Profilbild för Okänd

Plötsligt en ODENS DAG – Händelser i Molkom och på Glyptotek…

Föga tycks säkert, ens för oss Asatrogna Hedningar i dagar och tider som dessa. Vi har – så sent som igår – behandlat ämnen som Geografi och Politik, förutom Religion – som varnande exempel – kanhända – med tanke på händelser i ”TRUMPILANDIA” under rubriken ”Don’t get Trumped”. Ett står dock fast, och det är det ovedersägliga faktum att Odens dag faktiskt följer på Tyrs – enligt vår kalender och den kalender som för det mesta brukas i flertalet någotsånär civiliserade eller västerländska stater, ty veckans dagar är en rent hednisk uppfinning.

Oden eller Sidhatt – den vandrande guden – som konstnären Georg von Rosen en gång såg honom….

Från Molkom och Värmland rapporteras idag något alldeles extra – Veten I än, eller Vad ?Apropå vad slags gudom Oden eller Odin faktiskt är – för de som sett eller varseblivit honom och hans vilda jakt i Vinternätterna, vilket Hedniska Tankars chefredaktör en gång fick göra i en skog nära Vittskövle, annus horriblis 1983 – eller i sin gröna, sköna ungdom. Strax efter den synen utbröt en tältbrand, och en god vän vid namn Olsson fick andra gradens brännskador – men det var inte om det vi nu skulle tala, eller hur vår gode vän slutligen bad oss själva att slå honom i huvudet med en sten, då vi satt i mörkret bredvid honom under en timme, och väntade på avtransport. Morfin fanns inte, inte några autoinjektorer heller, och vi hade föga hjälp att ge, mer än att låta den skadade röka en cigarett – och fyra timmar senare befann han sig faktiskt på ett regionsjukhus, som det numera så vackert heter – men Olssons konvalescens den gången, varade i månader efteråt – och ärren bär han ännu på sina lår, lika väl som på sina händer.

Vi bad honom kasta ut en brinnande plastdunk med tvåtaktsbränsle till en eller annan motorcykel ur det där tältet – som en direkt order – och det gjorde han också, ty denne Olsson varom det nu är tal, insåg sin förbannade plikt – samt räddade ett tiotal personer – trots att han inte precis fick något Medborgerligt Förtjänsttecken för det – och han var minst lika snabbtänkt som vi – den gången. Vi har ångrat våra ord och våra uttrycksätt, men tyvärr – kamrat ! – det föll på vår lott att ge dig den ordern, som du också utförde.

Därför dessa rader, för emot dem man själv känt och själv mött här i livet, bör man vara ärlig – om inte annat.

Tids nog lär jag få återse dig, korpral. Det sker nog ej i Valhall, men kanhända i Hels salar – och kanhända ibland de av oss, som ännu lever – för med den slags gudar vi faktiskt måste ära och tillbe, skämtar man knappast. Sanna mina ord. Den gången var vi inte mer än 18 respektive 19 år fyllda, och i Ukraina, Gaza och lite varstans brukar somliga numera vara några år yngre än så – för detta med biologisk ålder är i vissa grannskap här i landet knappast någon ursäkt… Somliga 15-åringar i Upplands-Bro hanterar visst sprängmedel, har vi fått bli varse ifrån vårt eletroniska Hlidskjalf, där vi hör och ser närapå allt – även det vi inte ville se eller uppleva.

Sade inte Sveriges Statsminister nyligen – att det faktiskt råder närapå krig i landet – och att var och en i så fall får dra de slutsatser, som tycks vara närmast till hands ??

 

Nyeds Kyrka uti Molkom är de facto byggd i trä…

Alltnog, åter till våra Värmlänningar, åter till NWT eller nya Värmlandstidningen – vars reporter Peder Kaldal idag kan rapportera, att Länsstyrelsen i Värmland av helt outgrundliga skäl plötsligt tycks ha bestämt sig för att slutföra en arkeologisk undersökning – där man från svenska media gått ut och lovat oss, att landets enda gravplats för Asatroende (men inte sk ”fornsedare”, anhängare till New Age eller annat byke) skulle ligga, och där – vid en stilla svensk skogssjö på ett näs – vi alla skulle kunna få vila…

Trumped again ! – and we have told you – ”Don’t get Trumped !”

Man skall ha gjort lite ”mindre fynd” på platsen, riktigt nog – den såkallat ”Svenska” Kyrka vi skulle ha ”samarbetat” med har för länge sedan mutat in området – som inte ens ligger under någon riktig detaljplan, märkigt nog – och vad som sker i Karlstads Kommun eller rättare sagt Stad – kanhända – bör vi – av rent lokalpolitiska skäl – dra en barmhärtighetens slöja över. Vi påminns – hedningar som vi förblir – helt osökt om förutvarande ”Riksblotsansvarige” Peter Kåhl – vars namn i viss grad påminner om den gode herr Kaldals – som vi slutligen varit tvugna att Polisanmäla – visserligen bara ”pro forma” sedan han uttalat vad som faktiskt varit ett olaga hot enligt gällande rätt, även om han inte lyckats sätta det i verket, eller ens uppnå vad man kallar ”verkshöjd” på juridiskt språk, eller ren myndighetssvenska.

Samfund, Kyrkor och så vidare har sina öden, som bekant – så också våra fränder ibland Hedningarna – men om dem tror vi intet – då vetande är bättre, enligt Hávamáls ord.

Vi känner allt våra Pappenheimare, Värmlänningar – ja kreti såväl som pleti vid det här laget – och vet vad de går för…

Dagens Nyheter – en tidning som en gång kallade sig liberal, ja frisinnad – fast den hela tiden springer Bonniers, ”Svenska” Kyrkan och ett visst politiskt partis ärenden – det torde vara ganska uppenbart – socialistisk familje-blaska men knappast allvarlig nyhetsförmedlare som den numera blivit – bjöd oss för 18 dagar sedan på en ”recension” skrev man – från Köpenhamns Glyptotek – av alla platser…

 

Sådan ”kultursyn” har de kristna ! Sådan är Monoteismen – och Islam… betrakta dessa antika skulpturer, eller minnesmärken från Palmyra… överallt där de kristna drar fram, förstör de förr eller seare allt skönt, allt vackert, allt av bestående värde för oss HEDNINGAR och HUMANISTER… Så har det alltid varit – så lär det också förbli, långt in i framtiden… (Bildkälla: Dagens Nyheter)

Underligt nog föll inte skribenten Sonja Hedstrands inlägg för censursaxen, då hon vågat antyda vad slags religion kristendomen, islam och snart sagt alla Monoteistiska och Totalitära trosuppfattningar egentligen är för något, och vad de slutligen leder till. Själva förblir vi HEDNINGAR i vårt hushåll – och ingenting annat. Vi är trogna de gudar vi tillbett och ännu tillber, vi vet exakt vilka vi är, vilka vi varit och var vi kommer ifrån. Vi är inte ens Värmlänningar, fast vi lär vara deras landsmän, och Hedniska Tankars redaktion består alltjämnt av tre personer.

Överallt där kristendom och Islam tillåts tränga sig på, skändas statyer, gravar, arkeologi – ja allt av vad andra kulturer och folkslag gjort, sagt eller skapat… (bild från Glyptoteket, Köpenhamn, vars utställning kan beses till 18 Maj, 2025 )

Men – oss lurar ni inte – kära svenska journalistkår, ”trendkänsliga recensenter” eller vad ni nu råkar vara – eller synes vara. Vi själva har redan gjort upp våra planer, som Yggr själv – en gudom som skrivs med fyra bokstäver, inte tre – gett oss tecken om. Vi önskar uppbrännas i renande eld, när den dagen väl kommer – inget blir kvar, förutom den aska som kan gravsättas i en hög, eller i en minneslund – riktigt nog – så som det är eller skall vara – eller också får ni sprida ut vår aska till sjöss, kanhända i det Öresund som ännu flyter fram mellan två Nordiska länder. Tänk Hunter S Thomson – om ni nu vill, kan eller vågar – om vi skall sträcka oss till en nutid, till något så simpelt och lågt som just journalism – ”Gonzo Journalism” då närmast – för även en man med detta namn hör till våra allra närmaste, ja våra vänner – och har upplyst oss om de villkor, under vilka vi lever och verkar.

Vad kan man vänta av Odens män, och de som lärt att skriva och tala – så länge de alls förmår ?

Si vis Monumentum Requiris, Circumspire !” skrev en gång en engelsk arkitekt, en viss Christopher Wren – angående en byggnad han fått på sin lott att färdigställa. Själva bygger vi inga katedraler, kräver inte monument, gravar, minnesmärken – för oss är våra efterlämnade ord och skrifter nog – de runor vi ristat, det vi skrivit och skapat – och samma Hedniska Tankar kommer att tänkas igen och igen och igen – åter och åter, tills att vad som återstår av mänsklighet, slutligen lär sig sin läxa – i Midgårds dalar eller någonannanstans.

Tvivla inte – utan tro.

 

Profilbild för Okänd

I Alvablotets tid: Fler och fler svenskar begravs UTAN ”Svenska” Kyrkans medverkan (inlägg från 2022)

Den 29 Oktober i år – före Alvablotet hade tidningen ”Mitt i” I Stockholmsområdet en intressant artikel, som bekräftar vad många redan vet. Allt färre och färre svenskar önskar någon medverkan av ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska förtryckarapparaten i begravningen av deras anhöriga och vänner.

Man brukar säga, att begravnings-sederna är det som ändrar sig allra sist i ett samhälle. Under 1880-talet och nittonhundratalets första årtionden förd de kristna en närmast desperat kamp emot återinförandet av kremering, en Hednisk och Asatrogen sedvänja som praktiserades redan på bronsåldern. Idag är kremering socialt accepterat överallt i det svenska samhället, och väcker inte längre några kontroverser. Tidningen rapporterar att över 80 % av svenskarna väljer det Asatrogna sättet att begravas, och i Stockholms Län mer än 90 % – kremeringen har slagit igenom överallt, och numera kan ”Svenska” Kyrkan inte göra det minsta åt det, eftersom det svenska folket ändå har träffat sitt val.

 

 

Kånna högars gravfält i Småland

I och för sig förekom även jordbegravningar under hednisk tid i Norden,men kremering var ändå det vanligaste bruket. I den kristna bibeln och koranen är kremeringen, eller ”uppbrännandet i eld” totalförbjuden, och förbehållet svåra missdådare, vilket gör att Mosaiska trosbekännare och muslimer ofta motsatt sig den, men för oss Asatroende är det bara naturligt att återvända till det land som fött oss, och där vi hela tiden levat. För oss finns inget skrämmande eller fel i detta.

1959 lär den första minneslunden i Sverige ha grundats, och nuförtiden lär man också ha askgravlundar utomhus, kollektiva begravningsplatser som helt och hållet erinrar om de gravfält och storhögar som funnits ända sedan bronsåldern. Än så länge tränger sig de kristna ofta på människor i deras sorg, och försöker ta över vad som borde vara en privat ceremoni till minne av den avlidna eller avlidna med att i vanlig ordning predika och tjafsa en massa om ”jesus” osv – något som är allt mindre och mindre önskvärt, eftersom ju en begravning handlar om att ära den bortgångne eller bortgångnas minne, och inte om att sprida någon kristendom.

Det här tror jag är anledningen till att allt fler och fler människor väljer en borgerlig begravning eller att kremeras direkt, utan ”Svenska” Kyrkans inblandning överhuvudtaget.

Redan för två år sedan var 13 % av begravningarna i Stockholms län borgerliga, och det väntas att begravningar utan kristen inblandning snart uppgår till 25 %.

Tidningen intervjuar Tomas Kvarnström, föreståndare på St Botvids krematorium i Huddinge, som uppger att var tionde bregravning nu är en sk ”direktare”, alltså att den döde eller döda kremeras utan någon föregående ceremoni, och att begravning eller en minneshögtid sker först efteråt, ibland i samband med gravsättningen, ibland inte.

De kristna ojar sig och protesterar som vanligt, men varför det ? Man påstår, att det faktum att fler människor kremeras direkt skulle tyda på att ensamheten i samhället ökar, men det finns det inte det ringaste bevis för. Idag bor folk ofta utspridda, och en och samma släkt eller vänkrets är inte längre lika ofta koncentrerad till en och samma plats, vilket gör att kanske inte alla har lätt att hinna till en begravningsceremoni, och därför väljer man kanske att ha själva begravningsakten eller minnesfirandet på en annan plats, och inte på den ort, där de närmast anhöriga sedan gravsätter askan efter den döda eller döda. Det här är egentligen inget konstigt, och heller inget att bli upprörd över, men som vanligt klagar och gnäller de kristna, bara därför att det inte är deras religion som får stå i centrum längre.

Också i hednisk tid var gravöl eller minneshögtid och gravsättning två olika saker. Gravölet och den föregående bålfärden kunde ofta vara en storstilad ceremoni, men gravsättningen eller ihopsamlandet av askan och dess högläggning i gravhögen var till för de närmast anhöriga, och någonting som man höll helt privat.

Personer vid Stockholms Kyrkogårdsförvaltning, som tidningen talat med, är inne på helt samma linje. Man vill göra avskedet mer personligt, och inte ha med någon präst som mässar och lallar om Jesus, när det är den avlidne eller avlidna alla vill minnas, och så länge de kristna inte kan förstå eller respektera detta, är de inte längre välkomna vid det svenska folkets högtider. Man har också en vilja att låta avskedet vara personligt, och ge utrymme för att minnas de anhöriga själva – och så är det nog bäst..

Utspridning av aska får idag inte ske utan länsstyrelsens tillstånd, och till skillnad från hur det är i Danmark, har de Asatrogna i vårt land inga privata gravhögar eller minneslundar – men själv tror jag att detta är ett mål, som vi gemensamt måste kämpa för att införa inom de tio närmaste åren…