Åttiotalet – ett årtionde då jag själv växte upp och var i tonåren – är nu fjärran – och en förgången era. Ändå kan jag inte undgå att citera vad en blogg om gammal rockjournalistik – Blaskoteket kallad – säger om Pugh Rogerfeldts skiva ”Hammarhjärta” från 1 Mars 1985, och vad en tidning vid namn Ritz (som jag inte alls kommer ihåg) skrev just då...Åttiotalet var inte bara Punkens stora årtionde. Det var en tid när protesterna emot (S)venska Kyrkan och SAP-despotin började på allvar, och människor började söka sig en väg ut ur det DDR-samhälle, som Sverige nästan var på väg att bli under 1970-talet.

Hedendomen i Sverige var då begränsad till ett fåtal intellektuella kretsar, men för första gången föll ”Svenska” Kyrkans medlemsandel under 95 % emot mindre än 55 % idag. Befrielsen hade börjat. Människor började bära Torshammare helt öppet – och till och med musikkändisar som Pugh Rogefedlt och Björn Skifs kunde dåförtiden ses med Torshammare i TV-rutan, direkt på Statstelevisionens eller SVT:s bästa sändningstid.

Bild från en tid när svenska artister vågade sjunga på svenska – och närma sig vårt nordiska ursprung, helt utan att tänka på ”Politisk Korrekthet”

Det är saker som inte förekommer längre, och även i den artikel jag nu skall citera ur, förekommer saker som ingen längre vågar säga, tycka eller skriva…

Plattan heter “Hammarhjärta”. En alltigenom hednisk dedikation till en forntida tro och börd, med en tung bas som får hjärtat att hamra in styrkan och den nordiska stoltheten i ett långt blont hår. Det är rock med muskler. — — Senare, i en äntligen nådd krogvärme, hängandes över en sejdel bayerskt öl på en rustik bordsskiva av ofernissat trä, drar Pugh ner täckjackans dragkedja och blottar sin silverhammare under halsen.
— Rocken är som asatron livskraftig, bejakande, ur hjärtat. Kristendomen är pacificerande. Med tron på överhögheten. För mig har rocken betytt allt. Rocken var min enda chans att komma upp mig i samhället. Utan rocken skulle jag varit en outbildad nisse på fabriksgolvet, eller arbetslös…
Han drar en rödfrusen näve genom det ljusa, halvlånga halmhåret. De stora blå ögonen är klara och livliga, vinterkylan hänger fortfarande kvar i dem. Han är road. Entusiasmen kan nästan tilldelas en missionärs iver. Och där finns bara ett par svaga, eftersläntrande diftonger från ursprunget, Västerås.

— På plattan har jag flyttat mig själv tusen år tillbaka i tiden. Titellåten “Hammarhjärta” handlar om en man som begått en missgärning och som snart ska hamna i Hel, dödsriket. Han balanserar över bron av is och dimma och har slutligen nått den sista grinden, Slamrargrinden. Då sjunger han till sin hustru att hon ska ta livet av sig och följa med honom i Hel — för där finns inga ljusstrålar och ingen glädje för honom, bara om hon kommer. Du, sjunger han, du som har ett hammarhjärta…

TOR BETYDER MEST FÖR MIG

Pugh flinar glatt och drar upp en halskedja som legat dold under skjorta och tröja. Det är en stor ring med fyra gudstecken i vart väderstreck; solguden Ull i norr, Tor i syd, Oden i väst och Frej i öst. Han dröjer sig kvar vid Tor, ett kantigt R.
— Tor är den gud som betyder mest för mig. Han är folkets gud. Han står för livskraften. Oden var mer för överklassen och Frej för bönderna. Man skulle kunna säga att Tor var socialdemokrat, Oden moderat och Frej centerpartist.
Han stoppar tillbaka och knäpper igen om gudssymbolerna, han vill behålla dem för sig själv, närmast hjärtat. Det är så jobbigt när alla frågar.
— Men det finns en hednisk rest hos alla svenskar, återupptar han. Att man i skolan får läsa så lite om vår egen mytologi.
Men först var det symbolerna och konsten som intresserade honom. Han har till exempel efterlämnat egna runstenar på Gotland. Från tre olika stilarter har han sammansatt sitt eget personliga runskriftsalfabet — en färdighet som han visar på skivomslaget.
— Ingen platta har jag engagerat mig så mycket i som denna. Just därför att den handlar om vikingatiden och asatro…

Ja, så lät det då – anno 1985. Pughs egen politiska analys av asagudarna från det året kan vi nog lämna därhän – men visst finns det mycket i musiken som värmer, och som består, även i en tid som denna.