Idag firade Ukraina sin Nationaldag, vilket många har uppmärksammat – och vi kan bara hoppas att det blir ett värdigt firande, särskilt här i Sverige och än längre Västerut, där varje firande, festival, partikonvent eller liknande tar sig allt ovärdigare och ovärdigare former – liksom det som skall föreställa politik och demokrati för hela länder. I ”Hedniska Tankars” hörn av Midgård råder ett stilla lugn – trots att den första höst-stormen – som alltid i September – dragit in från England.

Låt oss lämna dagspolitiken därhän, och söka oss längre österut. Senast ”Hedniska Tankar” skrev om ortnamn, och Eddans samt Asatrons verklighet – för den är grundad på just verkligheten, och faktiska förhållanden – var när vi behandlade Singö och det svenska Åland. ( tryck på den rödmarkerade länken). Än längre österut – och på Finlands fastland – ligger Odensaari – en plats och en gammal herrgård, som finska ortnamnsforskare gjort allt för att omtolka, bortförklara och ”folketymologisera” på sitt eget lilla unika vis. Problemet är bara, att hela böcker har skrivits om det faktum, att Teofora Ortsnamn, eller med andra ord Platsnamn som refererar till Asatrons gudar, finns över hela det svenska Finland.

Redan 2007 utgav den Finlandssvenska författarinnan Paula Wilson sin bok ”Röster från Forntiden” – på hela 528 sidor – som berättar om hur finskspråkiga akademiker systematiskt försökt rensa ut alla de teofora ortsnamnen från 1950-talet och framåt, eftersom de varit alltför ”svenska” och ”hedniska” – i stort sett alla ortsnamn i Finland skulle då omedelbart förfinskas, vilket sammanföll med svårartat kristna personers vantolkningar. Alla ortnamn, nästan helt utan undantag, skulle gå tillbaka på naturföreteelser, eller namn på djur och växter som finns i Norden, enligt ”fennomanernas” tolkning – och Paula Wilson blev förstås grundligt utskälld ”efter noter”.

Men ingen kan förneka fakta. Odensaaris namn kommer inte alls från någon ”Karhu” eller finsk björn, som alla kan se, och heller inte från en Oksi – genitiv Ohden – som då plötsligt skulle vara ett gammalt finskt namn på just Björnen som djur – trots att inga belägg eller bevis alls finns för den saken – oaktat att ”Björnön” finns utanför Västerås (där en hel del finsktalande flyttade in under 1900-talets senare hälft) och att den Nordiska identitet och den gudavärld vi Nordbor alla delar har påverkat varann.

Odensaari ligger nära det svenska Åbo, och är en herrgård från 1200-talet, skriver man på Wikipedia. Man vet, att gudalundar finns i närheten – och detta – Odens Ö – och inte björnens – är den första ort man ser, när man lämnat det svenska Ålands bygder – trots historiska namn som Taipale och Lehmo – där våldsamma strider utkämpats under de sista två och en kvarts seklen – ligger i närheten. Svenska Regementen – och ”Arméns flotta” som det en gång hette, bar eller bär ännu de namnen som ”Segernamn” på sina regementsfanor, trots att vår bättre hälft – den östra Rikshalvan – gick förlorad för oss Svenskar år 1809. Frigörelsen från Ryssland, och det inbördeskrig som sedan följde – ett befrielsekrig från ett främmande ok – ska vi inte tala om här – men med tanke på Ukrainas sjävständighetsdag och vilket år detta är – så lär striderna gå vidare, inte bara som ”språkstrid”.

I mer än tusen år – kanske i så mycket som 5000 år och än tidigare – har etniskt Nordiska bosättningar funnits i vad man ännu kallar ”Det egentliga Finland”. Det finns få skillnader mellan finnar,svenskar och finlandssvenskar i genetiskt hänseende, och så när som på det faktum att gamla ”Fennomaner” och nya ”Sannfinländarna” vill utrota det svenska språket, finns inga motsättningar.  Sverige har blivit den svagare halvan av vad som en gång var en stat, ett rike – medan Finland är starkare, sundare, friskare – och närmare det förflutna i flera avseenden. Det styrs av en Finlandssvensk President, Alexander Stubb – som alla vet – och han företräder ett nationellt, Liberalt Samlingsparti – som det svenska ”Folkpartiet” var – en gång i tiden. Den 6 December detta år kan vi också fira den Finländska Nationaldagen – för Finland kommer kanske bestå, också när Sverige – vårt Sverige – inte längre gör det. Vi svenskar har som bekant äntligen fått en nationaldag, vilket skedde först under detta sekel, år 2005.

Vår självständighet har vi aldrig fått fira, men däremot enbart vår flagga – och endast från 1916 och framåt – året före det finska Inbördeskriget.

Alla sanna Hedningar kräver Friheten och Självständigheten, och våra egna gudar i vårt eget land. Ett språk, och en kultur som är vår egen – och som inte låter sig uppblandas eller ersättas med något annat, precis som Paula Wilson – internationaliserad till namnet, men inte till gagnet – för inte heller vettlös och måttlös amerikanisering gagnar någon..