanske 10 meter eller mera, vad gäller ”Ormen Långe”. Dessutom är ”tumregeln” att segelföringen, i sig – kräver ungefär en fjärdedel av besättningen – på skepp av denna storlek – alltså 24 bänkar eller mera – men – kom ihåg ! – ett drakskepp har minst 32 !

Vikingatidens män var inte ”pirater”, ”slavhandlare” eller något annat. De var väl tränade krigare i yrkesarméer, redan på 800-talet; och fullt jämbördiga med vilken samtida kultur som helst.

Westerdals romaner och annan skit, duger inte ens att torka upp i Krapparummet med – om ni vet vad ett ”krapparum” är…eller vad ordet ”crap” på engelska betyder. Krapparummet sitter där fallet går ned, och vet ni inte var det är – kan ni nog inte sätta segel, än mindre skota hem eller brassa..

 

Jon Bojer Godal, den legendariske skeppsbyggaren och hantverkspionjären från Fosens Folkhögskola – som redan på 1980-talet ägnade sitt livs gärning åt att dokumentera Nordlandsbåten och Åfjordsbåten – bevisade redan för mer än 40 år sedan att alla större vikingatida skepp är byggda enligt ett ”modulsystem” i alnar, vad roddplatserna angår. Nu är det så, att den danska alnen förmodligen var kortare än den norska – eller att man valde ett annat mått i tum räknat, nere i Danmark – där man ville ro också i Inlandsvatten och på Limfjorden och mellan de Danska öarna – och jodå – jag minns mina intensiva diskussioner med Henrik Andersen, Roskilde på tiden det begav sig – Skulderlev 2 har antagligen haft 26-28 årpar, inte 30 – med sina 29,4 meter.. På 1980-talet sade kristna forskare helt felaktigt – att Vikingtida skepp ”omöjligen” skulle komma över 30 meter i längd, men det är för länge sedan direkt motbevisat av arkeologin och vetenskapen – och fler fynd kommer säkert att göras.

Dåliga Internet-sajter i Norge påstår nu, att bara därför att 44 sköldbucklor skulle ha hittats i Myklebust-fyndet, så skulle det skeppet nödvändigtvis inte kunna ha mer än 22 bänkar – vilket är ett logiskt felslut. Det stämmer inte alls. Visst – sköldar satt ovan relingen (de släpade inte den undre halvan i vattnet) – men det säger inget om bänkarnas antal i förskepp eller akter, som man lätt kan inse.

Vi får räkna med en minsta besättning för ”Havhingsten fra Glendalough” om 64 man – alltså 8 x 8 – eller ett skepp som kunde ta 12 hästar (tänk Islandshäst, inte Shetlandsponny !) ombord – samt en maximal besättning om kanske 80 man – och en bevisad längd enligt arkeologin på 29,4 meter

”Harald Hårfager” räknade enligt norrmännen ”100 roddare” vilket är en betydlig överdrift, eftersom det rör sig om en ohistorisk 25-sessa – 56 man, eller ett 28 bänkars skepp vore mera sannolikt – men detta är fortfarande ett normalt ledungsskepp – INGEN ”Drakkar” eller ett drakskepp. Medtaget ”seglande personal” skulle ”Harald” minst ha 70 mans besättning, eller som mest kanske 96, givet sina 35 meter.

”Myklebust” har – i sin avkortade, icke-historiska version 22 bänkar på 30 meter, samt 6 meters bredd. Det är mycket klent med roddplatser, och i så fall får vi tänka oss minst 2 man per åra, om man vill komma någonstans i Medelhavet, eller på längre resor. Med 11 man för segelföring, och 1 skeppare får vi minst 56 man i besättning för henne med, och som mest kanske 80 – eller ”tio aettir” = ”en full centuria” i det gamla Rom, eftersom centurian bara hade 80 stridande män – men hos oss stred alla – och alla var fria män ombord – så var förhållandet också i Grekland, och på Romerska Flottans skepp – deras roddare eller ”Marines” var högt betalda, med ungefär 1,5 gånger solden för en fotsoldat, eller lika mycket som en kavallerist – som också hade en häst och en hel del utrustning att hålla reda på.

”Visund” – Håkon Jarls berömda skepp – lär ha varit en 112-sessa – om jag inte minns fel, och det är helt rimligt, eftersom man bevisligen kan och kunde bygga skepp med en köl-längd av över 50 meter, eller upp emot 70 meter löa – ”Victory” som Lord Nelson seglade på sin tid – hade en köl på dryga 75 meter – och den var ingalunda stor – man kunde bygga ännu längre träkonstruktioner redan då – redan en liten grekisk Trireme (inte en pentekonter !) hade en längd på 37 meter – varför skulle inte våra förfäder bygga över 40 meter ?

Måtte lycka och välgång följa våra Norska vänner på färden, och måtte inget kristet folk och andra fördomsfulla, som ingenting vet och ingenting kan göra sig det minsta besvär.

MYKLE OR BUST – HELT ENKELT !!

Riktiga skepp bygger man av fura och eketrä. Man ska ta Lärk till mast, och Granvirke till åror, Hassel till Dvergr och Snälla under Tofter, men aldrig aldrig Rönnträ ombord – Ty ”Rönn är Tors Bärgning”. Så är det, och så skall det evigt varda !!