Etikettarkiv: September 2023

Profilbild för Okänd

Läge ”RÖD GRIS” utlyst – ÖVERALLT !!

av

”Intet mänskligt är mig främmande…”

”humani nihil a me alienum puto….”

Yttrande av Publius Terentius Afer, Romersk Komediförfattare

”Ära – Skyldighet – Vilja”

Valspråk för Georg Carl von Döbeln

I dessa tider, då den Afrikanska Svinpesten griper omkring sig mer och mer, och man proklamerat att bönder från hela Mälardalen är djupt oroliga över utvecklingen, måste vi sätta Mälardalen, lokalsamhället och vårt eget land främst, inte blanda ihop äpplen med päron, utan hålla en klar, konsekvent värdegrund i allt.

Låter vi oss globaliseras eller vaggas till sömns av våra politiker inom den S-märkta Nomenklaturan – så kan det gå illa. Mycket illa.

Det står klart för er Hedning, som skriver dessa rader.

Kanske har ni sett en liten, men subtil ändring i denna bloggs layout under gårdagen. Nu är galten ILLRÖD istället för Blå-Gul – Ukrainas och samtidigt Sveriges färger. Vad kan det betyda, kantro ?

Vår Regering har utlyst läge 4 på en 5-gradig skala när det gäller bekämpning av civil terrorism av olika slag, även om vårt land inte befinner sig i krig ännu – det krig vi snart ser framför oss kan bli Europa-omfattande, men för den delen inte Världsomfattande – det är vad er Hedning just nu tror om framtiden, och hur han uppfattar situationen.

Man har sagt oss att vi ”bara ska leva på som vanligt” – men nej, nej och åter nej – det KAN bara inte vanliga medborgare i detta land längre göra.

 

Varningen kommer bestå under ”en längre tid” – och det kan vara i Decennier… ja – resten av århundradet…

 

För det första sköts ju en invandrad familjefar till döds i sitt trapphus i Uppsala i helgen, samtidigt som en ung man från Enköping sköts ned i en förort söder om Stockholm. Alltihop tros vara ett verk av Den Kurdiske Röven och hans små skitstövlar, arslen och svansdingel inom Foxtrött och Södertälje-nätverken, eftersom dessa nätverk antas ha upprättat sina egna ”dödslistor” – liksom Polisen, tillika Turkiets och Sveriges Regeringar – och för en gångs skull skall jag inte ange några källor, goda medborgarinnor och medborgare (nej, det gives i-n-t-e något tredje !)

Hur mycket detta kan drabba ett lokalsamhälle blev jag själv – tillrest från den vanliga ”Hooden” I Jakobsberg – där såkallade ”skjutningar” är legio sedan fyra år – vittne till, när jag besökte Uppsala under Lördagen 16 September till Söndagen 17 September 2023.

Uppsala Studentkår mfl ”intressenter” hade anordnat en sedvanlig ”Prajd” för året, men till och med dessa trögtänkta, insnöade Akademiker med sina ständiga ”könsbyten” och sitt meningslösa tjafs om ”kränkningar” (nej, jag tänker fortfarande inte redovisa några källor) insåg att det inte var läge för detta meningslösa fjolleri, lika lite som någon utökad skatt på plastpåsar. Människor i deras hemstad och omedelbara närhet hade dött, och då dansade de inte längre på gatorna.

Ingen Kulturnatt, men ett stort, kompakt förbannat djävla mörker !

Jag gick på den mörkaste gångstigarna, sökte upp de ensammaste parkerna och de värsta ställena i Gottsunda och norrut, bortåt Luthagen och Svartbäcken till. Områden som ingen vettig, vit, medelklassig akademiker skulle söka sig till, särskilt inte nattetid. Och vet ni vad jag såg, ni kvinnor och män därute ?

Jo, jag såg ett litet gäng 16-17 åringar håglöst sitta vid en klätterställning i en lekpark bredvid Fyrisån. Samtliga var invandrare. Särskilt en, västafrikan eller möjligen Sudanes av något slag- var värd att uppmärksamma, för han såg mig och jag såg honom. ”73” utropade han med all kraft så fort jag kom förbi. ”76, ja 74” ropade han, klart och tydligt med perfekt uttal på svenska. Jag insåg, att eftersom detta var Kungajubileéets dag, så var det därför den första siffran kom farande genom luften. Och jag ropade tillbaka till honom: ”60 !” eftersom jag är född på 60 talet, och snart är 60 år gammal. Sen såg vi varandra i ögonen och pratade, och det slutade med att vi skakade hand – som landsmän, som Hedningar – inte genom att fatta tag i varandras händer, utan i underarmarna, som frimurare, som blodsbröder och anförvanter.

Som Asatroende Hedning och Humanist är jag nämligen inte Rasist som många kanske tror, utan Realist.

Det visade sig att 76 år – eller kanske 74 – var den äldsta ålder han alls kände till, i sin egen släkt, nedåt Sudan till mycket riktigt – men så mycket mer hann han inte förklara.

Nu undrade han bara, om han själv alls skulle få tillfälle att bli såpass gammal, och vad de andra i gänget angick, så – nog höll de med. Jag undrar förresten samma sak, och det var i stort sett det enda jag sa – utom att berätta något om en viss Carl von Döbeln, ifrån Sverige – och vem han var, vad slags tid han fick leva i, och hur han dömdes till döden, trots allt det goda han gjort – och hur han varit en bättre man än många. Det kunde passa, till ett Kungajubileum därför att det var sant, och inga sagor. Att förbarnsliga och förminska för vanliga medborgare, med Astrid Lindgren och andra av den S-märkta Nomenklaturans sagor för barn, hjälper inte i tider som dessa.

Man må gråta inombords över det slags land våra falska ledare skapat, ja – men man är för den skull inte gråtmild, inte heller någon Putin; inte heller någon barbar.

I kompakt ”Augustimörker” dagarna kring Höstdagjämningen, 25 September ser man inte längre så noga vem man talar med, men det gör inte er ensamme Hedning något. Mörker, höst och kyla är hans årstid, han är Nordbo och skogsbo – sådan är hans arvedel. Och då man mött en okänd vän, en enda människa som för en gångs skull förstår Hedendomens budskap, så är mörkret aldrig lika djupt.

Alla folk är hedningar från början. Inte Monoteister. Inte Islamister, inte Kristna, inte någonting.

Där fanns aldrig någon ”Ur-monoteism” ens på stenåldern – kom gärna med motbevis, kära Woke-slödder med Akademisk examen.

Så såg jag en annan syn, nästa dag – Söndag – nere vid Fyris Torg. Där satt fem stycken helsvenska ungdomar med ljust hår på en annan parkbänk – fyra stycken lite äldre, bra mycket kraftigare för att inte säga fetare, snarare 20-22 än 16-17. I mitten satt dock en liten tanig grabb med glasögon, och visst – ska vi berätta sagor, så är det möjligt att han en gång var jag. Han var i alla fall den ende som såg just mig, och som vågade ropa ”hej !”

”Allt väl !” ropade jag till honom, för ”klart skepp!” hade varit alltför sjömansmässigt.

Men – så sade den fetaste av dem, ett slags plusfig Löfvén in spe, en riktig ”Reinfeldtare” på vänsterflanken, längst fram repliken ”Nej, nu går vi hem och spelar Pokémon, grabbar !”

Pokémon är aldrig i Moder Hels Vite någon lösning. Att tro något sådant, är i tider som dessa det allra, allra sämsta och farligaste man kan göra.

Däremot måste vi tro på Särimner – den stora Galten som alltid återföds, dag efter dag efter dag i Valhall – likt någotslags tjänst för nyhetsbevakning och samtidigt en symbol för årstiderna och tidens gång är också en symbol för att gräva där man står, eftersom delarna också står för helheten. Sök i det lilla, och finn det stora. Se till individen och den enskilda människan, för bara så ser du också vad som händer i hela länder, städer och samhällen.

Särimner må dö, stötas och blötas, förkastas som Von Döbeln och återuppstå igen, men så är också Hedendomen och Humanismen.

Just nu behöver människor i detta sargade lilla land – som fungerar allt sämre och sämre – en smula hopp, en smula ideal, en smula underhållning mitt i sin sorg, mitt i sin ordlösa gråt över alla dem som är här, alla de som dött, allt de förlorat och det gäller oss alla.

Alla är vi Hedningar, Alla är vi Humanister.,

Jag är tiotusen gånger enkel Sudanes, Ukrainare, Polack, Östeuropé än någon Woke Svensk eller någon Galen Greta i alla fall, för sådana människor får mig att må illa, ja att skämmas för mina landsmän, men inte för de nyinflyttade, och den nya generationen, som åtminstone verkar begripa något av det jag skrivit om. Självaste Jan Fridegård eller någon skulle nog ha hållit med mig, på sin tid – snarare än någon Småborgerlig Westerlundare, för det hjälper inte att vara småborgerlig, när människor behöver verklig hjälp. Då måste man vara radikal – inget annat.

Det gäller att prioritera rätt – och det viktigaste är själva livet, här och nu – annars upphör vi att vara människor – analysen av de stora Världsgåtorna får vänta, men Andrimner kokar alltjämnt ned Särimner i Eldrimner, fastän få veta, av vilket slags Fläsk Einherjarna må leva – Säg, vad betyder väl det ?

 

 

 

Profilbild för Okänd

Efter Jubiléet… Cogit: ”Humanus Sum”

av

Er hedning rör sig långsamt från Jakobsberg, den förort han bebor – till Uppsala – en annan universitetsstad i Sverige. Jag nämnde ju staden Lund i det förra inlägget, en annan stad som inte är sig riktigt lik, och där det förekommit kravaller, direkt utanför och inne på Länslasarettet.

Medan SVT torgför allt som hänt, under det senaste Kungajubiléet, och hedningen som bäst funderat på om han borde agera sandsäck, kulfång eller roddare på slupen ”Vasaorden” – välj själva vilket – han är tydligen god nog för alla dessa uppgifter, efter hur det förefaller eller framstår – så kan han notera att gamla, folkkära svenska artister som Lill Lindfors och Magnus Uggla hunnit uppträda – den senare med låten ”Kung i baren” – men er Hedning kan knappast sjunga med i den melodin, ens om det blir en sista ”Allsång på Skansen” i ett fagert, men trångt Sommarstockholm…

Ironi, självdistans, inte självförhärligande…. Och även ”Bobo Viking” eller Bob Dylan kan ibland ”må lite illa”…

Och jodå … er Hedning drar sig till minnes att han som hastigast, ett helt annat år och i ett helt annat sammanhang stött ihop med just Herr Uggla, i en fullsmockad, trång bar på övre Östermalm, till råga på allt. En gammal gymnasiebekant till Hedningen – med ett utseende påfallande likt herr Ugglas – råkade genast börja skvallra och malträtera er Hedning, i avsikt att parodiera honom litegrann – men på den tiden – 1990-talet – betydde sådant föga. Det gick för sig, man kunde skratta som Kronprinsessan Viktoria, ja – sjunga med i melodin.

I norra delarna av Uppsala – där er Hedning strövat runt nära Fyrishov – inte Fyrisvall – och Svartbäcken – på behörigt avstånd från en viss Moské – liksom Gottsunda söder om Uppsalas centrum, råder för dagen helt andra tongångar. Det är snart Höstdagjämning – det är den tiden på året – och ett kompakt Augusti- och Septembermörker har hunnit sänka sig över gator och torg. Hedningen vandrar i mörkret, på de allra sämst upplysta gångstigarna, sneddar över varje liten skog och dunge – han vill ta sig fram utan att synas, han har blivit ljusskygg på gamla dagar, ja rent av klärobskyr – men inte särskilt clairvoyant.

Ett par ungdomar sitter nonchalant uppflugna på en klätterställning nära en lokal mellanstadieskola – för övrigt verkar de alltför gamla för att sitta och hänga där. En av dem är svart i hyn, han sitter på något avstånd från de andra fyra-fem, halvvuxna slynglar som de verkar vara. ”73” säger han högt och ljudligt på klockren svenska – så fort Hedningen går förbi. ”Ungefär 60″ ropar Hedningen glatt – för han är ju sextiotalist, när allt kommer omkring.

Men den svarte, okände – som talar samma språk – kommer fram emot honom, lösgör sig ur mörkret – med en bekymrad min. Och vår Hedning förstår. Det ligger något helt annat över siffran ”73” idag – det är en ålder, inte för inte året före Konung Carl Gustaf, Folke Hubertus tillträdde tronen på 1900-talet, och siffran står i det här fallet för åldern på en mycket gammal människa, kanske den äldsta ålder den unge mannen känner till – kanske så gammal hans far, farbror, farfar, morfar – äldste anhörig överhuvudtaget kom till – innan han hastigt avled, och det är därför den enda, enstaka siffran ens kommer på tal.

Dem unge – svarte – som kommer från en helt annan kontinent, ett helt annat land, sträcker fram sin högra hand till en ordlös hälsning, på det svenska sättet. Hur gammal kommer han själv att få bli ?  Det är just det han undrar – det är frågan som hänger i luften denna dag – frågan som er Hedning förstås inte kan besvara.

Hedningen fattar tag i den utsträckta handen, hälsar efter svensk sed – för han kan inte göra så mycket annat. Vi byter några ord, talar om vad som hänt i några andra mellansvenska orter – det syns något i Hedningens ansikte, vid hans högra öga – ögonbrynet rycker en aning nervöst, kanske syns där antydan till en ensam tår, rentav.

För just så är det, denna dag. Er hedning gråter efter det enstaka mötet och den hälsningen, han fäller bittra tårar på gator, bussar och tåg. Vem hade kunnat tro det, vem hade kunnat ana hur mycket gråt som kan flöda ur just honom, det jubileum som inte precis var någon glädjedag ?

Gråter han också för Sudan, Libyen, Marocko kanhända – eller helt andra människor, andra saker, platser och städer – nu som förr ?

Ikonografi, som inte alls är kristen… Den kommer från det gamla Egypten, tusentals år före någon krystad christos…

 

Ja – Statstelevisionen och kulturnyheterna kanske vet besked, för den kan för natten – då Hedningen kommer hem – visa honom helt andra saker. Er Hedning har naturligtvis uttryckt sig ganska vanvördigt om den kristna bildkonsten och ikonografin i ett tidigare inslag – likt karikatyrtecknaren Khalid Albaih från just Sudan. Betraktar man hans karikatyrer noga och länge, finns till och med profeten Mohammed med i dem, på Charlie Hebdo-vis, eller som i Jyllands-posten – och det behöver man inte förundra sig över…

Grafitti-vägg, Luleå – Muralmålning från 2020-talet…

Nu är det förstås inte exakt Khalid Albaih statstelevisionen talar om, morgonen den 17 September, 2023 – då er hedning ser det aktuella programmet på sin egen ägandes Televisor, som de säger i Ryssland – ja – sin TV. Det är en helt annan Sudanesisk konstnär – också med ett Arabiskt och Muslimskt namn, som flyttat från Norge till Luleå, Sverige av alla platser, och som sakta, sakta och subtilt vill undervisa oss i skillnaden mellan Norska och Svenska, bland annat – utan att börja sjunga – för ord och satsmelodi kan bli märkvärdigt sjungande, särskilt om en svensk skall försöka tala norska.

Han försöker sig just nu på jämförande stilstudier, berättar man – och undersöker hur man möjligen kunde måla på ett genuint Afrikanskt sätt i Luleå, genom Etiopisk kyrkokonst – huvud med vad som verkar vara änglavingar – men som i själva verket är något helt annat. Bevingade genius fanns i det gamla Rom, och i det Antika Egypten också.

Programinslaget avslutas med en bild av en astronaut på en husvägg i Luleå, omgiven av något som verkar vara folk-konst, närmast gammal norsk bondekultur, kurbits-måleri från Dalarna, kanske – och en annan tavla av samme Sudanesisk-Etiopisk-Norsk-Svenske konstnär från Luleå – en tvekande man, med mörka solglasögon och ett mycket anonymt utseende överst på tavlan, nedanför vad som verkar vara ett Automatvapen i blått – på gul botten – närmast Ukrainas eller Sveriges färger.

En politisk symbol, naturligtvis – något att samlas kring och betrakta på flera plan än ett, denna dag då nästan inget i Världen är sig likt – och då redan bildkonsten, det fria ordet – ja hela kulturlivet i sig blir det enda vapen vi har att ta till, för att nå ut med ett fredens och fridens budskap – oavsett vilka vi är och kommer ifrån, oavsett ras, kön, tillvaro – det allmänmänskliga i att finnas till, i att få vara och leva – på den Jord och i den tillvaro där vi befinner oss.

”Cogito, Ergo Sum” sade den franske filosofen Descartes på sin tid.

”Världen är allt som är fallet” sade Wittgenstein, en tysk filosof.

”Cogit, Humanus sum” – Jag Tänker, alltså är jag en Människa – säger er Hedning för dagen – det har naturligtvis sagts förr, det kunde ha sagts på ett bättre sätt – men som Europé, Etnisk Svensk, ”Världsmedborgare in spe” eller väldigt begränsad, ja småstadsmässig i ”hooden” säger han inte mera. Inte i dag.

Han minns också vad all den bildkonst han sett påminner om, och en man i hans egen släkt som också blev konstnär, fastän motvilligt – med ett väldigt linjärt bildspråk, närmast affiscchmässigt, i klara och tydliga färger, från ett liv som varade från 1932 till 1997 – men det går inte att göra rättvisa åt det ämnet, den personen för just denna dag – på gott eller ont.