Etikettarkiv: runologi

Profilbild för Okänd

Nya Rön om Hole-stenen, före detta Svingerud-stenen

av

Kommer ni ihåg ”Hedniska Tankars” referat från 2023 om Hole-stenen från Vestfold i Norge, ursprungligen kallad Svingerud-stenen ? Om inte, kan ni läsa det referatet under huvudrubriken ”Eddan och Runorna”, underrubrik ”Enskilda Runinskrifter” via länkarna här ovan. De första fragmenten av denna sten hittades i trakten av Svingerud redan 2021, under pågående utgrävningar av ett stort gravfält. Först under 2023 var grävningarna avlutade, och först då vågade forskare i Norge offentliggöra fyndet, eftersom det för det första rör sig om en av de tidigaste runinskrifter som någonsin funnits i Norden, och för det andra fanns stor risk att någon skulle förstöra det, eller – som media alltid gör – vantolka resultaten.

I Norge finns dock fortfarande oberoende media, som skriver någorlunda sakligt – till skillnad hur det är med nyhetsförmedlingen i vårt eget land. Sajten ”Forskning.No” är inte så politiserad som en del föregivet akademiska personer och ”forum för forskning” som i Sverige – på nätet eller annars.

Flera fragment av Hole-stenen har nu sammanställts – de fanns i olika gravar, daterade till mellan år 50 och 275 av vår tideräkning – och stenen kommer bevisligen från samma period, vilket visar att det fanns mycket runkunnigt folk i Norden redan då.

Tune-stenen, men också de Värmländska stenarna från Järsberg och Gunnarskog, visar att den äldre, 24-typiga runraden var känd i Norden långt långt före Vikingatid och yngre Järnålder. Detta har vetenskapen känt till länge, men media och skolundervisning samt såkallad ”populärvetenskap” i Sverige förvanskar hela tiden sanningen. Vi ska återkomma till några av de allra värsta exemplen på det här nedan.

Gravarna på Hole-fältet var brandgravar, och vad som ursprungligen var en såkallad ”Bautasten” eller ett rest stenmonument från tiden kring kristi födelse – kom ihåg vad Tacitus skrev om Runornas germanska upphov, helt opåverkade av Latinska skrivtecken – debatten om runornas upphov, på Etruskiskt område långt före Rom, vid Goternas Svarta hav eller i Sydskandinavien pågår ännu – som senare – kanske efter år 200 – bröts sönder och hamnade i olika gravar. Det är detta, som gör Hole-stenen till ett epokgörande fynd, men även dess språkhistoriska betydelse. Hela stenhällens yta har blivit ristad på flera gånger, också av mer eller mindre runkunniga personer – och rena klåpare – innan den hamnade i olika gravar.

Stenfragmentet kallat ”Hole 2” var bland de första bitar, som återfanns – Här ser vi det ”in situ” eller som det kom fram ur jorden, medan utgrävningen fortfarande pågick, år 2021.

Tidigare (år 2021-2023) spreds många osakligheter i media om fyndet. Bland annat har enstaka kvinnliga språkhistoriker, som Kristel Zilmer försökt överdriva det faktum att vissa ändelser i textfragmentet ”Hole 2” slutar på – U vilket k-a-n-s-k-e är en femininum form av ett substantiv,  och börjat fabulera helt osammanhängande om kvinnliga ristare, kvinnonamn och så vidare – vilket Utgrävningsledaren professor Steinar Solheim redan bevisat vara groteska övertolkningar, ja rent trams. Exempelvis kan namnet Idiberug lika gärna tolkas som Idaberga, Iduberg – ett platsnamn i geografin, och alltså inte något kvinnonamn överhuvudtaget.

Utan kännedom om hela inskriften – som ännu inte är färdigtolkad – kan man inte göra någon textanalys alls – vilket även de flesta normalbegåvade personer torde inse – man behöver inte vara Runolog, som Magnus Källström vid RAÄ – det svenska Riksantikvarieämbetet – för att inse något sådant. Det finns förvisso kvinnliga runristare senare i tiden – vilket bevisats av den Vikingatida ”Vävbrickan från Lund” –  den med texten om ”Svi-vors (eller Sigvors) Ingemar skall få min gråt” – en förbannelse, ristad av en sviken och arg väverska – kanske strax innan hon dog. Utan kännedom om att runinskriften innehåller Talmagi – vilket lögnhalsar som den kände Skojar-professorn Henrik Williams från ”Uppsala Runforum” helt förnekat – trots hundratals bevis, ända sedan runskriftens allra tidigaste era – redan denna vävbricka är ett bevis på det – så kan man inte analysera några runinskrifter alls – för 24-typig, 16-typig runrad och de andra runraderna är oktal kod, lika mycket som den som finns i moderna datorer.

Vi har också ”Silverflickan Ginnlög” eller ”Ek Unwod” från det skånska 200-talet och Gårdlösa gravfält, strax nära byn Svarte nära Ystad – hon levde på 200-talet, och skall enligt vissa arkeologer vara Sveriges första namngivna kvinna – men Unwod kan – tråkigt nog – också vara namnet på den runkunnige silversmed, som gjorde smycket åt henne. Se ”Hedniska Tankars” inlägg under ”Svensk Arkeologi” här ovan – Ginnlög bör ha varit 25 år när hon plötsligt avled – av okänd orsak – och sedan högsattes.

 

Ginnlögs smycke – och en skånska från 200-talet, som bevisligen var vit och etnisk svenska – inget annat !

Man ska inte tro på lögner, eller de som vill förvanska historien, till följd av politiska motiv. En av de allra värsta lögnerskorna av idag – Aalathi lathu draepa ! – är Fil Kand Joan Kristina Anne Ekero Eriksson, som varit med och utformat Statstelevisionen SVT:s gravt osakliga och direkt felaktiga TV-serie ”Historien om Sverige” där Sveriges äldsta invånare från Stenålder och Bronsålder får spelas av skådespelare från Somalia, Eritrea och liknande länder, bara till följd av en sjuk och förvirrad ”woke” eller ”PK” = ”Politiskt Korrekt” ideologi.  Vi på Hedniska Tankar vill verkligen VARNA för henne och hennes osakligheter. En av de allra grövsta exemplen på hennes historieförfalskningar är den bok, ni kan se på bilden nedan.

 

I hennes stolpskott, betitlat ”Gamla Uppsala – Människor och Makt i Högarnas Skugga” (ISBN9789113080666) – en bok som enligt sin baksidestext skulle beskriva de senaste rönen om det heliga området vid Gamla Uppsala – med processionsvägar, gigantiska stolprader och allt – påstår hon hela tiden saker som ”Vikingahövdingarna var Maffiabossar” när hon skriver om Vendeltidens kungar, ”man offrade människor” och annat sådant – lögner, lögner och hatpropaganda, som man aldrig hittat minsta bevis för, utom i Adam av Bremens kristna skräckhistorier, lika vederhäftiga som Ayatollah Khomeinis uttalanden om Sverige. Boken, från 2018 är inte värd att läsa överhuvudtaget – den är skriven av en Kristen fanatiker – som hela tiden svärmar för katolsk medeltid.

Lögnerskan och några av SVT-nomenklaturan har också dragit höga växlar på 1880-talets fynd från kammargraven Bj 581 – från Hjalmar Stolpes Birka – vars kranium märkligt nog ”kommit bort” i Historiska Muséets arkiv, och inte längre går att återfinna. Man har velat använda det finlemmade och veka kvinnoskelettet i denna grav som ”bevis” för existensen av ”Sköldmör”, kvinnliga krigare och annat – enligt de teorier som en viss Charlotte Hedenstierna-Jonson – som visst inte är någon genetiker – låtit sprida ut. Sannolikt var kvinnan i grav Björkö 581 ingen ”krigare” alls – hon var bara ”krigsmans änka” eller en högättad kvinna, som begravdes under fulla hedersbetygelser, och med ”folkvapen” som sammansatta pilbågar och annat, därför att det inte fanns någon manlig medlem av samma ätt, som kunde få ärva vapnen. Det var så Järnålderns ättesamhälle hela tiden fungerade – Det har bevisats av flera norska gravfynd, där man också funnit vapen i kvinnogravar – ibland tillhörande mycket unga och utmärglade, svårt anorektiska flickor – som knappast haft kraft i armarna nog till att lyfta dessa vapen eller spänna några pilbågar överhuvutaget.

Personer som fått ”HBO Vikings” eller ”Lagertha” på hjärnan – borde nog förbjudas att uttala sig om seriös arkeologi, vilket vore välgörande för allmänheten – Det kunde förhindra, att fler lögner och osakligheter sprids, innan fakta har bevisats.

Angående det senaste ”massmordet” eller döds-skjutningarna i Örebro och ”Campus Risberga” (som visst inte är något universitet, utan ett sunkigt, halvt förfallet Gymnasium av 1970-tals modell) så har det framkommit, hur ett flertal ljudtekniker från TV 4 av okänd anledning manipulerat, trixat och förfalskat vissa originalinspelningar från brottsplatsen, som de kommit över.

Med uttalat politiska motiv har de försökt få det att framstå som att en röst ropar ”Ni ska bort från Europa” – men vad som ropas, kan också tolkas ”Ni ska bort, allihopa !” – och en fladdrig ljudupptagning, gjord på en offentlig toalett – är väl ungefär lika vederhäftig, som Kristna Kristina ”Ekero” och hennes förvanskning av Sveriges Historia.

Kort sagt – vissa personer hör alltid vad de vill höra, ser vad de vill se och handlar i blindo – men hur är det egentligen ?

Nu gäller det i ena fallet ett tragiskt mord på ett tiotal personer, och i det andra en förvanskning av ett helt lands, ett helt folks och en hel nations historia, samt uppsåtet att bedriva en påverkansoperation, med avsikten att avsätta vårt lands enda lagliga Regering – vilket inte straffas lika hårt, om man är medlem av Nomenklaturan eller den nuvarande makteliten i Sverige – eller kanske Ljudtekniker på TV 4 – men i alla fall.

Saklighet är ändå alltid bäst.


 

 

 

Profilbild för Okänd

”Runa Häfvd” – Johannes Bureus i original — för alla..

av

Nu till en ”gammal” nyhet från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) publicerad redan den 9 Oktober i år – en Odens Dag, passande nog – då vi Asatrogna vet vem talet nio tillhör... Sverige tillhör de länder i Norden, där kulturminnesvård och runologi alltid gått hand i hand. Ända sedan Johannes Buraeus, den förste riksantikvarien, som utgav sin ”Monumenta Runica” med början år 1624 -har det funnits mycket exakta avbildningar av runstenar, så exakta att vi kan följa stenarnas historia och alla tolkningsförsök fram till idag.

Runsten från Dalby socken i Uppland – som synes helt utan kristna kors, som i många fall aldrig ingått i ristarnas originalkompositioner, utan av ”klåfingriga” och sentida personer blivit ”tillristade” i efterhand..

Många andra forskare fortsatte Buraeuus dokumenteringsarbete, och så kom det sig att Jonas Haquini Rezelius, som egentligen hette Håkan och inte alls bar något kristet förnamn, fortsatte med en volym om Ölands runstenar, utgiven 1634 – två år efter slaget vid Lützen och den kung, som lät godkänna RAÄ som institution. Det gällde inte att glorifiera, som många felaktigt har skrivit – men att dokumentera, föra vidare – innan det var alltför sent, innan katolicism och kristendom tillåtits förstöra ett helt kulturarv för alltid. Svenska lärda, ämbetsmän och soldater fick utföra uppgiften – i de bygder och landskap där de var födda. När ”Hedniska Tankar” en gång frågat Magnus Källström, en av vårt lands ledande runologer om de många och ojämna korsen egentligen är ”solkors” med hednisk innebörd eller högst valhänt tillkomna ”bomärken” från kristna vandaler, svarade han slutligen att vi i en hel del fall inte kan veta det säkert, men Öpir och de andra ristarna var i de flesta fall inte kristna mer än till namnet, inte ens från Upplands ”sena” runristarperiod från 1080 och vidare framåt.

Här nedan ser vi en av Öpirs – den ständigt ropande – ett rent Odins-heite – verk U 849 – nu i Hållberga, strax nära Dalby. Inte heller den bär några kristna kors överhuvudtaget, som synes. Texterna berättar om kvinnor och män som lät resa stenar efter älskade fränder, de som gått bort och som de saknade. Minnen att hugfästa, de som levat och de som följde efter – i spåren av fäder och mödrar. Kan vi önska oss mer ? Kan vi säga, att vi behöver rista mer i sten – tron är inte det viktiga, inte den kristna i alla fall – utan människorna – alla de som hade sina rötter och sitt ursprung här – i vår del av Världen.

U 842 bär runmästaren Öpirs enkla inskrift – på nutida svenska lyder den: Ingefrid lät uppresa stenen efter Tord, sin broder. Holmger lät göra minnesmärket efter Holmsten. (Ingifriðr/Ingriðr let retta stæin æftiʀ Þorð, broður si[nn]. Holmgæiʀʀ let gæra mærki at Holms[tæin])

Ingefrid eller Ingrid bodde på en gård i närheten – det står ”rita” eller rätta, inte resa eller rista på stenen – och runorna om Holmsten, den man som stenen kanske restes över, är otydlig för oss. Men kanske var det så, att en man och en kvinna tillsammans sörjde en älskad bror, någon som gått förlorad för dem. Eller – var det ett ”märke på en holme” där stenen stod, väl synlig för alla sjöfarande – som Holmgeir – mannen med spjutet från öarna – ville resa ?

Ingen av oss sentida ättlingar vet svaret på de frågorna, men stenen förblir synlig för oss, tack vare Vitterhetsakademin och RAÄ,.

Kan vi säga då med lätt hjärta allesammans säga, att vi går till Alvablot eller ”All hallows” för att minnas ?

”Den har tro, för vilken mycket är heligt” skrev en svensk nobelpristagare, i ett helt annat sammanhang,.

 

Profilbild för Okänd

En Läsar-fråga om Yr- eller Jalkr-runan

av
Nu över till en Läsarfråga, eftersom ”Hedniska Tankars Runkurs” – en underrubrik till avsnittet ”Eddan och Runorna” (se länkar här ovan) aldrig blivit avslutat. Hör Jalkr-runan på något sätt ihop med den grekiska bokstaven Psi, och varför har den olika ljudvärden under olika perioder…..?  Såhär lyder läsarbrevet:

Jag tänkte fråga dig om du kan hjälpa mig med mitt huvudbry… De senaste veckorna har jag försökt hitta allt jag kan om Yr runan, ᛣ. Det jag mest funderar på är uttalet och placering i ord. Det sägs, av Magnus Källström m.f, att den ska uttalas som ett surrande ljud (vad nu det betyder exakt), och i videon jag bifogat nedan så uttalar han ljudet 1:08 in i videon som ett ”shh”-ljud.  Jag har försökt hitta var man fått dessa idéer till om hur den ska uttalas, men inte lyckats hitta något. Vissa säger att det skulle ha något med den Grekiska bokstaven psi att göra.
Inte nog med att uttalet känns oklart, även placeringen i ord känns märklig. Vissa säger att den mest placeras i slutet på ord, men jag har hittat väldigt många ord där detta inte gäller. Likaså har jag sett att vissa hävdar att de skulle ha med plural/singular att göra, men inte heller detta verkar stämma när jag går igenom databasen för runinskrifter.  Dessutom är jag  helt säker på att jag någon gång hört ordspråket ”Yr är tidens namn”. Men jag är oklar på vad de syftade på. 

Det verkar inte heller finnas någon som är säker på vad ”Aur madur Ϸing söker” betyder.  Samt varför man gick från runan Älg till Idegran med ny betydelse  och vände den upp och ned.  Jag blir helt enkelt inte klok på denna runa, och då runorna är så centrala i nordens historia och kultur så stör mitt ovetande mig något enormt! 

Du är mitt sista hopp att få klarhet, så frågar ödmjukast om du någon gång har tid att ge klarhet i detta

Nej, Jalkr- eller Algiz-runan, som den allra först kallades – har ingenting att göra med den grekiska bokstaven Psi, frånsett att det finns ett begränsat antal tecken som med lätthet kan ristas i trä, eller huggas och skäras in i sten – och att det därför finns en helt tillfällig, utseendemässig likhet. Jämför med hur vissa kristna alltid vill förvrida Gifu-runan i den äldre 24-typiga, esoteriska runraden till ett kristet kors, bara därför att den är X-formad, och består av två linjer som korsar varandra – i sin iver vänder och vrider de på allt…

Men – låt oss börja från början. Det finns – i huvudsak – och om vi skippar de allra vildaste, galnaste hypoteserna som aldrig har bevisats – tre teorier om runornas uppkomst. Det ena är det Sydskandinaviska spåret, som för oss till Herulerna och Nordtyskland samt Sydsverige – och Tacitus berömda berättelse om Germanernas kvist-orakel. Vi vet, att vi då är nere kring år noll enligt vår tideräkning, och runorna kan mycket väl ha uppstått där, helt utan påverkan av omvärlden i övrigt – för alla dessa personer som hävdar att Germanfolken inte skulle kunna skapa ett eget alfabete, är och förblir Rasister och ingenting annat.

Den andra teorin för oss till Goternas trakter vid Svarta havet, innan de delades i Ostrogothae och Visigothae – Östgoter och Västgoter. Pietroassaringen, med sin inskrift ”Gutanowi Hailag” (med tydligt mellanrum mellan de två orden) eller ”Det heliga från Goternas Vi” på en Edsring, som syns ovan är bara ett exempel på tidiga runinskrifter – men de går inte längre tillbaka än kring 200-250 enligt vår tideräkning, möjligen något hundratal år före det. Vi har Spådomsapparaten från Pergamon, som Sigurd Agrell skrev om, och Germaner och Goter på högt uppsatta officersposter i den romerska armén. Vi har antikens bokstavsmagi, och det faktum att enskilda bokstäver inte bara var skrivtecken, utan också bärare av esoterisk magi – ja en sorts symbolisk bildskrift – och som vi ska se var det så mycket långt fram i tiden. Att de som satte samman den 24-typiga, äldre runraden visste vad de gjorde, och att de arbetade fram ett helt eget, men klart logiskt – och för dem – närmast vetenskapligt system är helt givet – ifall denna teori är sann. Enligt denna, andra teori fanns en del ytte påverkan, men den betydde nästan ingenting för hur runskriften kom att användas och utvecklas, för den var helt oläslig för greker och latinare i gemen ändå…

Sedan finns vad vi ska kalla den Etruskiska – Norditaliska Teorin om Runornas uppkomst – och den är verkligen spännande. I Alpområdet, och ända in i våra dagars Slovenien – där man hittade Negau-hjälmarna, 300 år FÖRE någon anskrämlig ”christos” – fanns också skrivande Germanska krigare, som otvivelaktigt använde ordet ”Harigast” på sina hjälmar – och det ordet återfinns också stavat på samma vis i den äldsta runsvenskan, 6-700 år senare, alltså under äldre järnålder. Den Norditaliska teorin har råkat i stort vanrykte, och av ”PK-skäl” eller teser om politisk korrekthet, har ingen i Sverige vågat ta upp den.

Istället har vi fått idel Rudbeckianism, och idiotiska floskler från ”Uppsala Runforum” som citerar svenska professorer i Hebreiska från 1600-talet, och ”forskare” som den ökände Henrik Williams, som ibland – i sin vettlösa, måttlösa populism – ställt sig upp och hävdat att alla runor ”bara måste” ha ett semitiskt ursprung, allt allt allt måste komma från Hebreiskan och Medelhavets öknar – ”beviset” man vill använda sig av är Tecknet för Aleph, ursprungligen en hieroglyf från det HEDNISKA Egypten (nej, de var i-n-t-e kristna eller ens Monoteister där !) som kan förenklas till ett upp- och nedvänt Tjurhuvud, och som vi m-ö-j-l-i-g-e-n rent utseende-mässigt kan ana i Ur-runan – först i den äldre runraden (Fä-runan är inte först, utan sist !)

Men – i övrigt stämmer inga runrader knappast alls med några hebreiska eller semitiska skrivtecken – allt det där är bara kristet flum från 1600-talet, när den ”Svenska” Kyrkans förtryck var som allra hårdast, och hade makt över sinnena. Vad som presterats av moderna, vulgär-historiska utställningar på Gustavianum i Uppsala osv imponerar inte alls – utan förblir lögn, floskler- PK-ism – liksom talet om att ”jamen vi har så mycket skinheads och högerextremister i Uppsala”.

Begränsar vi oss till den YNGRE, 16-typiga runraden däremot, 800-900-och det slutande 1000-talets runstenar (där Magnus Källström, onekligen Sveriges mest samvetsgranna och vetenskapligt arbetande runolog lägger tyngdpunkten) , då kan vi tala om en YR-runa, alltså ett upp och nedvänt Jalkr eller Algis, som ju betyder ”älg”.

Ibland har man försökt återge dess uttal – som språket lät under ”yngre runsvenskans” tid med det tonande väsljud eller vokalljud du beskriver att Magnus Källström demonstrerat i ett videoklipp  – och jo – det är helt riktigt enligt alla etymologiska regler och språkliga lagar om hur språket lät – i Östnorden och Sverige, just under de århundradena, ja... Man har ibland försökt transliterera denna 16:e runa i den yngre runraden med R – alltså stora R – ”ek HlevagastiaR” också när man behandlat inskrifter från den 24-typiga runradens tid – och övergångsskedet där emellan – för det fanns aldrig någon ”rak” övergång – men det där är alltså modern typografis återgivning av hur språket en gång lät – inget annat..

Magnus Källström och Riksantikvarieämbetets experter har alldeles, alldeles rätt- om vi utgår från hur de flesta runinskrifter i just Sverige vi har kvar ser ut – men det var alltså inte hela sanningen – och bakom 1000-talet ligger alltså minst 1000 år eller kanske 1300 år av run-historia, runristande, ornamentik och skrivande... Numera har vi inte ett Runverk, men det fanns förslag om att göra ”Runverket” till en särskild myndighet…angående Runforumet och Uppsala Universitet är jag osäker – där finns inte längre någon vetenskaplig korrekthet, bara fria associationer – religion och esoterika är ju en sak – vetenskap en annan..

För övrigt har ju då den yngre runradens YR ibland skrivits som eide, Irr, Eur, Or och annat också på sentida runstavar och kalendrar från medeltiden och framåt, och det rör till begreppen ytterligare.. Då har man blandat ihop den med Idegransrunan, Eiwaz (med tonande Z) i den äldsta, 24-typiga Utharken

I synnerhet ”Wikipedia”kunskap och amerikanska hemsidor på nätet mm kan sätta myror i huvudet på vem som helst – alla oss Hedningar inbegripna – liksom de som inte kan skilja på ”runstenar” och diverse spådoms-verktyg i modern plast – den finns inga historiskt säkra bevis för att man använde runor att spå just så – men man KAN göra det, som bekant – FLERA tecken än en, och flera Gudar än en ger bäst kunskap – allt är inte bara Kristendomens eviga ”Alpha till Omega.

Det är förklaringen – tror jag – och sedan finns ju också detta bruk – också på Göteborgs kyrkogårdar kan man ju få se märkliga stenar, som har runan JALKR-ALGIZ för ”födelse” men ”Yr” – en ”omvänd Jalkr” för död.. ”Fredsrörelsens” beramade ”Peace-märke” – som kommer från flaggsignalering – är inte för inte en Dödsruna i en cirkel… Si Vis Pacem, Para Bellum – och utan väpnat försvar kan hela länder, kulturer och civilisationer dö. Se vad som händer i Ukraina…

Algiz kontra YR – livets och dödens symboler på en modern gravsten – Upprätt stående, inandning = liv, Ihopsjunken, utandning = död ifall vi följer ”Stadhagalder”

Profilbild för Okänd

Runologiska nyheter från sommaren… (repris från 2021)

av

”Eget beröm luktar illa” lyder ett känt svenskt ordspråk. I veckan framträdde professor Henrik Williams från Uppsala Runforum, i Dagens Industri och lovprisade sig själv, samt talade om hur ”bra” han är på runor. Fast – han kan ju ha blivit felciterad…

Mer hovsamma forskare som Laila Kitzler och inte minst den svenska runologins Nestor Magnus Källström vid Riksantikvarieämbetet – RAÄ – är ännu fullt verksamma, och finns i landet.

Man skall ära de som äras bör, nämligen. De sistnämnda har publicerat två utomordentligt intressanta avsnitt av den sk. K-podden, som man får tillgång till via RAÄ:s hemsida. Det ena avsnittet, betitlat ”Det öppna och Fördolda” handlar om Runmagi, något som Henrik Williams förnekat existensen av, men som ändå existerar. Som Kitzler & Källström berättar och erkänner finns det massor av källor, också från Nordens medeltid, Bornholm, Gotland, Skåne, Öland och andra ställen som BEVISAR att runmagi faktiskt existerade även långt fram i tiden, och att runor använts på ett esoteriskt, alltså fördolt sätt.

Som jag redan förklarat har Henrik Williams dåligt reda på sig, då han inte ens är medveten om källor som Tacitus (en av de äldsta källor vi har – han nämner i och för sig inte runor i klartext, men nämner att Germanerna tog tydor av grenar eller pinnar från fruktbärande träd, som var märkta med någotslags tecken) och dessutom de Anglosaxiska, Svenska, Norska och Isländska såkallade runpoemen – för av SAMTLIGA av dessa källor framgår klart och tydligt, att runor kunde användas enskilt – också för spådomskonst – och att de HADE esoterisk eller till och med magisk innebörd, trots vad som står på Uppsala Universitets officiella hemsida.

KÖP inga Ruttna Williams päron. TÄNK SJÄLV – och inte minst – TA REDA PÅ FAKTA istället !!

Som jag också berättat för er under avsnittet ”Runor” här ovan finns det så många helt klart magiska eller esoteriska inskrifter, alltfrån Björketorpsstenen i Blekinge, Rökstenen i Östergötland och Vävbrickan från Lund som gör att Henrik Williams påståenden framstår som skäligen skrattretande och löjliga.

Till och med en elevuppsats som han själv varit handledare till bevisar hur fel han har.

5 Juli i år publicerades nämligen en ytterligt intressant Master-uppsats från 2013, skriven av en viss Carita Holm. Den är betitlad ”Sexuella Runinskrifter” och drar förmodligen till sig ett visst intresse såhär i Rötmånaden, inte mins just nu då ”Bögens Vecka” pågår som värst i den kungliga huvudstaden.

Den största delen av de inskrifter fru eller fröken Holm går igenom härrör från ”Bryggen” i Bergen, och kommer alltså från Medeltiden eller Norges 1300-tal, men hon tar även upp rent Vikingatida inskrifter från hela Norden, och diskuterar innebörden i ord som ”Ragr” eller ”Aergi” vilka båda två betyder vrede, och även används i den betydelsen i flera inskrifter (den ovan nämnda Björketorpsstenen är bara ett exempel) men enligt många forskare kan dessa två ord användas för frihetskränkande otukt, rövknull, undergivet bögeri och fjollors levnadsmönster i allmänhet. Omanlig svaghet var inget man gav statsbidrag till under Vikingatiden. Man tog tvärtom starkt avstånd från det, eftersom man redan då insåg att det inte gagnade det uppväxande släktet och samhället i allmänhet.

Vill man följa Asatrons väg, så är det inte någon ”forn sed” att bejaka offentligt rövknulleri, eller låta sig rännas i röven. Det framgår klart och tydligt av de inskrifter Carita Holm analyserat, även om hon ibland förfaller till sk ”Genus-teori” (anus-teori vore ett bättre namn – det är ju där denna egendomliga teoribildning från 2000-talet har låtit sig födas..) och påstår att ”människor var queer på medeltiden” vilket är en ren självmotsägelse och dessutom fel i sak, eftersom begreppet inte ens var uppfunnet då. Begreppet tillhör helt och hållet 2000-talet, och den kristna kyrkan tog också skarpt avstånd ifrån alla former av homosex, tidelag och liknande – sådant var belagt med dödsstraff enligt Bibeln – och antingen räknades det som ”synd” eller ”sinnessjukdom”. Detta är tyvärr fakta, oavsett vad nu vissa auktoriteter anser om det just idag, och det faktum att den kristna medeltiden inte var särskilt tolerant härvidlag går faktiskt inte att ändra på – om nu sanningen ska fram – och det ska den..

Carita Holm resonerar också kring det juridiska begreppet ”Nid” – oavsett om vi talar om Tungonid, Tränid eller Nidstänger – företeelser som var förbjudna åtminstone i de isländska och norska lagsamlingarna, och vad tungonidet angår var straffbelagt också i svenska lagar, som den Äldre Västgötalagen.

Att kalla någon för ”ödug-gygja” eller en utlevad gammal häxa, ”rasshål” eller ”sterda” (stretande pederast) eller ”bög” rätt och slätt räknades som en svår förolämpning, och kunde resultera i dryga böter eller en väpnad uppgörelse. Därför var de inskrifter Carita Holm nämner nog inte ”vardagliga” utan något man såg mycket allvarligt på. En del av dem är också av renodlat magisk eller esoterisk karaktär, dvs de hade en fördold mening, som inte genast skulle framgå för alla och envar, vilket hon också själv konstaterar i sin uppsats.

Från Lund kommer följande inskrift, som bara och endast bara kan tolkas på rätt sätt, om man har kännedom om Sigurd Agrells teorier om Talmagi och just magisk – esoteriska inskrifter:

 

SIGNUM: DR EM85;533G

TRANSLITTERERING: a) mmmmmmmmmmmmmmmmmm

b) fuþ mmmmm(m)

TOLKNING: a) … b) <fuþ[ork]>(?) …

ÖVERSÄTTNING: A-sidan saknar översättning, b) <fuþ[ork]>(?) …

LITTERATUR: MacLeod & Mees (2006:52); DR: Lund-benstykke 33

FYNDPLATS: Lund, kv. St. Clemens 9

DATERING: Sen vikingatid

 

Ristaren har ristat en M-runa ur den yngre runraden inte mindre än 18 gånger på en sida av ett runben, och sen ordet ”Futh” eller med andra ord Fitta samt sex stycken M-runor, varav den sista skadats och blivit ofullständig. Man skriver inte bokstaven M 18 gånger eller 6 gånger efter varandra utan avsikt, eftersom det tar tid att rista i ben. Denna inskrift är helt klart runmagisk, och den blir bara begriplig, om man vet att NIO är ODENSRUNANS TAL och att 3 x 6 = 18, liksom 2 x 9 = 18 medan talet 6 står för den första av Frejas runor i den äldre runraden, alltså Gifu-runan, gåvorunan – och visst är även en fitta ett slags gåva..

”Veten I än, eller vad ?”

Två gånger nio, vidare – kan tydas som en Thurs-runa gånger Naud eller nödvändighetens, ödets Odensruna, och är alltså i sig en beteckning för magi. Talet 18 betecknar också i sig själv hästrunan Eh – en annan Odensruna, och en runa som ”sätter igång” någonting eller antyder framåtriktad rörelse. Den sjätte runan i Utharken är Gifu, och den har vi redan berört – kombinerat med Ass-runan eller Asarnas tretal ger den meningen ”gåva från Asarna” vilket är ganska magiskt, det också.

Meningen med alltsammans var alltså att frambesvärja det vi kallar ”ast” eller ”unnr” på Vikingatidens språk, alltså sex, eller fysisk kärlek – mellan man och kvinna, nota bene. Något man unnar sig, alltså – vilket ordet Unn utvisar.

Det finns också enklare runiskrifter av samma slag, som är helt utan magi, och som väl antagligen ristats av olärda, men längtan efter heterosexuell kärlek uttrycks i dem på exakt samma sätt.

Kúkr kyss kuntu, kyss!

Ja – så står det på ett runben från 1000-talets Oldenburg, och ”kuntu” eller kunta är samma ord som modern engelskas ”cunt” ifall någon av er nu inte visste det…

Men vad tyckte Rannveig själv om det hela ?

En helt monumental inskrift hittad under brandlager 5 i Bergens Brygge (bevisligen från 1200-talets första del) lyder:

Rannveig Rauðu ska[lt]u streða/serða. Þat sé meira enn manns[r]eðr ok minna enn hestreðr.

 

”Rannveig den Röda skall du stretande bestiga. Då skall din kuk vara förmer än än manskuk, men mindre än en hästkuk!”

Sålunda lyder inskriften – Rannveig var uppenbarligen en rödhårig kvinna, som hade sina önskemål i sänghalmen. Hon tyckte om stora och väl formade lemmar, helt enkelt – men alltför stora skulle de inte vara enligt hennes smak !

Hör där, ack ni hedna och ni ludna ! Gack även ni, och gör sammalunda !! Säg inte annat än att runmagi är ett fascinerande ämne, och glöm nu inte vad som står i Egil Skallagrimssons saga om slikt. Egil kom till en gård i Värmland, där en dum och olärd dräng försökte rista runor för att få pigan i huset att bli förälskad, men han ristade antagligen runa nummer 5, Kaun-runan, som inte bara ger ”Astar-ild” eller Astrild, alltså kärleks-eld, utan också feber – och flicka blev mycket riktigt svårt febersjuk, tills Egil fann det runben som gömts under hennes säng, och skrapade av de felaktiga runorna.

Nog EXISTERAR Runmagi de facto, och det har vi BÅDE rikhaltiga arkeologiska bevis och sagornas skriftliga vittnesbörd som talar om för oss.