Profilbild för Okänd

Julhögen – en tradition som ännu lever (repris från 2020)

Till de Hedniska traditionerna från Asatrons tid hör att låta maten stå framme på Julbordet över Julnatten, så att Odens följe i den vilda jaktens tid och förfäderna kan ta för sig av den, efter vad man en gång trodde – och i vissa fall ännu tror. Också traditionen med Julhög, en hög av bröd, kakor och andra godsaker som skulle räcka över hela Julen, och som får stå framme framför var och ens plats vid matbordet lever ännu kvar.

Julhög från det nutida Västergötland (foto: Ideell Kulturkamp)

Denna sedvänja är visst inte utrotad, som det felaktigt står på Wikipedia. Åsa Holmgren, forskare på Institutet för Språk och Folkminnen, tillämpar ännu seden med Julhög, och så gör många andra. Till och med många receptsajter tar upp sedvanan. Mest utförlig beskrivning finner ni här.  Vårt dagliga bröd har alltid varit viktigt, ända sedan för 5 – 6000 år sedan, då vi svenskar först blev bönder. Särskilt viktigt blev det vid julfirande och andra högtider. Det bakades många olika slag av bröd och av olika finhetsgrad och sädesslag – Kornbröd nämns i Eddadikten Rigsthula om Heimdalls vandringar som det tarvligaste av allt, råg som något bättre och vete- och havrebröd som finast – det åt man bara till helgerna, och förärade makterna vid Bloten. Hade man råd; användes siktat mjöl och till limporna hade man vört från ölbrygden.

Bild från Kalmar Läns Museum – Julhög med äpple överst, en god ost samt olika sorters kakor. Främst en av Frejs eller ”Staffans” ryttare..

Julhögarna bestod av runda brödkakor i olika storlekar och olika tjocka med den största grova kakan underst. Högre upp i stapeln kom mindre och finare bröd som en kringla eller stor lussekatt. Högst upp fanns kanske en bit ost, lite smör och ett rött äpple. Runt omkring högen låg pepparkaksgrisar och ofta figurer av hästar, som ju alltid hört hedendomen till. Sambandet mellan ”Staffansritten” på Annandagen och guden Frej skall jag berätta mer om en annan gång. Särskilt Såkakor, vars sista rester skulle plöjas ned till våren i den nya åkern, och som på så sätt skulle bevara lite av Julens kraft – vattnet tog man gärna från någon åt norr rinnande Torskälla i trakten – fick ofta ligga underst i var och ens Julhög – och det bruket kan vi ännu iaktta och hålla i helgd.

”Julahögen var byggd i pyramid, den största och grövsta jullimpan i botten, sen den grovsävade kakan med hål i mitten och därnäst en fin-sävad, lite mindre kaka. Alla bröden voro runda, grovlimpan vägde omkring 3 skålpund (nästan 1,5 kg), de andra omkring hälften så mycket. Allt matbrödet var mjukt, slätt och välformat. Överst på högen låg minst en vacker sk tolvhålakringla (lyxbröd som sällan baktes utan till julen). De som hade kaffe använde detta bröd som kaffebröd, annars åts de torra. I en del gårdar saknades somliga år den lille lille osten (beroende på minskad mjölkmängd). Överst ett rött grant äpple. Fanns gott om äpplen, lades sådana runt omkring de olika julhögarna. Vid barnens julhögar ställdes dessutom deras jul-a-gåbba, vilka bakats av den vitaste degen. Den förställde en julgubbe, en julkäring, julgris – bock med horn, tupp, höna.”

Upptecknat: 1949 av Alma Nilsson
Informanter: Upptecknarens mor (född 1834) och mormor (född 1803)
Plats: Härlunda, Småland
Arkivnummer: 19964, frågelista M119

Särskilt indelta soldater blev av sina rotebönder bjudna på Julhög, vilket föjande uppteckning från Dalarna visar. Seden kan gå ända tillbaka till de Hirdmän som fanns på Kungsgårdarna inom Uppsala Öd, för också Vasakungarna och medeltida regenter gav Julhög och Julgåvor till sina knektar.

”På julbordet lades en bröstöd (brödhög) bestående av 15 à 20 kakor tunnbröd, vilket fick kvarligga över jul. En hög av tjockbullar staplades upp i bredd med tunnbrödshögen och ävenledes fick kvarligga på bordet helgen över.—

På julaftonsmorgonen skulle husmodern ställa iordning julgästen till soldaten som då kom på besök hos samtliga sina rotebönder. Soldatens julgäst bestod av en kaka tunnbröd, en tjockbulle, en köttbog eller lår, samt ca 2 à 3 mark smör.”

Upptecknat: 1937 av Fräs Erik Andersson
Plats: Boda, Dalarna
Arkivnummer: 10338 (frågelista M119)

På institutet för språk och folkminnen är man säker på, att seden med Såkakor är mycket äldre än kristendomen, och kommer från Hednisk tid. Helt säkert är den samtida med det första brödet, skriver man. Till och med i dag, när de flesta av landets invånare bor i städer, har man påträffat många, som iakttar den gamla vanan att göra såkakor, och lägga de sista smulorna av dem i trädgårdslandet till våren, för att få lycka med sådd och skörd. En rest av den gamla Frejskulten – sägs det.

Julhög från Leksand, med tupp som i Yggdrasil, Världsträdets topp…

Profilbild för Okänd

Mörk Midvinter med Frigg, Fulla och Gnå…

Hedniska Tankars redaktion består som bekant av tre personer, och nu är det dess äldsta kvinnliga medlem, som ser ut från vårt elektroniska Hlidskjalf, där vi kan se alla varelser i Midgård, stora som små. Valaskjalf heter den hall i Asgård, som ligger nära Valhall, och där Hlidskjalfs utsiktstorn står. Många, som kallar sig Asatroende är så ovisa, att de inte ens förmår att skilja dessa gudaboningar åt.

Mycket hotar Midgårds goda makter, särskilt i år, 2024 enligt nutida tideräkning. Nyss har vi hyllat Freja i hennes gestalt av Lussi eller Ljusi, det eviga ljuset som lyser i kristendomens och islams mörker, som omger oss allt tätare och tätare. Men i Midvinterns mörker finns också drottning Frigg, Valhalls härskarinna och rätta husfru. Frigg bor i Fensalar, i sin tur en del av Glansheim – eller Gladsheim den femte av tolv gudaboningarna enligt Grimnesmál, där också själva Valhall och Valaskjalf ligger. Allt detta är olika hallar och byggnader, var och ett på sitt gårdstun, men det har de okunniga människorna i nutid inte förstått.

Enbart Frigg, som känner alla hemligheter hos sin make Oden, kan lära människorna hur det verkligen förhåller sig. Hon talar sällan, och avbildas ofta som en kvinna med långt mörkt hår – för hon är själva natten och ödet. Himladrottningen, som nattetid spinner molnen på himlen på den stjärnbild som grekerna kallade Cassiopeia, men som Nordborna kallade Friggerocken. Glöm allt falskt vetande, glöm allt som står på svenska Wikipedia. ”Friggerocken” är inte detsamma som Orions Bälte, även om man i sen tid trott det i Västergötland.

Omkring Frigg finns tolv mindre Asynjor, liksom det finns tolv gudaboningar och stjärnbilder i det som kallades djurkretsen eller zodiaken på himlen. Nordborna visste allt detta sedan den fjärran bronsålder, då djurkretsens bilder skapades, långt söderut. Freja har sina nio tärnor på Lövjoberget, men till och med den mest trögtänkte av alla svenska akademiker, den falske som Rotar i Lönn har åtminstone upptäckt, att Asynjorna har sina egna boningar, liksom deras män har sina.

Frigg är Moder Natt, som en viss Herr Vonnegut skrev om, i tider som påtagligt liknar våra egna. Frigg är Nut, Nyx, natten – Natthimlen över oss alla. Den svenske nobelpristagaren Pär Lagerkvist beskrev henne i ”Aftonland” – hans allra sista diktsamling. Han var skald, och därför kunde han – utanför kristendomens tvångströja – till sist inse vad Frigg i själva verket är – eftersom han lämnade allt kristet bakom sig till sist. Allt detta vet Frigg själv redan, hon som i Fensalar sörjer sina söner Balder och Höder, fullmåne och månen i mörkaste nedan.

 

Waldemar Lorentzon Kosmisk moder, 1935

Främst av de tolv systrarna är Fulla och Gnå. Fulla, Friggs Aeskimöy – bär en ask eller ett skrin med alla de smycken som Lagerkvist nämnde, och som Oden själv gett henne, den gud – Spjutguden och ingen annan – som Lagerkvist till sist hyllade, i dikt efter dikt. Ingen av de litteraturhistoriker som lever i vårt land har ens märkt det, så förblindade och förstörda av all Monoteism som de fortfarande är och har varit. Men Hedendomens kvinnor vet bättre, och ser klarare.

Fulla bär Friggs hemligheter inom sig, liksom Frigg bär Odens, och vetskapen om att Oden skall dö vid Ragnarök, och en gång skiljas ifrån sin maka. Allt detta vet hon, allt detta finns i hennes medvetande hela tiden – liksom vetskapen om vad för sorts land eller rättare sagt stinkande avträdeshus, Svitjod till sist har blivit. Därför sörjer Fulla värre än Frigg, och därför vill hon inte tala, ingenting förråda och ingenting säga om den framtid, som kanske snart kommer.

Men vid Friggs andra sida står Gnå, budbärerskan. Gnå rider på Hovvarpner, den näst snabbaste av alla varelser, näst Sleipner. Hon är osynlig för vanerna, och tillhör Valkyriorna – fredliga väsen kan överhuvudtaget inte se henne, där hon för Friggs dolda budskap till de visaste av kvinnor, och de som kan sejdandets konst. Gnå talar, vakar och handlar. Hon för fram allt som Frigg har sagt, ord för ord, och ändrar aldrig budskapet eller dess mening, trogen in i det sista, flygande, farande, snabbare än Odens korpar – och vad hon sett av Midgård och vår avskyvärda tid, låter nu höra sig. Gnå skall nu förtälja allt, likt en gift kvinnas Hedniska Tanke. Och hon Gnor, så att svetten lackar…

Frigg, Fulla (hennes förtrogna och Aeskimoy) till vänster, och Gnå till höger

Fulla möter henne framför Fensalar. Gnå vacklar av sin häst, trött, trött och ledsen intill döden.  Fulla säger inget, hon tiger, sin vana trogen – men hon lägger sin hand på Gnås självande axel, medan Hovvarpner fortsätter stampa, på hästars vis. Sakta vandrar hästen bort i mörkret. Han vet, var stallarna i Fensalar ligger, och att han får bli ryktad och omskött därborta.

För Gnå är det värre. Hon har sett syner, hon trodde att hon skulle få slippa att någonsin se. Kvinnor från fjärran land – som skött våra sjuka – mördas i Svitjods sorgedalar, gamla och nya vansinnesdåd, skändningar – inte ens de äldsta kvinnorna går säkra. Och i Särkland  härskar orättvisan, även om man inte hunnit införa alla de nya lagarna där än – i det som en gång var Persien, kan kvinnor inte ens gå klädda som de vill.

Gnå skälver och skakar, men det är inte bara av sorg, utan av vrede och harm. Hon knyter nävarna, går rakryggad över gårdstunet, svettig, lortig av beröringen med de dödliga, men ändå vid liv – för hon är trots allt odödlig, ännu Valkyria – och Frigg skall få veta, hur det står till med kvinnofriden i Världen.

Om blott några dagar är det Midvinter, och Midvinterblot, i gudavärlden såsom i människovärlden. Allt hänger samman. Fulla, den tysta systern går smygande, försiktigt, fjäderlätt vid Gnås sida – och visar henne på en sidodörr. Gnå hejdar sig, tvekar – det är ju dörren till badstugan, bastun. Hon ska få bada, tvätta av sig allt det onda – Frigg kan vänta – det vet hon ju – och Fulla har rätt.

Fulla försvinner i mörkret, runt en husknut – in i Fensalars stora hall. Runt om breder frusna sankmarker ut sig, för Fensalar ligger låglänt. ”The Fens” säger människorna, västerut. Och i Syrien och andra delar av Särkland, är själva ordet ”Fulla” namnet på en blomma, ja en jasmin. Gnå ler för sig själv, medan hon hänger av sig bälte, svärd, brynja – ja allt hon äger, allt hon är iförd. Hon känner inte Fulla mer än till namnet – så olika är de två – men denna Midvinter, när mörkret är som störst, sitter Gnå ensam i sin badstuga.

Hon minns så mycket, som hon sett hos de dödliga. Naken sitter hon i den ångande värmen, i jasmindoften – för i gudavärlden blir hugen, tankarna alltid till verklighet, och om man inte passar sig – även känslorna, Hamnen, Hamingjan – som kan visa sig som varg, vildsvin, orm och tusen andra vilda väsen. Gnå skjuter bort just den Hedniska Tanken ur sitt sinne, de enda ormar som finns i bastun är några förstulna rökslingor från ett tjärbloss, en pärta – som sitter i en hållare på väggen.

Kanske finns det ändå hopp” säger Gnå, för alla och till ingen.

Ute är allt fruset, det är som om själva tiden hejdar sitt lopp. Gnå är ung ännu, för evigt ogift – utan man, utan barn – som den valkyria hon är – men ser, ser och varseblir hela tiden. Hon behöver inte den sortens närhet som människor ibland kan finna, för som odödlig är hon bortom allt det – men hon har ändå tankeförmåga, kärlek.

Hon kommer ihåg sånger, musik, ja strängaspel – som människorna har i Midgård – och kan – i tankarna -höra Parastoo Ahmadi sjunga. De arresterade henne för brott emot de Iranska Mullornas klädlagar, redan innan lagen ens hade trätt i kraft. De hotar henne och miljontals kvinnor i Iran med ”behandlingskliniker” om de inte böjer sig, böjer sig inför den falske Allah. Två av Parastoos musiker arresterades med henne – 4 dagar har förflutit – och Gnå har fått vetskap om det – liksom en hel värld. Var finns rättvisan för människorna i Nowshahr, vid Kaspiska Havets södra kust ? 

Dit kom också Väringar och Vikingar en gång, vilket står att läsa i 800-900 talets krönikor…

Kvinna – Liv – Frihet ropar Gnå – i den mörka Midvinternatten…