Etikettarkiv: Roar

Profilbild för Okänd

Singö och andra platser i Eddans geografi – Samt VERKLIGHETENS…

av

Nu när det förra inlägget i denna Hedniska blogg handlat om en verklig plats, som existerar i sinnevärlden – nämligen Konungariket Sveriges huvudstad och vi också nämnt vad som pågår där, så kunde vi också nämna andra platser, händelser och personer. Visste ni att öar som Singö i Roslagen, och Samsö i Södra Östersjön faktiskt är både omnämnda och beskrivna i Eddan ? – Jodå, så är det…

Samsö är omnämnt i Harbardsljod, där Tor möter färjkarlen Harbard, och uppmanas ”gå runt” Östersjön, vilket han också gjorde – eftersom – se ovan under Asatro, sidan för ”Tor” – han faktiskt dyrkats i alla de länder och av alla de folk som kantar Östersjöns stränder, inklusive alla samer, finnar, balter och slaver – Horagalles, Tore-Karl, Perkele, Pirun, Perun, Perkunas har nämligen varit känd som åskgud hos dem alla, och det har också Donar hos kontinentalgermanerna, liksom Thor eller Tor hos oss – och han är rakt igenom samma gudom, sedan bronsålder fram till nutid.

Harbard (i förgrunden) och Thor enligt Frank Stassen, 1920

I Harbadsljod nämns också Järavallen och Öresund – sundet där Harbards och Tors träta utspelar sig – också detta är platser som finns i verkligheten, och som är solitt förankrade i Midgårds eller den här Världens geografi. Harbard har av vissa kristna fähundar förklarats vara densamme som Oden, men det stämmer inte alls. Andra har i honom sett Loke, vilket är en riktigare hypotes, men den Harbard eller hårige bard som beskrivs är lika unik som någonsin Alexander Bard i vår nutid (han är som bekant en man med ett skägg, han också ) och därför att se som ett helt självständigt väsen, ja en ”Värn” eller landvärnare för Danmark. Ni vet väl att det inte alls står ”Dom över död man” i Havámáls ofta groteskt felöversatta och vantolkade 77:e strof, för där står faktiskt uttryckligen ”Hvern” eller just ”Värn, värnare” och inte alls ”man” i största allmänhet. Det är inte om allmogemän den 77:e strofen handlar, utan om krigare, ja de som värnar och försvarar sitt land.

 

Eddans geografi är grundad på faktiska observationer av Nordisk natur, gjorda av praktiskt sinnade sjöfarare. Inser man inte det, förstår man den inte överhuvudtaget. Detta är Singö, i det yttersta Roslagen…

På Singö finns till exempel skyttevärn från två världskrig, och de är tillräckligt starkt gjutna i betong för att stå kvar i kanske tusen år till av Nordisk historia. Den som inte begriper detta, kan inte tolka eller begripa Eddan överhuvudtaget, för det är inte allom givet att förstå, vad den faktiskt handlar om.

”Singasteinn” eller det Signade skäret från Ulf Uggasons och skaldediktningens ”Husdrapa” där Loke och Heimdall kämpar i solnedgången, förvandlade till väldiga sälar eller havsdjur, är visst ingen ”sjönöt” eller liknande, som en del flummiga katoliker felaktigt har trott. Ön är en fast bestämd geografisk plats, likaväl som det ”Vågaskär” Sturlasson nämner i sin poetiska Edda, och det faktum att Singasteinn nämns flera gånger i den Norröna litteraturen, och då alltid som namn på en ö eller en faktisk plats, bevisar sanningen i detta. Dumheterna om att Singasteinn skulle vara frön av ”Moluckböna” eller Entada Gigas som med vinden skulle ha förts till Islands kuster är bara sentida, kristet trams från 1600-talet – för några sådana växter har aldrig funnits vid Östersjön på 150 årmiljoner minst, och Bärnsten eller Brisinga-men var tillräckligt välkänt sen stenåldern i Nordeuropa. De kristna amsagorna kan vi därför glömma, för de är inte sanning.

Loke och Heim-Dall har båda med eld och ljus att göra. Därför är det inte så konstigt att tänka sig dödsfienderna, kämpande i sälhamn om den nedåtgående solen vid det nordliga havets stränder…

Solen är också Frejas smycke, eller just ”Brisinga-men” alltså Havsglansen – och det är om dess sista ljus Sälhanarna kämpar, när den sjunker i havet – för på Singö finns de facto både gråsäl och knubbsäl än idag… Att Singö är ett äkta nordiskt namn har också varit känt i hundratals år, liksom -arn och -garn namnen, som är vanliga i Roslagen – Rusernas rike, varifrån Väringar kom och Ryssland en gång grundades – så mycket är i alla fall känt också av de ytterst få, som idag skall gälla för väl utbildade svenskar.

Att Singö är en välsignad ö, och att dess granit kan sjunga som hårt stål vet var och en som varit där, och det är kanske värt att komma ihåg i vad som av hävd är Njords och Rans månad – havets gudomar är aldrig så väl sinnade emot människorna som just nu, alldeles före hösten. En annan, mer legendarisk plats är Gunnilsöra eller Gunnarstenarna, som till skillnad från Singö, Samsö, Anholt eller andra isolerade öar i Nordliga vatten faktiskt INTE existerar på några moderna sjökort – men en gång fanns faktiskt Gunnilsöra på riktigt, vilket enbart de som vuxit upp i Roslagen eller är vana skärkarlar kommer ihåg, och det är för dem, som denna text skrivs. Inte för Stockholmare, eller därmed likställda. ”Gun” i Gun-hild eller Gun-nar, Gun-lög och så vidare betyder ju strid, och är numera på Engelska namnet på ett slags vapen, likgiltigt vilket. Gunhild, hustru till Erik Blodyx fick i England namnge flera kastmaskiner, eftersom de inte på något sätt var okända till sin konstruktion av Vikingarna heller – sådant artilleri byggdes som bekant redan under Paris belägring på 800-talet.

Samsö, Singö och andra holmar i havet var ju lämpliga inte bara för försvar, utan också för Holmgång, Holmgangr, och om detta skedde i djurens värld – som sälarna ovan visar, i gudavärlden också – så skulle det ju även kunna ske i människornas – efter hur man faktiskt tänkte, kände och trodde.

Carl Gripenhielms karta från 1695 anger ”Guns Stenar” eller Gunnarstenarna som en faktiskt existerande ögrupp, sydost Gillöga, kurs 180 grader från Svenska Högarna. Sedan dess har bara enstaka observationer gjorts. Gunnarstenarna utanför Nynäshamn finns dock på riktigt…

Gunnarstenarna tillhörde Ran eller Havsfrun, som är ett och samma slags väsen. I fallet Gunnilsöra hann dock ingen fiskare kasta stål över dem, och därför sjunker de i havet likt solen varje kväll – så trodde man också under 1950-talet, enligt Edward och Edwin Matz skärgårdshandböcker, publicerade kring år 1980, där de sista uppgifterna om Gunnilsöra och Rospiggar finns. Numera tror ingen på just dem, men att hägringar av öar kan synas även på Östersjön i klart väder, företrädesvis under Augusti och vid soluppgång eller solnedgång är förvisso sant. De som sett det, vet !

De kristna har alltid försökt bortförklara eller förvanska den kärlek till den Nordiska naturen och Havet, som vi Hedningar ännu känner, och alltid har känt – i tusentals år.

Märkets fyr och Signilskär bortom den svenska Riksgränsen tillhör rätteligen Åland och Sverige. Det är bara en naturlig fortsättning på Singö i Roslagen, och med samma namn…

 

Utanför Åland ligger till exempel Signilskär – som är den första ö man kommer till, förutom Märket – ett sjömärke – ifall man seglar emot Åland. Till och med Eckerö eller Åkerö-linjens färjor tar idag samma rutt, ty Eckerö är den första bofasta socknen på just Åland, och så har det varit sedan urminnes tid. Man talar ännu klockren svenska och inte finska där, för Åland är svenskt, svenska är det enda officiella språket, inte arabiska eller något annat – 95 % eller så av Ålands befolkning är etniska svenskar – och det är skillnad emot hur det svenska fastlandet numera gestaltar sig. Själv känner er hedning inte mindre än två familjer med ”Riks-svenskar” som utvandrat till just Åland och bosatt sig där, för i Stockholms förorter är det idag tack vare Svensk Såsialdemokratur och Fredrik Reinfeldts regering så förbannat illa med ”skjutningar” och allt annat, att inget hederligt folk kan bo kvar. Den som i likhet med Hedningen själv besökt Åland denna sommar kan också konstatera, att nästan alla taxichaufförer, vårdpersonal, poliser, biblioteksanställda osv på Åland talar god och ren svenska, mycket bättre än på det svenska fastlandet, och att man även vintertid lever lyckligare där som svensk eller svenska, är ett som är säkert. Moskéer finns inte på Åland, kyrkorna är stängda om Söndagarna, används knappast och utlänningar finns bara i Mariehamn, Ålands enda huvudstad, grundad på 1860-talet av ryssar – den är döpt efter en Tsarhustru och har inte ett enda förbannat dugg med någon katolsk ”Jungfru Maria” att göra.

De kristna dillar och lallar ännu om att någon Engelsk eller möjligen Irländsk prinsessa vid namn ”Signill” skulle ha dykt upp på de ensliga skären, men detta är en 1200-talslegend, och bara dum kristifikation – för något sådant har aldrig inträffat, aldrig bevisats och tillhör inte den verkliga historien om dessa öar. Singö och Signillskär har samma upphov, och det är inom en Hednisk kultur, inget annat. Här jagades säl långt fram i tiden, och det är sjömän, fiskare och seglare som hör hemma i skärgården, inte präster eller munkar.

På Eckerö, slutligen – står idag ett gult och stort posthus, som är synligt långt långt ut till havs. Det är huset för den Ryska Posten, sedan dess ett talesätt – och en fånig lek för barn i Sverige (till och med i huvudstaden) men byggt 1828 av den tyske arkitekten Engel på Tsarens befallning. Densamme byggde också nästan hela det dåtida Helsingfors, men någon kristen ängel var han visst inte. Det var inte ryssarna heller. De försökte hela tiden erövra både Åland, Finland och Sverige – och än har deras ständiga krig emot oss och resten av Europa inte upphört, som alla vet – men historien om hur Ålänningar, Finnar och Svenskar besegrade det röda oket, får vänta tills en annan gång, för det är endast med Hedniska Tankars hjälp som de Nordiska folken kan överleva eller alls ha en framtid.

I hundratals år – och i det hårdaste väder gick Postleden över Ålands Hav. Albert Engström, som skrev ”Isbåten Pilens sista resa” och många andra har beskrivit hur det faktiskt var…

För övrigt var inte det ryska post- och tullhuset först. Det första ”gula hus” som byggdes för den urgamla postledens skull (organiserad post över Ålands hav har funnits sedan åtminstone medeltiden) byggdes 1756 i Grisslehamn, och där står det ännu – trots att ryssen anno 1755, 1719, 1718, 1717 och än tidigare gång på gång bränt ned alltsammans – vi ser fortfarande hur exakt samma ryssar far fram i Ukraina – och 1800-talets försök av diverse Tsarer att övertrumfa, vad svenskarna redan åstadkommit, blev inte heller det bestående. Idag är Eckerö posthus bara semestermål för turister, eller sommarnöje för postanställda på Åland, men Grisslehamns post fungerar ännu – och Postrodden – som funnits i modern upplaga sedan 1974 – och just i år kan fira 50 års jubileum som modern tävling – innehåller inte bara Allmogebåtar, utan även Vikingatida båtar – för under dess senaste 50-åriga historia har det hänt flera gånger.

 

Gaffelrigg eller Råsegel ? Det är bara att välja…Det här är INTE något för våra ”Muharrems” eller de med Center-bord…

Detta är något annat än de vattenkastningsfestivaler som vanpryder hela Stockholm, men så finns det också ett friskare, sundare Sverige utanför vår huvudstad.

Ett sant Sverige, vars folk vet vilka de är och var de kommer ifrån, inte minst och som hedrar allt det, som deras förfäder och förmödrar fick utstå, i hårdare tider än vår – och under annan väderlek – för snart nog är det höst även i Svea Rike, liksom i Njords, Rans och Ägirs.

Detta – ack ni Hedna och ni Ludna, borde ni allesammans noga besinna och samt och synnerligen rätta er efter !

Vi avslutar dagens Hedniska Predikan med en vacker sång, som i och för sig kommer från de ryska länderna, på andra sidan Östersjön, och den ryska sånggruppen ”Arkona” som på sin tid hade något att säga – men det var före Putins krig…

 

 

Profilbild för Okänd

Sagastad och Myklebust-skeppet åter i sjön…

av

Nu – kära läsare och läsarinnor (nej, det gives inte något tredje!) – mes amis, citoyens et citoyennes – kan HT avslöja, att Sagastads-Muséet på Norska Vestlandet åter fått sin kopia av Myklebust-skeppet i sjön – och obekräftade uppgifter som kommit oss till handa, säger att man planerar en segling till eller i Medelhavet, okänt vilket år. I tider som dessa, när svensk kultur och historia inte längre värdesätts i sitt hemland, och inte ens Roskilde-muséet i Danmark med sin förnämliga samling av skepp planerar några långfärder mer, är det Norrmännen som tagit över ledartröjan när det gäller byggandet och seglandet av stora långskepp. Det finns dock andra projekt på gång i utlandet, bland annat i Normandie – som ju har ett arv från oss Nordmän att förvalta. (Se för övrigt rubriken ”rekonstruerade vikingaskepp” här ovan för mer fakta om Myklebust, och andra nutida seglande kopior av Vikingatida skepp)

Det nya är att man i Januari i år bildat ett Rodslag – som vi säger i Sverige – eller ett ”Rolag” som det heter på Norska för Mykebust-skeppets segling och rodd – även om det synbarligen inte försetts med mast eller segel ännu.  Jämför det norska namnet ”Roar” vilket betyder ”manlig roddare” och ordet ”viking” – som antagligen kommer av ”vikja” – alltså ett roddpass – jämför begreppet ”veckosjö” – det är inte alls den distans, man kunde ro på en vecka… okunniga journalister och snurriga kristna medeltidsarkeologer har helt feltolkat begreppet.

Hur långt man ror, innan man ”viker” och alltså byts av vid åran och låter näste man ta vid varierar såklart, dels beroende på hur stark man är, och vilket väder som för tillfället råder på sjön, men under mina seglande år på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet (1997-2021, 25 somrars erfarenhet, helt eller delvis) har det aldrig varit mindre än en timme och minst en full distansminut, inte ens i den hårdaste motvind eller den grövsta sjö – dyningar är en sak, men är sjön kort och krabb, bör våghöjden aldrig vara mer än 3 meter. Skulle vinden vara mer än 10 Beaufort eller 25 meter per sekund har de flesta moderna besättningar i sådana här båtar inte på sjön att göra i alla fall, men våra förfäder kunde åtskilligt mera, och visste bättre hur man seglar.  Norrmännen är styvare seglare än Danskarna, än idag – och Svenskar är allra sämst – till och med Ryssar, Ukrainare och Balter är bättre på att ro, seglar och arbeta om bord än svenskarna, som nästan allesammans har vansläktats, blandats upp och förklenats.

Originalet till detta skepp var 32 meter långt, men kopian har ”kortats av” till 30 meter. Hon är – i sin nuvarande form – inte alls någon exakt fullskale-kopia. Inte heller är hon ”det största långskepp som funnits i Norge” som man felaktigt skriver på Internet. Det är fel i sak, eftersom en annan ”fri rekonstruktion” – Draken Harald Hårfager, som är ohistorisk; med sina 25 årpar faktiskt är 35 meter – men hon är fortfarande bara ett vanligt Ledungsskepp – redan Gulatingslagen nämner att man hade 116 24-sessor i enbart Vestlandets Ledungsflotta – medtaget Nordland, Östfold och Vestfold, var de Norska flottorna åtskilligt större. För övrigt seglade ju ”Harald” redan år 2016 till Mystic Seaport, Connecticut, USA tvärs över Nordatlanten – och där har – det är ju allmänt känt – Hedniska Tankars chefredaktör släkt – de enda av hans ätt som någonsin bosatt sig i ”Trumpilandia”.

I Kaupang på Sörlandet funnit ”Naustar” eller skeppshus inklusive stapelbäddar där skepp bevisligen måste ha kölsträckts som haft en total längd av över 50 meter. Redan under det tidiga 1960-talet beräknade den legendariske svenske Marinarkeologen John Landström Olaf Tryggvasons berömda ”Ormen Långes” längd till ungefär 70 meter. – ”Ormen” var enligt Heimskringla bara en 34-sessa eller ett skepp med 34 roddbänkar – eftersom Torberg Skravhogg eller Snedhugg satte in två roddbänkar till – och gränsen för ett riktigt ”Drakskepp” går för övrigt vid exakt 32 bänkar. Som jag redan berättat för er, är alla Vikingatida skepp över hela världen uppbyggda kring multipler av talet 8 – en ”aett” i den äldre runraden – utom vad de mindre båtarna angår – idag går ju gränsen mellan just ”skepp” och ”båt” faktiskt vid precis 10 meter löa, eller ”längd överallt” som varje nautiskt kunnig person vet.

Idiotiska påståenden om att ”långskepp lätt skulle välta” på nätet hör inte hit. De kan kryssa, och de kryssar utmärkt väl i alla vindar, förutsatt att besättningen vet vad den ska göra – och leds på rätt sätt. De har ett mycket bra lateralplan och en undervattenskropp, som helt förhindrar allt sådant. Sippa, extremt stupida kristna Gotländska författarinnor typ Agneta Arnesson Westerdahl – vars verk nog borde gjutas in i betong, och sänkas i Landsorts-djupet där de gärna kan förmultna – om hur inkompetenta skeppare med vett och vilja skulle ha seglat sitt eget manskap i kvav, kan vi också glömma. Tvärtom gäller det, att ett skepp av den danska ”Havhingstens”, ”Myklebust” eller ”Harald Hårfagers” storlek också kunde ha två roddare vid varje åra – eller vid behov än fler – eftersom de var mellan 3 och 7,5 meter breda – ja kanske 10 meter eller mera, vad gäller ”Ormen Långe”. Dessutom är ”tumregeln” att segelföringen, i sig – kräver ungefär en fjärdedel av besättningen – på skepp av denna storlek – alltså 24 bänkar eller mera – men – kom ihåg ! – ett drakskepp har minst 32 !

Vikingatidens män var inte ”pirater”, ”slavhandlare” eller något annat. De var väl tränade krigare i yrkesarméer, redan på 800-talet; och fullt jämbördiga med vilken samtida kultur som helst.

Westerdals romaner och annan skit, duger inte ens att torka upp i Krapparummet med – om ni vet vad ett ”krapparum” är…eller vad ordet ”crap” på engelska betyder. Krapparummet sitter där fallet går ned, och vet ni inte var det är – kan ni nog inte sätta segel, än mindre skota hem eller brassa..

 

Jon Bojer Godal, den legendariske skeppsbyggaren och hantverkspionjären från Fosens Folkhögskola – som redan på 1980-talet ägnade sitt livs gärning åt att dokumentera Nordlandsbåten och Åfjordsbåten – bevisade redan för mer än 40 år sedan att alla större vikingatida skepp är byggda enligt ett ”modulsystem” i alnar, vad roddplatserna angår. Nu är det så, att den danska alnen förmodligen var kortare än den norska – eller att man valde ett annat mått i tum räknat, nere i Danmark – där man ville ro också i Inlandsvatten och på Limfjorden och mellan de Danska öarna – och jodå – jag minns mina intensiva diskussioner med Henrik Andersen, Roskilde på tiden det begav sig – Skulderlev 2 har antagligen haft 26-28 årpar, inte 30 – med sina 29,4 meter.. På 1980-talet sade kristna forskare helt felaktigt – att Vikingtida skepp ”omöjligen” skulle komma över 30 meter i längd, men det är för länge sedan direkt motbevisat av arkeologin och vetenskapen – och fler fynd kommer säkert att göras.

Dåliga Internet-sajter i Norge påstår nu, att bara därför att 44 sköldbucklor skulle ha hittats i Myklebust-fyndet, så skulle det skeppet nödvändigtvis inte kunna ha mer än 22 bänkar – vilket är ett logiskt felslut. Det stämmer inte alls. Visst – sköldar satt ovan relingen (de släpade inte den undre halvan i vattnet) – men det säger inget om bänkarnas antal i förskepp eller akter, som man lätt kan inse.

Vi får räkna med en minsta besättning för ”Havhingsten fra Glendalough” om 64 man – alltså 8 x 8 – eller ett skepp som kunde ta 12 hästar (tänk Islandshäst, inte Shetlandsponny !) ombord – samt en maximal besättning om kanske 80 man – och en bevisad längd enligt arkeologin på 29,4 meter

”Harald Hårfager” räknade enligt norrmännen ”100 roddare” vilket är en betydlig överdrift, eftersom det rör sig om en ohistorisk 25-sessa – 56 man, eller ett 28 bänkars skepp vore mera sannolikt – men detta är fortfarande ett normalt ledungsskepp – INGEN ”Drakkar” eller ett drakskepp. Medtaget ”seglande personal” skulle ”Harald” minst ha 70 mans besättning, eller som mest kanske 96, givet sina 35 meter.

”Myklebust” har – i sin avkortade, icke-historiska version 22 bänkar på 30 meter, samt 6 meters bredd. Det är mycket klent med roddplatser, och i så fall får vi tänka oss minst 2 man per åra, om man vill komma någonstans i Medelhavet, eller på längre resor. Med 11 man för segelföring, och 1 skeppare får vi minst 56 man i besättning för henne med, och som mest kanske 80 – eller ”tio aettir” = ”en full centuria” i det gamla Rom, eftersom centurian bara hade 80 stridande män – men hos oss stred alla – och alla var fria män ombord – så var förhållandet också i Grekland, och på Romerska Flottans skepp – deras roddare eller ”Marines” var högt betalda, med ungefär 1,5 gånger solden för en fotsoldat, eller lika mycket som en kavallerist – som också hade en häst och en hel del utrustning att hålla reda på.

”Visund” – Håkon Jarls berömda skepp – lär ha varit en 112-sessa – om jag inte minns fel, och det är helt rimligt, eftersom man bevisligen kan och kunde bygga skepp med en köl-längd av över 50 meter, eller upp emot 70 meter löa – ”Victory” som Lord Nelson seglade på sin tid – hade en köl på dryga 75 meter – och den var ingalunda stor – man kunde bygga ännu längre träkonstruktioner redan då – redan en liten grekisk Trireme (inte en pentekonter !) hade en längd på 37 meter – varför skulle inte våra förfäder bygga över 40 meter ?

Måtte lycka och välgång följa våra Norska vänner på färden, och måtte inget kristet folk och andra fördomsfulla, som ingenting vet och ingenting kan göra sig det minsta besvär.

MYKLE OR BUST – HELT ENKELT !!

Riktiga skepp bygger man av fura och eketrä. Man ska ta Lärk till mast, och Granvirke till åror, Hassel till Dvergr och Snälla under Tofter, men aldrig aldrig Rönnträ ombord – Ty ”Rönn är Tors Bärgning”. Så är det, och så skall det evigt varda !!