”Ni svenskar kan då aldrig göra någonting rätt….”

– Sagt av Onkel Klaus

”Kannst du nicht allen gefallen durch dein Tat und dein Werk, Mache es wenigen recht; vielen gefallen ist schlimm”

– Johann Christoph Friedrich Schiller, (1759 – 1805)

Han blev – med sina 97 år – den äldsta nu levande man jag har personliga minnen av, eftersom jag kände honom i mer en ett decennium. Snart fyller han 100 år,  för han lever på sätt och vis fortfarande – i alla fall för mig – och även om 100 år brukar anses som ett slags magisk gräns för hur gammal en människa kan bli, vill jag inte skriva alltför mycket om honom, varken hans namn, adress eller andra uppgifter som kan leda till att denna bloggs läsare och läsarinnor (något tredje gives inte !) får reda på var han levde – för i tider som dessa är det ytterst viktigt, att skydda sina källor och de personer som står oss nära – på det ena eller andra sättet.

Stalkers härjar i hela vårt samhälle, kriminella och alla slags religiösa fanatiker går lösa överallt – och även om Onkel Klaus – i sin ungdom – varit med om en hel del, vet jag inte hur han har det nu. 11 November 2023 firade man i London Armistence Day, eller minnet efter Första Världskrigets alla döda, samtidigt som skränande människomassor trängs på gatorna för att hylla Hamas, och stödde en förlorad sak, eftersom det är helt uppenbart att Gaza måste utrymmas, för de civilas skull, och att en ”tvåstatlösning” för Palestina inte är möjlig. SVT Rapport betecknade i sin 1930-sändning alla som på något sätt stöder Israel som stat som ”ultra-nationalister” och lät påskina, att varje brittisk medborgare som bar en röd vallmo, dagen till ära – på något sätt skulle vara ”ultra-nationalist”. Jag såg vår Statstelevisions inslag, och det var mycket partiskt utformat – till stöd för islam, precis som vanligt.

10 kloka män och en järnvägsvagn i Compiègne. Man proklamerade inledningsvis vapenvila, men inte ”evig fred”….

Onkel Klaus skulle – ifall han suttit bredvid mig i TV-soffan just den dagen – bara kunnat skaka på huvudet åt den TV-chef vår Statstelevision fortfarande tillåts ha, och de krafter som styr våra media.

Pöbelns kraft, inte minst. En av förklaringarna till hur Onkel Klaus blev så gammal, är nämligen att han aldrig brytt sig om pöbel – i alla fall efter vad jag antar.

Han bodde länge kvar i sitt gamla radhus någonstans i vår huvudstads södra förorter. Egentligen borde jag inte berätta hans historia, eftersom den inte är min – men när jag nu gör det, måste man också minnas att jag inte kan berätta den historien, utan att också berätta om mig själv. Han blev gammelfarfar, och hans två söner har redan barnbarn, medan hans hustru – Tante Hannah – för länge länge sedan lämnat honom och oss – hon är för övrigt värd en egen bloggnotis, ifall jag kan göra hennes minne rättvisa, lika gärna som jag vill göra rättvisa åt Onkel Klaus – eftersom han alltid varit realist, humanist – och på sitt sätt Hedning ut i fingerspetsarna – även om han aldrig varit exakt samma sorts hedning som jag. Förutom regelbundna kontroller på närmaste geriatriska klinik fattades det honom ingenting på senare år – och som sagt – jag vill högst ogärna göra honom orätt, på precis samma sätt som pöbeln här i världen alltid gjort mig, min kultur och mitt land orätt – för pöbel är trots allt alltid pöbel – och pöbeln tilltalas därför ständigt av media, falska profeter, kappvändare, politiker och andra sådana mindre vackra exemplar av människosläktet.

Jag är uppväxt ibland tjecker, skåningar, östtyskar i exil; och mer Östeurope och Ukrainare eller bondson än någonting annat. Mina färger är blått och gult, синій і жовтий på Ukrainska, och dem kommer jag aldrig någonsin att ändra. Inte så länge jag någonsin lever, även om det finns dem i vårt land numera, som vill gå under falsk flagg och byta ut vår fana mot en annan. Det behöver vi inte alls. Jag förblir realist, liksom Onkel Klaus, men ni ska veta att hans färger aldrig var rött, svart och vitt, utan snarare svart, rött och orange.

De radhus jag växte upp i – och som Onkel Klaus fortfarande bebodde – var inga brittiska ”back-to-backs” eller kedjehus. Deras direkta arkitektoniska förebilder var hämtade från en berömd utställning för egna hem från 1930-talets Düsseldorf, om ni faktiskt vill veta – jag var där och såg ett bevarat, fortfarande intakt sådant ”modellhus” under tidigt 2000-tal, och blev mycket överraskad av vad jag såg, eftersom jag trodde att jag vuxit upp i en idyll från det Socialdemokratiska 1960-talet – en regim som också hade klart totalitära tendenser, låt vara inte alls så uttalade som i Centraleuropa cirka 30 år tidigare, men som ändå skapat den störtflod av ondska, våld och misär som nu väller in i vårt eget land.

Onkel Klaus öde var att han var mycket lång och storvuxen, en man på nära 2 meter – en riktig ”grovhuggare”. Hans släkt kom ursprungligen från nordöstra Tyskland, av namnet att döma – och från Östersjökusten. Då han växte upp kunde det hända att storvuxna män och kvinnor – de som var fysiskt större och starkare än andra – visades välvillig uppmärksamhet på spårvagnar, tåg och bussar i de större städerna. Var man stor till växten, var man också en stor man – någon som hade en framtid, någon som kunde bidra till samhället och framtiden, och därför värderades man högt – vilket också gällde kvinnorna – och så har det varit, genom hela mänsklighetens historia fram tills nu. Istället har vi en mycket egendomlig tendens att hela tiden värdera det sjuka, förkrympta och svaga högre än det friska, och även om vi såsom varande människor och humanister naturligtvis måste ta mänskliga hänsyn, kan man undra vad 2000-talets svenska Nomenklatura och ”Kulturelit” egentligen stått. Medelvägen, och realism i allt tänkande, det stora såväl som det lilla blev Onkel Klaus sätt att överleva. Den stores plikt, är att hjälpa de små. Den starke, måste hjälpa de svaga. Den som har ordets makt i sin hand, måste tala för sina kamrater; och för mänskligheten. Det insåg Onkel Klaus tidigt. Därför överlevde han, därför fick han ett längre liv än många andra.

Jag minns honom som en vänlig och mild man, som talade föga, skrev ännu mindre och som sällan log – men när han gjorde det var han alltid lätt ironisk, ja överseende. Han hade byggt en enorm modelljärnvägsanläggning uppe på vinden i sitt radhus, som kvarterets alla ungar naturligtvis älskade att studera, men sällan fick leka med. En värld i miniatyr, ordnad och fredlig, med en ordentlig stad eller ett mindre samhälle i förgrunden, schweiziska bergstoppar – som Onkel Klaus nog aldrig bestigit – i bakgrunden och allt ni kan tänka er – tillika Faller bilbanor – också en företeelse från 1960-1970 talen – som han och sönerna aldrig helt och aldrig fullt lyckades integrera med själva järnvägen. Det lyckades liksom aldrig. Bygget blev alltför stort, det fick inte plats. Luftledningar fanns emellertid till anläggningen, och ”Stromabnehmer” eller strömavtagare var en av de första ord jag lärde mig av Onkel Klaus modersmål. Han trodde mig veterligen aldrig på en högre makt, inte på något annat sätt att få kraft från ovan – om det inte rörde sig om ren elektricitet – sådan som Tor själv och naturen alstrar.  Sade jag inte att han var realist ?

Året jag fyllde 12, besökte jag och min far Pratzen-höjderna vid Austerlitz. Detta säger förmodligen de flesta nu levande människor ingenting alls, men nu när jag uppväxt bland Tjecker, Polacker, Tyskar och Mellaneuropéer i exil, och Stockholm ligger farligt nära Baltikum, Berlin och Ukraina – det behövs ingen större sakkunskap eller kännedom om geografi för att förstå det. Sverige tillhör Nordösteuropa, inte alls Västeuropa. Varför höjderna vid byn Pratzen – som på tjeckiska heter något annat – och fransmännens högra flygel, där Bagrations kavalleri var så verksamt förstår de invigda, lika mycket som varför höjderna kring Bachmut, Ukraina är betydelsefulla just i vår nutid – det är inte längre järnvägsknuten och staden man slåss om, den förstördes för längesen… Austerlitz tillgick inte som på film, inte som det skildras av Ridley Scott helt nyligen, men det är en annan historia.

Men – min gamla farsa (avliden 1997, med majors avsked i reserven) och jag, tillverkade en liten minnestavla, som ännu ett fritidsprojekt – kan man säga. Onkel Klaus var hemma hos oss – kom ihåg att jag fortfarande bara var 12 år gammal – och fällde det citat, som jag började detta inlägg med. ”Det stavas Velikie på svenska – INTE Velikile” sade han, vemodigt men klarsynt, ungefär som om man frågat honom om 53:ans buss fortfarande går förbi Stadshuset i Stockholm… ”Hur kan du veta det, Farbror Klaus ?” frågade jag honom. ”Jo, därför att jag var där, 1943 – jag var 18 år gammal”

Sedan sade han inget mer om den saken, ingenting alls, inte på flera år.

Under hela två år var Velikie Luki – med svensk stavning – föremål för hårda strider, minst lika hårda som vid Bakhmut eller Mariupol idag. 

På VEMS sida står du, som läser detta ? Inte på samma sida som Göran Greiders, den märklige ”Dala-demokraten” – eller ?

Onkel Klaus utförde aldrig några större hjältedater. Han såg och visste vad som pågick – och blev utsatt för det – men överlevde. Mycket senare – då var jag 16 – fick jag veta hur år 1945 såg ut, för just honom. Som för 3 060 000 andra, enligt en Västtysk kommission, som lade fram en officiell rapport om saken, på 1950-talet. 1,094,250  tyska soldater eller militär personal av alla slag dog i Sovjetisk fångenskap, antingen de faktiskt befann sig i Sovjetunionen eller inuti Tyskland självt, vilket Onkel Klaus enligt min minnesbild faktiskt gjorde. Exakt var det mesta av hans fångenskap ägde rum, har jag tyvärr glömt, men det kan lika gärna ha varit utanför den vackra staden Weimar, som någon annanstans.

Just Weimar är intressant i sammanhanget, för där hade en tysk tillverkat en mask i trä, konstfullt och fint utformad. Konstnären Bruno Apitz, som avrättades av sina egna, men inte av några kommunister.  Buchenwald, där allt detta hände, kanske någon fortfarande minns. Galna Greta, däremot, med sitt bottenlösa hat emot judar – som redan fått den tyska grenen av ”Fridays for Future” att protestera, förstår det emellertid inte, inte alls, inte på långa vägar. Hon tillhör en förlorad, försämrad, försoffad generation. Journalisten Folke Schimanski däremot, har skrivit en hel bok om Weimars historia – för de av er som nu alls kan läsa innantill och är intresserade – jag umgicks förresten en tid med hans son, vars brist på förstånd och inkrökthet i sig själv också var ganska stor, men så är det kanske för de flesta människor, på ett eller annat sätt. På grund av sin lättja eller karaktärsfel, blir de sällan långlivade.

Konstverk, nu på historiskt museum i Berlin. Vem kommer alls att minnas det efter det krig, som redan inletts för två år sedan, och som ännu pågår ?

Onkel Klaus gjorde också en mask i trä – ett självporträtt, som hängde i hans hall, direkt man kom innanför dörren i det hus, där han bodde. Den kom sedermera att likna hans yngste son, hur det nu kan komma sig – men jodå – porträttlikheten var stor. Till slut – när Sovjetmänniskorna var färdiga med honom, kom de på att deras nya DDR och det socialistiska mönsterparadis de skulle bygga upp – i sin halva av Tyskland – faktiskt behövde ingenjörer, grovhuggare, arbetare, ja några av ”Die Langen Kerls” eller de långa karlarna – som Fredrik den Store av Preussen – till skillnad från Fredrik den Ynklige, även känd som Reinfeldt – värdesatte så högt, att han placerade dem i sitt eget Livgarde, och lät dem bli Grenadjärer.

Av en eller annan orsak överlevde Onkel Klaus, därför att han alltid varit en överlevare, och så kom han till Sverige, där han under ett långt och arbetsamt liv arbetade som ingenjör vid en Kranfirma, men vad det tysk-svenska industriföretaget hette vill jag inte säga, ty då kan ni spåra upp honom – och det kan i tider som dessa betyda något dåligt för hans efterlevande.

Det finns ändå människor i vår värld, som har lidit tillräckligt under sin levnad, och som dessutom inte har förtjänat det.

Jag minns en ”rolig” historia från min barndom, berättad av en tjeckisk granne – men skämtet kan lika gärna ha tillhört Onkel Klaus och hans kamrater, under tiden de satt i Ryskt och Sovjetiskt läger, precis som tre miljoner andra unga män, Damals, dåförtiden.  I en sådan situation kan man inte bry sig överhövan om någon blir ”kränkt” eller annat nutida skitprat, ty skämtet går ungefär som såhär:

”Det står underligt till i Tyskland nuförtiden, ty antingen hamnar man i Wehrmacht eller också i Luftwaffe och Kriegsmarine, fast hamnar man i Luftwaffe eller Kriegsmarine går det nog bra, men hamnar man i Wehrmacht, ja då finns det två alternativ… Antingen blir man skickad Österut, eller också i någon annan riktning. Blir man skickad i någon annan riktning, ja då går det nog bra, men blir man skickad Österut, ja då finns det två alternativ…” Här fortsätter den ”roliga” historien i steg efter steg, minst femton gånger om, och blir längre och makabrare, svartare och sjukare efter varje repris, men så kommer upplösningen, am Ende, ja Wirklich – genau so und immer noch so…

”Antingen mörbultar man dig till pappersmassa, eller också blir du förtvålad. Blir du förtvålad, och säljs som tvål, ja då går det dig nog bra, men gör man dig till pappersmassa, ja då finns det bara två alternativ. Antingen blir du till skrivpapper, eller också dasspapper. Blir du skrivpapper, ja då går det nog bra, es geht Dir gut, men blir du till dasspapper, ja då finns det egentligen bara två alternativ : Antingen hamnar du på Herrarnas eller också Damernas – Hamnar du på Herrarnas, ja då går det nog bra, men hamnar du på Damernas – Då djävlar borde du nog vara civil….”

Unga män är sig lika i alla tider – men sitter man där Onkel Klaus faktiskt satt, så kan även den svartaste, mest makabra humor eller slöjd – av masker i trä eller annat – faktiskt bringa en viss lättnad, förunderligt nog – ty människorna är ibland motståndskraftiga varelser, som gör vad de kan för att överleva.

Mask, månne av Loke – från Danmarks 800-tal

Kanhända skulle Onkel Klaus – om han varit en av Kejsar Neros män -blivit skickad till Nordafrika och Tunisiens öknar, där tyskar också varit. Den Engelske Historikern Peter Connolly berättade en gång om en väg- och vattenbyggare, ja en verklig Ingenjör – INTE en Civilingenjör. Boken – ytterst kortfattad och enkel – står fortfarande på min bokhylla. Den verkliga ingenjörskonsten är och förblir militär, den är av strategisk betydelse och bör inte utövas av civilister, trots dumheter i dagens nummer av DN, rörande svenska statstjänstemän, som aldrig uppnått så värst mycket.

När ingenjören – en enkel man – kommit på plats, insåg han att de civila kontraktörer vars arbetare för hand, och genom slavliknande förhållanden borrat sig rakt genom berget, helt enkelt gjort fel, som svenskarna vid Hallandsåsen, ett gigantiskt fiasko från vår tid, liksom hela Befolkningspolitiken och Kriminalpolitiken i vårt land. De hade helt enkelt grävt förbi varandra, och ”jag mätte de båda tunnlarnas längd, och fann att den var större än bergets totala diameter”.

Ett sådant misstag skulle – förmodar jag – mannen, som jag kallar Onkel Klaus aldrig göra, ty han gick grundligt till väga, och skötte sitt, lugnt och stilla, obemärkt, utan att synas, utan att störa någon, endast inriktad på ren teknik och verkan.

Det finns en storhet, en värdighet och en livsvisdom i detta – och kanske är det där vi människor kunde finna ungdomens källa, ja sättet att bli riktigt gammal, och uppnå en hög ålder.

Men själv är jag ju Hedning. Kanhända uppnår jag aldrig ens åldern av 90 år, ty min tid på jorden är förutbestämd efter Nornornas dom, men icke människors. Vår gemensamma historia går vidare, immer weiter, ständigt vidare – och vid slutet står segern, men inte på det sätt somliga tänkt sig, det är jag säker på.

Vi lever i farliga tider, men de är inte värre än tider som redan passerat, sedan lång lång tid. Det tillkommer oss att välja själva, och leva klokt, med en regering och förmän liknande de vi just nu råkar ha. Först då – och bara då är vårt Rike i säkra händer. Det finns ingen Gud. Vi må inte tro på Mohammed, eller ”Magadan Magda”.

Onkel Klaus var en man som såg sanningen, men för egen del säger och skriver jag alldeles för mycket. Det är min förbaskade plikt som människa, nämligen.