Åkallan och Löfte ingick på sin tid en diktsamling, som gavs ut av en svensk Nobelpristagare. Hans liv var skiftande och intressant. Han drunknade nästan på Vättern, när den båt han satt i kantrade, tillsammans med en nära släkting ombord. Han reste till Beirut, som var en dålig och otrivsam plats i Mellanöstern redan då. Han fick vandra förbi Olshammar och flera smedjor med sin käraste, eftersom hans släktingar förbjudit honom att gifta sig med just henne, och han var inte alls så konservativ, som okunnigt folk idag påstår. Nej, den Nobelpristagare jag talar om skrev poesi, också när han var över 80 år gammal och borde ha dragit sig tillbaka för längesedan, och om någon nuförtiden kallar honom för förlegad, är det för att han var tvungen att skriva den sorts poesi som folk dåförtiden ville ha, därför att poesi för det mesta inte ger några pengar att leva av överhuvudtaget.
Gustaf Fröding, Nobelpristagare Verner von Heidenstam (1859-1940) och Albert Engström badade NAKNA på Sandhamn år 1905.
De var män, som hyllade HEDENDOMEN i Sverige – och inte alls kristna så att det störde.
De led heller inte av någon ADHD-HBTQB eftersom de allesammans var Heterosexuella av sig, faktiskt…
Verner Von H firade sitt bröllop på Blå Jungfrun, Hedningarnas och Häxornas ö i Kalmarsund…
Men – en man ur vår samtid, som vet hur lite pengar det ger att skriva poesi och utkämpa en Ideell Kulturkamp, också idag – är vår Asatrogne frände Henrik Andersson från Västergötland, som kämpat med sin egen högst personliga Hedniska Blogg sedan 2012, alltså i mer än tolv långa år. Han har utgett otaliga småskrifter om Hedendom, ordlistor där han förklarar dess grundläggande begrepp, böcker om hur Blot och Årets fester kan förklaras, hur Högtider skall hållas – utan att förfalla till inbillat ”fornsederi” eller new age, synkretism eller att på annat sätt blanda bort korten.
Nu ger han också ut sin första diktsamling i 101 exemplar – och den vill Hedniska Tankars tre personer starka redaktion verkligen ställa sig upp och rekommendera.
Vad Jalkr-runan eller Algiz står för, vet de invigda. Henrik Anderssons poesi är avsedd att läsas högt, om än den är frivers, och av den orimmade sorten. Redan Heidenstam skrev fri vers i obunden meter, förresten – och idag har verklig skaldepoesi – som kräver massor av tid och större språk-känsla än vi nutidsmänniskor har – för länge sedan dött ut som konstart, tragiskt nog. Detta är enkla, folkliga, okonstlade dikter – hymner till Ratatosk, ekorren – den ratade tossen – som är korrespondent i Världarnas och Varats träd.
Man kan använda texterna även då man blotar, eller tjänar de gudomar vi Nordbor har som sina egna, och som bara tillhör oss. Varje folk och varje kultur på hela jorden har sin Hedendom, och sin förkristna historia, sant nog – men om man inte är Same, ska man inte utöva Samisk religion, eller på falska grunder påstå att man är det. Är man inte svensk, utan amerikan – kan man utöva den sorts Hedendom, som finns i Amerika – men verklig Asatroende kan man aldrig bli – och bara Japaner kan bli företrädare för Shinto – för utan japanskt påbrå, så går inte det – faktiskt – för så råkar det vara i Japan.
Vi möter dikter, som erinrar om Erik Axel Karlfeldts ord om ”den vår, som de svage kallar höst” och dikter till Skade, vinterns hårda gudinna, som förvisso kräver mycket av människorna, då hon är av jotnars släkte. Vi möter Vidar, som inte bara är en Odens son och arvtagare utan en, som hämnas fadern – för hämnd är ett ord som kan förstås på många sätt – den största hämnden är att leva vidare, även efter Ragnarök, även efter varje vinter – och att som Asarna trogen överleva Monoteismen och de fientliga makterna – alla dem, som vi ändå möter varje dag.
Detta är inte sådan poesi, som man läser hastigt – eller några Tranströmmerska futiliteter, någon Björn Ulvaeus-mässig trivialitet eller några barnsliga ”Mello” inslag.
Det är ord som kräver att läsaren noga kan begrunda och besinna dem, samt tolka alltsammans rätt.

