Nu när det sprids så många missuppfattningar på Internet om Asatron- som till exempel om Beyla – en gudinna som inte alls har med biskötsel och mjöd utan med boskap att göra (klicka på den rödmarkerade länken) så kanske det är tid att ta i tu med Ölets Gudomar istället. Nyligen var det Barsmäss enligt svensk folktradition, och så här års skall humlen skördas, medan öl och mjöd med fördel kan bryggas till Höstblot eller Jul.

Men vad menar vi då med ett öl ? Ett äkta öl skall egentligen vara bryggt enligt de Tyska Renhetslagarna, dvs av kornmalt, jäst, humle och vatten – men inget annat. Lika lite som du skulle sätta din lit till inslag från andra religioner eller kulturer när det gäller din egen Nordiska tro eller religion, lika lite vill du väl blanda men i mjödet, eller mänga sådan lort i ölet som inte alls skall vara där. Öl har förvisso funnits i många kulturer – och fortfarande tvistar de lärde om Egyptier eller Babylonier var först – men båda dessa civilisationer bryggde av kornmalt, jäst och vatten – humle var inte introducerat då, eftersom humle bara växer Norr om Svarta Havet och Medelhavet – men alla Indoeuropeiska folk har känt till humlen – den fanns i den Haoma eller Soma som dracks av Skyter, Sarmater och andra, långt långt före medeltiden och någon påstådd ”kristus” – Humlen är inte alls medeltida, som många tror. Man har försökt blanda bort korten, och påstått att den Vediska civilisationen i Indien, liksom Skyterna (sådär 1500 fk) kryddade sitt mältade öl med något annat än humle, och så må det vara – men tar vi med i beräkningen att man hittat fossila öl i Iran, och att en dryck på jäst spannmål eller gröt – mer än 13 000 år gammal – hittats i Monoteisternas påstått ”heliga” land så kommer vi nära sanningen, och sanningen är att öl är en av mänsklighetens första rusande drycker eller stimulantia överhuvudtaget.

Öl kan också göras på mältat vete, råg eller havre – och nuförtiden tillsätter Carlsberg ”råfrukt” eller mältat majsmjöl i icke ringa omfattning till sitt öl, men frånsett tillsatser eller kryddor och frukter, så är ölet alltid mältat, eller gjort på någon form av spannmål. Att inkludera Japansk Saké eller Indiansk Pulque – som enbart innehåller Majs – blir under alla förhållanden FEL, för sådana drycker hör inte till vår kulturkrets. Inte heller kan man inkludera Polynesiernas Kava-Kava eller Islamisternas Kaffe, till exempel, lika lite som Te, för Te är icke öl – även om man kan bli berusad eller uppvisa rusliknande symptom av alla de tre sistnämda dryckerna. Kava-Kava uppvisar dessutom ringa negativa hälsoeffekter, sägs det – och öl har heller inga negativa effekter på hälsan, förutsatt att det njuts med förstånd.

Indoeuropeisk Legosoldat i det gamla Egypten dricker öl gjord på jäst Korngröt genom sugrör, i närvaro av sin Egyptiska kvinna och sin son.             (Papyrus från 1300 fk, nu i Neues Museum, Berlin)

Därmed är vi inne på ölets sociologiska och kulturella betydelse. Alla kända mänskliga kulturer nyttjar någon form av alkohol eller andra stimulantia, men nästan lika ofta uppstår missbruk, användning av rena giftdroger och sådant som är direkt hälsovådligt. Förra veckan kunde vi på SVT Rapport höra om en forskargrupp i England, som försöker ta fram ett kemiskt ämne som kan slå direkt mot hjärnbarken, och som ska framkalla en ”fylla” eller en lindrig ruseffekt utan baksmälla eller andra biverkningar alls. Detta ska ske genom att påverka signalsubstanser för hela nervsystemet som GABA – hela vår hjärnbark innehåller fullt med GABA-recepetorer – men Psykologer, Kemister av facket och många andra är mycket kritiska – risken är uppenbar för att det här bara blir en ny sorts amfetamin, någonsorts cannabis eller ännu en industridrog i mängden.

Det är bättre att hålla sig till måttliga doser med Öl – högst två glas om dagen, förutsatt att ölets alkoholhalt understiger 10 volymprocent (det finns undantag, sk”Barley Wines eller konstgjorda, förstärkta öl) och då ska det vara normala dricksglas, inte sejdlar eller literkrus. Man bör nog heller inte göra som en gammal kollega till mig gjorde – vi arbetade sida vid sida i tio år – och beställa in två ”pitchers” på en brittisk gallon vardera – och sedan försöka hävda att detta är ”två normala öl” – det blir ungefär 9 liter, och det bryter garanterat emot varje känd ”tvåölsregel”.

Det finns alltid Drognissar, Fornsedare, rena missbrukare och andra som vill använda historien för att legitimera sitt eget missbruk, eller intala andra att Ayahuasca, hasch, spindelskivlingar eller hart när vilken giftig växt ur naturen som helst skulle vara ”välgörande” fast alla de här drogerna de häver i sig är garanterat skadliga – och de här personerna vet dessutom om det ! Gå aldrig någonsin på ”Blot” eller ”gille” eller något liknande med personer som säger att de följer ”forn sed” eller är med i sådana samfund – det kan sluta mycket, mycket illa… Ofta vet du inte vad de här personerna kan peta i dig, eller få för sig att ”bjuda” på utan att du själv märker det – Väldigt många personer i vårt land har fått dåliga erfarenheter av ”Samfundet för Forn Sed”. Bevisen har hopat sig under en lång följd av år. VARNINGARNA gäller fortfarande…

 

Alltid finns det dem, som mänger men och sjukdom i Mjödet. AKTA ER för att ha med ”Forn Sed” att göra…

Mjöd kan också kulturellt sett räknas till de sanna ölen, även om mjöd görs på blott honung, jäst och vatten – och utan någon malt. Historiskt sett finns även mölska, en blandning av öl och mjöd. Låt oss sluta vår inledning med att citera Sigdrifumáls sjunde och åttånde strof  i Nils Fredrik Sanders översättning:

Ölrunor skall du kunna,
om för annans kvinna,
väl trodd, du vill trygg vara;
å hornet skall du dem rista,
å handen baktill,
och märka nageln med Naud.

Du skall bägarn signa,
hafva blick för fara
och lägga i brygden en lök;
då vet jag det,
att dig varder aldrig
mjöd till men blandadt.

 

Ölets Gudomar A-Ö

Abundantia

Abundantia, Överflödets gudinna för de hedniska romarna, hade sin motsvarighet i en walesisk gudinna vid namn Habonde. Hennes symbol var Ymnighetshornet, fyllt med säd och frukter i båda kulturerna, och traditionellt skall det ha firats en festival i Wales på den första måndagen i Juli, då man burit runt mat och fyllda ölstånkor med 8 månader gammalt öl, som bryggts under November, och den tid som hos oss motsvarar Alvablotet. Habonde eller Abundantia är egentligen samma gestalt som Nordbornas Hel eller Gerd, den gamla jord- och ölgudinnan.

Abundantia eller Habonde har fått ge namn åt ett modernt Engelskt ”Barley Wine”

Arnementia

Arnementia var en romersk-keltisk vattengudinna, vars namn sägs betyda ”hon som lever i den heliga lunden” och som dyrkades kring staden Arnementum, som idag heter Buxton, och ligger i Darbyshire, Storbritannien – än idag en stor ölstad… Gott vatten har alltid varit en förutsättning för att göra gott öl. Buxton brewerys produkter säljs även i Sverige..

 

Ashnan

Ashnan eller Ezina var Sumerernas sädesgudinna, som bevisligen var dyrkad i sammanhang som hade med öl att göra redan för 6000 år sedan. Hon och hennes bror Lahar, boskapsguden, råkade en dag dricka sig fulla på öl enligt myten, och kunde därför inte tjäna Enlil, Sumereras motsvarighet till Oden. Underligt nog är Byggve en manlig sädesgud i Norden, medan hans syster Beyla står för Boskapen – och dessa två är tjänstefolk i Asgård eller gudavärlden, precis som i den sumeriska myten – enda skillnaden är att de båda gudomarnas kön har blivit omkastade…

Det ölades friskt redan för 5000 år sedan… gack även du och gör sammalunda !

Bes

Bes var en gud från södra Egypten – ursprungligen med Lejonansikte, eftersom ordet ”Bes” lär betyda Lejon på Nubiska. Så småningom, eller sådär 1500 år före vår tideräkning, avporträtterades han som en fet dvärg med skägg – och blev en gud för hushåll, hem och härd, ett slags skyddsande och dessutom ansvarig för familje-lyckan och fruktbarheten i hemmet. Kanske var det också därför som han sågs som en väldig öldrickare, och även avbildades på ölmuggar och dylikt. Ön Ibiza ska faktiskt ha fått sitt namn efter honom, när Fenicierna kom dit sådär 600 år fk och än dag pryder han ölflaskor från mindre specialbryggerier.

Bes i tidig och sen avbildning med en modern öletikett i mitten

Byggve

Byggve, kornguden – som är döpt efter Bjugg – ett annat namn för Korn – står mer än andra gudar i Asatron för ölets viktigaste beståndsdel, maltet. Berömda är de fyra strofer i Lokasenna eller Oegirsdrikkja där Loke hånar honom, och Byggve säger sig vara stolt över att alla Vaner och Asar dricker öl. Han var också känd hos Anglerna i England, och går antagligen tillbaka till förkristen tid. Efter kristendomens införande blev han ”John Barleycorn” eller en personifikation av själva växten korn, och som ”Frejs örontasslare, som gnäller i kvarnen” finns han med i Lokasenna – vilket tyder på hur gammal denna symbolik är. Hans angelsaxiska namn var Beowa

Byggve, från ett modernt ölunderlägg

Ceres

Ceres, den romerska åkerbruksgudinnan har gett namn till spanskans ord för Öl, Cerveza. Hon kallades Demeter hos grekerna, och är kanhända ett annat namn för jordgudinnan, till vars ära de Eleusiska mysterierna firades – dessa var också en ölkult. Hennes namn kommer egentligen från den indoeuropeiska ordroten för vårt ord ”kärna” – det är ju kärnan i sädeskornet man vill mälta, och därigenom komma åt. Ceres kult var mycket firad och invecklad, och fortsatte långt in på 500-talet, hundratals år efter det att Rom påstods ha blivit kristet, vilket det alltså inte alls var. Cerealia är numera det latinska namnet för sädesslag eller produkter som innehåller öl, bröd eller pasta. Cerealia festen firades den 19 april, medan Grekerna firade Kore och Demeter den 21 Mars och 21 Maj, medan 29 Maj och 18 September, medan Thesmophoria, höstens stora ritual och öl- samt grisfest, firades den 27 – 29 Oktober – så öldrickarna kan ära Ceres nästan när de vill och behagar…

Ceres tillhör de mest populära bryggerinamnen i Danmark, såväl som annorstädes…

 

Crom Cruach

Crom, vars namn betyder ”den böjde” och är samma ord som vårt ”krum” på svenska var en Keltisk korngud – kornets ax böjer ju sig när det är moget – och den närmaste motsvarigheten till Byggve eller John Barleycorn på Irland och annorstädes. Han associerades också med underjorden och firades i Hunddagarna eller Rötmånaden, då kornet var moget. Hans gudabild – i guld – lär ännu ha stått på flera ställen runt Irland under 1000-talet, trots att landet påstås ha varit kristnat flera årtionden tidigare, vilket alltså inte stämmer. Han var även känd som Crom Dubh, den mörke böjde, och hans festdag var första söndagen i Augusti eller sista söndagen i Juli – och altaren till honom lär ha stått kvar ända in på 1800-talet.

Enkidu

Vildmannen Enkidu förekommer i Gilgamesh-eposet från det gamla Sumer och staden Uruk, sådär 2120 år före vår tideräkning. Enkidu är ursprungligen föga mer än ett djur, men genom att älska med tempelhoran Shamhat (vars namn betyder ”den läckra”) och dricka massor av öl, får han mänsklig gestalt och blir hjälten Gilgamesh trogne vän och vapendragare. På den andra lertavlan i kilskrift i denna berättelse står det skrivet:

Då lät de sätta fram mat för honom och ställde fram öl till honom, men han visste inte hur man åt bröd, och hade inte lärt sig att dricka öl. Men skökan talade till honom och sade: Ät av maten, Enkidu, för endast så kan du överleva – och drick av ölet, vilket är en god vana. Enkidu åt därpå tills han var mätt, och drack hela sju krus av öl. Då blev han mäkta glad och nöjd och började sjunga. Han var lycksalig och hans ansikte lyste över dem. Så tvådde han sin ludna kropp med vatten och smorde den med olja, och därpå förvandlades han till en människa. Han klädde sig så, och framstod som den störste av krigare.

Allt detta kan alltså hända, ifall man dricker öl i en verkligt skön kvinnas sällskap. Enkidus festdag lär vara den 12 Januari, och det är väl en god ursäkt för att fira just detta datum så god som någon.

Enkidu och Samhat enligt en modern illustration

Gabija

Gabija eller Gabjauja är den Litauiska sädes- och jordgudinnan, som påminner om Ceres eller Hestia, gudinnan för hemmets härd i det Gamla Rom. Precis som man drack ”Eldborgs skål” till heder för Gerd, den givande jorden i delar av vårt eget land, hedrades hon långt fram i tiden och långt in på 1900-talet med öloffer ute på den Litauiska landsbygden. Hennes fest inföll på hösten och sammanföll med skördandet av kornet i slutet på Augusti eller början av September. Namnet Gabija eller ”den givande” är ganska vanligt förekommande bland kvinnor i dagens Litauen.

Gambrinus

Gambrinus eller Jan Primus är en legendarisk ölbryggare och öldrickare från Belgien, som ofta identifieras med Johan den förste av Brabant, som på oriktiga grunder anses ha uppfunnit ölet enligt de kristna, fast det är avsevärt äldre. Inte mindre än tre krogar i Sverige, och åtskilliga ölmärken världen över är uppkallade efter honom. En av Karl den Stores munskänkar på 800-talet skall också ha hetat Gambrinus, och andra anser att namnet skall vara en förvrängning av Latinets “ganeae birrinus,” vilket skall betyda öldrickare, rätt och slätt. Gambrinus födelsedag firas den 11 april, och på Irland firar man Gambrinus afton den 18 april.

Skylten till ölkällaren Gambrinus i Lund är med rätta berömd (Bildkälla: Sydsvenskan)

Goibniu

Goibniu är kelternas Smidesgud, som är en motsvarighet till den Nordiske Völund, Mästersmeden. Förutom smide sysslar han med ölbryggning, och använder stora kopparkittlar av ett slag som också stod uppställda i Irlands hedna tempel. En del menar att han har utveckalts ur Gabija, den Litauiska jord- och ölgudinnan. Goibniu sägs kunna bereda ett öl som skänker odödlighet. En fest till hans ära, Fledh Ghoibhnenn, hålls varje år den 7 Juli.

Gunnlöd

Gunnlöd, Suttungs dotter, var Skaldemjödets väkterska enligt Eddan. I Hnitbergs inre bevakade hon de tre kittlarna Bodn, Sodn och Odröder, alltså Mältpannan, Sjudpannan och Jäskaret. Oden kom till henne förklädd, och tömde de tre kittlarna i tre väldiga drag, innan han flög bort från henne i en örns gestalt. Ett bra exempel på myten om henne, väl återberättad, finner ni här. Gunnlöd firar namnsdag den 1 Juni, och då kan det vara bra att fira henne i mjöd eller veteöl. Mera om henne finner ni på länken här, men underligt nog har inga moderna bryggare döpt någon av sina brygder efter henne.

Oden och Gunnlöd enligt Lorentz Frölichs uppfattning

Hephaistos

Hephaistos, den grekiske smidesguden, motsvarar kelternas Goibhniu eller Asatrons Völund, och var enligt en del källor inte bara smed, utan också bryggare. Han är nuförtiden mest ihågkommen för sin huvudsyssla, men det är betecknande att han – som så många indoeuropeiska smidesgudar – också fått syssla med öl, kanske därför att smederna behövdes för att framställa bryggkittlar.Romarna firade Vucanalia den 23 April, vilket kan vara ett så gott datum som något för att fira honom.

Icovellauna

Icovellauna var en keltisk vattengudinna, som också associerades med ölbrygd, liksom Braciaca, Sequana, Aventia, Bricta och Nemetona, som alla dyrkades vid lokala källor och brunnar – tempel för Icovellauna har hittats i Metz, Frankrike och hennes festdag skall vara den 2 Mars – mera om henne och rusets gudinnor finner ni här.

John Barleycorn

John Barleycorn är en lätt förkristnad, Engelsk upplaga av Byggve, Bjuggens eller Kornets gud i Asatron. Ursprungligen hette han Beowa, liktydigt med vår Byggve, men i senare eneglska folkballader från 1500-talet och vidare framåt skildras hur Kornet skördas, mältas och förvandlas till öl, bröd eller whiskey, allt med gudomens snara bistånd och hjälp. Robert Burns, den skotske poeten, har gjort en sång om honom, och ett otal olika versioner, pubar och öl har också uppkallats efter vad som egentligen är Asatrons Byggve.

En ”ölgud” från det moderna England, anno 2019

Kalevala

Det finska nationaleposet har mycket att säga om det första ölets tillblivelse. Inte mindre än 400 rader handlar om hur det första ölet skapades, men bara 200 rader om hur universum skapades överhuvudtaget, vilket klart och tydligt visar vad Kalevalas diktare prioriterade här i tillvaron. Osmotar, en av Pohjolas döttrar i nordens dödsrike, skapade det första ölet efter ett recept, som till fullo återges, och som i Engelsk översättning lyder:

“Takes the golden grains of barley,
Taking six of barley-kernels,
Taking seven tips of hop-fruit,
Filling seven cups with water,
On the fire she sets the caldron,
Boils the barley, hops, and water,
Lets them steep, and seethe, and bubble
Brewing thus the beer delicious,
In the hottest days of summer,
On the foggy promontory,
On the island forest-covered;
Poured it into birch-wood barrels,
Into hogsheads made of oak-wood.”

En snövit ekorre och en vessla hjälper också till genom att hämta en grankotte respektive björnars fradga till brygden, men jäser gör det först när ett honungsbi hämtar nektar från en fjärran ö, där en jungfru sover. Humle omnämns uttryckligen i dikten, vilket visar att humle inte alls kom till Norden med kristendomen, utan var känt här långt långt före dess. Hela den 20e runosången, där ölets ursprung beskrivs, kan läsas här.

Osmotar öladottern, enligt en modern illustration

 

Kurmilinos

Kurmilinos hette en ölgud bland de forntida Trakerna – grekerna ansåg att han var Solguden Apollon i en annan form, men en mängd personnamn som Curmillus, Curmissus eller varianter därav skall ha anknutit till sädesslaget Korn, och man gissar att dessa personer var ölbryggare – namnet skall ursprungligen komma från ett Pannoniskt eller centraleuropeiskt ord Curmi-Sagius eller ”Ölsökaren” – han som hela tiden letar efter gott öl. ”Korma” – vilket också kommer av samma ordrot som vårt ord ”korn” var för övrigt det Keltiska ordet för ”öl”.

Medb

Meḋḃ, Meaḋḃ; Meadhbh, Méabh, Medbh eller Maebh har et tnamn som är närbesläktat med ”mjöd” och skall betyda ”hon som berusar” på Gaeliska. I senare myter omnämns hon som drottning över Connacht, men ursprungligen var hon en gudinna som räckte mjödbägaren till den som skulle bli kung. Även Shakespeares ”Queen Mab” eller Älvadrottningen kommer från samma källa. Hon beskrivs som blond och var nog från början samma gudomlighet som Gerd, jordgudinnan. E hel del platsnamn på Irland är också uppkallade efter henne, till exempel Ballypitmave, Baile Phite Méabh, ”Byn vid Medbs Fitta” i ordagrann översättning, liksom Boith Mhéabha, Medbs Bodar. Medb sades kunna löpa och springa fortare än en häst, och gav sina många älskare ett skönt rus, liksom det bärnstensfärgade ölet. Hennes festdag infaller vid Beltane eller Valborg, 30 April

Nephthys

Nephthys var en fornegyptisk gudinna, som omnämns redan i Pyramidtexterna för över 5000 år sedan. Hennes namn betyder ”husets härskarinna” analogt med Freja, som betyder samma sak; och hon var gudinna för hälsan, natten, mörker, gudstjänster i tempel men också över öl, och enorma mängder av drycken ansågs som lämpligt att konsumera vid varenda högtid, som skulle hylla henne. Förutom det var hon syster till Isis, Sets följeslagerska och gemål till Horus, bara så att ni vet.. På sit thuvud bar hon vanligen ett hus i miniatyr, samt en korg – alltsammans kunde möjligen göra tjänst som en ölkruka.

Ninkasi

Ninkasi var de gamla Sumerernas ölgudinna, från sådär 2800 år före kristus om vi ser till de skriftliga källorna. Hon var dotter till jordguden Enki och född ur källornas sprudlande vatten, för att ”glädja hjärtat” och ett särskilt öl, kallat Kurunum – i vilket vi ser vårt ord för ”korn” var tillägnat henne. Ölrecept med gudinnans namn fanns redan för 3800 år sedan, och i ”Hymnen till Ninkasi” kan vi läsa: ”Du är den som häller upp det sprudlande ölet, så att det strömmar ut i ett väldigt flöde, större än både Eufrat och Tigris”. Nuförtiden har hon förstås fått bryggerier uppkallade efter sig, och hennes fest lär ha firats den 23 September, vilket ganska väl sammanfaller med den tyska Oktoberfesten, innan Oktober månad börjar.

Modern bryggerisymbol som hyllar Ninkasi

Osiris

Osiris, den Egyptiske döds- och vegetationsguden, var också en ölgud, och liksom Bes bryggarnas beskyddare i det gamla Egypten. Framförallt var han en gud för det spirande vetet, och på åkrar tillhörande varje Osiris-tempel växte gröda som man sedan gjorde öl av. Nephtys, som ju var en ölgudinna var för övrigt hans syster, och förutom att beskydda ölet var Osiris den store domaren i underjorden – han påminner snarast om den Nordiske Frej, som ju bodde i Alvheims underjordsrike och som också var en åkergud. En stor Osiris-fest till minne av hans återuppståndelse från de döda – tack vare hans maka Isis, som samlade ihop alla de kroppsdelar den onde guden Set spritt över Världen, när han dräpte guden – förutom Osiris penis – den antog ungefär som Frejs heliga lem leva sitt eget liv  – skall ha firats den 20 Januari, och för övrigt hedrade man honom på den 14 Juli, som antogs vara Osiris födelsedag, liksom den 2 September, då det var dags för skörd och ännu en hejdundrande Osiris-fest. Det första ölet i världen skulle också enligt Egyptierna vara Osiris skapelse.

”Upp flyger falken – liksom priset på Öl och Brännvin !”

Pekko

Pekko, även känd som Pekka eller Ukko-Pekka, var finnarnas och esternas motsvarighet till Frej. Han har dyrkats långt in på 1900-talet av finsk-ugriska stammar i Ryssland, och är i synnerhet en gud för bryggandet av öl, sakku, kilju och andra liknande drycker på Ölbas. Han har firats både vid Vappu (det finska Valborg) och vid Midsommar, och ansågs också under 1500-talet vara Karelarnas huvudgud. Man ärar honom även vid den äktfinska Kärringkånkarfestivalen, då vinnaren kan få sin hustrus hela vikt i öl…

Nå Jummalauta !

Radegast

Radegast, en slavisk och tjeckisk gud, var gud för gästfriheten och alla gästers rådare, vilket hörs på hans namn. Han lär ha skapat det första ölet, och Adam av Bremen nämner att han dyrkades av slaverna i staden Rethra, någonstans i Mecklenburg, i synnerhet på den 12 November, då hans festdag inföll – troligen var det en fest, liknande vårt Alvablot. Obotriterna och de andra slaviska stammarna vid Östersjöns kust kände också till honom, och hans dyrkan upphörde inte där förrän långt in på 1100-talet. Tjeckerna tror enligt en sen legend att han dyrkades på berget Radhost i Mähren, till dess att de förbannade kristna fridstörarna ”sankt” Cyrillos och Methodios kom dit för att skövla och slå sönder hans tempel, till hela folkets avsky och synnerliga nöd. Där har hans bildstod nu rests på nytt, vilket är en senkommen hämnd, och en triumf för den lokala hedendomen. Ett helt tjeckiskt bryggeri är också uppkallat efter honom.

Att Radegasts bildstod rests på nytt i Mähren innebär en SEGER för de lokala öldrickarna och Hedendomen !

Raugapatis och Ragutiene

Raugapatis, eller Råge-far samt Ragutiene, Rågkvinnan är två litauiska gudomar. Raugapatis beskyddar inte bara den växande rågen, utan är jäsningens upphov och gudom, medan Ragutiene eller Råg-tjänarinnan är en ren ölgudinna och öledeja, som trivs med mjöd och fyllda horn. Dessa äras vid höstdagjämningen, då det är rätt tid att fira dem. Som nästan alla hedniska ölgudomligheter har också moderna bryggerier och ölmärken uppkallats efter dem. Raugapatis var också känd som Ragutis, råg-guden – motsvarande Byggve.

Modern ölflaska med Ragutienes bild

Seonaidh

Seonaidh var en skotsk variant av Ägir eller kelternas Mannan MacLler, den store ölbryggaren i havet. Han kallades också Shoney, och dyrkades långt fram i tiden genom att man vadade långt ut i havet med ett ölhorn, och offrade till honom vid Allhelgona, All Hallows eller Alvablot för mycket öl och god årsväxt. Han dyrkades också på Isle of Man, på Irland, ön Lewis och Hebriderna.

Ännu ett bryggeri som hyllar en hednisk gudom !

 

Siduri

Siduri var en mindre känd gudinna i det gamla Sumer. Hon beskrivs som en ”öldeja” och hade alltså till uppgift att skänka i öl. Hennes krog troddes ligga bortom Oceanen och vid världens kant, och olikt andra öldejor skulle hon ibland vara beslöjad. En del anser att hon var ett annat namn för Ishtar, aftonstjärnan – vid vilken även Freja var uppkallad. Hon nämns också i Gilgamesh-eposet och hennes namn lär antingen betyda ”ung kvinna” på sumeriska, eller ”hon är mitt beskydd” på akkadiska – i varje fall är hon ytterst frikostig, när det kommer till öl.. Hon skulle bland annat ha firats vid det sumeriska nyåret, 7 Oktober

Siris

Siris var en annan ölgudinna från Mesopotamien, som också sätts i samband med Ninkasu. Hon hade ingenting att göra med själva ölförsäljningen eller utskänkningen som Siduri, men ägnade sig åt ölproduktion och rus, vilket alltså var hennes två viktigaste arbetsområden. En del källor säger att hon ersattes av Ninkasu, en annan att dessa två gudinnor och Siduri borde dyrkas samtidigt, från Korn till Ölbägare, således. Hennes festdag inföll vid 21 Mars, då man höll en fest för Kornskörden, kallad Akitu. Akitu-festivalen är också en nyårsfest som varar i 12 dagar, och som fortfarande firas efter mer än 4200 år av dokumenterad, levande tradition. Inte ens Islam har lyckats utrota den, vilket är ett bevis så gott som något på både Siris och ölets styrka och betydelse för mänskligheten.

Ett modernt mikrobryggeri har börjat hedra Siduri med Sol-Runor och andra runtecken i sin logotyp – vilket har mer med Asatro än det gamla Mesopotamien att göra…

Sucellus

Sucellus var dyrkad bland Kelterna, i synnerhet i Lusitanien eller på den Pyreneeiska halvön. Han avbildas som en gammal man med en rutig keltisk pläd över höger skuldra, och vad som verkar vara en ölbägare eller en öltunna på en lång stång. Han var också en gud för skogsmarker, skörd och äring och lär alltså ha fyllt samma funktion som Yngve-Frej. Hans hustru var Nantosuelta, vars roll och funktion liknade Gerds. Han dyrkades också hos legionerna i Germanien och Elsass under Romersk tid, och blev flitigt avbildad till och med så långt bort som i Eburacium eller York – och tillsammans med frugan sörjde han för välmåga och öl i vart hem och hemman, vilket torde vara av värde än idag och glädja vem som helst. Man har föreslagit att han skulle firas med extra hängivenhet till den 19 och 21 Juli, då Rom intogs av Gallerna, 390 fk.

Ägir och hans nio döttrar

Ägir, den Nordiske Havsguden hette Mannan Mac Ller bland Kelterna på de Brittiska öarna, och Shakespeare skulle med tiden förvandla honom till Kung Lear, med endast tre döttrar istället för nio. Alla vet att Ägir är den väldigaste av bryggare, och att Tor for till jätten Hymer för att hämta den största bryggkittel som alls går att finna, det vill säga själva himlavalvet. Ägirs salar finns på havets botten, och där lär ölet aldrig tryta, vilket de som kommer dit nog skall bli varse i sinom tid. Man har sagt att Ägirs döttrar också är desamma som Heimdalls nio mödrar, eller den uppåtstigande solen som föds ur havet. Olika listor finns i Eddan vad beträffar vågdöttrarnas namn, men alla är ense om att de hjälper till vid själva bryggandet, och kanske också vid iskänkningen. Berömt är med rätta Ägirs gille, som skildras i Lokasenna, och där alla gudomar utom Sigyn, Lokes kuschade hustru var närvarande. Man har sagt att vågdöttrarna ännu hedras på Hebriderna den 3 Mars, och att skålar och horn fylldes av sig själva i Ägirs salar.

Så skapas ett riktigt gott öl – Se och Lär från bilden !!