”Hedniska Tankar LEDER – andra FÖLJER…”

Nordiska Asa Samfundet, NAS genomför just nu en namninsamling för att rädda UNESCO Världsarvet Birka och dess känsliga miljö – något som jag själv skrev om FÖRST, efter det att professionella arkeologer uttalat sig i SVT. 

Kanhända minns ni mitt inlägg från 26 Juni i år – långt innan de flesta media eller tidningar som DN ens vågade ta upp frågan.

Varför vill den svenska Regeringen inte bevara och skydda allt det, som är vårt självklara arv ?

På grund av vanvård, plundring och Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik, där Sveriges kulturella och historiska identitet hela tiden missgynnas och nedvärderas, riskerar nu Birka att förlora sin UNESCO-klassning. Man har inte ens tagit bort vindfällda träd från 2018 års stormar, och rovgrävningar har konstaterats på flera håll, enbart därför att Fastighetsverket, som nu är ansvarigt för skötseln av ön; inte vill ha någon tillsyningsman där under vintrarna. De tre gårdar som under hela 1900-talet varit bebodda, har nu avfolkats, och bara en bofast familj – som väl kunde få bidrag för att se till ön på 24-timmarsbasis -återstår idag. Enligt Veronica Björkman, ansvarig för Birkas Museum under sommarhalvåret, har man konstaterat tre tydliga rovgrävningar bara i år, men ingen har gripits för dåden.

Jag uppmanar er alla att skriva under den aktuella namninsamlingen, som började för några dagar sedan och i skrivande stund samlat 726 personer.

Oavsett vilken andlig inriktning ni har, och oavsett vilka åsikter om saker och ting ni har i övrigt, tycker jag ni bör dra ert strå till stacken för att rädda Birka som Världsarv, fortast möjligt.

Låt oss värna det som är vårt – för HELA VÄRLDENS skull !

Och, angående detta med namninsamlingar…

Visste ni att NAS fortfarande driver en namninsamling för att få bort den skändliga sk ”Påvestenen” från Gamla Uppsala, och hindra katoliker och andra kristna grupper från att förstöra hela det området ?

Hittills har inte mindre än 1240 personer rörstat för att ta bort det fula och missprydande altare, som katolikerna placerat rakt framför hela Sveriges viktigaste gravhögar, något de aldrig någonsin haft ett lagligt tillstånd för. Stenen måste bort, helt enkelt – och Gamla Uppsala som fornminnesområde, måste kunna återställas i det skick det en gång var. Det är ett naturligt krav inte bara för oss svenskar, utan för människor över hela Världen. Gamla Uppsala har alltid varit en av Hedendomens allra heligaste platser, och ifall nu olika religioner alls ska kunna samexistera i Sverige, måste dessa kristna också lära sig att de inte kan få bryta emot vårt lands lagar, och att även vi hedningar har rätt till en plats, där vi obehindrat skall få kunna utöva vår religion. Det finns en katolsk kyrka i centrala Uppsala redan, och stenen kan mycket väl flyttas dit, utan att det möter den minsta svårighet.

”Runkampen” eller protestkampanjen emot den Hets emot Folkgrupp som vårt lands egen Justitieminister, drivit från talarstolen i Riksdagen när han på helt felaktiga grunder försökt få bland annat Tyr-runan och Odal-runan totalförbjudna såsom varande påstått ”rasistiska symboler” var något som jag själv började ta upp redan 2017. Vi vet alla vad som hände sedan.  Regeringen Löfvén har fått svänga 180 grader i frågan, och numera utreder man vad jag själv föreslog redan från början, dvs att rasistiska och utomparlamentariska organisationer typ NMR och ”Samfundet Forn Sed”, som missbrukar runor och andra för Asatron väsentliga symboler skall förbjudas och ställas inför rätta, inte själva runorna och symbolerna. Också detta är ett fullkomligt logiskt och naturligt krav, och det kunde vår Justitieminister ha insett, även om han gång på gång vägrat att kommentera frågan, och fegt gömt sig bakom anonyma tjänstemän och ”sakkunniga” istället för att förklara och stå för vad han faktiskt sagt, trots att det visat sig helt felaktigt.

Resultatet blev också en offentlig demonstration framför Riksdagshuset – organiserad av NAS – som först sade sig vara en ”opolitisk” organisation men som senare fick ta tillbaka vad man själv sagt – efter påpekande från ”yours truly” – dvs just mig…

”Runkampen” var och är en politisk fråga. Den är politisk, därför att den berör ett lagförslag – nu dessbättre bordlagt, och kanske kommer frågan bli bordlagd för evig tid, vilket nog vore det bästa. Vi får nog också konstatera, att demonstrerar man offentligt framför ett Riksdagshus med banderoller och allt, ja då ÄR man självklart politisk, även om man kanske inte ville vara det från början, utan tvingades bli det – mot ens uttalade vilja. Ingen skulle ju kunna vara gladare än vi Asatroende om den höge Ministern slutade med sina dumheter, och avstod från dem i framtiden – han kanske skulle kunna gå sitt eget folk till mötes, och på så sätt återvinna vårt förtroende och ställa allt till rätta – men se – det har han inte gjort !

Namninsamlingarna har blivit många i Svea Rike nuförtiden – men de sker bara på förekommen anledning. Hade vi en Regering som lyssnade på sitt eget folk och som förde en förnuftig politik, skulle alla dessa inhopp i dagspolitiken inte längre behövas, och vi kunde alla återgå till något nyttigare och det som var vårt egentliga syfte istället för att ”driva politik” – men nu har vi blivit tvingade att agera…

Mohammed Omar, min gamle bekant från Uppsala, berättade för två dagar sedan om hur en ny extremistisk gren av Islam, kallad Dawa håller på att etablera sig i Sverige. De försöker nu få bygglov för ett jättestort islamiskt center i två våningar i Stenhagen utanför Uppsala – inom direkt synhåll från Uppsala Högar.

Dawas mål är också att Sharia-lagar ska införas, inte bara i Uppsala utan i hela Sverige. Mohamed Omar vet vad han talar om, för en gång var han extrem islamist själv, men det var innan han kom till insikt, och började hylla sundare ideal..

Dawa-folket som vill bygga centret i Stenhagen tillhör en missionsrörelse som heter Tablighi Jamaat. Denna rörelse grundades i Indien på 1920-talet för att rena muslimer från påverkan från den indiska, hinduiska kulturen. Den spreds sedan till hela världen och räknar idag cirka femtio miljoner medlemmar. För att få unga muslimer att rensa bort varje spår av icke-islamisk kultur tar man dem med på resor i tre eller 40 dagar. Man sover tillsammans i moskén och följer ett program som innehåller bön, koranläsning, predikan och ”turer”. Turen går ut på att gå runt närområdet, knacka dörr hos muslimer och kalla dem till moskén.

Tvång och påtryckningar, alltså – så småningom inte bara riktade emot de som redan är muslimer och som vi har alldeles för många av här – utan också mot oss svenskar, som faktiskt vill ha kvar en modern rätts-stat, jämställdhet emellan kvinnor och män, religionsfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och allt vad vi hade, redan på det Gamla Uppsala -tingets tid, då alla Svears Ting fanns vid just Gamla Uppsala.

Mera om böneutropen, som snart kommer att eka över Uppsala Högar ifall inget görs, kan du läsa här…

1392 personer har redan förklarat, att de INTE vill ha denna jihad-central, men fler underskrifter behövs.

Att REAGERA emot kristendom och islam är VIKTIGT. Vi får INTE TVEKA om vi skall kunna behålla vårt eget land, och försvara de friheter, vi idag tar för givet.

Jag hoppas du som läser det här också SKRIVER PÅ för att STOPPA Dawas nya Jihad-center utanför Uppsala, och att du gör det fortast möjligt. I morgon kan det redan vara försent…

Annonser

Kiviksgraven – graven som INTE var någon grav, utan en HARG….

För en tid sedan publicerade den frihetliga och svensksinnade bloggen Allmogen ett reportage om Kiviksgraven, eller Bredarör, som den jättelika stensättningen i Skåne rätteligen bör kallas. Det är en plats jag själv också besökt under den förra månaden, som i mindre grad än vanligt kommit att ägnas åt bloggskrivande. Som så många andra av vårt lands allra värdefullaste fornminnen, har marken Bredarör ligger på överlåtits åt Fastighetsverket, och varken Riksantikvarieämbetet eller den lokala Länsstyrelsen har nu det formella tillsynsansvaret över Bredarör.

Nej – detta var INTE främst en grav eller ett gravröse (även om 14 personer under  2400 års tid begravts i röset) utan en HARG och därmed en HEDNISK KULTPLATS av avgörande betydelse…

Bredarör är annorlunda också på det sättet att det finns ett litet lokalt museum och café alldeles intill själva graven, som sköts av en utexaminerad arkeolog med gedigna akademiska meriter. Henne har jag också träffat och samspråkat med denna sommar, och det är dubbelt aktuellt med tanke på den debatt som förts om Birka som UNESCO-Världsarv under sommaren. Flera av vårt lands mest kända arkeologer har gång på gång vädjat till Regeringen Löfvén och dess okunniga Minister Amanda Lind om att ta sitt ansvar för kulturminnesvården, men helt utan resultat. Vädjandena har synts också i SVT och statstelevisionen, och hela den akademiska världen fruktar nu, att om rovgrävningarna och plundringarna på Birka fortsätter, så kan den platsen snabbt förlora sin status som Världsarv, och försvinna från UNESCO-listan.

Vad debatten kommit att handla om, är att det helt saknas tillsynsmän på Birka, eftersom Fastighetsverket hela tiden väljer det billigaste alternativet och lägger ut all skötsel på entrepenad, vilket innebär att okunniga skojare och firmor från utlandet får ta hand om skötseln av ett Världsarv. På Birka har det tidigare också bott tre bofasta familjer på ön Björkö som helhet, men nu finns där bara en, och de saknar den förmåga som krävs för att bevaka hela ön och dess unika fornlämningar vintertid.

Men i Skåneland är förhållandena avsevärt bättre.

Där finns det som sagt lokal expertis, och där finns boende i närområdet, som Fastighetsverket faktiskt har avtal med, trots att Bredarör aldrig någonsin fått vara med på någon Världsarvslista, tack vare vår Regerings inkompetens och slarv. Men, det borde platsen kanske – för som alla vet är den en hednisk sevärdhet av rang. Varför – undrar jag – kan då inte Fastighetsverket prova ”Kiviksmodellen” också för andra platser i vårt land ? Om bevarandet fungerar i Skåne, tack vare intresserade och engagerade ortsbor, som värnar sin egen bygd, borde det inte kunna fungera precis så på andra ställen i landet också ? Ja, det borde de styrande verkligen fråga sig, eller vad tycker ni, kära läsare ?

Betongkassunen i rösets mitt och vägen som leder in dit skapades under 1900-talets första hälft, och har inget med själva hargen att göra, men annars stör inget lugnet bland Kiviks äppelodlingar.

Kiviksgraven anlades före 1400 före vår tideräkning, och dessutom på en stenåldersplats, där minst en individ begravts tidigare. Minst ett dussin individer lär ligga begravna i det stora röset, men om man tar med det faktum att anläggningen varit i oavbrutet hedniskt bruk och med kontinuitet som kultplats i minst 2400 år, eller till en vikingatid, så betyder det att högst en begravning ägde rum här var tvåhundrade år, och det kan verkligen inte kallas mycket. Idag är arkeologerna ense om att Bredarör var en harg eller en plats för hednisk kult först och främst, och att de begravningar som också skedde här, var rena undantagsfall.

Hällkistan och Bredarörs utseende dokumenterades redan på 1750-talet

Från sen medeltid och framåt plundrades Bredarör på mycket av sin sten. Man har spekulerat om att högen eller hargen måste varit minst gånger högre än idag, och att den måste ha haft en höjd på minst omkring 10 meter, samtidigt som diametern på 75 meter inte förändrats så mycket. 1748 plundrade två tjuvar, Andreas Sahlberg och Lars Persson hällkistan i mitten av stensamlingen, men trots att de greps och hotades med frihetsstraff på fästning, som det hette, lade sig plötsligt prästen i Södra Mellby Socken ut för dem, och så blev de frikända efter ett års rättegång. Man vet ännu att skatterna från graven – bland annat ett svärd av brons, skall ha legat begravna i prästgårdens trädgård, och att tjuvarna var i maskopi med Svenska Kyrkan, som alltså såg till att rentvå dem. Den arkeolog jag pratade med vet att berätta att det sannolikt också fanns flera guldföremål i hällkistan, men att de kristna förstörde dessa, och som vanligt behöll kyrkan allt guldet för sig själv. Men allt lyckades dessa kristna vandaler och gravplundrare inte förstöra, trots att meningslös förstörelse och våld alltid härskar, överallt där kristendomen visar sitt ohyggliga tryne.

Kvar fanns bara hällarna, med sina solhjul, kretensiska dubbelyxor och Mykenska hästar. Samt spår av fyra till fem unga personer, cirka 13-15 år gamla som deponerats i hällkistan under äldre bronsålder, medan en något äldre man, ca 25-35 år, begravdes under den yngre bronsåldern, efter 1000 år före vår tideräkning. Den medelålders mannen har av traditionen alltid identifierats som Kung Kiar av Skåne, grundare av Kivik och handelsplatsen där, och fram till rätt nyligen, så ansågs Kiviksgraven som en kungagrav, även om det inte alls finns några bevis för den saken. Kiar betyder körsvennen, han som kör – det är också ett binamn på Tor – och mycket riktigt ser vi en körande man i en vagn på häll 7, den mest berömda av gravhällarna.

Redan på 1970-talet visste man genom noggrant studium av hällarna att raden med män framför Kiars vagn inte alls var någon offerscen, som en del kristna forskare felaktigt påstått, utan en rad med dansande män, alla försedda med svärdsskidor. Och ”hästarna” under vagnen är helt klart inte hästar, utan hundar, medan det stora djuret till vänster inte alls är en val, som några påstått, utan snarare någotslags fisk – kanske den fruktansvärda ”Hornål” som enligt tradition skulle finnas i den närbelägna Verkeån, också långt fram i tiden.

Nyare studier av häll 2 från 2000-talet visar att den varit försedd med bronsyxor och bilder av guldkäglor, liknande ”guldhatten” från Berlin, som i själva verket är en mycket exakt kalender från Bronsåldern.

Kanske var det föremål som dessa, som gömdes i hällkistan, innan de kristna lyckades förstöra alltsammans. Men – det får vi nu aldrig veta – tack vare den ”svenska” kyrka som sekler igenom vållat vårt folk så mycket ont. Bärnsten från Skåne har emellertid hittats i gravar både i Egypten och Kreta, och man vet, att Österlen måste ha varit en rik trakt med mycket långväga handelsförbindelser. Man vet, att både äldre och yngre Bärnstesvägar förde handelsvaror via Rhen och Rhone, samt långt senare floder i Östeuropa, och dessa flodförbindelser fanns kvar också under romersk tid och långt senare.

Från ”elektridernas öar” där den mystiska elekricitets-alstrande stenen Elekron eller Bärnsten fanns, såldes den av Gutonerna – götar eller gutar – till Teutonerna, som enligt Pytheas från Massilla (300 år före vår tideräkning) skulle ha bott på den jylländska halvön. Och först via mellanhänder, nådde denna hett eftertraktade vara slutligen medelhavets högkulturer. På Internet kan man idag läsa än fantasifullare berättelser än dessa, men sådant hör till sagornas värld, och inte till vetenskapens. Bärnstensvägen är ren, skär och arkeologiskt bevisad verklighet, men Kung Kiar eller en Odysseus på Östersjön är det inte.

Somliga kristna har också försökt hävda, att raden av personer, som förs emot ett Omega-liknande tecken av lurblåsare; samt prästerna i Säl-liknande kåpor framför ett stort ämbar eller dryckeskärl skulle vara bevis för människo-offer, men allt sådant är fullständigt obevisat. Det kan lika gärna vara fråga om deltagare i en rit, som går upp på den enorma hargen vid Kivik, och i kitteln som vi ser, kan det ha funnits mjöd eller öl, snarare än blod, precis som i Egtved-kvinnans mjödhink, som ställdes i hennes grav. De tre ungdomar man hittat, behöver inte alls vara offrade – dödsorsaken har aldrig fastställts, och kan inte heller fastställas, eftersom allt man hittade bara var rester av långa rörben (typ lårben och skenben) i hällkistan, och dessutom måste sådana begravningar ha varit oerhört sällsynta, eftersom de tre yngre personerna bevisligen begravdes vid isolerade tillfällen under en tidrymd av 600 år.

En anknytning till myten om Theseus, eller Minotauros och labyrinten på Kreta, där sju unga män och sju unga kvinnor från Athen vart sjunde år skulle sändas som tribut till Kung Minos på Kreta, och hans monstruösa tjur, är sannolikt inte alls vad vi ser här, även om det än idag finns forskare (Intendent Fleming Kaul vid Nationalmuséet i Köpenhamn, till exempel) som anar att det fanns mycket närmare spår mellan bronsålderns Nordiska solkult och antikens religioner, än vi annars kunde tro. Dessutom är de personer som vandrar mot Hargarna ? eller inhägnaderna på Kiviksgraven fyra och fyra, alltså åtta tillsammans, inte alls sju, och två av dem håller vad som verkar vara ett svärd respektive en lur i händerna, vilket antyder att deras funktion är en helt annan – liksom den hammarlyftande figur (alltså en Vighammare – redan på bronsåldern) och de lurblåsare respektive trummare (?) som vi ser överst på hällen ovan.

Rakt söder om Bredrör finns Ängakåsens gravfält, med över 130 gravar från bronsålder och järnålder – fortfarande ett av hela Sydsveriges största, men det har varit ännu större. På 1920-talet försökte man förstöra ”penningstenen” – ett stort stenblock med skålgropar, där offer i form av mynt har lagts ända in på modern tid. De kristna lät spränga blocket i tre delar, och skulle använda dessa för att bygga en bro – men lokala krafter samlade ihop bitarna, och stenblocket med skålgroparna används fortfarande som det en gång var tänkt, och menat..

Den arkeolog jag talade med berättade om hur Socialdemokratiska kommunalråd i Kivik på 1970-talet fick för sig att de skulle bygga en idrottsplats på gravfältet, öster om den väg som idag går söderut förbi Bredarör. Förfärade ortsbor blev vittne till hur tjogtals med gravar skövlades, sprängdes och förstördes, och hur skallar, benknotor och krukskärvor fullkomligt for genom luften, och all denna förstörelse minns många i Kivik med omnejd ännu i den dag, som idag är.

På de två senaste åren har arkeologer hittat spår av en stensatt processionsväg, som från Bredarör går ända ned till bronsålderns kustlinje, men hur gammal den vägen är, kan ingen säga. Idag skär den inte bara genom villaträdgårdar och fruktodlingar, utan också genom den i onödan byggda idrottsplatsen, som man byggde helt utan att någon arkeologisk undersökning hann ske. De ansvariga lever väl till stor del fortfarande, men då jag är en andligt lagd person, vill jag tro att de liksom många svenska politiker som lever idag kommer att få sitt straff efter döden, nere hos Hel – och det straffet kommer att bli mycket, mycket hårt…

Men Kiviks sommar varar än, och Ängakåsen och Bredarör står i sitt grannaste flor. Här i denna trakt har Hedendom och Asatro alltid rått, och den skal råda där, många hundra år efter det att vi själva inte mer finns, och inte mer vandrar på den gröna jorden. Men vårt folk ska leva – i evigheters evighet – på vad Rudbäck, och Linné – på sin tid – kallade Skånes elyseiska fält – visste ni det, förresten ?

 

Blick från Haväng och Kivikstrakten

Världsarvet Birka är HOTAT säger Kulturnytt i P1

Enligt professionella arkeologer, som framträtt i Sverige Radio Program 1 och radioprogrammet ”kulturnytt” är hela UNESCO Världsarvet på Björkö eller Birka hotat, och är redan i så dåligt skick, att det snart kan förlora sin status som Världsarv. Arkeologerna hoppas nu på att Kulturdepartementet och Regeringen Löfvén, som visat sig helt otillräcklig hittills, agerar och tar på sig huvudansvaret för Birka.
Lena Holmquist, docent i laborativ arkeologi vid Stockholms Universitet talar om vanvård, rovgrävningar och skadegörelse.

Birka är en av Sveriges äldsta städer – och från tidigt 800-tal – Varför gör Regeringen inget för att bevara denna plats i oskadat skick ?

Svenska UNESCO-rådet har hittills inte kommenterat de allvarliga påpekandena på sin hemsida, men Birka – som blev Världsarv redan 1993 – är en av enbart två av femton Världsarv i Sverige som har någon anknytning till Asatron. Långtgående krav har ställts på att även förklara Gamla Uppsala – som är av central betydelse för Asatron som religion och Asatroende över hela Världen – som UNESCO Världsarv, men Svenska Kyrkan – som är en stor markägare i området – och Regeringen Löfvén har hela tiden aktivt motarbetat dessa planer. Och nu är även Birka under akut hot på grund av vanvård, säger arkeologerna.

Hur månde det nu gå med detta ? Blir Birkas öde början på en ny politisk debatt i vårt land – och kan vi vända den utveckling och kulturpolitik, som Regeringen Löfvén hittills stått för ?