Vid stränderna av sjön Lögrinn eller Mälaren, där Hedniska Tankars redaktion med dess tre medlemmar framsläpar sina dagar, råder inga ljusare tider. Statstelevisionen SVT frossar i det senaste dråpet i Örebro, och gör allt för att utnyttja händelseförloppet bakom en skolskjutning för den politiska agenda, som dess journalister har ställt upp. Sverige och de etniska svenskarna skall utmålas som ett rasistiskt land och folk, för man vill framtvinga ett Regeringsskifte och återföra den gamla Nomenklaturan till makten – men trots alla tillrättalagda yttranden och mediaklipp vi fått se i nyhetssändningarna, finns det ytterst lite att ta på, och inget som pekar på några ideologiska motiv överhuvudtaget – att trumfa fram just detta mord på ett tiotal personer som en ”historisk vändpunkt” är bara meningslöst svammel, lika falskt som Donald Trumps försäkran om att USA ska ”ta över” Kanada.

Lördagen var kanhända ursprungligen ingen Lögardag, utan en Lodurs Dag – den Lodur som nämns i Voluspá, och som nästan alla forskare ansett vara identisk med Loke – vi minns böcker som ”Hagtornsgåtan” och ”Lördagsgåtan” av Jan Ekermann, en egensinnig, bortglömd och aldrig prisad författare – för det är inte lätt att vara en svensk intellektuell i tider som dessa, när landets mediaelit flitigt arbetar på en politik, som medvetet eller omedvetet för till vår undergång – kanhända en senkapitalistisk nivellering med Monoteistiska förtecken. Frågan är väl närmast vad framtida historiker kommer att säga om vår tid – en tid då Sverige och dess etniskt svenska befolkning stod under ett större hot än på minst hundra år – eller vilka ord och uttryck de kommer att använda.

Kommer pöbelväldet vinna – och blir framtidens media, framtidens musik och kultur bara byggd på massmedioker populism, eller kommer det finnas plats för Humanister, Asatro och Hedendom – och ett självständigt Norden med självständiga människor – som alls förmår att skapa någonting vackert eller hållbart själva ? Och slukar kulturförstörelsen och Förtrumpningen av Världen till sist också hela Europa – USA och Vinland verkar inte längre ha så mycket att erbjuda, eller så mycket som alls talar till mänsklighetens fördel.. Säg det, den som vet. ”Veten i än, eller Vad ?” säger Valan.

En positiv nyhet kan i alla fall noteras för dagen. Mästaren Einar Selvik, som inte bör förväxlas med snorgärsen ”Einar” – rap-artisten som blev nedskjuten och mördad i Stockholm redan 2021 – knappast någon ”vändpunkt” för Sverige – bara ett av många mord i vårt land – har gett ut en ny skiva – kallad ”Birna”.  Detta skedde redan 24 Januari i år, men Svenska Dagstidningar och svenska media vill inte skriva om saken, eftersom det står på deras agenda att nedvärdera och motarbeta allt som har att göra med Nordisk Hedendom, eller för den delen Nordisk Kultur.

De av våra läsare och läsarinnor (nej, något tredje gives inte!) som vill skriva en mer fullödig musikrecension, borde faktiskt göra det. Inte en enda mainstream mediakälla har ens vågat ta upp saken – allt som finns att se på Internet är utlänningars recensioner på Engelska, och ett omnämnande i ”The Guardian” eftersom brittisk och Europeisk journalistik i mycket är objektivare i sin syn på oss Nordbor än kultureliten i Norge och Sverige. De erkänner närapå vår rätt till en fortsatt existens, trots babbel om Netflix och dåliga TV-serier.

”Birna” är inget dåligt sountrack, ingen musik skapad för oengagerat slölyssnande för sysslolösa Engelsmän, ingen tom ”trendighet” lika falsk som ”Mello” eller det Panem et Cirenses, som egentligen heter Eurovision Song Contest, åtminstone utomlands.

Det är musik som är värd att tas på allvar, och som hyllar förhållandet mellan människa och Nordisk natur – i det här fallet manifesterad av Björnar, Bärsärkar och inte minst sovande Björnhonor, Birna betyder ju Björnhona. Einar Selvik är en man som vet vad han gör, och som har något annat att säga om Världen än de som bara publicerar de meningslösheter, som man i vår kultur benämner ”underhållning”. Under de senaste dagarna har vi fått se hur SVT också manipulerar skjutningen på Risbergska Skolan i Örebro till den grad, att man låter den bli ”infotainment” och ingå i Mello-strunt pestivalen i Göteborg

Einar Selvik skapar musik för evigheten – och en tillvaro bortom den tröstlöshet, som utgör vår egen Februari, annus horriblis 2025. Redan på albumet ”Helvegen” närmade han sig döden och Hel, och björnarna, sovande i sina iden – nu när stora Björnvändardagen – 25 Januari – ändå passerats – är kanske ändå en passande symbol för återuppståndelse och en ny vår – ett nytt hopp – och allt det som människorna i vår Mälardal och Midgårds sorgedalar faktiskt saknar. Ni borde lyssna mer på Wardruna – svenska folk – för det är ett högstående musikprojekt, till skillnad från ”Mellons” intetsägande skval, som bara förkväver och bländar, men inte har någon mening eller något väsentligt att säga – mer än för fem-tio minuter.

Själva minns vi för dagen en skeppskamrat från 1997 och ”Helga Holm” – den över 22 meter långa kopian av det medeltida långskepp som man fann på Helgeandsholmen, när våra Riksdagsmän begärde att ett nytt underjordiskt garage skulle byggas bara för dem. Nu seglar det skeppet aldrig mer, och aldrig mer får vi se det i original eller ens det Medeltidsmuseum, som en gång skulle visa något av Stockholms äldsta historia. Allt det har man lyckats omintetgöra och förstöra, på obestämd tid. Vi vet vilken ideologi som styr här i vårt land – och den är sannerligen inte vacker, inte präglad av Humanism, men av rent historieförakt.

Men vår skeppskamrat lever fortfarande. Han har dragit sig undan Världen till en enslig Mälarö, skogbevuxen – långt bortom allfarvägarna – och där bor han ännu, den senige gamle bärsärken. Vi minns hur han brukade skratta – ett vrålande skratt – likt det Kvällulv – Skallagrims far och alltså farfar till Egil Skallagrimsson – en av de största skalder Norden någonsin sett – en gång brukade ge ifrån sig, där han satt hemma inom långhusets vägg – med en sista skål öl inom bevämt räckhåll. Det var ett skratt, värdigt en man som en gång varit Bärsärk och Hamnskiftare, men som blivit gammal och åldrats i förtid, i en värd där ingen mer förstod honom, inte ens hans egen släkt. ”Krigare har jag varit – en hård tid är allt jag har kvar” sade en gång – cirka tusen år senare – en helt annan man, på den Vinländska Kontinenten.

5 Februari i år begravdes en annan god vän – vid namn Mikael Hedlund, mera känd under författarpseudonymen Bodvar Bjarke. Precis som Wardrunas nya mästerverk, kan man säga att han gick den andlige Bärsärkens väg, liksom Jan Ekermann, som dog mer än 90 år gammal och som vi nämnde först i det här inslaget. Lärare, folkbildare han också – en förvaltare av kunskap och ett arv sedan urminnes tider, mer än något annat.

Silverdals Kapell, 5 Januari 2025 (Bildkälla Jörgen I Eriksson)

Vi minns så många som dött i denna Mälardal, och lämnat den för alltid. Vänner, fränder. De sköts inte på någon övervärderad invandrarskola i Örebro, där man knappt lyckas bibringa de vuxna eleverna något mer än elementära kunskaper i svenska, men inte anpassa dem för det som skulle ha varit ett modernt och väl fungerande samhälle – men som tack vare Såsial-demokraturiska politikers skriande inkompetens numera inte fungerar alls. Vi lever i ett luggslitet, gråmulet fattig-sverige, där allt skapande och framåtskridande satts på undantag. Det råder krig i Världen, och kriget kommer allt närmare oss, oavsett om det kommer österifrån, från andra sidan Östersjön – eller från Mellanöstern och de öknar, där de totalitära systemen fötts och ännu förökar sig, likt huggormars avföda.

Själva fortsätter vi skapa, handla och verka – med ord eller bilder, sällan i toner – för när det gäller tonkonst, bemästrar vi inget mer än vår egen röst.

Sådan är Hedningars och Humanisters väg – och är det förmätet att tro på överlevnad för vår egen kultur och vårt eget folk, en dag som denna – så får det väl vara så…