”De log ju bara — för driva
och köld och pil.
Små bröder i mörka skogar
med mil på mil

från människors hyll och gårdar,
där ondskan satt.
Vem hör nu deras klockor
i molntung natt?

Var äro de bröder gångna
och spelemän?
I dalen sade man mej
att de lever än !”

– En smula fritt efter en dikt från 1939 av Nils Ferlin (svensk poet, 1898-1961)

This is your LAST call- Time now is 1939 !

 

Detta år kommer hösten tidigt till det land i Norr, där Svenskarna bor. Hedningarna betraktar tecknen i skyn redan i slutet av Skördemånaden eller Augusti, och ser att de vilda gässen redan börjat sträcka. Än så länge tycks de flyga ömsom hit och ömsom dit, för att landa och samlas i stora skaror för att plocka upp den spillsäd, som de behöver för sin flygning söderut. Men Människor och Skogsbröder stannar i Norr, de flyger inte sin kos, flyr inte heller – trots att det blir en mycket kall vinter i år, en vinter som kan vara den allra sista för mången därute.

 

Dagmåne i skördemånad – och de vilda gässen har redan börjat sträcka…

 

Någon som kan hjälpa oss att förstå tidens tecken är Herr Carl Axel Gyllenram – som han kallar sig – en del av det tidigare helt okända författarkollektivet eller skrivarlaget Mismar, som antagligen inte är lika misantropiskt lagda som deras namn ger till känna. De skriver just nu för Västerbottens-Kuriren (VK) allra längst uppe i Norr.  Åt Tornedalingars och Mienkäli-talandes trakter, där lappar och andra bor – och frikyrkliga samt Stalinister fanns och levde, på tiden det begav sig.

Nyss var Hedniska Tankar i Hälsingland, och hälsade på hos en Björnjägare nära Ljusdal (se gårdagens inlägg) – och Hälsingland lär vara vårt mest Hedniska Landskap – men frågan är om det inte kan gälla för det svenska Norrland som helhet, eller hela vår Norra Rikshalva, nu när Finland gick förlorat för oss redan 1809. Vad vi nu skriver blir en ytterst allvarligt menad summering inför vad som ska komma, men också ett kåseri, likadant som någonsin VK:s, och om inte annat, kan det kanske trösta och roa våra Norrländska läsare en smula, trots att historien upprepar sig, ju längre norrut i geografin vi kommer – och för att dagens Norrland sannerligen inte saknar dramatik, om så lokala journalister och media måste skapa den.

Herr Gyllenram läser tydligen serietidningar och allehanda skrönor också. Han är djupt influerad av nutida Norrländsk populärkultur, som vi ska se – han skapar själv sin dramatik, diktar ihop som ”kommunpoeter” söderöver – Värmlänningar, Fryksdalingar och slikt folk. Vi får ta och citera rubriken:

”De små klockornas kamp mot kapitalets trolldom…”

Vidare redogörs för en fiktiv spåman, en trickster med drag av Loke – vid namn Spå-Klemme, samt en lika fiktiv Västerbottnisk soldat, Carl Tiger – som i ”en svensk tiger” som svurit sin faned, och därför blivit ”hård emot skott” och än hårdare i sina föresatser. Mot fanan och eden är också den mäktigaste spåman och trollkarl förlorad – och så uppstår en dramatisk konflikt, Norr emot Söder, Svensk emot Same, Broder emot Broder, Vild-Hussen emot Indalsälven och naturens makt.

Tänk efter om ni har hört denna skröna förut, utan att försjunka till buskis, dålig teater och tramsiga bygdespel, som i senare upplagor av Wilhelm Petterson-Bergers gamla Opera ”Arnjot” ute på Frösön i Jämtland… JO – det har ni ju Naturligtvis…

En saftig skröna i tre delar, men knappast någon trilogi med episk bredd…

Serie-albumen om ”Stor-Jobal från Krokjala” levererar en skröna, som påminner till förväxling om Västerbottens-Kurirens författarkollektiv. Stor-Jobal är i och för sig inte just en spåman men en legendarisk tjuv-jägare med en ovanligt framträdande näsa (we might call him ”nasaly challenged”) som påminner om en korv. Av den lokala häxan Lapp-Tomsa får han en magisk säck, som har den förmågan att den likt en trollkarls hatt frambesvärjer de mest oväntade varelser och saker.

Han påminner oss inte om de tre bröderna i ”pistvakt” som i sina berättelser frambesvärjer den fruktansvärda BJÄRVEN – ett slags blandning mellan Björn och Järv. Den har Järvens aptit och matlust, men en björns styrka och storlek, ett slags Järv i jätteformat, i stånd att bita igenom de grövsta ben. Nya satkritter framkommer, medan ”det surnar i säven” och allt eskalerar bortom sans, datum, klockor och förnuft.

Vi kunde nämna andra produkter från Norrländska författare från tidigt 2000-tal, som gott förtjänar att läsas – Mikael Niemis debutroman ”Populärmusik från Vittula” eller fitt-myren, som denna fiktiva hemby ibland kallas…

Denna bok handlar om två pojkar vid en myr, men granater emot gråberget är ändå musik för de rätta öronen…

Än mörkare är i så fall den berömde Nikanor Tetralogens bok om ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” som är en satir över Sekter och Allsköns Kristendom, som faktiskt slått rot i just Tornedalen – där vi är nära den ryska gränsen – och Patriarkatet Moskva… Huvudpersonen ”Pyret” upplever en förvänd barndom, fylld av incest, homosex, ättestupor och mycket mer – allt under inflytande av sin profetiske morfar – det är honom ni ser med motorsågen här, högst upp på en vedstapel i en filmatisering av originalupplagan  från 1992, skriven på en för Icke Norrlänningar oläslig rotväska. Ni får betala minst 400 kronor för denna bok idag – men för samlare av Norrlandslitteratur, är den kanske värd sitt pris..

Ryska Munkar i Kågedalens mörker… Kåge ligger vid kusten, men är inte ”KG” eller en ”Kul Grej”… Uppför älven kan vad som helst hända…

En berättelse från ”Det egentliga Västerbotten”

Verkar alla dessa skrönor, räggler och paschaser för vildvuxna ? Kom ihåg, att de bygger på ren Verklighet. Korpela-Rörelsen under Andra Världskriget, i just Tornedalen är numera utbytt emot nya kristna undergångs-sekter, som vi ska se. Ingen mindre än den kände advokaten Henning Sjöström skrev redan 1965 sin bok om dessa kristna hemmansägare som trodde på UFO:s – ”Det heliga förbundets Silverark” som skulle sänka sig ned från skyn…man höll extatiska naken-predikningar under bastu-bad, rituella ”kamningar” av varandras könshår och mycket annat – Vilho Korpela hade redan på ett tidigt stadium lämnat rörelsen, men Sigurd Siikavaara var den huvudåtalade i de rättegångar som följde. Jämför också med den nutida ”forn sed” rörelsen, även om ingen av dess ledargestalter ännu stått under åtal.

Clas Svahn, mångårig ordförande i UFO Sverige har skrivit flera böcker om Sekter. Bland annat om ”Verklighetens Center” i Vuollerim – Korpela-Rörelsens kristna arvtagare – Vingåkers-sekten och Livets Ord – kristna fanatiker med ”Amerikanska Metoder”. Det lär finnas minst en ”hat-sajt” på svenska Internet, som angriper Clas Svahn personligen – måste vi fråga oss varför…?

Fablerna om Stor-Jobal, och de som tror på olika former av mot-magi, som eders och de goda föresatseras betydelse – ty runor är märkliga ting – är kanske inte alltid så oskyldiga som det må synas – utan ett slags varnande, lite lätt moraliserande exempel, precis som Västerbottens-kurirens kåserier – i och för sig ett oskyldigt nöje, skapad av journalister och skrivande personer – företrädesvis manliga, gissar vi – på sin fritid…

Men hur är det då med verkligheten och historien, med personer och skeenden som verkligen funnits, dokumenterade observationer som gjorts och skrivits ned ?

Saknar allt verklighetsbakgrund, när det gäller dessa Norrländska Utopister, som vi kanske kan kalla dem, udda tänkare och berättare, som kanske inte alltid blivit trodda, men som vi kunde ha lyssnat till – även när samtiden inte förstod, när historien – 1939 eller något annat olyckligt år – plötsligt tog en ödesdiger vändning ??

Ronny Ambjörnsson skrev redan 1981 ”Det okända landet” om tre Svenska Utopister – boken är fri från politisk propaganda, men rik på fakta… Professor Ambjörnsson arbetade vid Umeå Universitet i Norr… Han är Idéhistoriker…

Boken står ännu i ”Hedniska Tankars” referensbibliotek, inklusive berättelsen om Nils Herman Quiding, den blide juristen och Rådmannen från Malmö, han som skrev ”Slutliquid med Svea Rikes Lag” och som August Strindberg gärna citerade – på sin tid.

Men – Quiding var inte verksam i Norrland, och det var inte Strindberg heller. Det var däremot Anders Pederson Kempe (1622 – 1689 ) – som vi måste se som den fiktive officeren och yrkes-soldaten ”Carl Tigers” direkta förebild. Kempe var född i Västergötland under Stormaktstiden, och Indelt soldat. Han var född i Västergötland, men hamnade på Frösö Skans.

Där kom han i kontakt med den alkemistiskt bildade Majoren och Kommendanten Matthias Franke – senare adlad ”Drakenstierna”. De två diskuterade medicin och vetenskap. Hur skulle deras få soldater överleva i Jämtland – deras liv var i fara – de kunde dö av köld, hunger – svält – sjukdomar – och fick lära sig att leva av vadd naturen gav. 1656 års krig emot Norrmännen utkämpades just vid Frösön, som fick utstå en sex veckor lång belägring.

Anders Kempe sårades allvarligt av flera kolvslag i ryggen. Han miste garnison, manskap, allt... Han låg sjuk hemma i sitt löjtnantsboställe, tätt intill sin hustru – och under sömnlösa nätter drömde han, halvt som i dvala, hatvt i feberyrsel de sällsamaste ting. Vad hustrun sa när hon aldrig fick sova, i kalla vinternätter har gått förlorat för oss, men Kempe fick bot. Franke – senare Drakenstierna var vid Kårböle skans, där svenskt hemvärn skulle hejda den senare så kända Kårböle-branden. Där var Hedniska Tankar med, men först under tredje brandveckan.

Kempe skrev en bok, ”Den anatomiserade granen” där han bland annat ivrade för trätjära som medicin – inte bara för fötter och som salvor – utan på grundval av Olof Rudbeck den äldre – han som upptäckt lymfsystemet som medicinare i Uppsala – och byggde vidare på Holländska forskningsrön. Man säger att Rudbäck var utopist han med, snudd på universalgeni.

För Kempe gick det sämre. Hustrun lämnade honom, och tog med sig parets barn. Han svor på att aldrig mer slåss emot Norrmän, aldrig kriga emot ett broderfolk – men var aldrig pacifist rätt igenom. Han stämdes inför Konsistorium i Härnösand 1663, eftersom han helt förnekade jesu kristi existens – och fördömdes som kättare. Detta var strax före 1670-talets häxprocesser – rättegångarna i Älvdalen och Torsåker skulle snart följa – hela socknar skulle läggas öde – allt på grund av denna ”Svenska” Kyrka.

Kempe drog till Trondheim, verkade som läkare, praktiserade medicin, utgav Frimurar-skrifter, på grundval av Rosenkreutzare från Tyskland, Felgenhauers läror – böcker och källor ingen utom de verkligt kunniga i västerländsk medicin, magi och esoterica nu känner till. Han dog, ensam, utfattig och sjuk i Altona vid Hamburg i högst salig majestät Karl XII:s dagar – då vi åter hade krig med Ryssland.

Han är inte glömd. Skogens bröder minns honom. Han ville freden, men fann bara kriget. Han ville hela tidens sår, men ingen lyssnade på honom.

Då såg han framåt, och fortsatte leva – i kraft av sina ord, i kraft av sin enda ed.