”Forn sed” och drogerna (del 3) – Lögnerna om Flugsvampen

Det finns många lögner, missuppfattningar och rent befängda påståenden om Asatro, och dess utövare. I och för sig är det också sant, att det finns en mycket oaptitlig ”svans” till Hedendomen, liksom till andra religioner (se i föregående inslag). Alla kristna kan till exempel inte dömas enligt KKK:s standard, om vi tar Ku Klux Klan i USA som en relevant jämförelse. Emellertid, ett påstående som man ofta får höra, är att ”Vikingarna skulle ha använt flugsvamp” och att ”Flugsvampen framkallade bärsärka-raseri”

Men det finns inte ett enda bevis för det här, varken skriftligen, i Eddan, i Heimskringla, i de Isländska Sagorna eller någon annanstans. Inga arkeologiska bevis heller. Så var kommer alla dessa befängda påståenden ifrån ? 

Man vet sedan länge, att den ende forskare som alls tagit upp hypotesen – som just hypotes, och han sade själv att det var en lös tanke, ett hugskott, alltså inte ens en teori – var Samuel Ödmann (1750 – 1829 ) som var lärjunge till Linné, och i sin ungdom bosatt på Värmdö i den Stockholmska skärgården, där han också idkade sitt eget vikingaliv och sysslade med överlevnad och naturstudier på naturens villkor. Ödmanns friluftsliv under bar himmel fick hoom att ådra sig den sk ”skärgårdsfrossan” eller malaria, som vid den här tiden var endemisk i Sverige. Några malaria-mygg finns inte i skärgården längre, men däremot finns enskilda ”myggholmar” och för den delen också öar med flera flugsvampsarter på, men dem bör man inte röra. Hursomhelst blev Ödmann i de sista trettio åren i sitt liv sängliggande, professor i Uppsala och tidvis mycket sjuk, men det hindrade honom inte från att vara prefekt för flera studentnationer, och dessutom en populär föredragshållare. Och så spreds missuppfattningarna om Vikingar och Flugsvamp ända fram till våra dagar.

Samuel Ödmann – Uppsala-originalet, kallad ”gubben i sängen” för sin hypokondri – var mannen som inbillade Världen att Vikingarna skulle hållit på med flugsvamp…

Det finns dem som skyller på samerna, och hävdar att samer skulle ha berusat sig på flugsvamp, eller att de fortfarande gör det, genom att dricka rentjurars eller sarvars piss. Rentjuren skulle då dö av svampgiftet, men diverse psykoaktiva ämnen skulle utsöndrats med urinen. Varje svensk Same eller person som är insatt i det här med samekultur kan nog enkelt vederlägga det påståendet, för det har aldrig någonsin förekommit minsta bevis för att flugsvampen skulle ha ingått i samekulturen heller.  Inte heller har man funnit några bevis för, att flugsvamp som berusningsmedel skulle ha förekommit hos finnarna, baltiska folk eller slaviska folkstammar inklusive ryssar.

Den enda uppgift, som jag hittat om den saken är en hänsyftning hos den minst sagt diskutabla forskaren Marija Gimbutas från Litauen, hon som avslöjats för diverse pseudovetenskapliga uttalanden om ”gudinnetro” på stenåldern och annat, något som alla seriösa vetenskapsmän avvisat. Gimbutas ska ha skrivit, att man i hennes barndom i Litauen, under Stalin-tiden använde flugsvamp blandad i vodka som ett slags ”fylle-booster” eller för att förstärka Vodkan, då man hade för lite av starkvarorna vid sina lokala bondbröllop. Allt annat bruk av flugsvamp kommer från Sibiriska folkstammar långt öster om Ural, dvs långt utanför Europa, och det är också där det rituella bruket av flugsvamp hör hemma.

Nej, Röd flugsvamp har ALDRIG brukats i berusningssyfte i Norden – men däremot av Sibiriska Schamaner

Detta var välkända fakta redan på 1700-talet, och Ödmanns tid, och för övrigt orsakar flugsvamp – samt andra berusningsmedel och gifter vanligen inte något bärsärkaraseri alls, eftersom de är prestations-sänkande, inte prestationshöjande. 

Redan den mycket kunnige Medicinhistorikern Matts Bergmark infogade ett kapitel om ”krigsmedel” i sin berömda bok ”Lust och Lidande – Om droger på gott och ont” från 1956, men också han avslog totalt ”Vikingahypotesen” om flugsvamp. Många arméer och folkslag har genom tiderna försökt få fram prestationshöjande medel för krigsbruk, men av dem hör flugsvampen garanterat till de allra sämsta, och något som inte fungerar. För övrigt är det inte alls bra med ett konstlat medel eller en drog som inger mordlust i krig – krigare i alla tider och i alla miljöer är alltid beroende av ett gott omdöme, förmåga att kunna orientera sig och ”rätt” avläsa situationer, och i det sammanhanget är ett drogrus det absolut värsta man kan ägna sig åt.

Ohejdat slaktande av krigsfångar eller civila är inte en eftersträvansvärd egenskap det heller, oberoende av vilket krig, vilken tidsålder eller vilka omständigheter vi talar om, för gör man så emot motståndarens folk, innebär det ju bara att samma motståndare kan ta till exakt samma taktik emot den egna sidan, och det tjänar man knappast på, inte det i långa loppet i alla fall. Som jag ska visa i ett senare blogginlägg var de sk ”bärsärkarna” inte alls speciellt omtyckta, och gjorde inte några större insatser varken i krig eller för den Nordiska kulturen, ens på de mycket få ställen där de framskymtar i saga-litteraturen.

Dessutom är krigare och arméer i alla tider beroende av disciplin, och det är just vad en drogpåverkad bärsärk inte skulle ha. Skall man utföra ett bakhåll eller ett eldöverfall, duger det inte att någon plötsligt reser sig upp och springer huvudstupa emot motståndaren, och mot en överlägsen styrka är det hursomhelst oftast en mycket dålig taktik. Gott omdöme är kort sagt den viktigaste egenskapen som soldater och krigare alls kan ha, och det får man inte genom någon drog.

Det är bara Tunguser, jakuter, samojeder och därmed likställda, sibiriska folkspillror som alls använt flugsvampen, rituellt eller annars, och inte ens de var speciellt framgångsrika. Att man alls använde flugsvamp som berusningsmedel, eller ens kom på tanken berodde på att det på den Sibiriska tundran inte gick att få igång någon alkoholjäsning alls, eftersom det var kallt största tiden på året, och så snart ryssarna kom med sin ”Vodka-kultur” eller man fick ren sprit att tillgå, övergav alla folkstammar flugsvampen, eftersom den var alltför svår eller farlig att hålla på med, och nästan ingen flugsvamp-användande kultur finns alls kvar idag, och det är förmodligen lika så gott.

Urin-drickande lär ha förekommit bland jakutiska schamaner, och det finns också skrönor om att man ska ha tvingat krigsfångar eller slavar att äta flugsvamp, liksom rentjurar, och sen druckit deras urin, så att man fått berusningseffekten, medan krigsfången, slaven eller renen dog av njur- och leverskador. Men det finns mycket få belägg för den saken också. Troligen finns det väl en hel del förvirrade ”fornsedare” i världen, som sysselsätter sig med att dricka sin egen eller andras urin – något liknande antyds i berättelsen om skaldemjödets skapande – men jag tror knappast de kommer ha så stor framgång i detta, eftersom fornsed ju för det mesta inger både avsmak och äckel.

Så gör också flugsvamp. Bergmark har skrivit att det kallas ”det bakvända ruset” och att verkningarna beror på Muscarin, ett giftigt ämne av flera som finns i flugsvampen, men senare forskning efter 1950-talet visar, att processerna kring flugsvampsförgiftning är mycket mer komplicerade än så. Det börjar med att personen blir våldsamt illamående, får häftig lust att spy eller kräkas och sedan en intensiv, migränliknande huvudvärk, och dör man inte av njur- eller leverskador efter detta 4-5 timmar långa stadium får man skatta sig lycklig. Senare går huvudvärken över och man uppnår en viss overklighets- och lättnadskänsla, mest beroende på att man inte har så satans ont, eller är spyfärdig längre.

I detta stadium, säger Bergmark på sidan 31 i sin bok, kan det hända att man får ”en säregen överkänslighet. Den minsta beröring känns obehaglig, tickandet från ett armbandsur låter som domedagsklockor, det svagaste ljussken verkar bländande. Håller någon upp en käpp ett par centimeter över golvet och uppmanar den berusade att hoppa över, så kan denne ta våldsam sats och göra ett meterhögt språng. Salivavsöndringen blir kraftig, liksom vid epileptiska anfall, ” Sedan sjunker den förgiftade i djup sömn, och har ”black outs” eller minnesluckor.

Detta är alltså de ”värdefulla andliga erfarenheter” som ”fornsedarna” tror att de ska få ut, efter att ha berusat sig med flugsvamp. Överkänsligheten kan i och för sig utlösa raseri-anfall, men det kan vanlig alkohol också (hos personer med ”dåligt ölsinne” ) och detta är alltså upphovet till ryktet om bärsärka-gång.

Dessutom uppträder ofta makropsi eller mikropsi, alltså en synförvrängning, där man uppfattar föremål som jättesmå eller jättestora, och får svårt att bedöma avstånd, eller en motståndares storlek.

Att detta inte kan vara någon större fördel i strid, är självklart. Oavsett om man slåss med yxa eller svärd, eller ska skjuta med en pilbåge, till exempel, bygger ju hela striden på att man kan uppfatta avstånd och bedöma dem på ett riktigt sätt, och en krigare som tror att han slåss emot jättar eller ser sina motståndare som pyttesmå myror, är som man förstår inte mycket värd i strid i alla fall… berättelser om bärsärkar, som omedelbart faller i sömn efter att ha utfört sina bedrifter finns i de nordiska sagorna (Bödvar Bjarke i Rolf Krakes saga) men detta är också den enda likheten – det finns fortfarande inte ett enda hållbart bevis för att flugsvamp skulle använts som berusningsmedel i Norden, och hursomhelst är det tämligen verkningslöst, om man nu alls skulle försöka få fram bättre krigare på det sättet, vilket man INTE kan, av naturliga orsaker, som jag redan berört..

Den amerikanska armén provade amfetamin i Vietnam, och det finns arméer som försökt med Vodka eller till och med Spikklubba (blomman alltså, inte vapnet) men i intetdera fallet, gav det några bättre soldater. Allt vad vad man fick fram var bara hopplösa fyllon, eller värdelösa knarkare…

Anledningen till att flugsvamp inte är så särskilt populärt, ens ibland moderna knarkare, är just förgiftningsriskerna. Det finns minst ett fyrtiotal arter inom flugsvampp-familjen, lömsk flugsvamp, vit flugsvamp, brun flugsvamp, violett flugsvamp, grönländsk flugsvamp och så vidare, och alla liknar varandra, eller kan anta samma färgvarianter.

Det finns påståenden om att ”bara de vita fläckarna på flugsvampen” skulle vara giftiga, men så är det inte. Fläckarna kan dessutom tvättas bort av kraftigt regn, så att svampen liknar andra, och ätliga svamparter.

Man har konstaterat att till och med svampar som växer på samma ställe kan ha olika gifthalt, och ibland sitter det starkaste giftet i hatten, ibland någon annanstans. Och ALLA flugsvampar innehåller en enda stor cocktail av olika kemiska ämnen, inte bara muscarin, ibontensyra, muscimol och andra dåligt kända ämnen, varav en del är delvis hallicinogena, andra bara giftiga och skadliga, och andra utan verkan alls.

Detta gör – säger svampkännare och svampböcker, att man aldrig kan vara säker på hur mycket gift man får i sig, utan att effekterna av förgiftningen blir helt oförutsägbara, och det är förstås orsaken, att till och med de sibiriska folken ganska tidigt övergav flugsvampen som rusmedel – alkohol är kanske inte alltid så bra det heller, men man vet åtminstone hur man brukar reagera, hur mycket man får i sig, och när man ska sluta – men man vet aldrig med svamp…

Faktum är, att den svenska allmogen alltid avskytt svamp, och att man i långa tider undvikit ALLA svampar som livsmedel, eller annars. Även ”karl Johan svampen” som infördes under 1830-talets nödår, togs emot med stor misstänksamhet, och sådant kunde på sin tid duga ”för svin eller för herrskap” som mans a, man absolut inte för hederliga och arbetande människor. De flesta bondekulturer har också tyckt precis likadant, för i en bonde- eller jägarkultur kan man inte undvara några personer, och ingen kan tillåtas knarka ned sig eller supa ned sig, åtminstone inte alltför ofta, eftersom alla måste lära sig att arbeta för hela samhällets gemensamma bästa, och så borde det också vara idag, även om diverse personer verkar ha glömt bort den saken.

En del källor påstår till och med, att flugsvamp skulle vara ogiftig och kunde ätas, om man bara förväller den noga, eller kokar den. Problemet är bara, att ungdomar och dumskallar som lockas att experimentera av oansvariga källor som dessa, ofta råkar illa ut i alla fall – eftersom de inte vet hur mycket de ska koka svampen, eller vad som ens händer om de bara på måfå ger sig ut i skogen för att leta flugsvamp, och sedan gör mjöd på den…

Sk ”svampbröd” och liknande brukar delas ut på diverse ”fornsediska” sammankomster. Blir ni bjuden på sådant – ät det INTE (svampmannen på bilden har inget samband med vad som beskrivs i denna artikel)

Idag finns också en mycket rikhaltig propaganda och litteratur om flugsvamp, som sprids på nätet, och de är oftast skrivna av ”fornsedare” och andra kriminella element. jag ska inte länka till någon av dem, eftersom jag inte vill uppmana någon till narkotikamissburk, eller förleda någon till det. Exempelvis sprider man missuppfattningen, att små björnar i skogen skulle berusa sig med svamp, ungefär som våra tidningar om höstarna fylls av allehanda klipp om älgar som ätit för mycket rutten och spontanjäst frukt, och då blivit fulla och galna, samt gått bärsärk i en och annan villaträdgård. De flesta djur avskyr naturligt alkohol och förgiftning, och en björn som betedde sig på det sätt som klippet nedan (med en falsk, in-photoshoppad fjäril, troligen tillagd av galna hippies och drogromantiker) skulle sannolikt antingen spy rätt ut, eller också avlida. Djur lär sig tidigt vilka växter eller svampar de ska undvika, och man har i verkligheten aldrig sett dem berusa sig själva, som detta arrangerade klipp visar.

I ”forn seds” barndom, kring 1992, vet jag ett par personer, som experimenterade med flugsvampsmjöd. Låt oss kalla en av dem för Abbyjerry. Denne lånade under rusets inverkan en skarvyxa, och slog den i bordet samt sin egen tumme med en sådan kraft, att yxeggen gick in i benet och blodet sprutade ut i pulstakt, men asfull, som vederbörande var, kände han inte ett dugg av smärta, utan tvingades glatt lallande in i en taxi och vidare till Södersjukhusets akutmottagning, där han berättade vitt och brett om sina äventyr och blev tejpad och inte sydd, eftersom akutpersonalen inte ville slösa någon suturtråd eller vidare omvårdnad på en fyllskalle som honom.

”Careful with that axe, Eugene !”

”Känn din fiende” lyder ett svenskt ordspråk, och jag kan erkänna att jag själv – i Brighton, 1987 – saken är längesedan preskriberad enligt alla länders lagar – faktiskt provat flugsvampsmjöd själv. Jag kan inte alls säga, att det gjorde mig annat än sjuk och full, och det gav inte några ”värdefulla andliga erfarenheter” alls, annat än en väldigt otäck fylla. Saken var den, att jag hade mött en vansinnigt ovanlig, i Skottland bosatt Engelsman, som hade dille på Michael Moorcocks ”Elric” böcker (om en albino till fantasy-hjälte, tillika knarkare och bärsärk i en och samma person) och faktiskt hade vissa, om än ytliga insikter i det här med Asatro och Nordisk Mytologi. Men, vid det tillfället var jag inte ens tretttio fyllda, och hade betydligt sämre omdöme än nu..

Fantasy-litteraturens berättelser om ”drug-induced berserkery” kan vi också glömma…

Alltnog, han ansåg sig vara en god löpare, och sade att han på skotska hedar lyckats springa 20 km på mindre än timmen, allt beroende på sitt hemgjorda flugsvampsmjöd. hans fru hade senare hittat honom, galen och full, liggande halvnaken i ett dike; och där hade han väl frusit ihjäl eller i alla fall fått en kraftig förkylning, om han inte hittats i tid. På den tiden var jag en bättre löpare än nu, så vi slog vad om att dricka en hel liter var, och sedan ge oss ut på en kapplöpning från Brighton till mynningen av floden Adur, och sedan tillbaka igen, en sträcka om sådär 12 kilometer.

På ditvägen ledde jag enkelt, och sprang ifrån engelsmannen med flera hundra meter, men sen kom vändningen, då fyllan och svampen började sätta in. Tillika fick jag problem med makropsi, ett av de klara symptomen på flugsvampförgiftning. Det började med att ljusen från Brigton Pier blev alltmer suddiga i nattmörkret, och att stenarna på stranden började växa och växa, till synes, till slut var de stora som klippblock, och tycktes falla över mig från alla håll..

Jag kan inte säga att det var någon trevlig, eller ens värdefull upplevelse. Jag hittades omkringragglande på stranden vid piren några timmar senare, då jag vederbörligen fått stryk i kapplöpningen och förlorat, därför att jag inte var van vid kronisk förgiftning på flugsvamp, och släpades med till någon dålig bed & breakfast någonstans, där hyresvärdinnan informerade de i rummet sovande om att extra hundar sov över gratis, men att människor måste betala. I mitt drogpåverkadde tillstånd undrade jag en stund över vilken djurart jag egentligen tillhörde, men detta symptom gick över på tjugo minuter, ungefär.

Droger är inte alls värdefulla, flugsvamp användes inte i Norden, och något bärsärka-raseri får man knappast av flugsvamp. ”Fornsederi” är bara att undvika, och det finns en del människor, man bör avsky liksom pesten. Och detta är allt som lärs ut ur denna artikel. Döm nu själv, om det är någon ”värdefull erfarenhet” eller inte.

Karl E H Seigfried om ”Vargkrameri” och andra fornsediska avarter..

Borta på den allmänt hedniska bloggen ”The Wild Hunt” i USA skrev den kände professorn Karl E H Seigfried från Chicago – som också har en prisbelönt blogg om Nordisk Mytologi en intressant artikel om Tyr, Fenrisulven och vissa urspårade ”fornsedares” faiblesse för ”vargkrameri”, Varulvar, påstådd sk ”Teriantropi” (alltså folk som går omkring och tror sig vara djur och har varulvsföreställningar – sådant är helt enkelt inte friskt !) samt andra dylika avarter av Asatro. Den gode professorn inleder sin artikel med att påstå att Myten om Tyr och Fenrisulven skulle vara den enda autentiska myt om Tyr vi har kvar – det är som vi ska se i nästa inlägg en helt felaktig slutsats, om ni frågar mig, och övergår sedan till att resonera om Tyrs betydelse under det 21:a seklet, eftersom det råkade vara en tisdag eller med andra ord Tyrs dag igår..

large

Herr professorn retar sig också på användandet av sk ”memes” eller vissa bilder och illustrationer som numera ”flyter runt” på nätet och ändå kan användas av alla och envar. Själv tycker jag att de är utmärkt hednisk propaganda, och att de kan användas som naturlig motvikt till all kristen propaganda som förekommer i Sverige och Norden, till exempel. Hela tiden resonerar Karl E H Seigfried efter sitt eget snäva amerikanska perspektiv, och går i polemik med vissa amerikanska asatroende, helt utan förståelse för att den situation som möter oss här i Norden och framförallt Sverige är annorlunda, mycket beroende på att han inte verkar kunna så mycket om svensk samtidshistoria. Men – för all del – jag inbillar mig inte kunna så mycket om amerikansk politik – allt vi ser här i Europa är Trump & Hiillary, Trump & Hillary till leda…och man undrar hur Tyr, rättvisans Gud, alls klarar sig ”over there”

Nåväl..

plate-12

Han börjar med att redogöra för hur Tiw, Tiwas, den gamle Indoeuropeiske himmelsgud från bronsåldern som senare blev Tyr, också finns omnämnd på en inskrift från Hadrianus Mur uppe i Skottland på 300-talet enligt vår tideräkning (hela Frisiska kohorter dyrkade Tyr bataljonvis – och det är som vi ska se en mycket betydelsefull detalj), och hur friserna tillbad honom som ”Mars Thingsus” eller Tingets, folkförsamlingens gudom – samma ord Ting syns ju för övrigt i våra svenska Tingshus – och hur Tyrs offer av sin högra hand för rättvisans sak sågs som en sinnebild för den självuppoffrande, samhällsupprätthållande krigaren.

Problemet är som vanligt ”fornsedarna” och andra avarter som inte har med Asatro att göra, och professorn konstaterar:

There is a subset of modern Heathenry that seems to valorize the wolf’s violent threat over Tyr’s protection of the community. The image of the snarling wolf appears on Heathen jewelry, logos, avatars, websites, and memes. Common to the many variations of this theme is the embrace of the attacking wolf as role model set in opposition not to the one who guards the community, but to sheep who are portrayed purely as prey for the wolf.

Somliga dumskallar vänder alltså upp och ned på hela Tyrsmyten, och börjar dyrka vargen Fenris istället. Detta är raka motsatsen emot vad det goda samhället står för, och vad goda Hedningar borde göra, anser professor Seigfried. Visserligen ingår Ulfhednar och Bärsärkar i den Asatrogna föreställningsvärlden, skriver han – utan att märka att det hjälmbleck från en svensk vendeltida hjälm jag visar här ovan föreställer en med galtmask försedd figur – erinrande om Särimner – inte alls föreställer någon Ulfhedin, som vissa trott. Tvärtom kommer hjälmblecken ju från Björnhovda (som betyder Björnhuvud och inte varghuvud) i Torslunda socken, och visar en dansande Oden, samt krigare med Särimners Vildgalt på hjälmarna. Detta har jag redan skrivit om, men herr professorn i USA kan tydligen inte läsa innantill, eller studera arkeologiska källor…

För övrigt missar han helt, att Bärsärken som andlig krigare är en figur som är mycket mer svår att förstå – om man inte mognat inom denna andliga sfär och tradition – något som han i egenskap av amerikan verkar helt utestängd ifrån.. Vi skulle kunna jämföra med Britt Marie Näsströms bok om Bärsärkar som behandlar dem ur ett helt annat – och mycket intressantare – perspektiv. Att inte förstå vad andliga krigare i själva verket är, skjuter över målet – men även Tyr avbildas just på Torslunda-plåtarna – liksom Fenris – vilket också är ett intressant faktum i sig… Kopplingen Särimner – Bärsärkar – bör heller inte försummas..

8En bok Karl E H Seigfried aldrig läst, inte förstått och inte känner till – de som är begränsade till Amerikansk Engelska missar så mycket av vår Nordiska kultur, och kan inte förstå den…

Nå, för att fortsätta den amerikanske professorns argumentation, så noterar han att Kveldulf Skallagrimsson, till exempel, knappast var någon avundsvärd figur, utan snarare tvärtom, och att den gamla myten om Sigmund och Sinfjötle – far och son som ”löpte i varghamn” slutligen brände upp vargpälsarna, och aldrig mer gav sig in på sådan ”svart sejd” eller förtrollning. Han konstaterar:

In both cases, the closest bonds of kinship and community are broken by the assumption of wolf-like character. Is this something to be celebrated? If so, it goes directly against the example of the god Tyr as binder of the wolf that threatens the community.

Jag har även nämnt Odens två vargar Gere och Freke – som en annan amerikansk akademiker, Terry Unger – nyligen såg som en symbol för de låga drifterna i människan, som Oden håller i schack. Seigfried påstår att båda namnen skulle betyda girighet – vilket är fel i sak.

The names of the wolves both translate as “greedy.

Wrong. Dead wrong, and an incorrect translation – Mr professor. ”Freke” does not translate as greed. It translates as brashness, rashness, impulsivity, impudence. Impudence and greed are NOT the same thing, as any fool can see… Compare with contemporary German, the word ”frech” – zb ”Diese verdammte Amerikaner sind frech geworden !” or contemporary Norwegian Frekk, Swedish ”fräck” which also means ribald, cheeky etc 🙂

Men – för att återvända till Karl E H Seigfrieds centrala argument – alla dessa fornsediska ”vargkramare” och idoliserandet av Fenris – ”Träskresen” (vilket är en tänkbar tolkning av namnet) är egentligen emot allt vad Asatro står för, hävdar han. Forntidens folk – över hela Europa och överallt där vargar förekommer, var säkerligen inga ”vargkramare” och tyckte inte om vargens asociala och ödeläggande egenskaper, av uppenbara skäl. Vargen tvärtom avskyddes, och dyrkades aldrig, mycket beroende på att det är Tyr och rättvisan, och inte vargen som är värd någon hyllning, konstaterar Karl E H Seigfried, och i det vill jag själv hjärtligt instämma och hålla med.

In the era described in the Icelandic sagas, the wolf is the symbol par excellence for that which endangers society. Prof. Jesse L. Byock writes of the Old Norse term for one man killing another in stealth and hiding his action: “The killer was then referred to as a morð-vargr, murderer (literally, killer wolf), and was beyond the pale of the law.”

Till detta skulle vi kunna lägga uttrycket ”Vargr Véum” ( a wolf in the (sacred) enslosure) eller den nutida svenska frasen Varg i Veum, som en ytterst välkänd symbol. Det betyder något man inte vill ha in i helgedomen, Viet eller religionen, helt enkelt. ”Fornsederi” – personer som tror sig vara varulvar och liknande hör inte hit, helt enkelt.

rona-f-hart-how-the-wolf-was-bound-snap-the-chain-broke-again-tyr-fenrir-norse-mythology-myth-illustration-image-2-500x201

Redan Snorre syftar på detta, när han i Gylfaginning anger att Ulven ”Löste sig ur Ledung (eller Löding) och Dräpte sig ur Drome”  om de två bojor Fenris spräckte innan han bands med bojan Gleipner – som är gjord av idel omöjliga ting – intellektets seger över råstyrkan, alltså. Ledung är en Ledungsflotta, landets samlade härsmakt -och Drome ett namn för ett krigsskepp, en DromundFenris är alltså vad man kallar en värnpliktsvägrare, en svikare av försvarsplikt, en som inte ställer upp för sin nation och sitt samhälle – i klar motsats till den rättvise Tyr -det är det Sturlassson försökte säga – men i och för sig, olika falla ödets lotter, inte alla Midgårds barn är lika kloka – och är man ingen andlig krigare – så förstår man inte det här.

Seigfried, för sin del – har helt missat dessa detaljer, och tar inte alls upp dem.

Man ser det man vill se, eller kan se, godvänner.. Jag ger sista ordet till Jim Lyngvild, dansk asatroprofet och själsfrände…