Profilbild för Okänd

Vales Dag – och om att Välja Vales Väg… (inlägg från 2022-02-12)

 

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

– Verner von Heidenstam (Svensk Nobelpristagare) ur dikten ”Åkallan och Löfte” 1899

Valentine told me how it feels
If all the world were under his heels
Or stumbling through the mall
— —
Valentine knows it all
He’s got something to say
It’s Valentine’s day

– David Bowie (1947-2016) ur låten ”Valentine’s Day”

En liten ”Alla Hjärtans” hälsning från Ukraina...

Egentligen skulle denna text för dagen handla om något roligare, nu när det snart är Valentin’s dag – som det numera skall heta också här i vårt eget land, även om det egentligen heter ”Alla Hjärtans Dag” på vårt språk, vilket mycket bättre och mycket tydligare förklarar vad dagen egentligen handlar om.

Hämnaren Vale, Segersvärdet och Balders likfärd på det brinnande bålet… (Enligt ett frimärke från Färeöarna och Anker Eli Pedersen)

Amerikanska Asatroende har utnämnt just den 14 Februari till Vales Dag i sina kalendrar, efter den Vale, som var Odens unge son, och som hämnades Balder genom att endast en natt gammal döda Höder – Balders bror, som ju under Lokes inflytande mördat den egne brodern.

Vale är Hämndens Gud – och Hämnd och att Hämnas är ett ämne man kan skriva mycket om, ty Hämnden är en rätt som skall avnjutas kall, och efter många år; sägs det. Min gamle far, som skulle blivit 90 år den 13 Februari i år sa, att ”ofta skall du märka, att livet till slut hämnas åt dig”. Varje generation får sitt eget krig, sägs det – och varje generation kan hämnas eller skapa genom att göra allt, som den föregående generationen aldrig vågade eller kunde göra – därför att tiden och livet då ville något annat. Frdlig överlevnad, i tider som dessa är också en hämnd så god som någon – och att utöva Asatro och Nordisk Kultur i ett land där detta är avskytt och hatat av kulturetablissemanget och makteliten – är hämnd nog det också…

Ett sätt att se på Baldersmyten – som har mycket fog för sig om ni frågar mig – är att den milde och ljuse Balder, han som vill alla väl – är fullmånen, hans hustru Nanna – som också är den personifierade kärleken – är Den avtagande månen, och att Höder – Balders Bror – är själva Tunglet, som det verkligen heter på svenska – det syns i ortnamnet ”Tungelsta” bland annat – är månen i dess mörkaste fas, då den inte alls syns på himlen. Men så kommer Vale, den nya månen – och hämnas den döde Fadern, bara en natt gammal – ty ”Rind föder Våle i Västersalar”.

 

Tor och de andra gudarna deltar också i Balders likfärd. Han sparkar in ett litet dvärglikt väsen – som heter ”Litr” eller ”Lit” –  efter ett ord som på Norröna kan betyda både ”färg” eller ”kropp” beroende på hur det skall användas – i likbålet, där Balders skepp Hringhorni eller Ringhorne brinner upp. Det är den döda kroppen, som förgås, men vi Hedningar består av mycket mer än så. Hyrrokin, den onda häxan som är själva förgängelsen, ur vars mun ormar kommer fram och som rider på en varg med andra ormar till tömmar, var också med vid likbålet – och hon är förtalet, som kastas i ansiktet på den döda eller döde, och deras anhöriga – men sådant skall man icke vara rädd för – ty de döda eller de älskande hör för det mesta ingenting. Hyrrokkin är förresten en av Saturnus månar – men det visste ni väl redan ?

 

Hyrrokkin – från Hunnestadsmonumentet i Skåne…

Vi har inte alls en själ, som de kristna utan två – för vi har både Hug (Hugr) eller vårt intellekt – Hågen – som att ”Komma ihåg” något – ”Logos” enligt Jungianerna om ni så vill – och Hamn” eller Hamr, en Hamingja – vår ”känslokropp” eller Mythos om ni så vill – för vi lever inte bara genom eller för intellektet.

Take it away, Mr Bowie – för som självaste Iggy Pop är nog du inte heller riktigt död, utan sällsamt levande ännu.

Profilbild för Okänd

Lite sådär fin och sensibel och poetisk och såå gullig romantik på Vales Dag, ni vet… (inlägg från 2019-02-13)

I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

 

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…”  (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

Jaja, kärring – men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?

 

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

 

Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs kappa. Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..