Fram för Flyinges Järnåldersöl !

Många är de bryggare, som på senare tid försökt återskapa järnålderns öl och även mjöd. I många fall har det rört sig om svaga och förfalskade kopior, som det Norrländska TILL bryggeriets öl ”Röde Orm” från det fjärran 1970-talet, eller andra förvanskningar, som den ”mjöd” man sedan 1800-talet försålt på krogen Odinsborg vid gamla Uppsala, och som nu också blivit tradition i sig, fast en sentida sådan. Verklig mjöd skall bryggas på enbart Honung, Vatten och Jäst och möjligen inhemska växtkryddor, men ingenting annat; vilket också alla goda människor vet.

Järnålderns öl var dessutom också ofta Mölska, alltså en blandning av öl o-c-h mjöd, alltså en öl med viss möjdtillsats, eftersom mjödet var mycket dyrare och eftersökt än ölet – det innehöll ju honung, medan öl och dricka kunde göras av nästan vilken bonde som heslt, bara man hade rent vatten, korn att mälta samt en bra jästkultur, icke förorenad av utländskt material… Det är ju med ölet och kulturen som med människorna. Inhemsk produktion, utan för mycket ovidkommande tillsatser blir oftast bäst..

Visst – det är klassiskt, men tyvärr inte äkta !

Jag har också berättat om de många och ibland kolossala skärvstenshögar, man hittat på olika platser i landet, till exempel på Kungsgården vid Til mitt emot Sigtuna. Forskare har i många fall konstaterat, att det inte alls rör sig om blott och bart ”boplatslämningar” med uttjänta stenar från uppmurade härdar, kokgropar eller så, utan att det faktiskt kan röra sig om spår av forntida bryggeriverksamhet i industriell skala – eller i alla fall med en produktion om flera hektoliter om året. Också nutidens mikrobryggerier kan komma upp i så stora volymer eller än mer, och även de får ju ses som en industriell verksamhet, då de inte alls bara säljer eller tillverkar för husbehov, utan för regelrätt avsalu av öl. Så var det redan på järnåldern, har det visat sig.

Järnålderns öl bryggdes ofta med heta stenar, som man lade direkt i det träkärl där man hade vörten. Man kunde ju inte elda under träkärlet…

I Tyskland finns dessutom fortfarande ”Steinbier” eller brygder som hettats upp med just heta stenar, en produktionsmetod som nästan alla moderna bryggare övergett. Den lämpar sig främst för olika typer av väldigt mörkt öl, även sådant som är bryggt på rågmalt istället för korn, något som knappast alls förekommer nuförtiden, utom i Finland, där den tekniken fortfarande använts. På järnåldern bryggde också många sitt öl med rökt malt, vilket gav en helt annan och mycket mörkare smakupplevelse än dagens ljusa pilsner eller lageröl, vilket är en 1800-talsuppfinning, liksom Carlsbergs jästkulturer – och det måste man komma ihåg.

Stenar – ibland av skiffer – men i vårt land nog av vanlig granit – som man lade i vörtpannan fick också ett lager av den sockriga vörten på sig, och av hettan karamelliserades maltsockret, vilket gav brygden en viss säregen, mycket svagt vidbränd sockersmak. Man använde såklart de gamla stenarna om och om igen, tills de sprack av hettan från elden, och måste bytas ut emot nya, och därför hittar man idag ofta skärvstenshögar, just där det stått forntida brygghus. Det här har få av dagens bryggare tänkt på, när det gäller att återskapa järnålderns öl, men i Tyskland finns det fortfarande bryggmästare, som behärskar den här tekniken.

Men – inte nog med det – i Uppåkra – det nutida Sveriges första stad – har man hittat det första svenska ölet. Därom kunde lokaltidningen i Lund och Lomma ge besked, så sent som igår.

Korn från 400-talet – men gav de verkligen ett ljust öl av pilsnertyp ??

Jag citerar, direkt ur artikeln:

Pors i stället för humle, älgört och rölleka. Det har gett smak till ölet som under ett evenemang kan provsmakas på Uppåkra arkeologiska center utanför Staffanstorp. På orten tror man att Nordens äldsta ölbryggerier har funnits, något som upptäckt genom fynd av brända sädeskorn från 400- till 600-talen. Nu har man alltså tagit fram ett öl med inspiration från vad som kan ha bryggts där för 1 500 år sedan.

– Överlag ligger ölet långt ifrån den moderna uppfattningen vi har av öl. Det finns inget humle i till exempel, för vi har inge egentliga källor på att vi hade det i Skandinavien på den tiden, säger hemmabryggaren Arvid Lindmark som för Pax Brygghus i Flyinge har tagit fram drycken.

Han menar att lättölet har både en rökig och syrlig smak och att framtagningen har bestått av mycket experimenterande.

Forntidens öl var helt säkert inget lättöl, men man skriver här ”inspirerad av” – alla forntidens öl var mörka, som sagt – ljus pilsner är något vi bara har på grund av underjäsning, medan så gott som alla öl före 1800 var överjästa, och jäste vid en betydligt högre temperatur – kanske 12-15 grader – än de moderna, underjästa ölen, där jästsvamparna hamnar på botten (det är därför det heter underjäst – många människor idag förstår inte termerna underjäst och överjäst på rätt sätt – felaktigt tror de att ”överjäst” öl betyder att ölet jäst för mycket, men så är det inte…)

Pax Brygghus i Flyinge ska ha all heder av sitt verk, dock.

Kryddningen med älgört och rölleka – som det växer mycket av i markerna just nu – är mycket mycket gammal. Porsöl var vanligare på medeltiden, då det ansågs ge skarp huvudvärk, vilket bland annat står i visan om Gustav Vasa och Dalkarlarna – men det visste ni väl redan ?

”De äro icke malne säckar
fast I nu säjen så,
det är den ypperste jute,
som stod på Malmens igår,
det är vår fattige jute,
som stod för pilen igår.”

”Jag haver så ont i huvud,
jag gitter ej lemman rört,
jag haver druckit det starke porsöl,
som är ifrån Dalarna fört.”

Skvattram är också en gammal ölkrydda, som skall ge starkt erotiska drömmar. Här i en lokal version från ett brygghus i Västerås…

Det ”Egtved-pigens öl” från Bronsåldern som man kan köpa på Danmarks Nationalmuseum i Köpenhamn är heller inte äkta, utan bara ”inspirerat av…”. I själva verket hade hon inga 15 liter öl med sig i graven, för hennes dryck var ett mjöd, spetsat med vin på tranbär (inte lingon som det ofta felaktigt påstås – se t ex engelska Wikipedia) och därför med en alkoholhalt på över 18 % och dessutom med en mältad brygd, vilket gjorde den till en mycket välsmakande exklusiv dryck, som samtidigt var både vin, öl och mjöd på samma gång – och smakar som alkoläsk eller red bull, spetsad med vodka – enligt Neil Oliver på BBC, som provat en mer äkta kopia… Fröken Egtvedt var, som ni kanske vet, inte den som var den, på sin tid alltså – och gillade att dansa. Därför behövde hon mycket druvsocker från honungen, massor av skvattram (för gissa vad..) och så den starkaste dryck man alls kunde tillreda… Som att begravas med en magnumbutelj av rosa champange i näven – det kräver en viss typ av kvinna för att klara av det… (Mera om Miss Egtved finns att läsa i mina arkeologiartiklar)

Också en öl-drickare i hednisk miljö…

Annonser

Historier från Förslöv med omnejd – #3 En Sjökonungs grav

Strax söder om Båstad, invid Bratteborgs mäktiga klippa, finns också ett stort gravfält, som täcker ett område om mer än en kvadratkilometer. Detta område kallas för Kungsbergen, och i en av de sydligaste gravhögarna, inemot Varegården och vårdkaseberget, skall en konung från Vikingatiden vara begraven, säger sägnerna. Gravhögen kallas för Olof Sjökonungs Grav, men exakt var den ligger tänker jag inte ange, eftersom den ännu är outgrävd, och det gäller att undvika plundring, nu när så många ”EU migranter” som de numera kallas, hemsöker vårt arma land.

På Kungsberget börjar ocksåden mer än 1250 km långa Skåneleden, som man kan gå om man vill. Nu säger någon förstås – ”Vad är detta med Olof Sjökonung för något – det måste vara en folketymologi – för det kan väl aldrig vara så att någon verklig kung över de Nordiska länderna hetat på det viset ?” Alla goda svenskar vet ju att vår andre historiske kung hette Olof Skötkonung, och att han var son av  Erik Segersäll av Svea Rike, samt Sigrid Storråda av Västergötland, samma drottning som Polackerna kallar Sygryda Swiatoslava, och påstår vara helt polsk. Olof var född hedning, och hans dop vid Husaby ändrade nog inte på minsta sätt hans uppfattning, för ingen skall tro annat än att han kristnades bara till namnet, men förde krig lika bra för det. Och han blev utropad till konung, redan då han låg i sin moders sköte – därav kommer namnet…

Visst, säger nu jag – det skulle kunna vara mycket enkelt att vifta bort namnet på denna gravhög som en sentida förvanskning, men hur är det egentligen med gamla, muntliga traditioner och folketymologier ?

De flesta av dem rymmer mer än ett korn av sanning, och många gånger är också de berättelser som traderats muntligen i hundratals år också bokstavlig sanning, fast inga moderna akademiker, uppfostrade i 70-talets PK-anda vill tro det… Hur är det med Jungfruhögen utanför Brunflo i Jämtland, till exempel ? Den högen har alltid hetat så, till och med i de äldsta skriftliga källorna från 1600-talet, och när man grävde ut den, fann man mycket riktigt skelettet efter en mäkta rik kvinna i 30-års åldern (hon hade mera guld än någon annan kvinna från hela Norrlands järnålder) som omöjligen kunde ha fött några barn, av symfyserna på hennes trånga bäcken att döma. Vana osteologer och läkare kan se sådant, oavsett om hon nu var jungfru ända in i döden eller ej. (Man skulle inte tro det – fästmansgåvor i guld måste man jobba för, vilket jag hoppas mina kvinnliga läsare noterar.. För övrigt har jag aldrig i mitt eget liv mött en enda kristen kvinna som varit bra i sängen – det krävs hedniska kvinnor för sådant, och av dem har jag i alla fall mött ett tjugotal.)

Och hur är det med Halvdan Svartes gravhög vid Gokstad ? Enligt skaldetraditionen skulle han ha dött av gikt, och mycket riktigt fann man sjukliga förändringar i fotskelettet på den gamle man som var begravd i Gokstadskeppet också, även om man inte kunde bevisa att det var just detta som var den egentliga dödsorsaken, eftersom mjukdelarna försvunnit.

Så vem var mannen i Olof Sjökonungs hög – Hittills outtgrävd ? Många författare som skrivit böcker om traktens historia, antar att det mycket väl kunnat finnas en hövding på Bjärehalvön, som hetat Olof, och som lät sig begravas nära det hav han seglat på, och fortfarande älskade. Traditionen kan mycket väl tala sanning…

Endast de som på detta sätt seglat förbi Viken och Kullaberg, kan kalla sig riktiga Vikingar – Resten är blott svaga kopior… (Accept NO substitutes !)