Etikettarkiv: Halloween

Profilbild för Okänd

En ”Hellblazer” efter Alvablotet

av
We watched our friends grow up togetherAnd we saw them as they fellSome of them fell into HeavenSome of them fell into Hell…
— —
Now the song is nearly overWe may never find out what it meansStill there’s a light I hold before meYou’re the measure of my dreamsThe measure of my dreams….

Från sången ”Rainy Night in Soho” med The Pouges – text av Shane Patrick Lysaght Macgowan, 1990

Ibland måste även vi Hedningar – särskilt den Hedning som skriver dessa rader – stanna upp, och fråga oss vad vi egentligen håller på med. De kristna firar sin Halloween, åtminstone de kristna som befinner sig Västerut. Vi Nordbor har ibland firat Allhelgona, men ursprungligen firade vi Alvablot om Höstarna – en fest som vi firar för att hylla de döda – innan Julen då det stora Årshjulet välver sig på nytt, ifall vi alla får leva och uppleva den lycka, som också är beskärd för de Hedna och de Ludna. Bakom alltsammans ligger – kanhända – något mycket katolskt – och varje levande människa som äger det skrivna ordet och har det i sin hand – tillsammans med lite bilder, tankar och något mer – måste vara varsam med sina förklaringar, innan det stora mörkret definitivt sänker sig över scenen, och AI eller Artificiell Intelligens, ChatGTP och döda ”botar” och självgenererande system tar över alltsammans.

I brist på bättre har den Hedning som skriver detta – tillsammans med sina närmaste – befunnit sig utomlands, i Danmark respektive London denna höst -även om han dyrt och heligt lovade och svor att aldrig lämna sitt tangentbräde eller hemlandet, inte minst med tanke på omvärldsläget och det faktum att det detta år fortfarande råder krig i Europa. Han återvänder till det lilla som varit honom kärt, en strimma av kultur, civilisation – hågkomster och tankar någonstans ifrån – eftersom han är en produkt av det sena 1900-talet, från sådär 1960-talets mitt och vidare framåt.  I sin ungdom drömde hedningen om framtiden, och läste mycket science fiction. Han hade en benägenhet att tro på både sant och sagor – men vem har nu inte det ? Tiden hann i fatt honom, liksom för många andra.
Lever de gamla gudarna fortfarande ? Vem får i så fall tala i deras ställe, om vi skall vara människor ??
Ett av denne Hednings ”Guilty pleasures” – eller något han fortfarande ägnar sig åt – är att läsa Brittiska seriemagasin. Om bara några dagar firar vi ”Bonfire Night” – och Oavsett om vi är Protestanter eller Katoliker, Nordbor eller Kelter får vi vara ytterst försiktiga med vad slags sagor vi berättar, eller vart de leder oss. Alan Moore, den gamle serieskaparen från Northampton, hade kanske rätt ändå.
”Remember Remember – the 5th of November – with gunpowder, arson and plot…”
Han skapade manuset till  ”V for Vendetta” bland annat – och tog fasta på Guy Fawkes – den mest brittiska av alla superhjältar. Numera är Guy Fawkes en symbol för hacker-grupper som ”Anonymous” och allt möjligt, men vi kanske ska dra till med John Constantine också – en figur som dök upp redan 1985 och baserades kanske halvt om halvt på David Bowie eller David Lee Jones, men ännu mer på ”Sting” ur gruppen ”The Police” – som för sin del inte lär ha haft något emot att bli avporträtterad på detta vis. Marvel Comics i USA köpte sedermera rättigheterna till John Constantine eller ”J.C” – men vi kan i efterhand fråga oss om det var under 1980-talet som det spårade ur på allvar och om Alan Moore egentligen var först. Vi har andra brittiska författare typ Michael Moorcock också, med sin ”Jerry Cornelius” – skapad under 1960-talet, med dess ”Swinging London” och ännu tidigare en roman med titeln ”Behold the Man” från 1965 om den stackars moderne juden Karl Glogauer, känd som ”Glogareus” vars tidsmaskin av misstag råkar vara inställd på år 28 enligt vår tideräkning – Glogauer är på jakt efter kristendomens ursprung, men sätter av misstag igång den religion han i-n-t-e skulle grunda – och slutar själv som korsfäst…
Rena rama spökhistorien, nu när Shane McGowan inte lever längre, slut som artist, liksom Sinead O’Connor från ”The Cranberries” och många andra.
Sinead begick självmord, ensam på ett hotellrum, Shane föll offer för sin egen framgångsmyt – kanhända – som tragisk, Irländsk poet, en skenbar suput, spjuver, En Shakespeare-figur, som ”frets and leaves the stage” likt Macbeth på sin tid ? – Ja, kanske det…
Tyckte ni att förkortningen J C eller ”Jesus Christ !” var övertydlig… Det tycker inte jag.  Inte mindre än 300 seriealbum blev det, innan Mr Constantine -en kulturell konstant – fick gå i graven. Han har sedermera blivit en dålig film, år 2009 – med Keanu Reeves i huvudrollen – samt en figur i en TV-serie som numera lär finnas på Netflix – själv vill jag inte riktigt fördjupa mig i det – jag tar avstånd från ungdomssynderna, och alltsammans.
”All that is fantastic is in league against you” skrev Mr Moorcock i en annan roman – det mest oväntade eller de händelsekedjor vi själva satt igång är det mest skrämmande av allt – det vardagliga är aldrig farligt – det vänjer man sig vid – men uppmärksamheten, media – dagen då alla ord, gärningar och summan av hela ditt liv vägs samman och räknas emot dig och inte för dig – människa ! – vad svarar du väl då ?
Av Mr Constanine gjorde amerikanerna en seriefigur för Barn, likt Batman, Catwoman, Spindelmannen och alltihop, men det var inte så han ursprungligen skulle vara. Han skulle vara arbetargrabb, född i Liverpool, a working class hero som en annan John – John Lennon – men vad hände egentligen med honom ? Han dog i New York, nedskjuten av ett amerikanskt psykfall, en nolla och en mördare med schizoida tendenser. Vi har redan behandlat tragiska mord, Lars Wilks och andra kända personer i den här bloggen – avvikare kanhända, men människor vars enda tänkbara motiv var att skapa konst, att ge människor runtomkring eller hela mänskligheten något att skratta åt om inte annat, tillfällig förströelse, underhållning – en stilla protest – om vi nu ska vara protestanter… Är inte alla människors liv så, innerst inne ?
John Constantine – på den tiden jag kände honom – var en trevlig bekantskap. Han skulle vara någotslags övernaturlig detektiv, kanske av ett tvivelaktigt slag – han råkade bland annat sälja sin själ till själve Djävulen tre gånger  –  eller rättare sagt till Satan först, Belial och Lucifer sedan – och alla tre djävlarna rök ihop om honom, medan han själv gick oskadd därifrån, likt någotslags Harry Potter…
Nu när J K Rowling hamnat på dekis, och blivit sönderkritiserad, bara därför att hon råkat säga något olämpligt om transvestiter, eller människor som byter kön och läggning eller hur det nu var – kanske det var fel av mig att nämna just Harry Potter, eftersom kristendomens naiva uppdelning av allt i ont och gott, plus eller minus råkar vara en betydlig förenkling, en grotesk överdrift – även om vissa saker är konstanta. Vi skall vara ödmjuka, det är sant – för högfärd är en dödlig synd det också – efter vad jag hört. 
Jag tänker bara på den enstaka serie-episod i början av John Constantines karriär, då han på sin färd genom Londons gator tycker sig vara förföljd av en annan vilsen själ, som irrar i natten. Det är en till synes arbetslös man, som visar sig vara Hedning – han också. Han berättar om en irländsk sång han hört en gång, en verkligt munter slagdänga om ”Lord of the Dance” – som inte är en kristen sång överhuvudtaget, utan handlar om Julen, the Yule – och den namnlöse främlingen visar sig vara Julens ande – ett slags farbror Frej, en av Vanerna – inte bara en försupen stackars Irländare…
”Du förstår” säger den ensamme kelten. ”De kristna kom med sin St Patrick och sina munkar – men från början var vi inte alls sådär. Från början var Julen något annat. Det var Yule. Fest och glam. Mat, öl också. Män och kvinnor som möttes på lika villkor, efter en hård och lång höst, följd av en lika lång och hård vinter. Det handlade inte bara om barn, presenter eller dyra gåvor – för av alltihop, blev det något annat – som det inte var tänkt att vara…
Och John Constantine – i sin trench-coat, inte en blazer från Helvetet – en Hellblazer – lyssnar verkligen. Kit, hans flickvän eller högst tillfälliga bekantskap – John är 40 år gammal snart och inget varar för evigt – inte 60,70, 80 eller 90 års ålder heller – väntar på honom därhemma – och han har inte ens hunnit köpa den minsta present – tiden går fort – det är strax före Julafton – kanhända i ”the drunk tank” i New York, som i en annan av The Pouges halvt iriska, halvt engelska sånger.
Kit Ryan – ännu en tillfällig bekantskap – hos vilken John Constantine är inneboende – är från Belfast – men copywrither, illustratris, arbetande i förlagsbranschen – med detta som hantverk, utan IT, utan så mycket annat än sin egen kreativa kraft – och Mr Constantine – som mest är en börda, en grubblare, en ”wanker” blir ofta besegrad i armbrytning eller drucken under bordet av just henne – men reser sig, inte alls sårad i sin stolthet av såpass lite, för hon gör det inte av ondska, utan av medkänsla – och hon tar väl hand om honom – så länge det nu varar.
”The Lord of the Dance” eller den okände gud som är livsglädjen, likadan nu som på stenåldern, Stonehenge, megalitgravarna, tidens mäktiga tempel som inte ens motorvägar eller några brittiska ministerier rår på – finns ännu kvar – och vi är fortfarande mänskliga…
Vi vacklar ut i den stora natten, mörkret – efter bara en sista pint av Guinness eller porter – inte för mycket – och kanhända, kan vi fortsätta leva.
Det är inte någon synd, och inte värt att bli dräpt för – för det mesta går det bra – men om ”Ellie” eller Chantelle – succuba och inte succubus som hon är – borde vi inte berätta – inte heller om Mr Constanines andra äventyr, lösa förbindelser, pubslagsmål, taxi-chaufförer, utslagna, trasiga men alltjämnt levande britter, soldater från glömda världskrig, Imperiets glansdagar, inspektorer från Scotland Yard… Allt nära, allt på samma gång men ändå avlägset…
Visst, det har sagts förut – av andra människor i andra kulturer, allmängiltigt, solkigt kanhända – men alltför mänskligt. Förlåt varandra, medan tid ännu är – och lämna ingenting osagt, ingen väg oprövad – medan tid ännu finns.
Det är mitt enda råd till er, läsare och läsarinnor – för tyvärr – något tredje finns tyvärr inte – men var sanna emot er själva, om ni nu ens kan. Det är alltsammans. 
Profilbild för Okänd

Inför Alvablotet – text från 8 November 2022

av

Snart stundar det till Alvablot, och jag rekommenderar alla läsare att läsa vad jag skrivit om detta som inledning under avsnittet ”Alvablot” (se huvudrubriken ”Högtider och Blot” ovan). Alvablotet faller alltid på den fullmåne som kommer sent i Höstmånad (dvs Oktober) eller Slaktmånad (dvs November) eftersom våra förfäders kalender var en kombinerad sol- och månkalender, inget annat. Dessutom infaller Alvablotet i år mycket sent, eftersom aktuell fullmåne inträffar först 8 November, och det är alltså då porten mellan Världarna står öppen, ifall vi ska vara noga – och det är just det vi ska. Inget annat.

Alvablot ska inte förväxlas med det senare kristna Allehlgonafirandet, som på sätt och vis – i alla fall i Sverige – har återgått till att vara vad det skulle vara – ett värdigt och stilla firande av de döda. Vid denna tid på året inträffar också FN-dagen, som är ägnad åt samma sak, och är en konfessionslös helgdag för Jordens hela befolkning, som de kristna ännu inte lyckats appropriera och lägga under sig.

Såsom varande Asar och Vaner trogen, och Asatroende tar jag skarpt avstånd från all kristendom, och det gäller också Halloween, som nu införts som ett slags barnslig fest, platsen för vulgär-partaj och ständig kommersialisering – samt såklart en ursäkt för ungdomen att supa sig full, men det har ungdomen alltid gjort ändå.

Amerikanskt skräp, kommersialisering och kristen dödsrädsla parad med morbid monsterkult har ingenting med Alvablot att göra. Mina förfäder var hederliga människor, inte vampyrer eller varulvar – Hur är det med er härstamning, kära läsare ? Minns ni era döda på ett värdigt sätt, så firar ni INTE ”Halloween”

En som också är trogen sitt folk, sina gudomar och sitt land är Maria Kvilhaug i Norge, aka ”The Lady of The Labyrinth” som detta år återvänt till ursprungskällorna, och presenterar dem i en godtagbar och anständig översättning på Engelska – vilket nuförtiden är mycket ovanligt. Hon refererar den kristne skalden Sigvatr Þórðarson skrev om sin resa till det hedniska Västergötland kring år 2019 i Austrfararvisor (då fanns där INGEN kristendom, Sigvat blev ju bortkörd från de tre största hövdingagårdar han alls kunde finna i hela landskapet – lallande ”Arn-fantaster” som påstår att Västergötland skulle ha kristnats redan på 900-talet, hitte-på-historierna om ”Kata Gård” osv kan vi helt glömma)

Trots hans försök att gilja till Olof Skötkonungs dotter Astrid – hedning hon med – på vägnar av den smällfete Olaf Digre eller Olaf Haraldsson, som rättvist dräptes av Trönderna vid Stiklastad, och som betänkligt nog blev ett helgon, så upptäckte Sighvat bara hedningar och Asatroende vart han än såg i det Västgötska höstlandskapet. Det enda misstag fru Kvilhaug gör, är att misstolka mansnamnet ”Ölvir” som de tre olika husfäderna på de tre olika gårdarna benämner sig med – det kommer inte alls av något ord för ”Öl” som man kunde tro, utan av Alfer, naturligtvis – ”Trua af Asa ok Ölvfom” eller att tro på Asar och Alfer – alltså i grunden Vanerna och förfäderna, som skänker växtlighet och god äring – på Island finns också ett ”Ölhvishof” som visserligen är bryggeri nuförtiden, men som i heden tid var ett Vi eller Gudahov just till Alferna – och tron på dem har i alla tider hållit sig levande på Island, trots alla försök att kommersialisera, förminska och kristifiera dem med. Modern och Idiotisk fantasy modell Tolkien, med sin kristet naiva världsbild, kan ni helt bortse ifrån.

Varför inte fira hösten, utslocknandet och de döda på ett lugnt och värdigt sätt, som det ÄR och BÖR göras…? DET är Alvablot….

Att husfadern i heden tid offrade öl till Alferna i ättebacken hemma på bygravfältet, bara några något pilskott från den gård han själv bebodde, är väl självklart. Detta var ”Hlaut” eller dryckesoffer, ned i den rika jorden. Likaså förbjöd varje husfreja i de tre hövdingagårdar Sigvat kom till kristna främlingar att närvara vid Blotet, för de var inte välkomna. Än idag är minnet av de döda och dem vi förlorat något vi firar för oss själva, under stilla kontemplation, och vi har all rätt att vara ostörda och minnas under tystnad, utan tomma ord och åthävor, och helt utan någon kristen kyrkas medverkan.

Frid råder i naturen, och frid skall råda på gravfält och helgad mark.

Vår tro lever. Våra gudomar skall komma åter. Vårt folk och vårt land skall få leva – liksom alla andra folk, riken och länder.

Profilbild för Okänd

VARNING: Du har väl inte tänkt att begå någon ”Nattvard” inför Allhelgona eller Alvablotet ?

av

De kristna praktiserar fortfarande rituell kannibalism i symbolisk form, såhär års och varje söndag, som Solen ger oss. De låtsas, att de dricker människoblod och äter människokött, och tycker att det ”ger en fin känsla av gemenskap” efter vad jag hört. Själv betackar jag mig för sådana vidriga kannibalritualer. Nästan alla kulturer på vår jord, undantaget möjligen några enstaka personer i Paupa Nya Guinea, eller några bortglömda stammar i Borneos djungler, har förstått att det här med kannibalism är ett passerat stadium i mänsklighetens utvecklingshistoria, och att vi inte längre kan sjunka så djupt, och sysselsätta oss med något så lågt och något så frånstötande, som dessa kristna bruk.

 

Att fira sina anhöriga skall man göra under värdiga, enkla och okonstlade former – kannibalism och allsköns ”mässande” hör INTE dit !

Att de kristna sedan låtsas äta upp sin egen frälsare, till råga på allt, är ingen ursäkt – utan snarast en förvärrande omständighet, i alla fall i mitt tycke. Även om jag skulle kunna acceptera det faktum, att svaga människor kanske tycker sig behöva en ”Herre” som hela tiden befaller dem vad de ska göra, bara för att de inte klarar av att stå upp för sig själva, eller ens en normal tillvaro utan att ”frälsaren” skall komma och diktera en massa regler för dem (ja, jag vet – det är verkligen för ynkligt – vilken människa skulle egentligen vilja leva ett helt liv på knä ?) så skall de väl inte försöka ÄTA UPP frälsaren ? Stycka hans kropp och stoppa bitar av den i munnen ? Vem som helst kan ju ändå förstå, att om frälsaren nu är en person man älskar och ärar, så har man faktiskt inte lov att behandla honom på det viset, och inte andra människor heller, för den delen. Hela denna kristna föreställningsvärld med ”dyrkan av lammets blod” osv osv framstår för mig som så vanvettigt sjuk, att jag faktiskt blir allvarligt äcklad av den, och så måste den väl rimligen framstå för alla någotsånär sunda och friska, vuxna människor.

Gemensamma måltider, javisst -symbolik därmed – ja – säkerligen – men någonstans får vi ändå dra gränsen för vilka symboler som kan användas..

Och jag är inte den förste, som äcklats, Ok, de kristnas ständiga ”mässande” och gregorianska psalmsång låter kanske ”pikant” för en del öron, och kanske man anser att det är särskilt ”rafflande” eller ger en speciell ”kick” för vissa personer att stå och berusa sig på billigt rödtjut och majsoblater.

Protestanterna – dit ”Svenska” Kyrkan hör, säger att de bara sysslar med rituell kannibalism i symbolisk form, dvs inte på riktigt, utan bara som en väldigt utflippad form av sk ”lajjv” eller ”laj”, alltså ett levande rollspel ungefär. Men vilken någorlunda vuxen och sund människa skulle alls kunna få ut någon vettig andlig upplevelse av att stå och låtsas vara vampyr, och dricka ”frälsarens” blod i någotslags altar-rund, och sedan låtsas äta en annan människas kött ? Så gör man ju bara inte, och det borde vara självklart för alla och envar.

Sedan finns också Katolikerna, ni vet de där kristna som insisterar på att deras kannibalism sker även i verkligheten. Deras präster förutsätts nämligen kunna ”trolla” eller utöva en särskilt stark och mäktig magi vid själva konsekrerandet av hostian, som det så vackert heter, och då förvandlas de smaklösa majsoblaterna och det billiga rödvinet till människokött och människoblod på riktigt, och sedan skall alla stå där och äta och dricka av detta minst 2000 år gamla, skämda blod och kött. Det kan inte smaka gott, det förstår ju var och en.

Enligt det Tridentinska mötets beslut från anno 1564 får ingen katolik tvivla på de här sakerna, för då är han eller hon faktiskt en kättare, och måste bli utesluten ur själva kyrkan. Inte ens nykterister, eller de som av någon anledning (medicinska skäl, till exempel) inte vill dricka rödvin eller låtsas vara vampyrer, ges den minsta pardon. Nej, man tvingas till de sjuka vampyrlekarna och de underliga ”rollspelen” i alla fall… Ska det vara så ? Är detta ens kristligt ??

 

En roman om en svensk kättar-process. Folk i vårt land blev dömda till döden och brända på bål, bara för att de inte ville vara kannibaler !

Anno 1303 ställde en god bonde vid namn Botulf Botulfsson i Gottröra, Uppland samma fråga, och vågade ifrågasätta de här sjuka och urspårade kannibal-ritualerna. Man försökte tvinga honom till botgöring och köra ut honom ur menigheten, som den friska och sunda hedning han var – för hedendomen var fortfarande stark på den här tiden, till och med i själva ärkestiftet, och rikets centrala delar. Men Botulf vidhöll sina åsikter sju år senare, och sade helt öppet följande:

Nej. Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för länge sedan. Jag vill inte äta Kristi kropp! Jag vill gärna visa Gud lydnad, men jag kan bara göra det på ett sätt som är möjligt för mig. Om någon skulle äta en annan människas kropp, skulle inte den människan hämnas, om hon kunde? Hur mycket skulle då inte Gud hämnas, han som har makt till det?

Man hotade honom med bålet, dödsdom och rättegång. Han stod vid sitt ord, som alla trofasta hedningar.

Jag har sagt det, och jag förnekar inte att jag sade det.

Man kastade honom i fängelse, bara för hans åsikters skull, men när man den 8 april 1311 – glöm aldrig detta datum ! – brände honom levande på bål, sa han bara;

”Den elden kommer att gå över efter en kort stund.”

Botulf dog som han levat, fullt övertygad om att Eukaristins sanslösa äckel-ritual måste avskaffas, och lika övertygad är jag själv. Inom parentes finns det dem, som tror att Botulf Botulfsson fortfarande spökar på Gottröra kyrkogård och kan ses som en stor eldkula där i de mörka höstnätterna, och det kan ju vara intressant att veta. Fast, han avrättades inte där, utan mitt i centrala Uppsala. ”Svenska” Kyrkan har hundratals etniska svenskars och svenskors liv på sitt samvete, men har aldrig aldrig gett den minsta ursäkt för vad man gjort – och om Botulf skulle spöka någonstans, skedde det kanske bäst hos en viss Antje Jackélen personligen…

Detta kristna ”kick-sökande” eller vad som nu kan antas ligga bakom att låtsas vara vampyr – i vuxen ålder – och inte som ett Halloween-skämt – utan på fullt allvar, kan lätt slå över, och många kristna har under tidernas lopp övergått till ”tyngre grejor” och börjat stycka, mörda och äta sina medmänniskor på riktigt, helt utan förbarmande. Detta visar tydligt hur farligt det är, när kristna föreställningar eller kannibal-ritualer – om så bara i symbolisk form – tillåts och accepteras i ett modernt samhälle…

 

När man under 1900-talet och i vår egen tid intervjuat riktigt sjuka psykopater och kända lustmördare som Peter Kürten, Geoffrey Dahmer och andra sådana, så har de alltid sagt samma sak som de kristna: Kannibalismen har gett dem en särskild ”kick” och de har blivit religiöst upphetsade av att dricka blod från sina offer, äta kroppsdelar från dem osv – ofta anger de den kristna ”Nattvarden” som direkt inspirationskälla, och tycker att deras egna illdåd är som en ”religion” för dem, vilket ju inte ursäktar vad de gjort – och fortfarande gör..

Vi andra, däremot, tycks för länge sedan kommit förbi de drifterna, och förstår nog allihop, att det inte skapar bra relationer att äta upp andra människor, allraminst en älskad och vördad ”frälsare” om man nu alls behöver hålla sig med just en sådan. Det är inte sunt, helt enkelt, och ingen värdig religiös symbolik heller – det kan man inte säga.

Låt oss nu göra ett litet ”andligt experiment” för ett tag.

Låt oss säga – bara rent hypotetiskt – att den kristna nattvarden togs bort ur alla kyrkor, totalförbjöds och aldrig praktiserades mer…

Vad skulle då hända, tror ni ?

Skulle hela Kristendomen dö ut, eller gå omkull  – Ungefär som en del mosaiska trosbekännare inom ett visst svenskt ”Centralråd” hävdar, ty de säger ju att hela Judendomen formligen skulle explodera, ja förintas sorgligt nog, bara därför att de själva inte får lov att skära förhuden av små pojkar utan bedövning längre – en annan blodig och onödig ritual, som de flesta kloka och civiliserade människor inte ser någon egentlig mening …

Nja – till och med de flesta kristna skulle väl kunna erkänna, att själva budskapet eller kristi lära skulle finnas kvar i alla fall, och att det egentligen inte gör någonting alls, om nattvarden togs bort helt.

Vad är egentligen det viktiga i religioner – oavsett vilken religion vi nu talar om ?

Är det en massa ritualer, och deras utförande som är kärnan bakom alltihop – eller är det tron, det praktiska handlandet eller moralen ?

Ok – jag är inte kristen, blir det aldrig heller – men jag tror till och med att de flesta av mina kristna läsare håller med mig om att det inte är ritualerna som sådana, som är det viktiga i deras tro. Det viktiga är istället hur man uppför sig emot andra människor, och de flesta av oss har då i alla fall kommit så långt, att vi förstår och inser att det inte är bra att dricka blodet från en annan människa, eller försöka äta upp någon av våra medmänniskors lik. Inte ens apor eller högre däggdjur brukar bära sig åt på det befängda viset, förresten.

De kristna borde verkligen kunna avstå från sin avskyvärda låtsas-kannibalism, det är det minsta man får lov att säga.

Antag nu att någon djupt kristen person någonstans – eller lika gärna en Asatroende och Nordisk hedning – annars lever helt och fullt ut i enlighet med diverse budord, aldrig begår några större synder värda namnet, och även annars lever ett syndfritt, stilla och värdigt liv, som inte skadar eller stör någon. Kan man då säga – eller kunde man då säga, att denne eller denna person inte vore ”god nog” enbart därför att hon eller han vägrar att ta nattvarden ??

Återigen – vilket är viktigast ? Enbart ritualerna, eller tron som sådan ??

Notera också, kära läsare, att jag aldrig aldrig någonsin talar om ”Forn sed” för Asatro är ingen Sed. Den är och förblir en levande tro, inget annat – det gäller att begripa skillnaden.

 

Det finns också andra bibelställen – ifall vi nu måste se allt ur ett kristet perspektiv – som väl mycket bättre fångar kristendomens högst eventuella anda, än några förgrymmade kannibal-ritualer.  Berättelsen om Bespisnings-undret, till exempel – det påstådda miraklet med sex kornbröd och två fiskar eller hur det nu var – även om det luktar bluff och båg lång väg.

Många religioner och livsfilosofier sätter värde på en gemensam måltid, eller gemensamma dryckeslag för den delen, så länge man inte går till övermått, i alla fall. Inget fel med det.

”Sa Yeshua något om bröd och fisk ?? Hit med fiskarna i så fall !” (var och en väljer vad han tycker är värdigt eller kan tro på…)

Kaffe och bullar på Församlingshemmet, ja ett helt vanligt gammaldags ”Kyrk-Kaffe” – skulle inte det kunna ge de kristna en lika ”fin” eller minst lika bra gemensamhetskänsla, utan kannibalism, utan att dricka lammets blod, eller andra tokerier i någotslags utflippad Dracula-mässig Halloween stil ??

En del kristna propagerar idag för sk ”Bryt-bröd” och gemensamma måltider, och Frälsningsarmén driver sedan många år soppkök för städernas fattiga.

Förutsatt att vi nu – fortfarande helt hypotetiskt, bara för en gångs skull och bara för den hör gången resonerar som de kristna, vore det inte en mera Gudibehaglig gärning i så fall, att först utspisa de fattiga, och se till deras behov, än att skänka ut rödtjut och oblat-snusk till de rika, och redan frälsta ? Förutsatt att Yeshua nu alls har existerat, vilket skulle han mest uppskatta, tror ni ? Att några dårar står runt ett altare, och låtsas äta upp honom, eller att de verkligen hjälper någon medmänniska – på riktigt ? Vilket vore bäst ??

Även i Hinduisk tradition och många andra hedniska traditioner, som till exempel Asatron ingår bespisning av fattiga och hungriga som en del i vanlig gästfrihet. Det finns hela hindutempel i Indien, där man specialiserat sig på att dela ut gratis mat till svältande eller behövande, men tyvärr har man fått sluta med det nuförtiden, eftersom det visat sig att Muslimska terrorister infiltrerat templen och blandat gift i maten för de troende, med allvarliga förgiftningsfall som följd.

Enligt Hávamáls första, inledande strofer står det att en värd är skyldig att tillhandahålla mat till sina gäster, i den mån de uppför sig anständigt, och inte äter honom ur huset, bär sig svekfullt åt eller utnyttjar hans gästfrihet för egen snöd vinnings skull.

Både värdfolk och gästfolk har skyldigheter, och inte bara rättigheter, och det vore inte minst viktigt att komma ihåg i denna tid av massinvandring och globalism – för vi gör nog alla bäst i att minnas Havamals sunda och enkla regler om hur man skall vara och bete sig, här i livet.

I de nordiska sagorna – och även på runstenar, som en från Ryssby i Småland – finns ett begrepp som heter ”Matargothan” men som ofta blivit felöversatt.

Detta begrepp nämns även i den Norska ”Konungaspegeln” från 1100-talet. ”Matargothan” betyder inte matgodhet eller enbart matglädje, om nu någon trodde det.

Nej, det betyder att det är en furstes första plikt att sörja för god och nyttig mat till sitt folk, och se till att ingen blir utan. Kött, fisk, gröt, grönsaker, ägg. Ingen kannibalism, och annat kristet snusk – för sådant ville inte Nordborna ägna sig åt, ens i stunder av yttersta nöd.

Sund försörjning, sunda ideal, sunda kostvanor – helt enkelt – som det är och bör vara också i vår samtid, framtid och nutid….

 

VÅGA VÄGRA VARA KANNIBAL – SÄG NEJ till all kristen ”Nattvard” !!!

Profilbild för Okänd

ASATRO tar plats i Dansk Kommunalpolitik – i Sverige får vi inte ens begravas som vi vill…

av

Danska TV 2 öst rapporterar idag från den goda staden Hjörring i Vendsyssel, där ASATRON nu tar plats i kommunalpolitiken. Det är ingen mindre än Hr. Niclas Gjedsig Larsen, kandidat för det danska social-liberala partiet Alternativet, som säger att han går till val på att: ”Sikre Asatroende og deres religion f.eks ved et fristed til gudetilbedelse/naturområde Og jeg kunne blive ved! ” Denne frisinnade Hedning är född 24 Oktober 1994, får vi veta, och således 27 år gammal – vi får väl gratulera allas vår Hr Larsen till den kommande födelsedagen – och stödja hans kandidatur..

Karta, som visar platsen för Hjörring Kommune

Tilläggas bör, att det Danska Asa- och Vanatrosamfundet redan år 2008 fick en egen gravplats att förvalta själva i Odense, Odens gamla offersjö och stad.

I mer än 12 år har den nu fungerat helt utan Danska Statens eller ”Folkekirkens” inblandning – men här i Sverige nekas vi Asatroende (och alla andra religioner) helt rätten att begravas i egen regi, utan att ”Svenska” Kyrkan skall komma och lägga sig i, ta över hela arrangemanget och förstöra alltihop.

Inte heller Muslimer, Hinduer, eller alla de som önskar en Borgerlig Begravning kan få genomföra det själva. ”Svenska” Kyrkan fortsätter att orättmätigt och diktatoriskt tränga sig på människorna i deras sorg, och tillåter inte, att begravningsplatser kan anordnas i kommunal regi, som i Danmark och snart sagt jordens alla civiliserade länder. Enbart i Stockholm och Tranås kommuner i Sverige gäller inte det såkallade ”begravningsmonopolet”.

Varför måste våra gravplatser hela tiden besudlas av kristna kors och andra dumheter ? Varför inte begravas i en fridfull storhög, som här i östergötland…

Humanisterna – där Hedniska Tankars redaktör är mångårig medlem – har i flera år krävt att människor här i landet skall få bli respekterade som individer, och inte skymfas och hånas efter döden, genom ett tvång att bli begravda på kristen mark, med ritualer och annat som de inte kan acceptera, och inte vill ha eller betala för. Ändå vägrar Regeringen Löfvén att ens ta upp frågan, och inget slut syns på det kristna förtrycket. Vad tycker egentligen Sveriges alla muslimer om att tvingas bli begravda på kristna kyrkogårdar ? Och varför vägrar kyrkan att ta hänsyn till alla etniska svenskars åsikt ?? Över 45 % av medborgarna är ju inte ens med i ”Svenska” Kyrkan – varför får de då inte begravas i något annat samfunds regi, och borde inte griftegårdar och annat – samt religiöst neutrala begravningsplatser vara en kommunal angelägenhet ?

De två organisationer (varav en håller på med new age och annat flum, som ”forn sed” och andra garanterat tvivelaktiga verksamheter) som säger sig representera oss hedningar har INTE GJORT ETT ENDA DUGG för att lösa problemet. ”fornsederiets” alltmer fåtaliga anhängare säger att de grundades redan på 1990-talet, efter att ha ”kuppat” bort Sveriges Asatrosamfund under oseriösa former, och NAS – Nordiska Asa Samfundet – som grundades 2014 i Norrköping – har inte nått någon som helst framgång i frågan. Själv tycker jag att det är skandal, och snarast bevisar det väl, att INGEN av dessa två organisationer håller vad de faktiskt lovat.

Framtiden tillhör den Hedniska Humanismen, och det har man insett i Danmark och på andra håll.

Med en ny Regering nästa år, eller med en ny ärkebiskop kanske det äntligen blir slut på det religiösa förtrycket – det enda alternativ som står till buds just nu är att ansöka hos länsstyrelserna i respektive län om att få sprida ut sin aska i naturen eller till havs, och det tycker jag ni alla bör tänka på inför Alvablotet – de dödas högtid i vårt land – det som på falska grunder kallas ”Allhelgona” fast det inte har med några helgon alls att göra – och inte heller är det ”Halloween” – en amerikansk-irisk pajas-fest…

Att få fira våra döda under VÄRDIGA former UTAN Kristen inblandning eller gapiga, skrikiga Halloween-firare borde vara en MÄNSKLIG RÄTTIGHET – men så är det INTE i dagens Sverige..