Profilbild för Okänd

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling… (artikel från 18 Maj 2017)

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ramredan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion.
  2. Att ge dryck åt de törstande främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de naknaeller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Yngve Frej – han som håller Livets Svärd

Profilbild för Okänd

Seger-bloten hålls i rättan tid – av de Asatroende….

Att den sista fullmåne som infaller i Gräsmånad eller April (enligt den gamla svenska kalendern) kallas Segerfull kanske de flesta Asatroende och verkliga Hedningar känner till. Och jo – det kan faktiskt slumpa sig så vissa år – att en och samma månad har två fullmånar...Däremot är det i-n-t-e bevisat, att just Tiburtius-dagen, 14 April skulle utgöra sommarhalvårets början i Sverige – detta är ”Wikipedia-kunskap” och slidder-sladder.

På Island räknade man vanligen sommarhalvåret från den tredje Torsdagen i April, men nuförtiden har Asatrufélagidh – ja  – man talar inte om någon ”forn sed” på Island, och man diskuterar inte med Amerikaner och andra utomstående på nätet – de förvrider ju ändå allt vi säger till oigennkänlighet – bestämt sig för att årets sommarhalvår skall inledas 25 April, dvs den Tors dag som infaller i morgon, vilket just i år är den fjärde Tors dagen, inte den 3:e...

 

SEGERBLOT genomför vi för att fira Vårens SEGER över Vintern – men det ska göras på rätt datum, när Sommarhalvåret verkligen börjar…

Vanadisblot – senare tvångs-kristnat till ”Valborg” är något helt annat…

Det Multikulturella Misch-Masch som kallas ”forn sed” ska vi inte gå in på. De här personerna säger att ”vi måste samarbeta med islam och de kristna ” (Varför det ? Får man inte ha självständiga samfund eller trosuppfattningar ?) – att man ska hålla ”Påskblot” – Påsken är en kristen och hebreisk fest -och de har gjort hela sin kalender till ett oaptitligt sammelsurium, helt utan logik, rim eller reson… Hedniska Tankar tar skarpt avstånd från allt sådant. Vi är inte ”New Age”. Vi är inte ”Wiccaner”, vi är inte ”Interfaith” eller något liknande, lika lite som exempelvis Folkekirken i Danmark eller Shintos fredliga utövare i Japan råkar vara det. Får de vara sig själva – utan inblandning – så får väl även vi…

I Reykjavik hålls nu Segerblotet klockan 1400 i morgon.

I Skagafjord hålls det klockan 1300

I Blöndalsbodar vid Egilsstad hålls det klockan 1800

och – slutligen – i Akureyri på Islands nordkust hålls det också om kvällen, 1800.

Med lite god vilja kan ju dessa blot få representera de fyra fjärdingar det Hedniska Island var indelat i, på den tiden det var en Hednisk fristat. Dessutom var varje fjärding indelad i tre tredningar – men det visste ni väl redan – eller hur ?

Här i Sverige har vi en lika gammal, hednisk indelning i Härad, Hundare och Skeppslag samt andra folkland – och den är inte alls medeltida eller kristen, även om wikipedia och vulgär-historiker typ Herman Lindquist och därmed likställda säger något annat. Läs Jon Krafts utmärkta böcker om Hednagudar och Hövdingadömen, samt hur de långt senare socknarna uppstod. Han har kartlagt Gudahov, Hargar och Hedniska kultplatser över hela det nutida Sverige, och ni ska få se – geografin stämmer överraskande väl med de arkeologiska bevisen – ända ned till bronsåldern för centralbygderna, inte alls ”900-talet” som Wikipedia felaktigt påstår.

Att Nordiska Asa Samfundet – det största samfundet för Asatro i det nutida Sverige firar Segerblot, nämnde HT redan för några dagar sedan. Nu sällar sig även ”Blotlaget Vergelmer” i Luleå till de lokala evenemangen – 27 April, inte den 25:e – men det är väl vackert så. Också i Norrbotten och Norra Norrland har man nu i alla fall kommit så långt, att man inser att Vårblot, Segerblot och Vanadisblot är tre olika saker, som sker i tur och ordning – vilket Hedniska Tankar och Samfundet Särimner införde i Sverige redan 2015. Sakta men säkert tar vi tillbaka det arv, som så länge förvägrats oss. Vi förvaltar den kultur och den tro som är vår – men ingen annans. Och vi är varken bättre eller sämre än någon annan kultur och tro i det avseendet, eftersom vi för det mesta håller fred, vill vara ifred och inte ”inkluderar” vem som helst.

Varför man stavar sig ”Vergelmer” när det heter ”Hvergelmer” med tydligt H, och ”Bärgälmer” enligt Viktor Rydberg på sin tid undandrar sig dock vår enkla bedömning. Tycker man att det är ”lattjo” uppe i Norrbotten att papegojmässigt upprepa allt svenska Wikipedia skriver, utan att verkligen studera källorna ?

Det står skrivet:

Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu,
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.

(Grimnesmál, 26:e strofen)

I Hedniska Tankars översättning lyder samma strof sålunda:

Ektyrnir heter hjorten
som står på Hallen
och biter av Lärads lemmar.
Men av hans horn
dryper det ned i Hvergelmer
och dädan flödar vatten alla vägar.

Läser vi så den poetiska Eddan, närmare bestämt i Gylfaginning, där Oden själv blev till Hög, Jämnhög och Tredje – så ska vi finna att Hvergelmer omtalas flera gånger. ”Hallen” är här detsamma som Valhall, får vi veta, och hjorten Eiktyrnir på dess tak har så väldiga horn, att daggen som dryper av dem blir till alla floder, som rinner i underjorden.  Eller – i Finnur Jonssons transkriberade original:

Þá mælti Jafnhárr: ”Fyrr var þat mörgum öldum en jörð var sköpuð er Niflheimr var gerr, ok í honum miðjum liggr bruðr sá, er Hvergelmir heitir, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Svöl, Gunnþrá, Fjörm, Fimbulþul, Slíðr ok Hríð, Sylgr ok Ylgr, Víð, Leiftr. Gjöll er næst Helgrindum.”

”Då mälte Jämnhög: ”Före dess var många åldrar när jorden skapades (den skapades inte på en gång, utan byggdes av många gudar) och Nifelhem gjordes, och mitt i Nifelhem ligger så en brunn, som heter Hvergelmer, och därifrån faller det åar, som heter så: Svöl, Gunnthra, Fjörm, Fimbulthul, Slidr och Hrid, Sylg och Ylg, Vid, Leiftr, men Gjöll ligger närmast Helgrinden…

Nifel i Nifelhem är samma ord som ”nebel” på modern tyska, dis, töcken, dimma… Svöl är en sväljande underjordsflod, Gunn-Thra är ”Gunns” = stridens trånad, Gunn är också ett Valkyrienamn, Fjörm är Fjärran, Fimbulthul är ett Odens-heite, Slid och Strid är strida, vida floder, Sylg är ett annat ord för svalg, Ylg kan tolkas som glupande gap, Vid fodrar ingen förklaring, Leiftr är kanske den som kommer efter, men Gjöll eller Gäll är den flod, som faller nedåt i Hel, som ligger under själva Nifelhem – för världarna under jorden är i sanning många, och inte en – det är underjordiska glaciär-floder, slukhål, svalg och dolda djup man sett i naturen man talar om, inte bara ”grundvatten”.

Och vi läser också:

Ein er með ásum, en önnur með hrímþursum, þar sem forðum var Ginnungagap. In þriðja stendr yfir Niflheimi, ok undir þeiri rót er Hvergelmir, en Níðhöggr gnagar neðan rótina. En undir þeiri rót, er til hrímþursa horfir, þar er Mímisbrunnr, er spekð ok mannvit er í fólgit, ok heitir sá Mímir, er á brunninn. Hann er fullr af vísendum, fyrir því at hann drekkr ór brunninum af horninu Gjallarhorni. Þar kom Alföðr ok beiddist eins drykkjar af brunninum, en hann fekk eigi, fyrr en hann lagði auga sitt at veði.

Här talar Jämnhög eller Oden om de tre rötterna till Yggdrasil, Världsträdet:

”En leder till Asarna, en annan till Rimtursarna, där som fordom var Ginnungagap. Den tredje leder över Nifelhem, och under denna rot är Hvergelmer, men Nidhögg gnager ner (den) roten. Och under den rot, som vetter åt Rimtursarna, där är Mimersbrunnen, som ger talförmåga och manvett i följe, och han heter Mimer, som är i brunnen. Han är full av visdom, förty han dricker ur brunnen av det horn, som heter Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en dryck av brunnen, men han fick inget, innan han lade sitt öga i pant…”

Skall man ens översätta, skall man var så noggrann det går, och inte modernisera eller bastardisera. Och man får ingenting för ingenting. Också Oden själv måste BLOTA eller OFFRA för att uppnå Visdom – och att ”bedja” eller fä-aktigt be som de kristna, leder ingenstans, ingenvart, ingenstädes.

Så STÅR det i Eddan – Begrips !!

Där hör ni – Hedningar små – ack ni Hedna och mycket Ludna…

Varför ”Majgreven” slutligen segrade över ”Vintern” hör dock till Majandet, Valborg och Vanadisblotet – som är en pan-Europeisk sedvänja – utan förbindelse med all kristendom, och vida äldre... men – mer om det kan ni läsa under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan… eller i Maj månad, Vårmånad – när den slutligen kommer…

 

Profilbild för Okänd

Ny teori om Ales Stenar

Journalisten och amatörhistorikern Johan Romin har publicerat en ny intressant teori om Ales Stenar, det berömda minnesmmärket i Skåne som borde ha UNESCO-skyddats för länge sedan, med tanke på dess status som ett av Sveriges allra mest berömda fornminnen. I vilket annat land som helst skulle Ales Stenar redan ha UNESCO-skydd, men märkligt nog har flera svenska Regeringar i rad vägrat skydda minnesmärket, som är av vital betydelse för alla Asatroende i hela Världen.

Flera föreningar har länge krävt UNESCO-skydd, men svenska myndigheter har totalt ignorerat det svenska folkets berättigade krav. Namninsamlingar har startat, men har inte fått något resultat. Vi uppmanar alla våra läsare och läsarinnor att stödja namninsamlingen – för hela Världens och Sveriges historiska arvs skull.

2018 – för fem år sedan – höll Nordiska Asatrosamfundet ett värdigt och meningsfullt Midsommarblot vid Ales Stenar, som gästades av mer än 80 personer.Ett kortare reportage från det tillfället kan också läsas under rubriken ”Högtider och Blot” underrubrik ”Midsommar” här ovan.

Tyvärr skulle det sedan visa sig, att oseriösa sk ”fornsedare” hemsökt platsen året efteråt – 2019 – och på olika sätt skräpat ned, vandaliserat och skadat den, helt i motsats till NAS uppträdande. Myndigheterna förmådde tyvärr inte skydda den heliga platsen emot ”fornsedarnas” övergrepp, varför ett UNESCO-skydd är dubbelt nödvändigt. Vad som framkom år 2019, när ”Hedniska Tankar” senast undersökte saken, citeras här nedan – i och med att vi återpublicerar en artikel från 23 Mars 2019, där denna mycket märkliga historia utreds närmare.

2018 samlades fria män och kvinnor för att Hedra Asatron på denna vackra plats. Senare fick platsen tyvärr besök av ”fornsedare” och kom att vandaliseras…

De flesta forskare har numera givit ett visst erkännande åt teorin att Ales Stenar är en gigantisk solkalender, eftersom monumentet olikt de flesta andra skeppssättningar i Skåne och Sverige ligger mycket väl orienterat i förhållande till väderstrecken, och solens lokala uppgång och nedgång, som den såg ut på 300-talet enligt vår tideräkning, då man förmodar att monumentet restes. Några av dess stenar är dessutom av granit, som fraktats från Norra Skåne, Blekinge eller Småland, mer än 80 km bort, vilket Johan Romin uttryckligen nämner. Han tror att monumentet är från sen järnålder, dvs Vikingatid, men det kan mycket väl ha varit så att Ales Stenar i sin nuvarande form byggts ut och byggts till flera gånger, vilket forskningen på sin nuvarande ståndpunkt inte kan motbevisa.

En bättre plats för en gigantisk solkalender och en Blotplats för hela Sydöstra Skåne och Österlen kan inte tänkas…

 

Detta skulle också kunna förklara skeppssättningens ovanliga orientering efter solen, men alltnog – daterat trämaterial under en enstaka sten visar ett  C-14 värde på 600 till år 1000, vilket otvivelaktigt visar, att Ales Stenar är ett hedniskt monument, även om ett enstaka prov INTE ändrar den tidigare dateringen till 300-talet, vilket Johan Romin som historiker, men arkeologiskt obevandrad, glömmer att omtala…Man kan INTE ändra monumentets datering på basis av ett enda prov, för det kan vara fråga om mätfel eller metodfel när provet togs, som alla nog förstår.

Johan Romin hänvisar inte till några källor, men han säger sig ha hittat spår efter en 160 meter lång, ännu större skeppssättning vid Jellinge i Danmark, som emellertid under tidigt täckts av Gorm den Gamles och Drottning Tyra Danabots gravhögar, plus Harald Blåtands senare kristna vanhelgande av en central plats för alla Hedningar. Om så är fallet, måste Ales Stenar vara äldre än 900-talet, och på samma sätt ha utgjort en centralpunkt i ett Danskt eller Skånskt kungarike, redan under 800-talet eller ännu tidigare. Detta motsäger hans egna påståenden om att monumentet skulle vara sentida. Tvärtom har det sannolikt utgjort en viktig kultplats under mycket lång tid.

Om enstaka resta stenar vid Jellinge visar platsen för gigantiska gravskepp, byggda före 900-talet, så är Ales Stenar ÄLDRE och inte YNGRE än man trott…

Johan Romin jämför också med Uppåkra, en plats som är åtskilligt äldre än Sven Tveskäggs skapelse ”Lund” vid en gammal offerlund, och eftersom Uppåkra bevisligen varit en stor Hednisk Handelsplats och viktig kultplats redan under romersk järnålder, visar detta att Ales Stenar också kommer från senast 500-talet, eller kanske före år 300 – vilket hittills ansetts som den tidigaste punkten för dess grundläggande i dess nuvarande form – enligt traditionell forskning.

Namnet ”Kung Ale” är belagt ända sedan 1624 i lokal tradition, och hamnen i Kåseberga, vid Kåse huvud skall också mycket tidigt ha grundlagts av just ”Kung Ale” – en skånsk kung i ett självständigt rike. Även om de historiska källorna i sig säger mycket lite, måste man komplettera dem med arkeologin, när det gäller att skydda en plats som är unik för hela Sverige, och av betydelse inte bara för förståelsen för Skånes, Danmarks och Hela Sveriges historia – utan också för Nordisk Hedendom och Asatro som helhet. Därför är det också fruktansvärt, att händelser som de nedan beskrivna alls tillåts inträffa, och att Ales Stenar INTE har fått UNESCO-skydd av vår Regering. Det MÅSTE vi ändra på – tillsammans. STÖD NAMNINSAMLINGEN – och ägna er ALDRIG åt bisarr New age som ”Fornsed”.

Grov skadegörelse vid Ales Stenar – ”Fornsedare” ligger troligen bakom… (inlägg från 2019-03-23)

 

För en tid sedan fick det hedniska Sverige dåliga nyheter, vilket lokaltidningen i Ystad kunde berätta. Ales Stenar, en av de främsta och mest intressanta platserna för kulturminnesvården i vårt land, har återigen utsatts för grov skadegörelse. Mönstret känns igen från tidigare år. Vi känner alla till bränderna vid Havängsdösen, av allt att döma förövade vid Midsommarsolståndet. Vi känner till vandalismen emot Världsunika hällristningar på Österlen. Vi känner till de minst sagt underliga turer, som utspelats vid Ales Stenar i det förgångna, vilket bland annat Föreningen Vetenskap och Folkbildning kan upplysa er om.

Just Sydsverige och det befolkningstäta Skåne tycks vara rikare på brott emot Kulturminnesvården än andra delar av landet. Kanske beror det på befolkningstryrcket, kanske på något annat. I Stockholmsområdet förekommer annan vandalism, riktad emot Runstenar i Upplands Bro, till exempel – som försetts med ditklottrade kristna symboler och gjorts oersättlig skada. I det sista fallet rörde det sig om sk ”ensamkommande” från Monoteistiskt sinnade länder, efter vad som till sist kom fram – men de som begått alla förbrytelserna i Skåneland är än så länge okända…

I Upplands Bro skadades en vacker runsten mitt inne i ett bostadsområde, sedan kristna fanatiker sprejat en tydlig symbol för Monoteisternas gud Jahveh på den…

Emellertid – i Löderup i Skåne bor författaren och föreläsaren Görhan Hellström (ja, han stavar sitt förnamn så !) som frivilligt brukar agera turistguide vid Ales Stenar, och som också skrivit en bok om det sägenomspunna monumentet – jag har inte  själv läst den, men kommer inom kort att köpa den, och det kanske även andra intresserade gör. I februari i år skrev Ystads Allehanda för första gången om förstörelsen vid Ales Stenar, även om ledtrådar förekommit i den tidningen än tidigare.

Redan våren 2018 började någon eller några personer försöka välta omkull flera av stenarna i Skånes största skeppssättning – man kan just undra varför… (foto: Mark Hanlon, Ystads Allehanda)

De första skadorna uppstod troligen kort efter det att NAS, Nordiska Asa Samfundet, annonserat att de skulle bedriva sitt Midsommarblot på platsen. varför vet man inte säkert, men kanske var det några som ville skada Asatro och NAS anseende i Sverige, och berättigade misstankar faller då genast på Forn Sed och dylika grupper – man vet ju att de velat skada Asatrons sak även tidigare. Görhan Hellström har också – som den gode medborgare han är – noterat att någon eller några avsiktligt försökt skada monumentet, och att de varit där flera gånger. Redan i Oktober 2018 kunde Statens Fastighetsverk och Länsstyrelsen i Skåne län bekräfta, att skadorna var så allvarliga, att man måste förankra stenarna bättre i marken. Själv besökte jag Ales Stenar för första gången på många år vid Midsommaren 2018, då det stora blotet – som blev en oerhörd framgång – firades, men under och före ceremonierna lade jag märke till flera helt utomstående personer ur den sk ”forn sed” miljön, som uppehöll sig på och omkring platsen. Det finns anledning att återkomma till detta nedan. Fler än hundra deltagare deltog i ceremonin, vad än kvällstidningarna skrivit sedan.

Jag fäste mig också vid att särskilt två av stenarna längst i söder verkade bära svaga spår av eldningsskador, av samma typ som Havängsdösen fått lida av, (sprickor, nedsotning) och att det tydligen grävts vid foten av dem, vilket också syns på denna bild, tagen av Ystads Allehandas fotograf med drönare. Att grästorven tagits ort, kan nog inte förklaras som ”trampskador” eller ”naturlig förslitning” till följd av hundratusentals besökare. Vi såg också hur ett par från Lund, och ett par andra ej identifierade personer (längst till höger i bild) satte sig ned för att äta och dricka mitt inne i stencirkeln, ungefär som om de trodde, att det vore lämpligt att hålla någotslags picknick där, men motade inte bort dem. Det kanske vi borde ha gjort, men nu ville vi uppföra oss hänsynsfullt emot alla, och såg därför genom fingrarna med de här ovärdiga personerna, som helt uppenbart inte förstod, hur man ska uppföra sig på helig mark, och som visade påtagligt dålig stil – för en forntida gravplats är inte något ställe man sätter sig ned och äter och orenar på. Jag själv inspekterade också ensam platsen dagen efter arrangemanget, men fann att platsen var i oförändrat skick. NAS representanter städade också noga efter sig, så vad som senare hände, kan inte ha berott på dem.

Vad som senare hänt och uppdagats, beror inte heller på ”erosion”, ”fårbete” och så vidare – om en del personer försökt skylla ifrån sig på detta. Lokaltidningen kunde bekräfta vad som höll på att ske. Jag citerar:

I november i fjol lade Görhan Hellström märke till att det var ovanliga förslitningar vid marken kring vissa av stenarna.— —Så när han i höstas uppmärksammade företeelsen påpekade han detta för länsstyrelsen och gjorde en polisanmälan. När han i februari var på besök igen, hade allt fler stenar fått jorden kring sig uppgrävd och bortforslad från platsen.

– Då hade jag inte varit uppe sedan november och noterade det direkt! Jag blev helt chockad av de här stora utgrävningarna. Jag blir både ledsen och förbannad för åverkan, säger Görhan Hellström.

Platsen är fornminnesskyddad, detta innebär inte uteslutande skydd av stenarna utan även marken och tre meter runt stenarna. Att påverkar stenarna eller marken kring dessa är helt enkelt ett brott. När vi besöker platsen syns det tydligt att stenarna inte är skadade men marken runtom har grävts bort.

Samtidigt med detta noterade jag själv att ”Samfundet forn sed” intensifierat sina aktiviteter i Skåneland, där de inte haft något ”godeord” som de skriver (begreppet är felstavat, det heter ”godord” och inget annat) på flera år. Några godtrogna personer i Bromölla-trakten lyckades de i alla fall värva, denna mycket märkliga ny-schamanistiska rörelse med enbart ett fyrtiotal aktiva medlemmar, som säger att de skall representera oss alla inför Sveriges ”interreligiösa råd” och mycket annat konstigt. Bland annat lär en av deras ledande figurer, en sk ”Riksgode” – vald av kanske högst tjugo personer – håll med om att det är bra ynkligt – som säger att han har examen i ”Ekopsykologi (existerar det ämnet alls ? – man kan förvisso fråga)ha propagerat för i en bok om ”Jordandar”, ”jordens helighet” osv att man ska göra ”frö-bomber” med jord tagen från offentliga platser, och som man gräver upp där (notera detta sista !) vilket då tydligen ingår i ”fornsedarnas” förvridna ceremoniel….

Den sk ”Riksgydjan” som ibland kallar sig för ”Rådsgydja” och annat, och som bara valts med ett underlag av mindre än tjugo personer (hur kan hon då ens säga sig representera alla hedningar i riket ? Det är ju rent löjligt som dessa ”fornsedare” håller på…) är en åtskilligt märklig person. Bland annat säger hon sig vara en varulv, och ”ha svans” som hon uttrycker det, och propagerar för sk ”teriantropi” eller med andra ord att man ska gå omkring och anse sig vara ett djur. Detta ingår då i hennes egna föreställningar, eller hur hon definierar sin hedendom. Ok, jag är inte utbildad i klinisk psykiatri, men otvivelaktigt rör det sig här om en mycket, mycket sjuk människa. De flesta, någotsånär normala personer definierar inte hedendom på detta sätt, och anser inte på något vis att sådana bisarrerier ingår. Det är att märka, att flera andra kända psykopater lidit av samma svårföklarliga ”varulvsmani” och att flera av dem också gått över gränsen – och finns det en patologiskt vrickad person i dessa ”forn seds” sammanhang, fruktar jag att där kan finnas flera, vars existens vi inte känner till…

Allt detta kände jag till, men jag gjorde ingenting för att stoppa det. Det kanske jag borde gjort. Göran Hellström anmälde saken till Polisen i alla fall, och det tycker jag faktiskt hedrar honom. Kanhända är han lite inne på samma tankegång som jag vad gäller förövarnas möjliga identitet, för till lokaltidningen sade han bland annat att:

– Vi kanske ska söka i kretsar och grupper för vilka Ales stenar är helig mark. Man tar med en souvenir eller trofé hem från Ales stenar för att marken har en oerhörd betydelse för dem, deras gruppering eller tro, säger han.

Efter att Polisanmälan väl skett, inspekterade också sakkunniga och arkeologiskt utbildade personer Ales Stenar på Länsstyrelsens uppdrag. Till Ystads Allehanda sade Görhan Hellström den 19 Februari, att han inte ville spekulera i vem som orsakat förstörelsen, men den måste skett mellan November och Februari, alltså i exakt samma tidsperiod som ”Forn Sed” bevisligen var mycket aktiva i Skåne-området. Detta kan inte vara en tillfällighet.

Görhan Hellström och Länsstyrelsens arkeologer har kunnat bevisa, när och hur skadorna uppstått. Hålen har fyllts igen, men skadorna på stenarna kvarstår.

På ”Forn seds” Facebook-sidor finns bilder på hur de vid sina ceremonier ställer glödheta fyrfat och liknande direkt på urberget. Detta orsakar skada, och bevisen för deras  oaktsamma agerande syns för alla och envar.

Den 19 Mars hade lokaltidningen i Ystad nått fram till en viss Sandra Lindholm-Svensson, som kallar sig nationell samordnare för gruppen Pagan Federation International, som inte alls är så stor till antalet i just Sverige. Den säger sig fungera mest som en paraplyorganisation, som mest skall ge hjälp och stöd – även i juridisk form – till en del andra nyhedniska grupper. Dess kunskaper om Asatron är inte stora – bland annat noterar man flera grova sakfel på dess hemsida – och gruppen kan väl räknas till New Age, snarare än traditionell hedendom i och för sig. Ett tecken på PFI:s samröre med forn sed är att man anammat flera aav deras mest underliga vanor, bla. detta med att kalla sig vid djurnamn. Sandra Lindholm har tagit pseudonymen Björnmor, och övriga representanter för denna rörelse kallar sig vid namn av skator och andra djur – jag undrar just varför. Själv känner jag inte till någon hednisk kultur i Norden, som någonsin gjort just så, och det är svårt att veta varifrån alla dessa villfarelser och absurditeter kommer ifrån; men troligen är det väl ”fornsederiet” eller ”Söndags-Schamanismen” som spökar – och söker vi i de här rörelsernas ”fula svans”, så tror jag nog också vi hittar förövarna – precis som Görhan Hellström säger…

Emellertid, PFI fördömer starkt vad som hänt vid Ales Stenar, och så gör även jag, som tagit upp problemet med oansvariga och urspårade grupper som ”forn sed” även tidigare, i inlägg efter inlägg.

Sandra Lindström Svensson sade till Lokaltidningen att:

Ingen som anser att platsen är helig skulle göra så. ”Ales Stenar är ett stycke levande historia” – Som nationell samordnare för en av Sveriges hedniska organisationer vill jag å det starkaste fördöma förstörelsen vid Ale Stenar.

PFI har tagit avstånd ifrån det hela, liksom jag själv. Personer inom styrelsen för NAS, som jag skrivit till de sista dagarna säger, att de skall försöka publicera en insändare i Ystads Allehanda, och att de är på väg med ett officiellt fördömande av attacken. Forn sed däremot, har inte fördömt den alls, och sannolikt är det alltså den rörelsen som har varit framme – igen. Vi har sett prov på liknande beteende från deras sida många gånger förr, och de är kända för att inte ha något förbud för narkotika och liknande vid sina sammankomster – där har vi kanske också en del av förklaringen…

De har dessutom:

Ideologisk motivation, eftersom de utgett böcker där de lär ut konsten att göra sk ”fröbomber” och säger i skrift, att man ska ta med sig jord från offentliga platser. Just det hände också vid Ales Stenar. Om detta ingår i deras ceremoniell, behöver det i och för sig inte betyda att de agerat så på just den platsen, men redan i och med att de uppmanar andra till att göra så, är de oansvariga.

Dokumenterat tidigare förstörelse, vilket syns på deras fb sidor. De har ställt fyrfat direkt på berghällar, och bedrivit eldning på ett oansvarigt sätt under sina ceremonier. Detta har bevisligen orsakat skador på flera platser i landet (t ex Havängsdösen, som nämnts ovan)

Befunnit sig i området. Man har konstaterat, hur de hållit flera sk ”pubträffar” i det närbelägna Malmö, dock oklart med vilket syfte, men syftet kan mycket väl ha varit, att planlägga en eller flera ”påhälsningar” vid Ales Stenar

Haft tillfälle, sannolikt uppsåt och bevisligen har de också flera mentalt instabila personer i sina egna led.

Ok, Hedniska Tankar är inte några ”fornminespoliser”, och inte heller Leif G W Persson, men man behöver liksom inte anlita ”Kommissarie Wallander” i Ystad för att se, hur detta sannolikt har gått till. Allting tyder på att det är samfundet Forn Sed, eller i alla fall personer i dess led, som begått allt detta. Jag säger vad jag förut sagt – och det är att jag inte rekommenderar, att någon har kontakt med nämnda rörelse. Själv har jag brutit med den för länge sen, och det var redan på 1990-talet.