Wer kennt den Weg zurück in jene Zeit?
Den Weg zurück in die Vergangenheit?
Den Weg nach Haus und zum ersten Glück?
Wer kennt den Weg – den Weg zurück?

– Ur ”Wer kennt den Weg” (aka ”I Walk the Line”)
sjungen av John R. Cash, amerikansk sångare (1932 – 2003)

”Många äro komna, men få äro kallade” lär det stå i de kristnes stora svarta bok – med fråga inte oss på Hedniska Tankar om sådant, ty vi är Asatrogna Hedningar – inget annat ! Ständigt finns det också sådana kristna, som säger sig syssla med populärvetenskap, men vars syfte inte är annat än att försöka ”kristifiera” hela den svenska historien. Exempel på dessa personer utgörs av män som Herman Lindquist, Dick Harrison i SvD samt numera även hans hustru, Katarina Harrison Lindbergh som fått utge rena plagiat på de Historiska Lexikon, Historiska Muséet och Åke Ohlmarks – som faktiskt hade åtskilliga kunskaper om Nordisk-Hednisk mytologi – utgav på sin tid. Ett ännu värre exempel – som vi redan tagit upp – utgörs av den ärkekristna kristinnan Kristina ”Ekero” Eriksson, som i sina totalt förkastliga böcker skriver ren dynga, typ ”Uppsalakungarna var maffiabossar”, ”man offrade trälar” och luder-mässig som hon är, upprepar hon ständigt Adam av Bremens nattståndna Horror-fantasier från sent tusental, lika verkliga som Ayatollah Khomeinis eller Saddam Husseins uttalanden om Västerlandet som helhet. Att sådana skall få sitta i SVT:s soffor och ljuga om ”kvinnliga krigare på Birka” och försöka se till att den svenska allmänheten får ”Laghertor” och Sköldmör på hjärnan är sorgligt, för det har inte ett enda dugg med seriös arkeologi eller seriös vetenskap att göra, lika lite som ”HBO Vikings” eller vad för slags dynga som för tillfället sänds på Netflix eller någonstans.

Tre herrar, som visserligen kan ha ett gott uppsåt – godare än Fru ”Ekeros” i alla fall – denna den mest pantade av Lunda-akademiker – är några personer från ”Buzz Media” i Malmö, som helt uppenbart är ute efter att tjäna pengar på nätet – och inget annat – genom att lansera sin egen version av ”historiska media” och lite billig AI grafik. Resultatet av vad de knåpat ihop är inte sådär lysande, precis.

Vad de gör, är att utan minsta sinne för källkritik papegojmässigt upprepa och upp-rapa vad som står i ett eländigt, hoprafsat konglomerat av böcker de fått tag i – digitala eller annars, och sedan presentera resultatet som sitt eget, påstå att det är ”epokgörande” och så vidare – men se – det är det INTE ALLS – det slutar med tafflig kristifikation, precis som vanligt..

Denna gång har de förgripit sig på Ragnvald från Ed i Uppland, och runstenen U 112, som visserligen ligger intill en såkallad ”Kyrkstig” (som inte har ett enda förbannat dugg med ”Svenska” Kyrkan att göra – det rör sig om en Vikingatida vägbank från 1000-talet) och sedan lallar och fablar de en massa om att denne Ragnvald skulle blivit kristen, bara därför att hans gamla mor kanske var det – även om det också är helt obevisat.

Män som Harald Hårdråde och Ragnvald från Ed i Uppland tillhörde  Väringagardet i Miklagård eller Konstantinopel. De var KRIGARE och SOLDATER – och de skulle ha SKRATTAT åt vad nutida Sillmjölkar til Art Directors och reklamnissar från Malmö kommer dragandes med – om de fortfarande levde… Ingen av Väringarna var kristen mer än till namnet, likt de flesta sjöfarande och arbetande män i alla tider.. (illustration från Osprey Books, Storbritannien)

Dessutom har den skicklige journalisten Jens Flyckt på sin mycket goda sajt ”Sverigereportage” skrivit insiktsfullt och utan förvrängningar om just Stenarna från Ed – de är FLERA till antalet och har varit kända ända sedan den legendariske Sven BF Janssons eller ”Run-Jannes” tid – så vad ”Historiens Värld” från Malmö kommer dragandes med, är inget annat än gammal skåpmat.

Nya fynd görs hela tiden i området, och Länsstyrelsen har som bäst fått reda på dessa fornfynd – skrev Jens Flycht år 2022 – och det är väl så Vulgär- men inte Populär-historikerna i Malmö fått reda på det hela.

Flyttblocket i Ed var färdiginventerat redan av Johannes Bureus på 1600-talet, som redan då kunde tyda runorna. Det innehåller som synes inga kristna kors överhuvudtaget, och det var runmästaren Fot och möjligen hans tre identifierade lärlingar Olev, Torgöt och Fotsarve – alla Hedningar – inte kristna – som ristade det väldiga blocket. Kalle Dahlberg, den nutida ristaren från Adelsö håller noga reda på dem, ty han har ofta kopierat Fots egen stil, och avslutningarna på hans ”Rundjur” eller drakslingor, med textband och allt.

Att Ragnvald Vaʀ a Grikklandi, vas liðs forungi, att han var den förste i Liden eller krigarföljet där, är sant – för man skulle knappast ha skrivit så om en hemvändande man på den tiden, om det inte vore sanning. Själv har den man, som skriver dessa rader också varit i Österled – och det för tjugo år sedan – och på den resan fanns ej tid för böner, kristet rabblande eller klagosånger, liksom i dagens Ukraina.

Om sedan Ragnvald från Ed var Hövding för alla Väringar vet vi inte heller – det är nog för mycket sagt – men han stod i Kejsarens sold, efter vad vi har anledning förmoda.

Män som dessa blev aldrig kristna – deras yrke innehöll inget kristet – lika lite som deras mödrar skulle ha varit det…

Ragnvald var soldat… soldatens yrke innehåller ingen kristendom överhuvudtaget. Envar, som tillhört ett garde eller liknande i tio år eller kanske elva, vet hur det är. Ingen skall heller tro något annat, oavsett om det är Världen av år 1025 eller 2025 vi för tillfället talar om – eller andra århundraden i stil med dessa.

Om Ragnvalds gamla mor började tackla av på slutet, gaggig och senil som hon kanske var – och föll till föga inför vaxljus och mässande prelater – som kvinnor ofta gör, än i dessa dagar – så må det ju vara hänt. Men för vår del tror vi aldrig, att Ragnvald själv antog kristendomen, nej inte på minsta sätt – och om nu han – eller kanske någon av Fots drängar – knackade dit Guð hialpi and hænnaʀ om Fastvi, som modern hette, så var det bara därför att stenen skulle stå kvar, med sin inskrift – alldeles orörd. Få hedniska stenar har alls bevarats till våra dagar, och som vi själva sade till Magnus Källström, den främste av RAÄ:s runologer på Järfälla Bibliotek en dag i början av 2020-talet, så är det de kristna hundarna, som förstört allt.

Nästan alla 1000-talets Runstenar handlar om släktskap – om ätter – och det var det viktiga för dåtidens människor. ”Stain hensa…rest av x…till minne av y…z ristade...” så är den välbekanta formeln Uppland och Jan Fridegårds bygd allt över, och de som verkar och bor just här, vet det också – olikt några snorgärsar i Malmö. Ibland blev det bara ristat ”g hialpi” eller något extremt förkortat på slutet, som på några stenar från Borresta – vilket också är väl dokumenterat. Ofta finns fult, osymmetriskt och dåligt ristade kors på en del stenar – ditkladdade eller knackade i efterhand, av andra händer än de som ristade originalet – och än är allt detta dåligt undersökt, även om laserscanning och mätning av huggdjup, anslagsvinkel och mycket annat – som runmästare av första klassen, likt Fot själv eller vår vän Dahlberg såklart redan vet.

Därför skall vi vara försiktiga med all denna gällna, nattståndna kristifikation – för Ragnvald  och hans bröder i alla land skulle aldrig gått med på det. Efter många år kan det hända, att några av oss kommer tillbaka från hemmets strand, från trakterna av det sentida Riga eller öster om Domensnäs, dit många av oss ska och där det redan byggs för oss. Ni hedrar vårt minne bättre genom att berätta sanningen om oss, gott folk, ja redelige svenska män och kvinnor. Så ÄR det – och så har det varit i alla tider…

Vi blev aldrig kristna i våra hjärtan, men vi känner den väg vi vandrar – om så till det bittra slutet. I morgon är en Tyrs dag, nästa dag tillhör Oden.

Hell Tyr !