I DANMARK kan du begrava dig Asatroget – Här i Sverige FÖRBJUDER ”Svenska” Kyrkan dig att göra det…

Danmark är ett Dejligt land, sägs det – och enligt den danska nationalsången är det dessutom ”Fröjas Sal. Samma nationalsång nämner också Danmarks vackra bokskogar, och nu kan du också låta dig begravas i dem, enligt vad SN eller Själlands Nyheter rapporterar idag. I Tyskland är ”Skogsbegravningar”, alltså gravsättning av urnor utan stenar, monument eller annat som stör naturen och skogen redan vardagligt förekommande, och det innebär också att man både i Danmark och Tyskland har gått tillbaka till Hedniska Seder. Asa- og Vanatrosamfundet i Danmark har sedan tidigare sina egna begravningsplatser, som jag berättat om under rubriken ”Hedendom Utanför Sverige” underrubrik ”Danmark” här ovan.

Tänk att få vila ostört, och få vända åter till sina fäders jord – UTAN att kristna skall blanda sig i… I Sverige FÖRBJUDER ”Svenska” Kyrkan och Regeringen Löfvén dig att vila i frid..

Det är godsägaren Carl-Christian von Scheel-Plessen som upplåtit sina marker vid Saltö Gods intill Karrebæk Fjord för begravning i en naturlig lund i skogen, utan gravstenar, hemska kors, och andra kristna tortyr-redskap. Mer än 70 personer är redan jordfästa med urnor eller skall jordfästas med urnor i skogen, och minst en tredjedel av dem är icke-kristna eller Asatroende, uppger den danska tidningen. Kanske ett trettiotal är fortfarande medlemmar av den förtryckande danska ”Folkekirken” som allt fler och fler i Danmark tar definitivt avstånd ifrån, men dessa trettio vill uppenbarligen befria sig både från kristna gravstenar och annan kristendom.

I Danmark tvingar man inte på människor några Totalitära system, utan låter dem vara fria. I Sverige har vi inte ens frihet efter döden. Överallt blandar den påstått ”Svenska” Kyrkan sig i också människornas sista stunder i livet, och trots att Statskyrkan upplöstes för mer än tjugoett år sedan, får de med annan religiös uppfattning än den kristna inte vila i frid, och deras anhöriga får inte vara i fred för det sk ”Begravningsmonopolet” som upprätthålls i alla svenska kommuner utom Tranås och Stockholm, där det finns ett mycket litet antal icke religiöst bundna begravningsplatser.

Och ändå är det allmänt känt, att minst 45 % av den svenska befolkningen inte är medlemmar i denna påstått ”Svenska” Kyrka nuförtiden, och att de inte vill ha med den att göra, främst kanske därför att den blivit en islamfrämjande, politiskt styrd organisation, som lever på bidrag och skatter; som den snyltat till sig från Regeringen.

Den enda utvägen för många etniska svenskar som praktiserar Asatro är att ansöka hos närmaste Länsstyrelse om att få sprida ut sin aska i naturen, och försöka arrangera sina begravningar utan kristen medverkan, men också det är svårt; då det finns få lämpliga officianter, som kan hålla i en ceremoni. Humanisterna – där jag själv är medlem – är den enda organisation, som erbjuder hjälp med religiöst neutrala begravningar.

Riksdagsmän har skrivit motioner om att få ”Begravningsmonopolet” upplöst, och vädjat till de kristna prästerna om att respektera andra livsåskådningar.

Det har inte hjälpt det minsta. ”Svenska” Kyrkan vägrar fortfarande att ge med sig, ens den minsta lilla bit. Man vägrar lyssna, vägrar att resonera, vägrar att respektera  också de dödas sista vilja.

Så länge vi har en påstått ”Svensk” Kyrka – som inte är ett enda dugg ”svenskare” än något annat – och som VÄGRAR att respektera människors vilja in i döden, HUR ska vi då kunna respektera ”Kyrkan” och dess präster…? (jag bara frågar…)

Humanisterna har till och med uppvaktat Regeringen – det skedde senast i Maj 2019 – men den Miljöpartistiska ”Kulturministern” Amanda Lind har inte gjort ett enda dugg för att hjälpa svenska medborgare av alla icke-monoteistiska åskådningar, oavsett om de råkar vara Ateister, Agnostiker, Humanister, Asatroende, Hedningar, Hinduer eller Buddhister, eller något annat. Ifråga om Mosaiska Trosbekännare och Muslimer, tycker Regeringen Löfvén att det är självklart att dessa samfund ska få ha sina egna begravningsplatser, men så fort det kommer till etniska svenskar med någon annan uppfattning – ja då vägrar man att respektera alla andra uppfattningar än den kristna..

Varför är det så ?

Om kristna, muslimer och judar får ha sina egna begravningsplatser i Sverige, varför får då Hedningar, Asatroende, Humanister och alla andra inte ha samma sak ??

Om och om och om igen kränker de kristna våra mänskliga rättigheter, vanhelgar till och med våra gravar, och ställer sig bildligt sagt rakt fram och pissar på dem. Vi förolämpas och förnedras, ända in i döden.  Aldrig respekterar man vår Hedniska Tro, aldrig får vi vara ifred.

Inte ens Gamla Uppsala, som är en gammal och mycket helig plats för all världens Hedningar, kan dessa kristna lämna ostörd och oskövlad.

Också de organisationer som säger sig företräda oss Hedningar har helt svikit oss, och kommit alla förhoppningar på skam. Rena pinsamheter, som ”forn sed” och allt multi-kulti-flum under drogpåverkan, som denna organisation utövat och fortfarande utövar vill jag helst inte nämna, men nu nämnde jag dem i alla fall. Just det samfundet har aldrig hållit någon värdig begravning, och har heller inte på mer än tjugo år lyft så mycket som ett finger för att skapa en hednisk begravningsplats, där folk kan gravsättas utan kristet deltagande.

Nordiska Asa Samfundet, bildat 2014 har i och för sig s-a-g-t (eller rättare uttryckt s-k-r-i-v-i-t ) att de ska göra något åt saken, och städa upp vid Gamla Uppsala – men det händer ingenting ingenting ingenting, och man har inte kommit ett enda steg närmare en lösning, på de snart sju år som gått.

Själv har jag gravsatt min egen far enligt hednisk sed, och under just hans askurna ligger en Frejs skära, ett Odens Spjut och en Tors Hammare från Skåne i renaste silver. Året han dog – 1997 – debatterades det livligt i staden Linköping – om det vore etiskt försvarbart, att ansluta stadskrematoriet till elnätet, och utnyttja överskottsvärmen från ugnarna för att producera el åt hushåll och industrier. Min far – som var kompromisslös ateist – även om han nära nog bekände sig till ren Asatro på slutet, och nästan började tveka – skrattade öppet och högljutt åt de kristna.

En god medborgare,” sade han – ”Tjänar sitt folk och land också efter döden. Och vad är skammen i att lysa i mörkret, där folk studerar och inhämtar kunskap, där barn växer upp och människor lever ? Dessa kristna dårar borde vara stolta över möjligheten att bidra, om så bara för en sista gång. Vad är felet, med att återvända till den plats på jorden man ändå kommer ifrån, och så övergå i ren energi via Svenska Kraftnät, eller låta sig uppgå i en renande eld ?? Jag för min del kan inte se något fel i det – inte alls !

Dagen då han dog – av hjärtstillestånd – lyckades jag komma så långt i mina återupplivningsförsök, att hans ena öga öppnades, och han såg på mig. Har man lärt sig CPR i armén, eller vad vi i vårt land kallar Hjärtmassage, vet man att det går att pumpa syrerikt blod även ur ett bokstavligt talat brustet hjärta, och få medvetandet att fortsätta existera en liten stund, bara man inte gör det alltför sent. Men för egen del visste jag redan, att hans kropp inte var i stånd att fungera så mycket längre, och det besannades också. Obduktionsrapporten visade en massiv muskelbristning i den vägg som skiljer hjärtats två kammare, och inte heller ett första-hjälpen team med syrgas, elchocker och allt, kunde göra det minsta för honom.

I morgon ämnar jag fira hans födelsedag, men det är förstås en annan historia. Han begravdes i en kristen kyrka, det är sant – men han slapp i alla fall att höra kristna präster mässa, böna och be över honom, för jag höll liktalet över honom själv, efter att ha skrivit det ute till havs, seglande en av de råsegelskepp jag ägnat mycken tid åt. Och han fick en Hednisk Jordfästning, med Asatrogna gravgåvor och blot i blod framför sin öppna grav.

Friheten finner alltid en väg, tack vare alla dem, som fortfarande försvarar den.

Och Hedendomen skall segra till sist, ja till sist. ”Vid slutet, står segern !”

I Alvablotets tid: Fler och fler svenskar begravs UTAN ”Svenska” Kyrkans medverkan

Den 29 Oktober i år – före Alvablotet hade tidningen ”Mitt i” I Stockholmsområdet en intressant artikel, som bekräftar vad många redan vet. Allt färre och färre svenskar önskar någon medverkan av ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska förtryckarapparaten i begravningen av deras anhöriga och vänner.

Man brukar säga, att begravnings-sederna är det som ändrar sig allra sist i ett samhälle. Under 1880-talet och nittonhundratalets första årtionden förd de kristna en närmast desperat kamp emot återinförandet av kremering, en Hednisk och Asatrogen sedvänja som praktiserades redan på bronsåldern. Idag är kremering socialt accepterat överallt i det svenska samhället, och väcker inte längre några kontroverser. Tidningen rapporterar att över 80 % av svenskarna väljer det Asatrogna sättet att begravas, och i Stockholms Län mer än 90 % – kremeringen har slagit igenom överallt, och numera kan ”Svenska” Kyrkan inte göra det minsta åt det, eftersom det svenska folket ändå har träffat sitt val.

 

 

Kånna högars gravfält i Småland

I och för sig förekom även jordbegravningar under hednisk tid,men kremering var ändå det vanligaste bruket. I den kristna bibeln och koranen är kremeringen, eller ”uppbrännandet i eld” totalförbjuden, och förbehållet svåra missdådare, vilket gör att Mosaiska trosbekännare och muslimer ofta motsatt sig den, men för oss Asatroende är det bara naturligt att återvända till det land som fött oss, och där vi hela tiden levat. För oss finns inget skrämmande eller fel i detta.

1959 lär den första minneslunden i Sverige ha grundats, och nuförtiden lär man också ha askgravlundar utomhus, kollektiva begravningsplatser som helt och hållet erinrar om de gravfält och storhögar som funnits ända sedan bronsåldern. Än så länge tränger sig de kristna ofta på människor i deras sorg, och försöker ta över vad som borde vara en privat ceremoni till minne av den avlidna eller avlidna med att i vanlig ordning predika och tjafsa en massa om ”jesus” osv – något som är allt mindre och mindre önskvärt, eftersom ju en begravning handlar om att ära den bortgångne eller bortgångnas minne, och inte om att sprida någon kristendom.

Det här tror jag är anledningen till att allt fler och fler människor väljer en borgerlig begravning eller att kremeras direkt, utan ”Svenska” Kyrkans inblandning överhuvudtaget.

Redan för två år sedan var 13 % av begravningarna i Stockholms län borgerliga, och det väntas att begravningar utan kristen inblandning snart uppgår till 25 %.

Tidningen intervjuar Tomas Kvarnström, föreståndare på St Botvids krematorium i Huddinge, som uppger att var tionde bregravning nu är en sk ”direktare”, alltså att den döde eller döda kremeras utan någon föregående ceremoni, och att begravning eller en minneshögtid sker först efteråt, ibland i samband med gravsättningen, ibland inte.

De kristna ojar sig och protesterar som vanligt, men varför det ? Man påstår, att det faktum att fler människor kremeras direkt skulle tyda på att ensamheten i samhället ökar, men det finns det inte det ringaste bevis för. Idag bor folk ofta utspridda, och en och samma släkt eller vänkrets är inte längre lika ofta koncentrerad till en och samma plats, vilket gör att kanske inte alla har lätt att hinna till en begravningsceremoni, och därför väljer man kanske att ha själva begravningsakten eller minnesfirandet på en annan plats, och inte på den ort, där de närmast anhöriga sedan gravsätter askan efter den döda eller döda. Det här är egentligen inget konstigt, och heller inget att bli upprörd över, men som vanligt klagar och gnäller de kristna, bara därför att det inte är deras religion som får stå i centrum längre.

Också i hednisk tid var gravöl eller minneshögtid och gravsättning två olika saker. Gravölet och den föregående bålfärden kunde ofta vara en storstilad ceremoni, men gravsättningen eller ihopsamlandet av askan och dess högläggning i gravhögen var till för de närmast anhöriga, och någonting som man höll helt privat.

Personer vid Stockholms Kyrkogårdsförvaltning, som tidningen talat med, är inne på helt samma linje. Man vill göra avskedet mer personligt, och inte ha med någon präst som mässar och lallar om Jesus, när det är den avlidne eller avlidna alla vill minnas, och så länge de kristna inte kan förstå eller respektera detta, är de inte längre välkomna vid det svenska folkets högtider. Man har också en vilja att låta avskedet vara personligt, och ge utrymme för att minnas de anhöriga själva – och så är det nog bäst..

Utspridning av aska får idag inte ske utan länsstyrelsens tillstånd, och till skillnad från hur det är i Danmark, har de Asatrogna i vårt land inga privata gravhögar eller minneslundar – men själv tror jag att detta är ett mål, som vi gemensamt måste kämpa för att införa inom de tio närmaste åren…