Fullmånen i Julmånaden eller Julafullet inträffar nu, just i kväll. Vi befinner oss fortfarande i Odens och Åsgårdsreiens tid, då nätterna är som mörkast. De kristna firar fortfarande sina Nikolausar och sina alltför många katolska helgon, men jag vill för min del varken ha med dem eller några nya Ärkebiskopar att skaffa.

En god vän i den hedniska bloggosfären har observerat, att ännu ett Heite (men ingen Kenning) för Oden är Hnikar, men få torde minnas varifrån det Odensnamnet kommer. Rätt svar är att det bland annat förekommer i Gylfaginning, Grimnesmál och tillika Reginsmál, där Sigurd själv får råd av en förklädd gud, stående på ett berg. Att Regin betyder ”makter” i plural, borde ni veta vid det här laget, och att Jolnér, den stora Jularen, han som gör så att det blir Jul  – är Julens sanne upphovsman, kanske ni till slut har lärt er. Repetition är all kunskaps moder – och därför säger jag er nu, sannerligen sannerligen – att Hnikar fanns före Nikolaus, och inte tvärtom…

Det gäller förvisso också att skilja på Gårdstomtar och själve Jultomten, alltså Jolner, som bara finns i singularis, och inte i flertal. Igår firade vi Finlands frihets dag. En viss finsk kamrat stod framför mig idag, bildligt talat. Han kom i mina tankar, pionjär som han var – från Nylands Brigad dessutom – liksom en hel del andra, som jag saknar.

Jag minns Harry Järv, en man som det var mig förunnat att möta bara två gånger i livet, och som vid båda tillfällena gav mig ett hårt slag i solarplexus. Den första gången skedde det, därför att jag stod i vägen för honom utanför hans bostad strax nära Mariatorget i Stockholm, anno 2008 –  det var om sommaren, och jag var klädd i skinnjacka – det retade ”Järven” – en man som var 88 år det året, och när filmen ”framom främsta linjen” – en film om en ytterst kort period i hans liv -hade premiär, stötte vi på varann igen.

Jag påminde honom om det första mötet, då han tog till knytnävarna. Han hade just inget minne av det, men lovade mig på stående fot att göra om det desdo grundligare, så att han k-u-n-d-e få minnas det, vid sin ålder – och jag kan garantera er, att det var kraft i den högernäven.

Hans valspråk var ”Det finns bara tre saker jag kan – Närstrid, Kommatering och Fotografering” men det var fel, ty han kunde en hel del om skrivande också.

En gång under det tidiga 2000-talet, hängde ännu en ljusskylt med denna symbol i närhet av Tavastgatan, Södermalm, Stockholm. Mycket få personer har ännu rätt att bära och bruka den symbolen. Jag lånar den en stund, men bara för att väcka allmänhetens minne.

Att få stryk av en mästare, är alls ingen skam. Jag gav inte ens igen, någon av de två gångerna, men jag visade honom en kria jag skrivit, den andra gången – ett blogginlägg, såklart. Han sade till mig rätt ut, att sådan där gröt- och mjölkprosa, menlös och blodlös ville han aldrig mer läsa. Antingen skriver man kärnfullt, och så att det retar och upprör en hel del läsare, eller också inte alls. Han lämnade oss en Midvinterdag det året, 2008 – och på ett sätt var det självklart att han skulle lämna oss alla just då, då porten mellan världarna står öppen.

Jag minns ett slags gravöl på Tennstopet i Stockholm. Punkare, Anarkister – för Harry Järv var Kropotkiansk anarkist ut i fingerspetsarna, till skillnad från alla Bakunianska anarkister – och den skillnaden måste man vara klok nog att inse, för det är en avgrundsdjup skillnad. Där satt också ett antal mycket gamla och fåordiga män – de är ännu färre nu – en Åbo-tidning jag läste igår berättade om den allra siste av dem, ensam i ett sällskap han själv grundat – men så mycket skall bli sagt, att vi hade alla påverkats av denne mångsysslare, småningom vice Riksbibliotekarie, som ville bli ihågkommen för helt andra saker än dem han inte fick välja, när han var ung.

Han samlade antika manuskript hemma i sin lägenhet, och donerade dem efter sin död till Lycéet i sin hemstad – för i det svenska Finland går man ännu på Lyceum, inte Gymnasium. Han var in i det sista verksam, då det gällde projekt som det nyaste Biblioteket i Alexandria – en mänsklig kulturskatt, som funnnits i flera varianter och utföranden, och som byggts upp och raserats, bränts och förstörts av islamister och åtskilliga andra under tidernas lopp, men som nu heter Bibliotheca Alexandrina, precis som det en gång var menat, och fortfarande är.

Vid hans begravning grät till och med punkarna, även om jag själv inte gjorde det. Det känns underligt att använda en sådan formulering om en man ur hans generation – men jodå – punkarna grät – och den natten, på Tennstopet, några dagar efter Midvinter 21 December 2008, var vi alla medlemmar i Harry Järvs nu nedlagda, litterära spaningskompani. En ensam förpost, javisst – men inte utan sambandsmedel, och trygga i sin förvissning om att kunna kalla på förstärkningar när de behövs.

Jag undrar vad den gamle Kompanichefen från det svenskspråkiga Infanteriregemente nr 81 från det finska Österbotten hade sagt om dagens Ukraina-krig. Han trädde en gång i skriftväxling med en av sina motparter på den ryska sidan, 1939 – 1940; men gjorde aldrig om det. Det ryska spaningskompaniets chef berättade om avrättningar i Karelen, som ryssarna genomfört ”av humoristiska skäl” som ryssen uttryckte det, medan Harry Järv som alla vet skrev och fotograferade – trots kameraförbud vid fronten och mycket annat – av humanistiska skäl, inte något annat.

Det gäller att välja sida här i livet.

Man må sedan bidra med stort och litet – Harry Järv fick aldrig bli Riksbibliotekarie på det fjärran, Kulturmarxistiska 1970-talet, eftersom man skrev och sade bakom han rygg att han hade ”slagits för Hitler” – vilket är fel i sak, därför att Harry Järv slogs i två finska krig emot Stalin, och under den mesta tiden befann sig inte Finland och Tyskland i en allians, som var högst nödtvungen för Finlands del.

Man nekade honom Mannerrheim-korset också, eftersom Marskalken personligen lär ha förbjudit det, och Harry Järvs officerskarriär fick ett snabbt slut, sedan han mist vänster fot och en bra bit av vänster ben nedanför knäet 4 September 1943 i ett ryskt minförsåt. Han ”inlät sig ofta i resonemang med underlydande” som det hette, och var påfallande omilitärisk i sitt sätt att lägga upp och planera spaningsuppdrag, vilket var orsaken till alla de uteblivna utmärkelser, som han rätteligen kunde ha fått, även om de ändå var många nog.  Många är historierna som berättats om honom, och jag rekommenderar boken ”Oavgjort i Två krig” som är ganska så tunn och mager, men en god introduktion till Harry Järvs prosa. Där finns även följande anekdot, som jag nu tar fritt ur minnet, sedan jag fått den bekräftad ur säker källa.

Han var noga med fakta, in i det sista – också på sin ålderdom. Under sitt sista krig hände det, att han en gång fick en fråga av en rikssvensk bekant om innehållet i en av Moskvatidningarna, nuförtiden utbytta emot RT ”Russia Today”, samt RIA Novosti och andra öppna källor, som ni inte bör läsa. Svensken tyckte att dessa media var rena löjan. ”Jo, det håller jag med om” svarade Harry Järv. ”Här till exempel är en artikel om att stödjepunkten med namnet ”fågeln” blivit intagen, och att närmare 70 ryssar stupat”.

”Det är lögn – ja en betydande överdrift ” -sade Harry Järv – och han fortsatte – ”det var jag som personligen ledde det där anfallet, och jag kan försäkra er att de dödas antal absolut inte översteg 20 stycken – resten flydde ju sin kos – så visst är Moskva-tidningarna skräp…”

Då vart svensken alldeles tyst, men Harry Järv kanske unnade sig ett leende.

Till Valhall kom han aldrig, och det lär varken ni eller jag göra, kära läsare. Det är få förunnat att alls komma dit, och det är icke vi – utan en högre makt – som korar valen. Och det är ingenting att skratta åt, ”Lillejul” eller inte – men kanske kan vi le en smula.