Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled (del 3) – Slaget vid Kvam, 1940

Bara något fåtal kilometer från Dale-Gudbrands gamla hövdingagård och Gravhög i Gudbrandsdalen, Norge – mötte oss 8 Juli 2025 platsen för slaget vid Kvam, som det numera kallas. 5 minuters väg med långfärdsbuss, och obetänksamma resenärer, som inte vet vad slags bygd detta är, tittar inte ens åt alltsammans…

Egentligen borde man tala om ”Försvaret av Otta” – för järnvägs- och vägknuten Otta, belägen där floden Otta och Otta-dalen leder i det närmaste rakt västerut, i det land där Dovre ännu står – var vad man de facto slogs om, våren 1940, mellan den 25 till 26 april. I årtionden har man ljugit för svenska skolbarn och Gymnasister, och SVT ljuger ännu, i sina taffliga dokumentärer om Andra Världskrigets Sverige. Norge kapitulerade inte alls 9 april 1940 som alla tror, och slaget om Narvik, där svenska frivilliga som Allan Mann – junior-världsmästare i brottning – deltog på den allierade sidan, var inte det enda exemplet på hur framförallt Storbritannien, men också Frankrike försökte rädda det fria Norge, och i god anda utföra blixtrande räder till stöd för oss Nordbor. Jämför med dagens pyttesmå NATO-arméer, förkrympta expeditionskårer blott, ”divisioner” och bataljons-stridsgrupper som nästan helt och hållet bara existerar på papper, till skillnad från vad länder som Polen, Ryssland och Ukraina ännu har i fält – eller som redan är insatta i hårda strider. 

Vem minns ännu ”Operation Hammer” ? Vem hedrar ännu de 7000 Engelsmän, Fransmän och Norrmän som aktivt deltog i striderna 1940 ?

”Operation Hammer” under den brittiske Brigadgeneralen Generalmajor Sir Bernard Charles Tolver Paget bestod av tre separata landstigningar. Syftet var att nå fram till Lillehammer längs Gudbrandsdalen före de 6000 tyskar, som från Oslofjorden samtidigt rörde sig framåt, med Gebirgsjäger – ett helt regemente6 vanliga tyska infanteribataljoner, vad man nuförtiden kallar en motoriserad infanteribataljon – i själva verket bestående av pansarfordon, även om de fordon som förekom i Norge 1940 huvudsakligen var pansarbilar eller halvbandvagnar, med mycket svagt skydd, och inte alls vad som förekom nere på kontinenten. Utöver det kunde tyskarna också påräkna stöd från 2 stycken artilleribataljoner med eldrör på upp till 10,5 cm – och tillsammans räknade deras styrka 6000 man, mycket mer än de ungefär 1000 man – inklusive norska civilister och lokalbefolkning – som deltog i ”slaget om Kvam” – egentligen försvaret av Otta.

Den norska armén 1940 bestod inte alls av ”quislingar” och det ska man också komma ihåg. Tvärtom slogs den tappert, under sin överbefälhavare Generalmajor Otto Ruge, som tillfångatogs först efter 10 Juni 1940 – och som satt i tyskt koncentrationsläger på Grini under resten av kriget. Han avled först 1961. Jacob Hvinden Haug, också med Generalmajors grad – var chef för den 2:a Norska fördelningen – den hette aldrig ”division” och förde befälet vid Kvam – men vid slutet av april hade han bara 500 dåligt beväpnade infanterister kvar i det avsnitt av Gudbransdalen som slaget omfattade. De skulle få hjälp av högst 1000 Engelsmän, som vi ska se – men det var också allt. 1500 man skulle komma att försvara Kvam och Otta emot dryga 6000. De var underlägsna i antal med 4 emot 1, och hade sämre materiel och utrustning – det enda som talade för deras sak var terrrängen, men tyskarna var skickligare på att utnyttja den ändå.

Jämför situationen för dagens Nordiska arméer, vars motståndare utgörs av vissa stormakter, som också har hjälp av kriminella inne i vårt land, vissa politiska partier (för tillfället i opposition emot den lagligen valda Regeringen) med totalitära sympatier för Islams och Rysslands sak…och som tvärtemot vad de står och säger inför media och SVT (vars politiska sympatier är väl kända) bara kommer att avrusta och föra oss ut ur NATO igen, i takt med tramset från  Magadan Magda” Andersson med sina torsk-ögon, samt sina  alltför vanliga, intet betydande floskler.

Bildkälla till detta inlägg: Wikipedia och Public Domain, där inget annat anges. Alla landskapsfoton är COPYRIGHT ”Hedniska Tankar”.

Britterna och Fransmännen begick det allvarliga misstaget att dela upp sin styrka på tre täter. Det skulle de aldrig ha gjort. Ett alltför konventionellt tillvägagångs-sätt, en övertro på sin egen förmåga gentemot en taktiskt överlägsen fiende och en i hast ihopkommen operationsplan (man MÅSTE lära sig skilja mellan Strategisk, Operativ och i sista hand Taktisk nivå – totalt okunniga SVT-journalister och andra civilister vet inte vad de talar om) samt ”grönt ljus” från en viss Winston Churchill – vars egen militära karriär och beslutsfattande under Boerkriget i Sydafrika, Gallipoli 1915 – måste sägas vara djärvheten själv – ”offensiv anda” är en sak, förmåga att lyckas en annan, som en viss Fältmarskalk Montgomery långt senare skulle konstatera efter ”Market Garden” och i sin egen krighistoria, utgiven med några Cambridge-studenter år 1968.

Man landsteg både vid Namsos (Mauriceforce), Åndalsnes (Sickleforce) och Trondheim (Hammer-force) – under inledningen av ”Operation Hammer” kring den 12 april – och redan här brast det i samordningen – för i en terräng som Norges, och med dåtidens vägar – hur skulle man ens lyckas ? Tyska styrkor var redan på plats i Bergen 9 April, och deras flotta var stark nog att ”störa ut” allt underhåll. Inte ens om man hade haft tillgång till luft-trupp, hade ”Operation Hammer” några större utsikter att lyckas – vet vi i efterhand – och med historiska fakta bakom oss.

Framförallt ”The Green Howards” har blivit kända för sina insatser vid Kvam och Otta – och de har ett mycket fint Regementsmuseum och en Webbsida med minnen från striderna, men i själva verket var det inte detta kända Regemente – deras insatser vid Invasionen i Normandie 1944 är legendariska – utan istället 1:a bataljonen, York and Lancaster Regiment  samt framförallt 1st Battalion, King’s Own Yorkshire Light Infantry (KOYLI), samt de 500 norska soldaterna, som var de verkliga hjältarna från Kvam och Otta – och som var längst fram i den motståndslinje, som tyskarna lyckades bryta igenom.

VERKLIG översiktskarta, använd i fält från ”The Green Howards” som visar återtåget emot Nordfjord, dag för dag…

Modernt Ortofoto från Wikipedia. Observera hur dålig upplösningen blir, och hur svårläst den är, jämfört med en terrängkarta i standard-skala om 1:50 000. 

I skymningen den 24 april var Norrmännen redan utgångsgrupperade ungefär klockan 22.00, lokal tid. Det låg ännu djup snö på fjällsluttningarna, för vintern hade varit hård. Britterna hade lyckats landa enstaka flygplan på ett fält vid Leskasjog, och två av dem skulle landa på den tillfrusna floden Lågen, som rinner genom Gudbrandsdalen – men dessa var i huvudsak till för spaning – och kom inte att betyda något under striderna. Tyskarna förstörde gräsfältet vid Leskasjog redan strax efter midnatt, 25 april – och först 04.30 samma morgon var britterna färdiga med sin utgångsgruppering de kom precis i tid för att möta den första tyska pansartäten, uppblandad med framryckande ”Gebirgsjäger” i fjällterrängen – dessa slogs redan för fullt med norrmännen på Klevstadsberget och vid Hillingen, samt söder om Lågen.

Många felaktigheter har skrivits om det tyska pansaret i Norge 1940. ”Propaganda-exemplar” av det sk ”Neubaufahrzeug” – en stridsvagn som aldrig någonsin kom i serieproduktion, och som var utvecklad för de ryska stepperna, och för att möta hotet från den sovjetiska T 28, T 35 ”slagskeppet på land” och andra egendomligheter, fanns visserligen på Oslos gator redan 9-10 april, och körde – i enstaka exemplar – genom Lillehammer – där fotot nedan är taget. Men – upp till Otta och Kvam kom dessa vagnar aldrig, 28 ton tunga som de var.

 

”Neubaufahrzeug” deltog inte alls i striderna vid Otta eller Kvam. 28 ton kom inte fram i Aprilvädret…

”Neubaufahrzeug” i skala 1:32 modell – de tre tornen, och sidopansaret var direkt kopierade från sovjetiska T28 och T32 med tre, respektive fem olika torn.

Vad man istället fick möta, var bara spaningstäter  – enstaka PzKwZ I och II, samt några fåtaliga pansarbilar, som den mycket framgångsrika Sd.Kfz. 222, serietillverkad redan 1935, och kvar i Wehrmacht ända till Maj 1945…

De flesta fordon av denna typ hade kanske bara 8-9 mm pansar som allra bäst, och stora radioantenner för samband – som bilden ovan tydligt visar. Bakom detta följde vanliga Opel Blitz, eller vad man kunde rekvivera i form av vanliga lastbilar, kanske någon halvbandvagn, men absolut inget mer.  SVT:s dokumentärer som nu tvingats på oss, ger genomgående en helt skev och felaktig bild av vad som faktiskt hände i vårt västra grannland för bara en generation sedan. Ögonvittnen lever ännu, fastän de av förklarliga skäl blir färre och färre för var dag som går, och inte längre har så noga reda på sig. Som vanligt skildrar svenska media allt ur ett förbarnsligat, direkt infantilt vardagsperspektiv, där man slumpvis intervjuar personer som var 4-5 år i April 1940, och därför inte är vittnesgilla, och inte borde ha intervjuats överhuvudtaget; när historiskt korrekta rapporter faktiskt finns att tillgå.

Det har skrivits på ”nätet”, att Engelsmän och Norrmän vid Kvam och Otta bara skulle ha haft tillgång till handeldvapen, men det stämmer inte heller. Det är fel i sak. Det hade de visst. Exempelvis använde man sig av fransktillverkade Hotchkiss PV-pjäser med en kaliber av 25 mm, och förutom det hade man också Pansargevär, alltså vapen i gevärskaliber med pansarbrytande ammunition… Den brittiska Anti-Tank rifle Mk 1 ”Boys” hade 14 mm kaiber – mer än svenska och tyska Mauser-vapen från denna tid, och tillverkades i mer än 65 000 exemplar 

Den franska 25 mm Hotchkiss-pjäsen var huvudbeväpning också på många franska stridsvagnar…

Jacob Hvinden Haug, den norske Generalmajoren hade fått beskedet av sina kompanichefer att de 500 norrmännen på sluttningarna och bergen runt Kvam kunde hålla ut till kvällen den 25 april, men längre än så skulle det knappast kunna slåss – ammunitionen var nästan slut. Britterna fick detta besked ungefär klockan 0600 via sina chefer, och sin rapportkedja. Gebirgsjäger-bataljonen, som nu var förstärkt med minst 2 av de 6 stycken vanliga tyska infanteri-bataljonerna fortsatte sitt anfall under morgontimmarna. Klockan 0730 på morgonen släpade norrmännen sina ssårade genom Kvam samhälle, under sporadiska klagomål från de brittiska officerarna, som tyckte att de var i vägen för det motanfall, som ”Kings Own Light Yorkshire Infantry” nu förberedde, samtidigt som mer ammunition och förnödenheter var på väg framåt emot  ”Åkröken vid Kvam”.

En Panzer II passerade i täten på den tyska kolonnen, följd av vad som felaktigt blev beskrivet som en ”lätt stridsvagn” och en pansarbil – antagligen en Sdkfz 222 – se bilden ovan ! Britterna besköt kolonnen med sina 2-inch granatkastare, men med föga verkan. Tyskt 105 mm artilleri och tyska 8 cm grk av Bofors utmärkta tillverkning svarade omedelbart från de 2 artilleribataljonerna. Vidpass klockan 1200 sårades den brittiske brigadgeneralen Major General Smyth allvarligt av tyskt granatsplitter. Hans ställföreträdare, Lt. Col A.L. Kent-Lemon var inte lika insatt i läget, men ersatte honom omedelbart. Brittiska ”A” kompaniet på Storöya var redan illa åtgånget av tyskt artilleri nere i dalgången. Tyskarna vek av vägen norrut, och pansartätens mannar förenade sig med bergsjägare och infanterister i anfallet emot kompani B, D och E. ”C” kompaniet, också nere på Storöya söder om vägen och järnvägen – som fortfarande finns kvar, men alltför sällan utnyttjas, utom för godståg – kunde knappast göra något åt saken, eftersom den inte kom över älven, och satt fast i artilleri-fällan.

25 April 1940 slutade med det brittiska ”A” kompaniet i det närmaste utplånat, 500 norrmän under tillbakaryckning emot Otta, och en sista, ensam bataljon från 1st York and Lancaster Regiment som nödtorftigt kunde säkra Engelsmännens norra flank, under vad som nu blev deras reträtt – och slutet för hela expeditionskåren, samt ”Operation Hammer” – som k-u-n-d-e ha nått Oslo eller i varje fall Lillehammer, och k-a-n-s-k-e förhindra att den tyska invasionen 1940 faktiskt fick det slut den fick – i Juni men inte April, 1940.

Ryggsäck för tysk signalist med fält-telefon och hörlurar, antagligen från ”Gebirgsjäger”. Nu i museum hos ”Green Howards”, UK.

89 britter var redan döda eller allvarligt sårade – ungefär 10 % av de 1000 man som befann sig vd Otta och Kvam. Snart skulle det bli etter värre för de som ännu var oskadda. Engelska historiker har senare visat att tyskarna fick minst 4 döda, men hur stort antal sårade de fick, verkar aldrig ha klarlagts för eftervärlden. Längst fram – beväpnadd med en ”Boys” Mark I Anti-Tank Rifle – eller ett 14 mm pansarbrytande gevär – befann sig den man vi kan se på bilden nedan, Ernest George Peter Harrison – född i byn Chaddesley Corbett, Wiltshire den 31 Mars 1913 – ett år före första världskrigets början, och alltså 27 år gammal år 1940. Han gick med i ”Green Howards” redan 1927, tjänstgjorde först i Indien – och var en väl tränad yrkesman, som kunde sin sak – likt nästan alla brittiska soldater, även de från idag – 2025. Honom bör vi komma ihåg. Han överlevde kriget – slogs under reträtten emot Kringen, Väster om Otta – och tillfångatogs där som sårad. Han satt i det berömda Stalag Luft i Colditz, eller Oflag IVC som det hette – se filmen ”Trähästen” – Kringen är ett annat namn ur Nordens krigshistoria, som vi har all anledning att återkomma till i nästa del av vår resekrönika.

Menige Harrison, ”Green Howards”, 1938

Om han nu slog ut något tyskt fordon eller inte, förmäler inte historien eller de källor vi läst, men han kunde mycket väl ha gjort det – om han haft 4-5 patroner till sitt förfogande, och fått in ett tillräckligt antal träffar. Han blev ”mentioned in despatches” eller i officiella rapporter, vilket är en traditionell utmärkelse för alla stridande från Storbritannien, från meniga och uppåt – och han pensionerades med Majors grad, 1951. Han avled 13 april 1969, bara 59 år gammal – men fick vara med om mycket under sin livstid, som få eller ingen numera förstår. I Storbritannien hyser man fortfarande tacksamhet emot vad han gjorde, men i Norge och Sverige bemöts de som tjänat sitt land ofta av total glömska, eller ibland rent hån.

Tro oss, för vi känner många som fått uppleva det – både de som varit i FN-tjänst och många andra.

Hávamáls ord i de med rätta berömda 76-77 stroferna har ofta feltolkats, av mindre vetande individer som aldrig läst det norröna originalet, och som tror att det bara är eftervärlden i form av samtiden och småsinta, småborgerliga, dumma människor som ska döma eller bedöma den som är död. Vi Hedningar och de av oss som är Asarna trogna, vet bättre. Där står ”dómr um dauðan hvern.” som i värn eller försvar i den 77:e strofens sista rad, och domen tillhör slutligen gudarna, historien och Nornorna. Inte samtiden. 

Först nu kan soldat Harrison få lite rättvisa, och med honom de cirka 54 Britter, 3 norska soldater och 3 norska civila – bland dem två kvinnor, 70 samt 92 år gamla – som skulle dö under den andra dagen slaget vid Kvam fortfarande pågick, 26 April 1940. En krigskyrkogård med 54 brittiska krigsgravar finns fortfarande kvar i socknen. Striderna vid Otta fortsatte 28 april – och av ”Sickleforce” evakuerades bara några hundratal britter och fransmän vid Åndalsnes, 31 april samma år.

Historiens tåg går vidare. Detta år rasar kriget ännu i Ukraina – och vi vet, att Baltikum, Finland, Norge, Danmark och Sverige snart kan stå på tur.

Vissa saker förändrar sig aldrig, och det vore meningslöst för oss Hedningar och Humanister att tro det. 

Här hjälper varken Böner eller Klagosånger, varken Islam, Monoteism eller någon Kristendom. Bara verklig kunskap hjälper i slutändan.

Brittisk Syftkompass avsedd för orientering på karta och eldledning för artilleri från ”Operation Hammer” 1940 – Nu i ”Green Howards” Regementsmuseum, Richmond, Yorkshire