”Ja – se Bellman var en stor poet,
men han dikta’ aldrig när han sket…

– gammalt svenskt ”dassklotter”

Hvad jag kan bedyra är, att jag vill ingen varelse i naturen ondt, 
älskar oändligen en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer
samt små beskedliga barn, äter, efter appetit, litet och godt —
söndagen hvitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.

– Ur Bellmans egen självbiografi, skriven när han satt i arresten
på Stockholms Slott, 8 Maj 1794
(Mindre än 10 månader senare var han död vid 45 års ålder – i tuberkulos)

”Lika godt Calas – Sköna Nymfer och Rött Vin i Gröna Glas !”

(foto Copyright ”Hedniska Tankar” )

Den första person, som rakt fram kunde skriva ”JA – JAG ÄR EN HEDNING !” på svenska under modern tid, var Carl Michael Bellman (1740-1795). I ett helt liv bekämpades och förföljdes han av den sk ”Svenska” Kyrkan, bara därför att han hade skrivit bibel-parodier som ”Gubben Noak” och andra visor i Olof von Dahlins och andra föregångares anda. Man försökte hindra hans ”Fredmans Epistlar” och ”Fredmans Sånger” från att alls bli utgivna, och man censurerade dem hårt – i de första upplagorna. Bellmans vänner – Doktor Blad, Ölbryggaren Westman och andra fick dem utgivna ändå, trots prästernas hetskampanjer och motstånd. Bellman var aldrig särskilt populär under sin levnad – visst var han tolererad av Gustav III och ibland hyllad – när det passade makthavarna – och när han skrev beställnings-arbeten typ ”Fjäril vingad syns på Haga”.

Men – det var först på 1830-talet – sådär 35 år efter det att han slutat leva – som han slog igenom på allvar, blev ”folk-kär” till och med. Sedan dess har han aldrig riktigt lämnat oss etniska svenskar. ”Salig människan var inte så rolig, då han var hemma” sade hans fru, Lovisa Fredrica, född Grönlund – som dog först 1847 och överlevde honom med 53 år.  Bellman kände till Mozart – vars öde han nära nog fick dela. ”Mozart, i din sista timma – Krossas borde var cymbal !” kunde han skriva, därför att Mozart var frimurare, och i tydlig opposition emot den kristna kyrkan. Bellman skrev att Jorden ”Jofurs åska rönt” och han visste mycket väl, att Jofur är ett Heite eller ett binamn för Tor, åskans gud – inte för någon antik ”Jupiter” – eftersom han var en bildad karl. I samma ”epistel” från de ”ölepheser och gallimatier” (parodi på efesier och galater enligt bibeln – på 1700-talet kunde man hamna i fängelse för hädelse, ett straff som Islamister och kristna nymoralister vill återinföra i dagens Sverige ) nummer 72, skriver han rakt ut att ”Jag till FRÖJAS dyrkan går” – och Freja, Fröja, Freya, Freyja återkommer gång på gång, i nästan allt Bellman skrev, sjöng och diktade.

Han var ingen ”pudrad fjolla vid Kön-ungens hof” som super-gruppen ”Kristet Utseende” från Gnarp – byhålan som såg Mikael Bydén födas och växa upp – en gång sjöng.

Alla kan ha ett till synes kristet utseende  – men endast FÅ har verkligt ”Hedniska Tankar”.

I år har de Kungliga Hovstaterna gått så långt, att de vill fira Bellman på Gripsholms slott, som sig bör. Därför åkte hela ”Hedniska Tankars” redaktion ut till Ulriksdals Slott utanför Stockholm, dagen till ära och evig åminnelse, eftersom det slottet är precis lika Kungligt, men mindre välbesökt – och det fotografiska resultatet härav, kan ni nu alla se – liksom vore ni herdar och herdinnor, fastän ni blott är läsare och läsarinnor, slöa konsumenter – som ej förstått vad denna vår epistel innebär – och lär.

”Drick ur ditt glas, si Döden på dig väntar, slipar sitt svärd, och vid din tröskel står !” (epistel No: 30)

Bellman var helt och hållet heterosexuell, fast det inte var på modet bland överklassen under hans tid i livet – lika lite som det är ”inne” bland samma överklass och kulturetablissemang – som nu är ”woke” -att vara heterosexuell idag – men merparten av alla män och kvinnor i världen är och förblir heterosexuella, då som nu. De ser inte ens något fel i det, fast vissa genus- och anus-forskare numera vill stämma svenska kvinnor inför rätta, bara därför att de ägnat sig åt såkallat ”köns-förräderi” – alltså tyckt om män, och i vissa fall till och med legat med dem – ja huu så hemskt – ni hör ju själva... Ett stort antal sk ”HBTQB-profiler” bakom ”prajden” i Stockholm har redan tagits på bar gärning och dömts för pedofili – och naturligtvis idkades det – liksom allehanda hor på Präst-gatan i Stockholms Gamla Stad på Bellmans tid – han nämnde själv alltihop vid dess rätta namn.

Bellman var satiriker. Han gisslade hög som låg, ingen gick säker för den ibland knivskarpa ironin eller de DIREKT PROVOCERANDE uttrycken i hans visor. (foto Copyright ”Hedniska Tankar”)

Man har sagt att Bellman skulle vara – eller blev – alkoholist. I själva verket vet man – från ögonvittnes-skildringar, även från kort före hans död – att han drack ytterligt sparsamt, utom när det gällde öl. Han var ingen större brännvins-konsument, som alla trodde – utan en tyst iakttagare vid krogborden – som noterade allt som sas eller gjordes i den stad och den samtid, som var hans. Han uppmanade till och med till nykterhet, särskilt när det gällde en alldeles speciell sorts mänsklig samvaro, som nu är på utdöende i dessa digitala tider.  Han skrev: Drick ej mera än du tål, Tänk på dina göromål, På din Chloris, där hon ligger – Pigger, Tigger…Visar dig sin blomsterskål. 

Naturligtvis var det ingen ”blomsterskål” som visades fram, utan något helt annat som ”Chloris” – den färgrika – faktiskt hade – så att säga av födsel och ohejdad vana. Och ”Harpan” som ”Mowitz” hade med sig, med ”finger i vart språng” över varje sena, ådrig och lång – var en poetisk metafor för gissa vad – eller hur pojkar ? Bellman kunde ibland vara riktigt elak, som när han skriver ”Maka åt dig, Nordström ! – Frun tillhör ju oss alla...” om den senare Tullvaktmästaren Nordström i Norrköping, som blev gift med Ulla Winblad, egentligen Maria Christina Kiellström. Det ”roliga” eller vitsen ligger förstås i det faktum att ”maka åt” både betyder ”flytta på dig !” och ”gift med” vilket utlänningar eller översättare inte kan förstå. Bellmans ”ge björnemat” eller repliken ”Nalle – vill du ha nötter !” i visan ”stolta stad” syftar enligt vissa tolkare på den ryska frasen ”jeb tvoju maatj !” vars betydelse är mycket annorlunda, och inte så oskyldig…

Bellman kände Ulla bara en kort tid – de sågs någon gång äta middag tillsammans – men inte mer än så – under åren 1768 till 1770, har man konstaterat. De sågs dansa vid Gröna Lund på Djurgården, exakt på den plats där man dumt nog byggt en kristen kyrka, allt enligt Edward Matz – som skrivit en hel bok om de sju viktigaste kvinnorna i Bellmans liv. 

När de umgicks, var Bellman mellan 23 år och 25, hon var 24-26. Han glömde henne aldrig, hon var hans stora, aldrig fullbordade kärlek från slutet av ungdomen – och först efter det att hon flyttat till Norrköping med Nordström – en arbetskamrat vid stora Sjötullen, där Bellman var anställd – och Nordström börjat supa och misshandla henne – enligt bevarade protokoll från 1777 – började hon tycka illa om Bellman – som hon lyckades överleva med två år. Maria Christina förde onekligen ett mycket hårt liv – men Bellman gjorde henne odödlig, och till något annat än hennes ”vardagsjag”. Han kunde se det gudomliga i varje människa, i synnerhet kvinnorna – och ge uttryck för det, dessutom.

Redan 20 oktober 1765 hade Maria Christina Kiellström fött en dotter. För barnmorskan Maria Hedman uppgav hon att fadern var överste Wilhelm von Schildt. Han hade lämnat Sverige för Ryssland, men hade lovat att komma åter och gifta sig med henne. Det gjorde han aldrig. Att ha samlag utan att vara gift var dåfäörtiden straffbart. Maria Christina Kiellström blev anmäld och kallad till domstol – kanhända i Rådhuset. Först flera år senare inställde hon sig verkligen i rätten. Då var dottern – som bara levde i 8 dagar – redan död för längesen. Vad som sägs i Epistel nr 28, ”Om ett anställt försåt mot Ulla Winblad” är också helt sant. Hon bodde verkligen en kort tid i just Yxsmedsgränd.

Yxsmedsgränd, som den faktiskt ser ut i nutid. Där har också HEDNINGAR vakat och väntat på någon de höll mycket kär…

I april 1767 lagfördes Maria Christina Kiellström av polisgevaldigern Ingel Edström för att hon gick klädd i siden – precis som Bellman beskriver i epistel nr 28. ”Igår såg jag dig, ditt barn – min Fröja” . I episteln är det inte helt klart om de som grep henne var vanlig stadsvakt ”corps du garde” eller ”korvar” eller ”Paltar” – alltså Livgardister ur slottsvakten, som Bellman genomgående beskriver som mycket, mycket brutala. Tänk bara på ”den blå-gula draken” som misshandlade Mowitz med basfiolen i Epistel nr 31 – när ”hans skönhet slank in i ett valv” – av den sort som finns just på Yxsmedsgränd... Carl Michael hade öga för detaljer, nästan fotografiskt minne ibland… Epistel 31 är också den där datumet 28 juli nämns, och det är därför just 28 Juli alls blev en Bellman-dag – år 1829.

Enligt 1766 års överflödsförordning var det förbjudet för ”lösa kvinnfolk” att bära siden. Gripandet ledde till rättegång. Maria Christina Kiellström kunde visa upp ett intyg från silkesredaren Grafstedt på att hon spolade silke vid Norins fabrik, eftersom hon bara var en helt vanlig ”silkesrederska” eller fabriks-arbeterska sedan kring 1756, då hon var 16 år. Hon hade haft yrket i 11 år, vid 27 års ålder – förutom att hon kunde sjunga och dansa på sin fritid – vilket Bellman beskrev. Grafstedt gick i god för henne, och rätten beslutade att hon skulle slippa skamstraff och böter och få behålla sin korsett, klippings-handskarna och allt det andra, som Bellman skrev om.

”Du stränga makt som kärlek dödar / med raseri! /Märk, Ullas lilla fot sig mödar / och hon blir fri. — — Så skynda dig att Fröja lyda; / glöm avunds hand! — — Gå, tänd och dela än en lusta /som naturen ger liv; / gråt inte mer/ håll upp att pusta / och lycklig bliv! ” (text och Musik av Carl Michael Bellman, epistel nr 28, de två sista stroferna) – Teckning av Peter Dahl (1934 – 2019) ur hans ”Fredmans Epistlar” – Peace Man ! -Konstverket k-a-n avnjutas hemma hos ”jourhavande Hedning”

Under perioden 1766 till 1771 tycks Maria Christina Kiellström själv använt namnet Ulla Winblad. Den 10 april 1768 hölls en sk ”muff-bal” på Stockholms slott . De inbjudna kvinnorna hörde till ”stadens bekantaste horor” skrev man i aviserna eller de tidningar, som dåförtiden fanns. Händelsen ledde till rättegång – på grund av Prästerna och ”Svenska” Kyrkan som aldrig varit ett enda dugg ”svenskare” än något annat samfund och kom att följas av bekännelseskrifter och satir. Enligt en förteckning över deltagarna ska Ulla Winblad ha närvarat. Hon kan mycket väl ha berättat precis allt hon varit med om för Bellman, eftersom vi vet att de faktiskt var vänner, precis de där 2-4 åren.

Bellman led av lungsot eller TBC, som började i unga år, och som kom att fortsätta ända till tredje stadiet, vilket han beskrev med klinisk exakthet – också när det gällde honom själv. Kom ihåg att han kände Doktor Blad, som ju var en erfaren läkare. Den Hedning, som skriver dessa rader fick TBC i första stadiet, när han var 18-19 – under fältövningar. Man sade till honom att undvika sjötåg, uteliv under bar himmel, allt annat sådant. Det stoppade inte honom. Han har blivit äldre än vad Bellman någonsin blev. En del rödhåriga kvinnor från Ukraina lär själva ha gjort liknande erfarenheter, och vet hur livet är. Bellman är inte död. Han återföds, i alla sekel och i alla tider – eftersom han var HEDNING. Ulla Winblad – som bara var ett alias – kan nog inte dö hon heller, och så särskilt kristlig var hon inte. Hon var en HEDNISK kvinna – därför att det ligger i alla sanna kvinnors natur att vara just Hedniska…

”Tihi – nymoralister gå i klister -nej förlåt kloster !”

Bellman blev satt i Bysättningshäkte för obetalda skulder på ”Gamla Bysis”, Hornsgatan – Södermalm som alla redan vet. Det hade han aldrig behövt bli, ens om han vanskött sin personliga ekonomi aldrig så mycket – vilket flera biografer ofta hävdat. Det var hans gamla fiender – alla såkallade ”goda kristna” som hann i fatt honom – och Gustav III mördades på en operamaskerad, tre år tidigare. I själva verket satt Carl Michael aldrig i ”Bysis” särskilt länge, eftersom han redan i April 1794 till mitten på Juni samma år befann sig i Högvaktsflygeln, Stockholms slott – där hans gamla och trofasta vänner, Livgardisterna – samma gardister som han häcklat – ändå tog sig an honom och förbarmade sig över honom. De var enkla män, som visste att höra en god visa, och som kunde tåla ett gott skämt. Där skrev Bellman hela sin bevarade självbiografi, som vi citerade i början på det här inlägget – tills man släppte honom, och han dog hemma i sin egen säng, i fattigdom och armod – samt sjukdom – en kall februaridag.

Det ”Bellman-rum” man ställt i ordning på slottet – och som aldrig visas för turister, utan bara de som står högre i rang – är däremot INTE det sanna Bellman-rummet, eller det som faktiskt var Bellmans cell. Det lär man ha konstaterat vid mätningar, och förekomsten av den soffa i den alkov, som det ”riktiga” Bellman-rummet innehåller – och där Kommendanten på Stockholms Slott numera kan sova. Men i den påstådda Bellman-cellen förvaras av hävd en flaska Eau-Du-Vie eller SPRIT, ja Bellmans ”spiritus” eller ande – för som han sjöng – ”känn där far min, känn där hans anda !” Detta haver min frände ”Tekniske Johansson” förtäljt och berättat, och ehuru han är Värmlänning, vill jag tro på hans ord, såsom vore de allmän lag. 

Det finns mycket annat att säga om Salig Bellman, men allt är icke bevänt…

Bellman 1795, enligt en teckning av honom själv…