En hälsning till vårt brödrafolk

Det är viktigt att komma ihåg var i Världen man har sina vänner och bröder. Idag firar Norge sin nationaldag, Syttende Mai, som vanligt med flaggparader ned för Karl Johan i Oslo; och högtidlighållande i varje norsk stad, varje samhälle, varje by och varje ensamgård i det vackra broderlandet. Även Henrik Andersson på den Asatrogna bloggen ”Ideell Kulturkamp” som påfallande ofta skriver om Nordens historia, har förstås uppmärksammat det hela.

I Norge har man fått vara stolt över sitt ursprung och det faktum att man är ett fritt land sedan 1814. I Sverige fick vi inte ha någon nationaldag förrän år 2005

I Sverige fanns tidigare Svenska Flaggans dag, som började firas först på 1900-talet. Till skillnad från alla våra Nordiska brödraländer, som erkänner det historiska arvet och kravet på suveränitet, rätt att kontrollera det egna geografiska området och nationell frihet och oberoende, så har vi i vårt land blott alltför ofta haft Regeringar, som haft påfallande svårt för att hantera eller acceptera allt detta. I alla andra länder på nästan hela Jorden är nationaldagsfiranden tillåtna, och traditionella sedan länge, men just vi svenskar har ofta och länge förvägrats själva rätten att fira vår egen nation.

Numera anser man också att Samer, Romer och Islamska Staten ska ha rätt att fira nationaldagar på svensk mark, ungefär som om dessa folkgrupper hade någon som helst rätt att ställa territorriella anspråk på just vårt land. Jag själv betraktar mig som stolt svensk och patriot, det säger jag utan omsvep. Jag anser inte att det behövs skapas några konkurrerande nationer på svensk eller nordisk mark, och i folksuveränitetens och FN-stadgornas namn vägrar jag också att erkänna dem. Rätten till en egen nation, utan inskränkningar; är också inskriven i de mänskliga rättigheterna, och i Norge är allt detta sedan länge en självklarhet.

Dagens Juridik” kunde den 11 April i år berätta om hur en svensk rektor på en skola i Sverige förbjudit alla elever och hela skolans personal från att använda den svenska flaggan. Allt firande totalförbjöds, och detta skedde redan 2015. Bara därför att en elev tydligen uppfört sig illa, ficck man plötsligt inte flagga den 6 Juni, inte använda flaggan på t-shirts eller liknande, och heller inte tillstå eller säga, att man var svensk. Allt sådant fördömdes nämligen plötsligt av skolledningen, som ansåg att det var ”hets emot folkgrupp” när ledningen i själva verket hetsade emot just svenskarna, och fördömde dem som grupp.

När jag själv växte upp, i 1980-talets Sverige, var sådana här händelser vanliga. Förra året redovisade jag flera av dem, i samband med att jag skrev om vår egen svenska nationaldag, 6 Juni. Själv hade jag velat tro att vi Svenskar fått tillbaka rätten till en egen nation, och att den gamla ”S” och ”Mp” märkta nomenklaturans tid var över nu, tillsammans med kommunismens fall, men så verkar inte att vara fallet.

I Norge skulle man skratta åt allt sånt här. Svenskarnas eviga självbespottning, och deras ledares och politikers extrema hat emot allting som kan synas ”svenskt”, själva nationalflaggan och nationaldagen inbegripet. Vad är det för lärarkår vi har i dagens Sverige ? Vad är det för slags rektorer och ”lärare” som kan göra såhär, och vilka värderingar har dessa människor ??

Og dette her var ifra Norsk Fisk-Kringkastning… ”Eg skjönner ikke noe av Sverig !

– Ja, fråga inte mig, kära läsare, men man kan ju notera att ledningen för något som kallas ”forn sed” och som uppenbarligen präglas av ett stort och mycket rasistiskt svenskhat och sverigehat, ofta uttrycker sig på samma sätt som de här mystiska förbudsivrarna, alltså de som vill förbjuda också själva svenska flaggan.

Dagens Juridik” rapporterar nu, att Justititeombudsmannen Stefan Holgersson i egenskap av JO, och därmed högsta nationella rättsforum olagligförklarat Söndrumsskolans i Halmstads handlande, och fördömt det som stridande inte bara emot svensk lag, utan också FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Dessutom kränker man självklart elevernas rätt till yttrandefrihet, om man inte ens accepterar att de får använda sin egen nations fana.

JO skriver avslutningsvis:

”Skolan har ett ansvar för värdegrunderna i utbildningen. Enligt skollagen ska utbildningen förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna.”

  • Dagens Juridik, 2017-04-11

En gång – det var åren 1814 – 1906 var Sverige och Norge samma nation, och hade samma nationalflagga. Och mycket av vår historia och vår kultur, ja också våra respektive språk är gemensam. Vi har aldrig någonsin behövt något EU eller velat låta oss styras utifrån, eller från Europa. Vi har valt friheten, och att försvara den gemensamt med våra Nordiska bröder.

Och Norge står fortfarande emot den sk ”Europeiska Union” som bara gett alla svenskar försämrad levnadsstandard, kortare medellivslängd, högre skatter och gallopperande invandring av sällan skådat mått. Heia Norge – för vad annat kan vi stackars svenskar säga ?

Också i Norge finns det Asatrogna bloggar, ”mennesker der gaar udenom” och de som inte vill böja sig inför någon kristenhet eller den övermakt i media, som trycker ned och tränger sig på från alla håll. Det gäller till exempel bloggen ”De som skapte Verden” som nyligen bloggade om den tid, då äveen Asatron var förbjuden – men det var under den kristna medeltiden, då hela Norden fylldes av katoliker, häxbål och inkvisition.

Vill vi verkligen tillbaka dit, eller vill vi stå upp för ett modernt, sekulärt och demokratiskt samhälle – utan häxbål, politiska förföljelser och annat ”fornsederi” ??

”Reconsidering the Law”… sådant gör man på Uppsala Universitet

Förutom dagstidningarna – ty hedning som jag är lever jag inte avskärmad från yttervärlden i någotslags konstigt, navelskådande elfenbenstorn, flummande om ”forn sed” och andra banala dumheter – läser jag nästan varje morgon den utmärkta publikationen ”Dagens Juridik” eftersom jag är en man som tror på behovet av rättvisa här i Världen, och hur viktigt det är att stå upp för den när det verkligen gäller…

c068be91fca84b6594721fd9e53d1f0dMånga talar om rättvisa, men få är beredda att själva försvara den… utan ständig vaksamhet och en väpnad styrka att sätta in vid behov, är rättvisan ingenting värd…

”Dagens Juridik” anmäler idag en ny publikation från Uppsala Universitet och den juridiska fakulteten där, som heter Reconsidering Religion, Law, and Democracy och som alltså skall vara utgiven av vårt lands skarpaste hjärnor, när det gäller detta med rättsvetenskap. Boken har inte utkommit på något förlag riktigt än, eftersom den inte verkar vara färdigdisputerad, men jag har snabbt skumläst den via en upplaga som cirkulerat på nätet.

Dess författare ställer frågan”Hur hanterar västerländska, sekulariserade samhällen en alltmer komplex och mångsidig religion? ” och eftersom det är en frågeställning som jag gång efter annan tagit upp i denna blogg, är det ju ganska intressant för mig att se, hur den moderna rättsvetenskapen säger sig tackla ämnet.

Ett av de många problem som belyses i boken, säger Peter Danckwarth på Dagens Juridik, är att diverse religiösa samfund hela tiden envisas med att betrakta vars och ens tro som en offentlig angelägenhet för hela samhället, och till och med – säger jag – dristar sig att påstå att samhället skall betala för dem, resa moskéer, synagogor, nya katolska kyrkor och gudarna vet vad, trots att vi har nog och övernog med de gamla. Statskyrkan har upplösts för länge sen – 16 år har gått – och 36 % och mer av hela vårt folk tror inte på någon ”gud” alls – i alla fall inte på den kristne guden – men ändå ska vi hela tiden betala betala betala skatt, och nu strax Jizya med – eftersom vi inte är muslimer i det här landet – för så tycker en liten, men alltmer högröstad minoritet som alldeles nyligen kommit hit, och skall ha en ständigt växande del av statsfinanserna – på flertalets bekostnad. Är sådant verkligen rättvist – ja det kan man fråga sig – Inshalla !

 

ReligionHur ska vi lyckas ”integrera” de samfund som inte vill acceptera samhällets lagar, som ska gälla för alla andra ?

Intressant nog hittar jag inte ett enda ord om problem som kvinnlig omskärelse, tvångsäktenskap för barn, katolsk pedofili – uppmärksammat i FN – tvångsmässiga krav på begravningsmonopol – endast begravning enligt kristen ritual, inga fristående ”griftegårdar” utan allt under ”svenska” kyrkans huvudmannaskap – och annat sådant. Inte ett enda ord om hur vi ska göra med religioner som tillämpar rituell kannibalism, låt vara endast i symbolisk form, och som begår ”nattvard” och andra hemskheter, eller tvångsansluter små barn som medlemmar, i namn av att dessa ska ”döpas” till exempel.

Sådana frågor är allt bra intressanta, även som juridiska spörsmål ur ett grundläggande människorättsperspektiv, det tycker i alla fall jag.

Man tar inte heller upp de växande säkerhetsmässiga problemen med rörelser som IS eller ren terrorism i religionens namn, i alla fall inte vad jag kan se vid en snabb genomläsning – det är möjligt att jag har fel, eftersom jag inte hunnit läsa boken särskilt noga på de tio minuter som stått till buds, utan bara ögnat igenom den.

Inget står i boken om Sharia, till exempel, eller juridiska system som fortfarande tillämpar grova kroppsstraff i religionens namn, typ stympning, avhuggande av händer och fötter eller stening till döds, och hur vårt moderna samhälle ska kunna visa ”tolerans” emot allt sådant – ifall ”toleransen” nu ska vara rätt respons, vill säga…

Man exemplifierar i och för sig i minst två kapitel av denna bok med Röda Khmererna från nuvarande Kambodja, en rörelse man anser skall ha varit religiöst och inte politiskt motiverad – men i och för sig, det är väl möjligt att också Kommunism och Marxism är ett slags religion eller livsfilosofi för de som nu utövar den. Själv vet jag inte, för jag har aldrig utövat något sådant, och är heller inte intresserad av att ”integrera” mig med sådana människor; eftersom jag hatar totalitära religioner och ideologier.

Inget sägs om sprängningen av Buddha-statyerna i Afghanistan, förstörelsen av Palmyra eller skändningen av antika gravfält, monument eller städer – saker som också punktvis börjat ske här hemma – jag ska ta upp några alldeles färska exempel ur dagspressen för att visa vad jag menar under de kommande veckorna.

Det viktigaste i avhandlingen, och det alla religioner bör visa – ifall det post-moderna samhället med dess ”multikulturalism” ska bestå – säger forskarna – är inte tolerans, men social repsonsibility – Samhällsansvar.

Och hur tar man nu det ? Hur visar man nu det ??

Tar man det genom att blanda ihop alla religioner till en stor, smetig gröt, ett enda multikulturellt new age betonat mischmasch, helt utan respekt för att man inte kan låna andra folks gudar och trosföreställningar som man vill, och likt oansvariga barn och ”fornsedare” blanda ihop alla seder och bruk med varann, utan varesig form eller sammanhang ??

Tar man det genom sparsamhet ? Aktsamhet om gemensamma resurser, kulturminnesvården och vårt gemensamma arv – eller på annat sätt ?

Att aldrig kräva mer av andra, än vad man kräver av sig själv. Att alltid själv ställa sig i första ledet, om så det ska ske utan vapen, och helt utan andra verktyg än åsikter och ord, där man ser att någon förtrycks, och där orättvisa och lögner har satts i lagens ställe ?

I den antologi av juridiska texter jag nyss läst, finns ett mycket märkligt kapitel om en utopistisk stat, kallad ”Eurotopia” eller något sådant, helt uppenbart skriven av en fanatiskt statskyrklig kristen – en av Antje Jackélens anhängare. Hon berättar om ”hur barn ska ledas till Gud” och tvingas anta kristendomen och annat sådant – och detta ska ske problemfritt, obligatoriskt och utan juridiskt mankemang. Samhällets uppgift är enligt henne, att tillse att sådant sker; och att föräldrar och kristna sekter skall få styra och ställa med samhällets minsta och svagaste medborgare ungefär som de vill – allt i namn av allt detta avskyvärda ”fornsederi” eller vad vi nu ska kalla det för.

Själv kan jag tänka mig betydligt bättre versioner av rättvisa, om jag nu också får vara utopist.

TyrOnehandTyr – den enhänte. Han som ger av sig själv, för att rädda andra…

Jag kommer ihåg en liten händelse, som hände mig i början av den här bloggens snart fem år långa historia. Jag skrev om en ung Syrian i Stockholms norra förorter, då 18 år gammal – som sveks av det svenska samhället och inte ens fick tillgång till elementära sjukvårdsresurser. Ett solklart exempel på samhällelig orättvisa, om ni frågar mig. Såhär var det: Han lämnades ensam med en bandsåg under en slöjdlektion, som skulle vara ”lärarlös” därför att man velat spara pengar – och själv talade han mycket dålig svenska. En vaktmästare på skolan upptäckte honom, efter att han sågat av sig två fingrar – men inte hela handen. Han fördes till det lokala sjukhuset, men där fick han ingen behandling alls, utom första förband – och så blev han tillsagd att gå hem, där förbandet gick upp och han svimmade av blodförlusten. Turligt nog var han inte ”ensamkommande”, så hans syskon upptäckte honom i tid. Denna historia stod i lokalpressen här i huvudstadens nordvästra förorter, där jag sitter och skriver detta, och den publicerade jag – med tydliga länkar och allt – så att folk skulle kunna kontrollera fakta själva – som jag alltid gör.

circular-saw-blade-334395

Samtidigt berättade jag om mina egna erfarenheter av samma vårdinrättning och liknande sjukhus, och hur jag alltid lyckats plåstra om mig själv, helt utan någon hjälp från svensk sjukvård alls, fast jag fått en eller annan skärskada intill benet i ett eller annat finger.

Vad jag inte räknade med, däremot, var lokalsamhällets kraftiga reaktioner. I varje trappuppgång och på det lokala förortstorget såg jag dem. Ibland ensamma, eller grupper om flera. Unga män från mitt eget land, och från andra länder. Några av dem studerade sina egna fingrar i vårsolens glans, som om de letade efter ärr eller skador, varje gång jag gick förbi. Andra uppförde ritualiserade små slagsmål – som unga i och för sig alltid gör. Somliga bara pekade åt mitt håll, och samtalade sinsemellan.

Mitt rop på rättvisa den gången var inte förgäves.

De hade lyssnat, och förstått. De stod redo för aktion, och de förväntade sig, att jag skulle leda dem – men i det ögonblicket tvekade jag, också inför mina egna ords makt. Vi vill ju trots allt inte ha flera Husby-kravaller eller ett inbördeskrig på halsen – eller hur – som i Ukraina ? Så – jag lämnade dem – utan ett svar – och lät dem söka svaret på frågorna alldeles själva – se det som ett tecken på mitt förtroende för nästa generation, för en ny och bättre, sundare, starkare ungdom.

Kanhända kommer ännu ett ögonblick, då allt förändras. Kanske ser vi ett nytt och bättre samhälle växa fram, ett nytt Sverige istället för den eländiga kloak vårt eget Folkhem tyvärr har blivit – men till den dagen – ni hedningar må – måste vi vara Sega som Malungs Läder, Raka i Ryggen som Norrlands Furor och Hårda som Volvos Stål – om jag får komma med en sliten klyscha.

Rättvisan tillhör de som förmår skapa den – inte bara åt sig själva – men åt andra – och till alla dem, som intet förmår, och som inte orkar mer; därför att deras rättvisa och hopp tagits ifrån dem.

Men framför oss står Tyr. Rättvisans princip – den gode krigaren.

eeac475429f8c98e88060becd665aef2

Thy kingdom come. Thy kingdom come. Någon själ har jag inte – men Hug och hamn – eftersom jag råkar vara Hedning – men ändå säger jag: greater love has no man…