Snart stundar det till Alvablot, och jag rekommenderar alla läsare att läsa vad jag skrivit om detta som inledning under avsnittet ”Alvablot” (se huvudrubriken ”Högtider och Blot” ovan). Alvablotet faller alltid på den fullmåne som kommer sent i Höstmånad (dvs Oktober) eller Slaktmånad (dvs November) eftersom våra förfäders kalender var en kombinerad sol- och månkalender, inget annat. Dessutom infaller Alvablotet i år mycket sent, eftersom aktuell fullmåne inträffar först 8 November, och det är alltså då porten mellan Världarna står öppen, ifall vi ska vara noga – och det är just det vi ska. Inget annat.

Alvablot ska inte förväxlas med det senare kristna Allehlgonafirandet, som på sätt och vis – i alla fall i Sverige – har återgått till att vara vad det skulle vara – ett värdigt och stilla firande av de döda. Vid denna tid på året inträffar också FN-dagen, som är ägnad åt samma sak, och är en konfessionslös helgdag för Jordens hela befolkning, som de kristna ännu inte lyckats appropriera och lägga under sig.

Såsom varande Asar och Vaner trogen, och Asatroende tar jag skarpt avstånd från all kristendom, och det gäller också Halloween, som nu införts som ett slags barnslig fest, platsen för vulgär-partaj och ständig kommersialisering – samt såklart en ursäkt för ungdomen att supa sig full, men det har ungdomen alltid gjort ändå.

Amerikanskt skräp, kommersialisering och kristen dödsrädsla parad med morbid monsterkult har ingenting med Alvablot att göra. Mina förfäder var hederliga människor, inte vampyrer eller varulvar – Hur är det med er härstamning, kära läsare ? Minns ni era döda på ett värdigt sätt, så firar ni INTE ”Halloween”

En som också är trogen sitt folk, sina gudomar och sitt land är Maria Kvilhaug i Norge, aka ”The Lady of The Labyrinth” som detta år återvänt till ursprungskällorna, och presenterar dem i en godtagbar och anständig översättning på Engelska – vilket nuförtiden är mycket ovanligt. Hon refererar den kristne skalden Sigvatr Þórðarson skrev om sin resa till det hedniska Västergötland kring år 2019 i Austrfararvisor (då fanns där INGEN kristendom, Sigvat blev ju bortkörd från de tre största hövdingagårdar han alls kunde finna i hela landskapet – lallande ”Arn-fantaster” som påstår att Västergötland skulle ha kristnats redan på 900-talet, hitte-på-historierna om ”Kata Gård” osv kan vi helt glömma)

Trots hans försök att gilja till Olof Skötkonungs dotter Astrid – hedning hon med – på vägnar av den smällfete Olaf Digre eller Olaf Haraldsson, som rättvist dräptes av Trönderna vid Stiklastad, och som betänkligt nog blev ett helgon, så upptäckte Sighvat bara hedningar och Asatroende vart han än såg i det Västgötska höstlandskapet. Det enda misstag fru Kvilhaug gör, är att misstolka mansnamnet ”Ölvir” som de tre olika husfäderna på de tre olika gårdarna benämner sig med – det kommer inte alls av något ord för ”Öl” som man kunde tro, utan av Alfer, naturligtvis – ”Trua af Asa ok Ölvfom” eller att tro på Asar och Alfer – alltså i grunden Vanerna och förfäderna, som skänker växtlighet och god äring – på Island finns också ett ”Ölhvishof” som visserligen är bryggeri nuförtiden, men som i heden tid var ett Vi eller Gudahov just till Alferna – och tron på dem har i alla tider hållit sig levande på Island, trots alla försök att kommersialisera, förminska och kristifiera dem med. Modern och Idiotisk fantasy modell Tolkien, med sin kristet naiva världsbild, kan ni helt bortse ifrån.

Varför inte fira hösten, utslocknandet och de döda på ett lugnt och värdigt sätt, som det ÄR och BÖR göras…? DET är Alvablot….

Att husfadern i heden tid offrade öl till Alferna i ättebacken hemma på bygravfältet, bara några något pilskott från den gård han själv bebodde, är väl självklart. Detta var ”Hlaut” eller dryckesoffer, ned i den rika jorden. Likaså förbjöd varje husfreja i de tre hövdingagårdar Sigvat kom till kristna främlingar att närvara vid Blotet, för de var inte välkomna. Än idag är minnet av de döda och dem vi förlorat något vi firar för oss själva, under stilla kontemplation, och vi har all rätt att vara ostörda och minnas under tystnad, utan tomma ord och åthävor, och helt utan någon kristen kyrkas medverkan.

Frid råder i naturen, och frid skall råda på gravfält och helgad mark.

Vår tro lever. Våra gudomar skall komma åter. Vårt folk och vårt land skall få leva – liksom alla andra folk, riken och länder.