Hedning som jag är, börjar jag på gamla dagar bli något av en Anglofil. Det Brittiska Imperiet har visserligen ingenting med ren och skär Asatro att göra (nej, jag tillämpar aldrig någonsin sk ”forn sed” och annat new age mischmash, som bara är förfalskningar och fel i sak) men det vi kallar den Anglosaxiska andan föddes av Angler och Saxare, Germanska stammar som tillsammans med Jutar koloniserade de brittiska öarna – och de följdes av alla Danelagens vikingar och Hedningar, när 800-talet kom.

Anglernas land låg som alla vet i det som senare var Schleswig-Holstein, och Jutarna – som bosatte sig i Kent redan på 400-talet – tillhörde de folk som kom, när Romarna lämnat England och Wales åt sitt öde. Utan det Nordiska inflytandet, hade Storbritannien aldrig sett dagens ljus, och heller inte USA – som tog sitt kulturella arv och sitt ursprung med Senat och allt både från Rom, och det England som grundade kolonier söder om Vinland det goda, och i väst.

Men nya Hedningar skapas ständigt, och ständigt går vår Värld och vår mänsklighet emot framåtskridande, även där vi trodde att sådant aldrig fanns; och där vi befarar att allt humanistiskt vetande skulle drunkna i stockdum AI eller trivialt systembyggeri, idel robotik och cybernetik, skapad för den stora massan. Ibland blir man glatt överraskad.

I trängseln på Gatwick Airport – efter exakt 48 timmar på fri fot i Storbritannien – det är allt jag behöver, allt jag får – möter jag en son och hans far. Det lilla barnet är inte ens sex år gammalt. Det pladdrar ivrigt på, om att det ska byta avatar till ett eller annat idiotiskt online-spel, som inte lär det någonting alls, mer än meningslöst tryckande på dess mobil, som det håller i handen.  Sedan frågar det plötsligt, med gäll och skärande röst rakt ut i luften, så att hela kön framför Gate 74 hör:

”Daddy, what is a Heathen ?”

Barnets far syns överhuvudtaget inte till, eftersom han lämnat den milslånga kön för att kissa. ”One like me” svarar jag, och böjer mig ned från mina 189 cm, med ett sardoniskt leende på läpparna. ”You are looking at one very big Heathen, right here, right now !” Barnet ryggar förfärat tillbaka, skrämd av den min jag bär i mitt Asatrogna Anlete, som förvisso är en Hednings.

Fadern uppenbarar sig. Han visar sig vara Kanadensare, iklädd i vintermössa, dunväst och en käck uppsyn, med en mindre ryggsäck – precis så stor att den får räknas som handbagage – hängande över ena axeln, och bär ett kort, svart helskägg. Han nickar vänligt till mig, i bästa samförstånd. ”A Heathen is a sceptic, a constant unbeliever, a man who sees everything just like it is, and who also worships an older, cleaner faith” säger han, till alla som vill höra på. Inte många medpassagerare lägger märke till det, men hans son lyssnar noga till vad fadern säger, ty det här är ett klokt barn, vars intelligens ser ut att överstiga de flestas. Det syns i barnets ögon att det förstår.

”We live in Sweden now” säger den lille pojken och tittar upp emot mig. Hans hår är blont, hans ögon blå och skarpa. Jag börjar samtala med dem, en slags enkel predikan, för jag inser att denne far och hans son är bättre än de flesta andra. De visar sig vara gästande akademiker, bosatta i Wennergren Centers Forskarbostäder – världen är bra liten ! Där har jag känt folk förr, för många många år sedan, men livet går ständigt vidare.

En Hednings väg tar aldrig slut. Våra gudar lever. Och så föds ännu en Särimners Sanne Son, som får sig en kort lektion i grunderna för vår tro, och för allt det, som är Sverige och Norden.

Allt är inte bara ett spel, det får den lille sexåringen snabbt lära sig från sin kunskapsrike far, som inser vem han råkar ha framför sig. Datorer, plattor, IPads eller Artificiell Intelligens, Människosorteringsanläggningar, flygfrakt över världen och ”Multikulturalism”. Inget av detta håller i längden, inget av detta är ett hållbart sätt att se och varsebli vår Värld på, och det leder heller inte till något gott. Först när människorna inser vilka de är och var de verkligen kommer ifrån, kan de också leva.