Profilbild för Okänd

Från det HEDNISKA Nordanstig och Hårga…. Hedniskt Liv, Hednisk FRIHET i Höstens tid… Samfundet Särimner delar ut sitt kultur-pris för 2025

”Den gud som lät järnet växa, ville inte ha några slavar !”

”Der Gott der Eisen wachsen liess, der wollte keine Knechte !”

– Ernst Moritz Arndt, ”Vaterlandslied” 1812

 

I Hälsingland, Sveriges mest Hedniska Landskap har mycket hänt – och mycket händer där ännu. Kristna fanatiker lät resa det fula och vanprydande ”Hassela-Korset” i Nordanstigs kommun, ett rent fascistiskt monument, som för tankarna till den gamle diktatorn Francos grav i ”Valle de los Caidos” bota i Spanien. Vi känner alla till 60-70 talets ”Hassela-Kollektiv” och andra svärmare, som en gång bosatte sig i Nordanstigs Kommun, men skaparen bakom detta fula och vanprydande kors, 30 meter högt – som i strid med alla lagar om skydd för Landskapsbilden fått våldta en hel trakt och besudla Svartberget, Älvåsens högsta punkt – är gudarna ske tack och pris redan avliden- för det skedde redan 2023. Länsstyrelsen i Gävleborgs Län borde aldrig ha tillåtit Hassela-korset att resas, då det skedde i strid mot bestämmelserna i Miljöbalkens 3 och 4:e Kapitel – men nu reser Hedniska Hälsingar i Nordanstig något annat…som inte förstör landskapet utan som hör hemma i det…

 

12 September i år kunde SVT stolt förkunna hur den konstfärdige smeden Erik Thelins skapelse, kallad ”Syndabocken” äntligen kommit på plats i ån vid Bergsjö, efter 15 års väntan. Där står den nu, som en värdig symbol för sin hemtrakt och sitt landskap – för Hälsinglands Landskapsvapen är ju just den Hedniska Bocken, som också varit symbol för Helsinge Regemente, och inte bara det. , likt Torshällas staty av Tor i sin vagn, dragen av Tandgnjostr och Tandgrisner – de två bockar som dundraren äger.

Gjutjärns-skulpturen av TORS BOCKAR i Torshälla… som restaurerats år 2020

 

De kristna har hatat, gapat och skrikit, fastlåsta i sin blinda Djävuls-skräck, lika intensiv som på Häxprocessernas tid. Historikern Lars Ericsson skildrade hur hela byar och släkter i Hälsingland ödelades, när 1600-talets präster härjade, förföljde och straffade i Hälsinglands norra del – och skrev till och med en vetenskaplig uppsats om hur Hälsinge Regementes soldater med hustrur förföljdes också i Nyenskans, det nutide Sankt Petersburg, eftersom den staden grundades av svenskar och just Hälsingar – under år 1674 och Karl XI:s tid.  Alf Åberg, en annan klassisk svensk historiker har skildrat mycket av vad de kristna gjort emot sitt eget folk och land i följande bok – som ni verkligen bör läsa – och minnas..

 

Hälsinglands vapen – en av Tors bockar…

Enbart i Torsåkers socken, i Ångermanland och längre norrut, avrättade de kristna 72 människor eller nära en tredjedel av den sockens hela befolkning, innan ”det stora oväsendet” och deras förföljelser var slut. Men järnet, skogen och det forsande vattnet ger oss ännu kraft genom Erik Thelins svartsmide, och Hårgalåten – varom mera sedan – brusar ännu fram, mäktig som en Hambo från Hanebo skog.  En ”Tors Åker” finns också som socken i Gästrikland, och Gävleborgs Län omfattar som bekant både Gästrikland och Hälsingland tillsammans..

 

En fri man och hans dröm – som HYLLAR HEDENDOM i Hälsingland…

Ja – de har alltid gjorts till Syndabockar, dessa Hälsingar – för sin tro, sitt liv och alla deras gärningar – liksom så många av oss etniska svenskar som fortfarande är Asatroende. Men vårt verk består, överallt där hederliga män och kvinnor arbetar, smider och bidar sin tid. Både Hälsinglands Tidning och ”Ljusnan” har uppmärksammat vad som skett, och så segrade inte de kristna hatarna – den är gången heller.

 

‘På Hårga-berget i Södra Hälsingland – säger legenden och sagan – sågs en gång en spelman, ibland i mänsklig gestalt och ibland i skepnad av en gigantisk bock – spela opp till en gruvlig Hambo, själva Hårgalåten, som nedtecknats och bevarats i spelmanstraditionen än i våra dagar. Mängder av versioner har gjorts av folkmelodin, vars ursprung ingen kan spåra – ty den är lika mäktig som åar och älvar i Hälsingarnas land. Den låten är som livet självt, och var och en som hör den i dess ursprungliga version, kan inte sluta dansa utan rör sig även efter döden – om så bara den dansandes huvudskalle blir kvar här på jorden. Liknande sägner berättas också i Österfärnebo , där en version av ”Hårgasägnen” nedtecknades redan 1694 – den handlar om hur en kulla, Liss-Anna kallad – fördes upp genom luften – vilket prästen som skrev ned alltsammans naturligtvis skyllde på Satan, den nöjeslystna ungdomen i Midsommartid och så vidare. Läs själva i ”Sällsamheter i Gästrikland”, ISBN 91 29 57692 av Tord Andersson från 1982 på sidorna 227 – 230 så får ni se…

En viss filmregissör från New York, den ökände Ari Aster – valde Hårga som plats för sin tarvliga och på alla sätt dåliga skräckfilm ”Midsummer” där han angriper och förtalar svensk folkkultur – Monoteisternas mål är uppenbart – men Hårga-sägnen är vida äldre än det 1730-tal som många felaktigt påstår skulle vara traditionens ursprung. Se bland annat dessa tre bloggare, varav ingen känner till sanningen, fastän den varit känd sedan åtminstone 1960-talet, dvs redan för nu över 60 år sedan.. Läs här... och här… samt på den utmärkta bloggen ”Kulturminnet” här – som tyvärr också helt misstar sig på varifrån Hårga-sägnen kommer – den går bevisligen tillbaka till tidig medeltid…

 

Tallen på Hårgaberget – på vilken den svarta bocken en gång stod – de kristna högg ned den år 1931…

 

Redan år 1961 samt 1966 utgav den legendariske svenske Etnologen och språkforskaren Dag Strömbäck (1900-1978) två essäer om Hårga-sägnens ursprung. Han spårade den till 1000-talet, och staden Kölbingk i Nordtyskland, där de kristna också drev hets- och hatkampanjer emot musik, folklig dans och allt annat, som de ansåg vara ”syndigt” – men som tillhör detta med att vara människa..

Men – inte bara det – sägnen finns också på Orkney-öarna och Island, där det troligtvis finns ännu äldre varianter – och vi får komma ihåg, att under 1000- talen och än tidigare, fanns inte några kyrkor eller någon kristendom alls att tala om, i Hälsingland eller norr om Dalälven…  Detta verk ”Hel-hesten, Kirkegrimer och Dödsdans” av den norske forskaren Thomas Östgård från 2024 tar också upp hur de Hedniska föreställningarna om dödsriket och livet på andra sidan – där glädjen fortsatte, också i Valhall eller i Hel – och hur de kristna förvred, perverterade och förstörde alltsammans med sin ständiga dödsskräck, sitt mörker och sina djävlar, som inte är något att vara rädd för… Det är höst när denna text skrivs, och i slaktmånaden November firar vi Alvablot, som bekant..

I 15 år har smeden Erik Thelin arbetat, kämpat och smidit.

”Samfundet Särimner” tilldelar honom sitt årliga Kulturpris för 2025, för han är en värdig vinnare. Vårt beslut kan ej överklagas, och är ej förhandlingsbart.

De kristnas falska ”Kulturkanon” och den bluff, som (KD) och skumma politiker iscensatt, lurar honom inte – för vi känner den Hedniska Sanningen, och intet mänskligt är oss främmande, Hälsingar och Hälsningar emellan. Den lurar inte heller oss på ”Hedniska Tankar” och det esoteriska, hemliga samfund som räknar fler än 500 medlemmar…

Liknar inte Erik Thelin  – på sitt sätt – Doktorn, professorn, filosofen, metafysikern och advokaten samt vetenskapsmannen Van Helsing – en man berömd genom en roman av Bram Stoker, skriven 1897 – påstådd Holländare, men Hälsing och från Hälsingland – som visst inte behöver betyda ”Hels Rike” men som är beläget i den kalla Norden… Låt inte de kristna vampyrerna suga ut er..

 

Dr Van Helsing – en man som övertrumfade allt, närapå ett universalgeni – på film gestaltad av Peter Cushing – och många fler…

Profilbild för Okänd

Kring svärden, som man fann vid Dnjepr vid Chortytsia i Zaporogernas land…

Mycket sker i vår tid som är värt att glömmas, men Zaporizjzja i Ukraina håller ännu ut. Staden är obesegrad,  aldrig intagen av ryska trupper i det krig som ännu pågår. År 1928 gjorde man ett märkligt fynd vid Dnjeprs stränder, i det distrikt som kallas Chortytsia, och ligger vid en ö med samma namn. Här byggde de Zaporogiska kosackerna en borg, redan på 1500-talet, och söder om Zaporizjzja börjar den väldiga Kachovka-reservoaren som den Hedning som skriver dessa rader har rott på och överseglat, fastän det nu var mer än 21 år sedan, då fred ännu rådde; och ingen av oss trodde Ryssar om något ont.

Zaporogerna, de vid forsarna boende – Za Porog – var våra vänner redan då, och så har det alltid varit. Sedan urminnes tider, eller sedan 800-talets början har svear, gutar och andra Nordbor kommit förbi dessa trakter – och 1928 fann man mycket riktigt 5 svärd i floden, då man gjorde inledande muddringsarbeten för vad som skulle bli Stalins enorma damm. Den dammen är som vi alla vet redan sprängd av Ryssarna själva, som på falska grunder anklagat Ukrainarna för den saken, och svenska media har papegojmässigt upprepat lögnerna och Maskirovkan, precis som alltid, dolda bakom sina tomma försäkringar om skenbar ”objektivitet” i sina rapporter. Vi glömmer inte en person som Jan Majlard, tidigare chef för Sportredaktionen vid SvD eller Svenska Dagbladet, och vad han skrev om Mariupols försvarare vid Azovstal. En vacker dag skall han få svara inför en högre rätt  för alla sina falska ord, det är vi helt övertygade om – och då får vi se på vilken sida han verkligen står. 

 

Förstörelsen av Kachovka-dammen vid det som en gång var Aifurs forsar, tidigt på morgonen 6 Juni 2023 – ett datum som är Sveriges Nationaldag…

Själva vet vi vilka vi är, och vi vet varifrån vi kommer; var vi hör hemma i Världen och vilka världen vi försvarar – och de värdena är helt uppenbart inte alls samma som Herr Gospodin Majlards, ynklig och feg kapp-vändare som han är.

Fem svärd fanns vid floden, tre bar den berömda inskriften ULFBERHT, tecknet för klingor av yppersta västeuropeiska kvalitet, tillverkade i Frankernas vapensmedjor. Var det gutniska eller svenska män, som bar dem ända till Chortytsias ö och fäste ? Sannolikt var det fråga om ett offer till våra gudar, Asarna – som ännu lever i våra hjärtan. Karl den Store och andra frankiska kejsare förbjöd sina undersåtar att sälja vapen till oss Nordmän, men vi köpte dem ärligt eller vann dem i strid ändå. Så for vi också österut, emot fjärran länder – där vi stod sida vid sida med zaporogerna.

 

Illustration från ”Har gotländska vikingar offrat vapen i Dnepr-forsarna?” Androshchuk, Fedir, tryckt i magasinet Fornvännen 2002(97):1, s. [9]-14:

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1226244/FULLTEXT01.pdf

 

På Gotland och i Svea Rike är vapenoffer vid gravar efter stupade män eller på platser där man hedrar gudarna vid vattendrag och sjöar vanliga. Detsamma gäller om Danmark, och hela Sydsverige.Ta till exempel  Gudingsåkrarna i Vallstena socken. Där har man under 1800- och 1900-talet grävt fram hundratals spjutspetsar, svärd och yxor, nedlagda i marken under vendel- och vikingatid. Föremålen var ofta böjda för att markera att de givits till gudarna, men de svärd man hittade vid Dnjepr var alla intakta och brukbara.

Chortytsia var inte vilken ö som helst. Den beskrevs redan av den bysantinske kejsaren Konstantin Porfyrogennetos i hans verk De administrando imperio från 900-talet. Han berättar att ruserna – de Vikingar  som färdades längs Dnepr – stannade till på ön, vid en väldig ek, för att offra tuppar, bröd, kött och pilar innan de fortsatte sin färd. Hos slaverna var eken helgad åt åskguden Perun, vars attribut var just spjut- och pilspetsar. Hos oss var ekträdet alltid helgat åt Tor – och Tor och Perun, Perkunas, Perkuno och även finnarnas Perkele är namn på samma gudom, liksom Donar och Thunharaz hos goter och andra. Att svärden nedlades i floden vid ön kan därför ses som en gemensam kultisk handling, där zaporoger och väringar stod – sida vid sida som bröder.  Svjatoslav I av Kiev Rus, son av Olga, gift med Ingvar av Ruriks ätt kom till dessa trakter med sin Rodzina eller ”Rod” och roddarhär på 970-talet, och han föll år 972 på härfärd emot Bysans. Kanhända var det då som Nordbor eller Svear och Gutar lade svärden tillrätta i flodens mjuka slam, kanhända inte.
Men – vi var bröder till zaporogerna, och det kan ingen ta ifrån oss eller prata bort, ens nuförtiden. Vi är deras bröder ännu, och fast vi är förhindrade att strida tillsammans med dem, så vet vi vilken sida vi står på – och den är som sagt inte den svenska journalistkårens, eller somliga av detta lands politikers – särskilt inte inom Mp, V och annan ”tokvänster”

En gammal ukrainsk folksång lyder såhär – i en HEDNINGS översättning till svenska språket, angående detta med ekträd, höst och kyla – samt vad som nu väntar Ukrainas folk för ytterligare en krigsvinter, oavsett var i det landet de bor – och samma krig kan övergå oss alla inom kort – Trumps och Gazas göranden och låtanden är inte våra.. lika lite som ”Galna Gretas” eller ”den globala Sumuden” och annan smuts.  Vissa saker kan vi åtgärda och förbättra, vi som är Européer, och inte stöder Monoteisternas krig eller några Mellanöstern-kulturer.
Vi vet vilka värden som är våra. Vi vet vem och vad vi är satta till att försvara, och var i Världen i lever. Vi kan bara hoppas att ni läsare och läsarinnor därute har insett samma sak.
Väx och gro, du gamla ek
 i morgon kommer frosten…
Gör er redo, zaporogiska kosacker
gör er klara för striden…
Men själv fruktar jag ej frosten
Den skall snabbt försvinna.
Och där jag själv drar fram
är jag alltid redo.
Den gamla eken har vuxit
i dalen bredvid floden
Zaporogerna de samlas
till försvar för sitt Ukraina !
Farväl bjuds fäder,
farväl bjuds mödrar 
i det land där de är födda
Snart skall striden börja
Kanske jag skall stupa.
Pilträd böjs, torra pilträd
invid Dnjeprs stora vatten
Men ni söner, Zaporoger
återvända skall till hemmet
Stolta söner, allesammans
Väringar och Zaporoger
Må er stam, som evigt grönskar
alltid blomstra, här i Midgård,
här i denna Värld vi äger…