SvD och Skammen…

Det finns människor som verkligen borde skämmas” skrev SvD:s krönikör Magdalena Richert för två dagar sedan. Jag håller faktiskt med. Vår Vice Statsmininster Annie Lööf, exempelvis; borde verkligen skämmas. Det är en skam, en ynkedom och ett rent fattigdomsbevis att vara så principlös som hon har varit, och en sådan eländig kappvänderska, som först gör allt för att komma till maktens köttgrytor, och som sedan bara släpper sin syssla som Vice statsminister rätt ned i gatan, under förespeglingen att hon ”ska ha barn” ungefär som om det var en ursäkt för att slippa allt det ansvar hon tagit på sig i och med det förtroendeuppdrag hon fått av svenska folket.

Hennes brist på ansvarstagande för sitt eget parti samt hennes underlåtenhet att driva igenom demokratiskt fattade beslut inom Centerpartiet, har jag redan nämnt i ett annat inlägg, angående omskärelse och Snoppe Klipp, Klippe Snopp... men – låt mig inte upprepa detta eller bli långrandig…

Angående Svenska Dagbladets skam... Borde inte en kvinna som förespråkar köns-stympning av spädbarn såsom varande ”andlighet” SKÄMMAS – eller gå och dra något gammalt över sig ? Har hon ens tagit reda på fakta ??

Vi kommer sedan till det tragiska fallet Maria Ludvigssonden allra mest bigotta av SvD:s ledarskribenteren totalt inskränkt kvinna som inte kan komma på något annat än att hänvisa till ”The Economist” som den sanna rikslikaren och en helig skrift vad religion angår, och som tror att ”andlighet” på något sätt skulle förutsätta kosmetisk genitalie-kirurgi på småbarn… Hur kan en sådan människa alls få vara just ledarskribent utom hos familjen Bonnier eller dess husorgan DN – och är det vad som menas med ”andlighet” överhuvudtaget ?

Ludvigssons kristna griller och hennes lovprisande av ”Svenska” Kyrkan och dess ärkebiskop från det forna DDR är också välkända redan, finner jag efter någon minuts research. De flesta svenskar definierar inte andlighet som hon gör. Ludvigsson saknar tydligen helt de mentala förutsättningarna för att begripa att andlighet inte alltid behöver vara detsamma som blodsoffer, och att vi inte behöver stänga in andligheten i någotslags silos, som Kyrkor, Synagogor eller för den delen Moskéer, något annat hon väl också vurmar för. För övrigt kan man undra, om hon någonsin sett en omskärelse på spädbarn av manligt eller kvinnligt kön utföras i praktiken, dvs levande livet. Måntro hon inte är lika styv i korken då ?

Alla religioner som finns idag har utvecklats, Asatron och Hedendomen också. Vi hedningar av idag praktiserar inte djuroffer eller något liknande, men de kristna fortsätter med sina eviga kannibalmåltider i symbolisk form, som de kallar ”nattvard” och tydligen ger detta likätande dem en speciell, särskild krydda som de har svårt att vara utan, liksom det ständiga dillandet och lallandet om ”lambsens blod” och ”frälsning genom blodet, evig liv” osv – liknar inte det hela någotslags kuslig form av vampyrism, eller någotslags Halloween-upptåg ?

De flesta svenskar upplever andlighet i naturen, i vardagen och kanske också i umgänget med sina egna – men detta är tydligen långt långt över Ludvigssons horisont.

Att människor skulle kunna uppleva det andliga i en skogspromenad, i att se en runsten eller uppleva en alldeles speciell plats – inget av detta är klart för henne. Hon förstår det inte, helt enkelt – i alla fall enligt vad hon skriver. Nej för henne är andlighet detsamma som kristendom eller Judeo-Kristna religioner, inte ens islam godkännes, men stenhård Monoteism måste det vara för fru Ludvigsson. Hon behöver en ”herre” som ska befalla över henne och domdera, precis som alla svaga människor tilltalas hon av en totalitär filosofi. För henne finns inte Indien, Japan eller Kina – inga andra polyteistiska länder heller. Allt hon har är ”The Economist” och ”Svenska” Kyrkans eviga profitmaximering i kampen om själarna.

Det måste vara ett väldigt torftigt liv hon lever, i alla fall som jag ser det. Intelligensbefriat, rent av.  Och skämmas borde hon. Verkligen. ”Skämmes, ta mig faan !”

Men – nu handlar Fru Richerts krönika förstås inte om sina kollegor – för den ena korpen hackar väl inte ut ögat på den andra, och alla är de lika kålsupare – som de svenska ordspråken så kärnfullt säger. Istället handlar hennes artikel om begreppet ”Flygskam” och den sjuka moral Thunberg-sekten står för, med sina 16 resor över Atlanten, för en dampig tonårings lyx-resa per kolfiber-jakt.

Senare i hennes artikel kommer de intressanta bitarna- och det är om någon av oss som lever idag ska skämmas, och i så fall varför. Fru Richert konstaterar klokt att det vimlar av människor som vill få oss att skämmas och känna skam över än det ena, än det andra. Kyrkan och dess präster är bara en liten del i denna förtryckar-strategi, som ytligt sett kan verka framgångsrik – men som jag alltid sagt: Individen är alltid starkare än kollektivet.

Monoteistiska religioner är ”Feel Bad” religioner. Ständiga böner, knäfall, försakelser, syndabekännelser, skuldkänslor… Det tar aldrig slut…

Hedendomen och Asatron ger oss en väg ut ur all kristen skam, alla dessa falska skuldkänslor som de Monoteistiska religionerna tvingat på mänskligheten. Om och om igen praktiserar de sitt eviga knäfall, sitt bönerabblande, sina glosor om ”jag fattig syndig människa, som är så dålig” osv osv. Med den attityden kommer man ingenstans, ty skuldkänslor förminskar bara mänskligheten, men Frejas glädje befriar. Redan de homeriska gudarna lät höra ett klingande skratt – men det har fru Richert kanske aldrig hört…

Hedendom däremot är FEEL GOOD och ett ständigt uppvaknande med Särimner !

Utan arvssynd, utan en inbyggd föreställning om att alla människor skulle vara onda eller dåliga från början, kommer vi så mycket längre. Låt oss säga att synd inte existerar, och att det inte längre finns ett syndafall, utan bara rätt och fel. Felen är i så fall till för att rättas, och ett positivt skapande väntar oss alla. Vi kan leva, älska och andas, om inte i Epikuros trädgård, så i alla fall i en något mänskligare värld, där skuld och smärta inte längre behöver tynga oss så mycket, och vi slipper ha kristendomens eviga blykeps i form av ”gud” neddragen över ögonen.

Sist jag själv kände skuld för något, var över ett dödsbud jag fick igår. En norrländsk kollega berättade för mig om en man jag en gång kände och arbetade jämsides med, men som nu är död. Han blev bara några och femtio, och vad han dog av, rent medicinskt, har tydligen inte helt fastställts ännu. Ena dagen mitt i livet, den andra dagen borta. Hodie te, cras me – Ich hat ein kameraden, ein besser findst du nicht..

”Och vid dagens slut skall vi minnas dem – De som gått före oss, och som nu tillhör våra förfäder”

Jag borde känna sorg. Jag borde ge den döde kamraten en vackrare nekrolog, eftersom också min kollega från yttersta Norrbotten känner till min förmåga att skriva nekrologer. Jag har gjort det så många gånger förr – också i denna blogg.

Problemet är, att jag fortfarande står mitt i livet själv, trots att jag har en liknande sjukdom som den redan döde. Ändå är mitt hjärta till bredden fyllt med hednisk livsglädje, med Asar och Vaners skaparkraft. Jag har skrivit att man aldrig riktigt vänjer sig vid att förlora vänner och kollegor, även om jag förlorat många på min arbetsplats. Nu är de döda så många, att jag för länge sen tappat räkningen på dem. Några dog hemma, andra i främmande land. Över 18 år och mer är det  sedan jag började sätta hack i kolven – för en automatkarbin har jag – men inget svärd – och kanske är det nu 25, kanske ett trettiotal av alla dem jag sett och språkat med som ”kastat veven” och inte lever eller andas mer. Några kände jag nära, andra bara till namnet – men idag sörjer jag inte längre – jag rusar bara vidare emot det mål som satts upp för mig och sköter de sysslor jag har att sköta, utan sorg, ja utan bitterhet.

Frid över ditt minne, kollega och kamrat !

Dig förunnades en snabb och smärtfri död, efter vad det ser ut. Du dog bråddöden och icke strådöden, den som drar ned och långsamt förtär, likt Vitekrists pjoller. Nej, mitt i språnget dog du, och från Midgård gick du till nästa värld, leende och inte böjd. Inte mätt på år och dagar, men ännu vid dina sinnens fulla bruk. Det vill jag kalla en god död, och även om vi inte väljer den – då man inte låter oss välja – är en död med ansiktet vänt framåt – och kanske i strid – den allra bästa. Men stunden för vårt slut, känner ingen av oss. Vi kommer inte vekna, och några synder att bekänna har vi inte, när vi leende och vrålande för full hals – ja för full hals ! – går emot en bättre och vackrare plats.

Immer Vorvärts ! Immer gerade aus !!

 

SvDs kåsös talar om vikten av att göra sig kvitt onödig skam. Det tror jag också på. Det finns människor i vår liv som bara stör, som inte är till någon större nytta för oss eller saken, men som vi inte behöver bry oss om. Kristna vrak av Ludvigssons modell hör alldeles avgjort till den sorten – för deras ord och åsikter finns det ju föga mening i. En av mina ordspråk har alltid varit att man måste bita huvudet av skammen, för då går skam på torra land – och därmed är den inre eller yttre fienden besegrad.

På väg emot ”en riktig fänriksövning” om än icke en omskärelse…

 

Jag skulle vilja säga som så, att en riktig fänriksövning hjälper” – ifall ni nu ens vet, vad som menas med citat ”en riktig fänriksövning” slut citat.

Ett japanskt ordspråk – citerad i en känd film av Akira Kurosawa – jag hoppas ni är allmänbildade nog att känna till vilken – säger att ”Varje fästning måste ha en svag punkt” – om inte annat, därför att man räknat ut, att fienden måste anfalla just den punkten, där och ingen annanstans ! Vill han eller hon anfalla, så låt vederbörande göra det, för alltivärlden ! Låt denna ”någon” tro, att han eller hon kan få dig att känna skam eller något, eller en inbillad ”skandal” – helst då en skandal, som tar sig uttryck i sociala media.

Det finns något som heter Herostratisk ryktbarhet, vilket alla de som verkligen studerat hedendomen eller verkligen är hedningar också känner till. Häri sitter ”Fänriksövningen”, som inte alltid behöver bedrivas med blod, batonger och knivar. Man kan bildligt talat fästa fienden med ett inre handfängsel, eftersom han eller hon i sin oerhörda småaktighet, sin dumhet och sin ignorans tjatar vidare om en och samma inbillade ”skandal” som däremot inte drabbat dig själv ett smack – för du har avlett fiendens uppmärksamhet, och dolt vad du v-e-r-k-l-i-g-e-n sysslar med, i kraft av att han eller hon nu tror, att du gjort något ”skamligt” och bara kan fokusera på detta enda, på denna enda punkt – där anfall i själva verket är meningslöst..

I själva verket har du bara bekräftat, vilka dina fiender är och vant dig av med alla skamkänslor, just genom att utföra, vad pöbeln tycker eller tror är skamligt.

Men du marscherar vidare, glad och nöjd – och dina verkliga planer, tankar och insikter känner ingen – utom Asarna.

Endast Asar och Vaner kan döma dig. Människor, däremot – ropar leve ena dagen och ”buu buu straffa” nästa.

Strof 31, Lokasenna” av Sam Flegal, amerikansk konstnär

”Hammarhjärta” – citat från en lyckligare tid…

Åttiotalet – ett årtionde då jag själv växte upp och var i tonåren – är nu fjärran – och en förgången era. Ändå kan jag inte undgå att citera vad en blogg om gammal rockjournalistik – Blaskoteket kallad – säger om Pugh Rogerfeldts skiva ”Hammarhjärta” från 1 Mars 1985, och vad en tidning vid namn Ritz (som jag inte alls kommer ihåg) skrev just då...Åttiotalet var inte bara Punkens stora årtionde. Det var en tid när protesterna emot (S)venska Kyrkan och SAP-despotin började på allvar, och människor började söka sig en väg ut ur det DDR-samhälle, som Sverige nästan var på väg att bli under 1970-talet.

Hedendomen i Sverige var då begränsad till ett fåtal intellektuella kretsar, men för första gången föll ”Svenska” Kyrkans medlemsandel under 95 % emot mindre än 55 % idag. Befrielsen hade börjat. Människor började bära Torshammare helt öppet – och till och med musikkändisar som Pugh Rogefedlt och Björn Skifs kunde dåförtiden ses med Torshammare i TV-rutan, direkt på Statstelevisionens eller SVT:s bästa sändningstid.

Bild från en tid när svenska artister vågade sjunga på svenska – och närma sig vårt nordiska ursprung, helt utan att tänka på ”Politisk Korrekthet”

Det är saker som inte förekommer längre, och även i den artikel jag nu skall citera ur, förekommer saker som ingen längre vågar säga, tycka eller skriva…

Plattan heter “Hammarhjärta”. En alltigenom hednisk dedikation till en forntida tro och börd, med en tung bas som får hjärtat att hamra in styrkan och den nordiska stoltheten i ett långt blont hår. Det är rock med muskler. — — Senare, i en äntligen nådd krogvärme, hängandes över en sejdel bayerskt öl på en rustik bordsskiva av ofernissat trä, drar Pugh ner täckjackans dragkedja och blottar sin silverhammare under halsen.
— Rocken är som asatron livskraftig, bejakande, ur hjärtat. Kristendomen är pacificerande. Med tron på överhögheten. För mig har rocken betytt allt. Rocken var min enda chans att komma upp mig i samhället. Utan rocken skulle jag varit en outbildad nisse på fabriksgolvet, eller arbetslös…
Han drar en rödfrusen näve genom det ljusa, halvlånga halmhåret. De stora blå ögonen är klara och livliga, vinterkylan hänger fortfarande kvar i dem. Han är road. Entusiasmen kan nästan tilldelas en missionärs iver. Och där finns bara ett par svaga, eftersläntrande diftonger från ursprunget, Västerås.

— På plattan har jag flyttat mig själv tusen år tillbaka i tiden. Titellåten “Hammarhjärta” handlar om en man som begått en missgärning och som snart ska hamna i Hel, dödsriket. Han balanserar över bron av is och dimma och har slutligen nått den sista grinden, Slamrargrinden. Då sjunger han till sin hustru att hon ska ta livet av sig och följa med honom i Hel — för där finns inga ljusstrålar och ingen glädje för honom, bara om hon kommer. Du, sjunger han, du som har ett hammarhjärta…

TOR BETYDER MEST FÖR MIG

Pugh flinar glatt och drar upp en halskedja som legat dold under skjorta och tröja. Det är en stor ring med fyra gudstecken i vart väderstreck; solguden Ull i norr, Tor i syd, Oden i väst och Frej i öst. Han dröjer sig kvar vid Tor, ett kantigt R.
— Tor är den gud som betyder mest för mig. Han är folkets gud. Han står för livskraften. Oden var mer för överklassen och Frej för bönderna. Man skulle kunna säga att Tor var socialdemokrat, Oden moderat och Frej centerpartist.
Han stoppar tillbaka och knäpper igen om gudssymbolerna, han vill behålla dem för sig själv, närmast hjärtat. Det är så jobbigt när alla frågar.
— Men det finns en hednisk rest hos alla svenskar, återupptar han. Att man i skolan får läsa så lite om vår egen mytologi.
Men först var det symbolerna och konsten som intresserade honom. Han har till exempel efterlämnat egna runstenar på Gotland. Från tre olika stilarter har han sammansatt sitt eget personliga runskriftsalfabet — en färdighet som han visar på skivomslaget.
— Ingen platta har jag engagerat mig så mycket i som denna. Just därför att den handlar om vikingatiden och asatro…

Ja, så lät det då – anno 1985. Pughs egen politiska analys av asagudarna från det året kan vi nog lämna därhän – men visst finns det mycket i musiken som värmer, och som består, även i en tid som denna.