”Sogn och Fjordane” Fylke i Norge existerar inte längre, eftersom det upphörde att existera år 2020 efter vår tideräkning. En gång i tiden fanns det Möre-Jarlar emellertid, och staden Eid som i övergång mellan vattendrag eller ”ede” ligger fortfarande vid en av de fem innersta vikarna av Nordfjord. Om ni tycker att alla dessa begrepp är svåra att hålla reda på, skall ni veta att vi Hedningar som är Asarna och makterna trogna inte bara lever i nutiden, men också i dåtiden och samtidigt framtiden.
De tre Nornorna, på en husvägg i bergiga Klagenfurth, Österrike
Vi kan tydligt höra, vad de tre Nornorna säger vid Urdarbrunnen. En del av er därute har inte förstått Parcernas eller Moirernas budskap, eller att dessa tre olika begrepp är ett och samma, sedan urminnes tid hos alla Indoeuropeiska folkslag. Ni förstår inte ens, att Urd eller Ord är den Äldsta Nornan, Skuld den näst äldsta – eftersom nuet alltid står i skuld till dåtiden – och att Verdandi eller Vardande, det som ska bli eller komma – är den Yngsta, och hon representerar framtiden, likt vår yngsta redaktionsmedlem. Sturlasson råkade skriva fel i en av sina källtexter, och Wikipedia med flera moderna företeelser har kopierat skrivfelet, men vad ”att varda” egentligen betyder, vet ändå var och en av oss som fortfarande talar ”ärans och hjältarnas språk”, och dessutom förstår att ala och vårda det, så länge vi nu råkar leva. Vi skriver inte bara för er, utan för evigheten. Nu, då och sedan är ändå alltid ett och detsamma – också i dagens Norge, och om vi inte alltid gillar vad vi ser i ett nära grannland eller till och med broderland som de flesta ”svenskar” nu ignorerar, så låt oss bara säga att vi älskar det landet också för vad det varit, och för vad det åter kunde bli – om vi alla hjälps åt – liksom i vårt eget land här hemma – eller varhelst i Midgård vi än råkar leva och bo.
Verdandi – den yngsta systern – går som hon går, är som hon är. Sådan är ungdomen…
Längs den mäktiga älven Ottas dalgång – som vi berättade om i del 3 och 4 av denna resekrönika – passerar man små orter som Lalm och Vågamo, innan man kommer till Ottadals mäktiga sjö, cirka 35 km lång och stundtals mer än 3 km vid. Den duger att segla och ro på, för de som nu vill och kan göra som man gjorde i gamla tider. Före 1970-talet var Norge ett annat, fattigare och enklare land. Det vände ryggen åt allt sådant under 1980-taletts Oljeboom, och enkelheten blev ett skällsord, ihågkommen bara av punkband och seriefigurer som ”Gutta fra Kalkutta” – vilket rimmade på ”Kara fra Sahara”. Sådana karlar skulle Norge få väldigt många av efter vart, men det var först på 1990-talet och senare som de gjort sig riktigt märkbara. Naturen, däremot – kan man inte ändra på. Motorvägar kan byggas, milslånga tunnlar kan borras genom berg och fjäll. Man spränger i granit, gör våld på hedar och känsliga marker – javisst – men Norge är svårbemästrat. Snön faller på fjällen nu som förr, eller så kommer den i form av regn och vatten, som med Golfström och uppvindar måste falla över Dovre, så länge Dovre ens står. Meningslöst Thunbergeri och fake news lönar sig inte.
Man passerar söder om Aursjoen – samma ”aur” eller Ör som finns i ortnamnet ”Örebro” och som betecknar den finaste lera eller de minsta partiklar som alls kan finnas – de är de som återfinns i Vóluspás tredje strof om ”Aur var alda, tha ekki var”. ”Alda” kommmer av öld, som betyder ”ålder” på Norröna, alltså allra först, från början – i en tid då ”icke-vara” fanns. Numera talar de moderna fysikerna om en Big Bang i Ginnungagaps gäckande mörker, en proto-tid innan den verkliga tiden, ett ögonblick så kort att det inte kunde mätas. Våra förfäder hade rätt. Ingen annan skapelsemyt i Världen kom såpass långt. De semitiska dumheterna om en Jehova ”svävande över vattnet” kan vi lika gärna glömma... Förfädren gissade inte bara. De visste, eftersom de observerade naturen och kosmos omkring dem. Det gör också vi, fast vi bara åker en helt normal Vy.no långfärdsbuss emot Målöy, slutmålet för hela linjen…
Vi närmar oss snöhöljda berg, ett evighetens landskap – ”tiotusen meter bortom människa och tid” som en viss Österrikisk och inte Tysk filosof en gång sa. Framme vid Langvattnet tar vi av emot sydväst, och Oppljostunneln, medan en annan väg leder till Geiranger, spjutviken – ett namn sammansatt av förledet ”Geir” och slutledet ”Ånger”. Inte för att vi ens behöver ångra oss så särskilt mycket. Geiranger ligger vid den innersta delen av Storfjorden, och då är man redan framme vid det västliga hav, som heter Norska Havet eller Nordatlanten. Ganska många torde veta, att just den trakten med rätta är berömd för sin skönhet – om man nu alls känner till Norge.
Oppljostunnelen, tvåfilig och smal – med en längd av mer än 4300 meter – mynnar här, rakt in i en fjällvägg. Det kan vi skriva till er alla – ”upplysningsvis” ifall någon nu behöver ytterligare ljus i saken.
Langvasseggi, 1651 meter över havet. De som har folkvett nog att hålla tyst, kan kanske uppskatta vad de får se…
Det bildas snabbt köer vid foten av Langvasseggi – liksom inne i Oppljostunnelen. Den har inga nödutgångar alls. Kommer ett skred, så blir man stående därinne….
Två andra vägtunnlar av liknande längd, 2-filiga och smala passeras i hög fart – 90 km/h eller så – rakt emot en massa långtradar-trafik och annat från motsatt håll, och så kommer vår Vy.no buss lyckligen ut ned för serpentin-vägen ned emot Strynvattnet, för att därefter köra mot Stryn. Sommartid går det bra at ta sig fram här – men man ska inte vara så lättlurad eller dum, att man som svenskar längs E4 eller E6 tar detta med modern infrastruktur för givet. Så är det inte i Norge. Så är det inte i resten av Nordens länder. Det är bara de själv-idiotiserade svenskarna, infantiliserade av ”Såsial-demokratins” många år, som kan vara inskränkta nog att tro något sådant. Samt alla de som blivit lurade av en viss Mr Trump, västeröver. Vi har lyckligtvis inga högljudda, skrikiga amerikaner med oss ombord – för ”It all seems so Trumped up !”
Nu behöver vi bara passera Indalshornvattnet, som en gång var en del av Nordfjord – men som grundades upp och blev ett ”Ed” eller ”ede” redan före någon påstådd jeschua ben yussuf, den falske frälsaren. Här uppe frälser vi oss själva, och vi vet att skilja mellan människor och gudar, Humanister som vi är. Nordfjord – en fjord med fem stora grenar, som spretar ut likt fingrar åt var sitt håll – går fortfarande mer än 13 mil eller 130 kilometer rakt in i Norge, och använder man sig av vattenvägar och inte bilväg, klarar man egentligen av resorna mycket lättare, även om det tar en smula tid att färdas på det sättet.
Hedniska Tankar 