Skulle man ”be” till Oden ? Och varför alls BE, när DU istället borde vara TACKSAM….

Diverse Odinister, som de kallas – I Forth Worth, Texas av alla platser (det måste vara mycket svårt att dyrka Oden mitt i den Texanska ödemarken, när vi alla vet att det är här i Norden han hör hemma, och här han ska dyrkas) har – i sin självpåtagna hängivenhet – utlyst en ”World Prayer Day” för Valfader själv – en idé som må ha en god avsikt, men nog knappast gör medvetenheten om Odens sanna natur så mycket tydligare. Deras hugskott tog tydligen form för två år sedan, ser jag från mitt eget elektroniska Hlidskjalf, där jag blickar ut över Världarna, och i dagarna har de alltså firat jubileum för detta tilltag, men jag tror för min del att det finns bättre sätt att Hugfästa medvetenheten om Valfader på.

Tänk efter ett slag.

Oden är förvisso Yggr, den fruktansvärde. Han är Hangantyr och Härfjätter. Han är Hropt, den store roparen. Han är Grimner, den grymme och dolde. Han är Öpir, den vrålande, ja stormen, ödet och vinden. Tror ni ens, ni dödliga, att ni skulle kunna rikta kristna ”böner” till honom ? Just nu månde han nog skratta åt er alla, i sitt Valhall för ett av hans heiten eller många namn är för övrigt just ”Skratte” – alltså den skrattande guden, han som skrattar åt människornas dumhet och små krumsprång.  För övrigt måste ni lära er att noga skilja mellan heiten och kenningar, om ni inte lärt er detta ännu.  Ett heite är ett direkt namn, något gudomen själv får heta eller kallas, och det namnet skall ingen människa bära, så framt det ska gå den människan någorlunda väl. En kenning däremot, är en poetisk omskrivning, något Gudomen själv är vida känd och allom bekant för.

Oden kallas därför ”Spjutguden”, Gautatyr eller Göternas Herre, ja Sleipners ägare, Gungners svingare och mycket annat. ”Först av alla kastade Oden eggjärn i flocken” står det om det stora kriget mellan Asar och Vaner, och aldrig har någon behövt rikta böner till honom, som ger seger åt somliga, eller den han vill och förordar, men visst inte till alla.

På hällristningar i Litsleby vid Tanum – observera att ”Lit” betyder ”kropp” på Norröna och är namnet på den dvärg, Tor själv sparkar in i likbålet vidd Balders likfärd, där Oden viskar den yttersta av alla hemligheter – kanske sitt sanna namn – i örat på sin döde son syns Oden som spjutgud, 1000 eller 800 år före kristus, och minst lika länge har stormens och vindens sanne herre funnits bland oss i Norden. Vågar du ens be till honom om mera ägodelar, mera mat, mera lycka för din del, när han ensam – som vi ska se – redan givit dig mer än du anar, eller mer än du kan tro…

Per Lagerkvist – vår svenske nobelpristagare – beskrev i sin diktsamling ”Aftonland” eller ”Evening Land” (1953) Oden mycket exakt. Han understryker gång på gång, att Oden är en vandrande spjutgud, en allt förtärande ljungeld, en stormgud och en krigsgud, en spjutkastare, som med ”Varats Blixt” (Polemos !) för att använda Wittgensteins uttryck, genomborrar människornas sinnen och hjärtan. Lyssna !

”Jag är den som fortsätter / när du dröjer kvar / som stiger ut i natten / när du går till vila./ Som öppnar porten till mörkret / och går vidare / till mörkret och stjärnorna / och går vidare. / På en oviss stig / en stig som kanske inte alls finns / överger jag dig.”

Eller, i WH Audens välfunna översättning:

”I am the one who goes on / when you remain behind / the one who steps out into the darkness and the stars / when you retire to rest / The one who opens the gate into the darkness / and walks further / Into the darkness and stars / and walks further / On an uncertain path / a path, which perhaps does not exist / I forsake you.”

 

 

Han är inte sin skugga, men hans skugga blev ljuset i våra tält. Den natten kunde vi inte sova mer” skriver Lagerkvist också. Jag läste den dikten efter en tältbrand anno 1983, där en av mina gruppchefer skadades allvarligt. Han kastade ut en brinnande plastdunk ur ett förläggningstält 20, men fick själv 16 % brännskador av andra graden på kuppen. Och natten förut hade jag sett det som kallas ”The Wild Hunt” eller den vilda jakten. Jag har med egna ögon själv sett Odens skugga i den djupa natten, och jag vet fullständigt väl vem och vad han är. Jag är inte rädd för honom, inte på minsta sätt – men han är förvisso fruktansvärd. Han är kriget, stormen och den totala förintelsen. Tro aldrig något annat. Frukta Allfader, och lev gudfruktigt, i sann gudsfruktan... Och varför tror ni att Oden nästan alltid uppträder förklädd, som en vandrare – och visar aldrig sitt sanna anlete för människorna ?

Den sanningen är enkel att förstå. Det är för att de flesta människor skulle svimma av skräck, eller falla döda ned; om de verkligen kunde varsebli en gud i all dess totalitet, långt bortom gränsen för våra mänskliga sinnen. ”Litilla sanda, litilla saefva, litill ero gerds guma” står det i Hávamál. Och Oden är INTE en gud, till vilken du titt som tätt kan komma sättandes med böner, eller dina små futila klagomål. Han står över – högt över och bortom – allt sådant.

Oden kräver aldrig någonstans, i en endaste en norrön text, att människorna skulle ”be” till honom eller ens dyrka honom. Allt sådant är Oden själv fullkomligt fjärran, och för sin del struntar han fullständigt i om människorna tror på honom inte. För – återigen – tänk efter ! Hur är det det de facto står skrivet i Eddan ?

Han är Gångläre, Tund – den tunne, Atridr eller den som rider emot målet, Galdrafödurr, Fang eller fångaren – årtusenden före någon ”catcher in the rye” – Gångråde och Gestumblinde, gästförblindaren, Haptsnuir eller den som flyr ur häkten, Hrossharsgrani och mycket annat. Han har tusen namn, men färdas alltid dolt. Han missionerar aldrig, han spörjer bara människorna efter sådant han vill veta, för att utröna deras ”salkynne” (”salkynno” står det i Eddan) eller vilket sätt de verkligen har, och vad de döljer i sina sinnen.

En sådan Gud ber man aldrig, aldrig böner till. Aldrig någonsin, för den guden möter dig som en vän och jämlike på vägen genom livet – när DU minst anar det !

I Hávamál står det inte, att vad som är skrivet där är Odens egna ord, men den person som hela tiden för ordet, kan förvisso vara Oden, eftersom det är Odens erfarenheter och äventyr som återberättas i den Eddatexten. Hela tiden understryks att man skall nöja sig med lite, och vara tacksam för att man alls lever. Till och med i en tarvlig koja på stranden – den berömda strofen om ”Taugreftan sal” som i en svensk översättning kompletterats med ”alltid får karl sig en ko” bär syn för sägen.

Själv undrar jag allvarligt om dessa förvirrade amerikaner, vars ögon aldrig har skådat; någonsin läst Hávamál, annat än i stark förkortning och förgrovning, och upplevt HELA texten på Norröna, som den verkligen är skriven.  Eller dra er till minnes Sonatorrek, den store Egil Skallagrimssons dikt om den döde son, som tagits ifrån honom alltför tidigt. Egil blir gammal, sjuk och skröplig, kan inte längre slåss och har ingenting kvar, men han prisar ändå livet, och Odens goda gåvor, ty:

23.
Blœtka því
bróður Vílis,
goðjaðar,
at gjarn séak,
þó hefr Míms vinr
mér of fengnar
bölva bœtr,
es hit betra telk.

24.
Göfumk íþrótt
Ulfs of bági,
vígi vanr,
vammi firða,
ok þat geð,
es gerðak mér
vísa fjandr
af vélöndum.

25.
Erum torvelt.
Tveggja bága
njörva nipt
á nesi stendr.
Skalk þó glaðr
góðum vilja
ok ó-hryggr
heljar bíða.

Eller, i en mycket förenklad översättning till engelska, för de som är så begränsade i sitt språk och tänkande, att de inte begriper bättre…

23

I cannot then perform Blot,
to Vile’s brother,
defender of all Gods
I will not eagerly seek.
Yet Mimr’s friend
has given me rich gifts
which I’d better take.

24.
He gave me my art
of flawless words
Did the wolf foe
Lord of all wars
and such a mind
that I could make open foes
of those who hate me in secret.

25.
It is hard for me now
The wolf’s sister
Queen of Death
stands on the ness
Yet I shall gladly
and in good heart
unrepining, relentless
await Hel’s coming !

Detta med att ”kunna göra öppna fiender, av de som blott hatar en i hemlighet” är inte minst viktigt, och vi inser lätt, att ”Vargen”, dvs ”Fenris” har Hel själv, dödsgudinnan till syster. Professor Magnus Magnusson på Island, skrev i sin goda bok ”Viking Hammer of the North” (ISBN 085613 3019) att: ”No translation of poetry can possibly convey the grandeur of the skaldship, the sonorous assonances and alliterrations, the starkly wrought kennings or the methaphores of the original. But in these taut stanzas, the poet’s disclosure with his own mind reaches a new and sublime comprehension. The god who had bereft him of his own sons had not failed him after all, he had given him the priceless gift of the runes and knowledge, which transcended all grief, and made him whole…”

Varför då ens be om mera ? Oden har redan givit människorna kunskapen och runorna, och därmed förmågan att kunna tänka själva, lösa sina problem själva och berätta sanningen om sig själva. Räcker inte detta mycket längre än gods och guld ? Och kom ihåg allt Oden gjort för DIN skull, när han hämtat hem skaldemjödet, låtit bygga Valhall och funnit runorna åt oss alla. Och, som han själv säger:

47.
Ungr var ek forðum,
fór ek einn saman,
þá varð ek villr vega;
auðigr þóttumk,
er ek annan fann,
maðr er manns gaman.

52.
Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.

68.
Eldr er beztr
með ýta sonum
ok sólar sýn,
heilyndi sitt,
ef maðr hafa náir,
án við löst at lifa.

69.
Er-at maðr alls vesall,
þótt hann sé illa heill;
sumr er af sonum sæll,
sumr af frændum,
sumr af fé ærnu,
sumr af verkum vel.

Det här är bara några slumpvis valda strofer ur Hávamáls oändliga visdom, som blott få har förstått och insett. Ingenstans i hela detta verk talas det om att man bör böna och be som en fjollig kristen, men istället lita till sin egen kraft, sin egen lycka och sina händers verk, ty:

47.
Ung var jag fordom
ensam jag for
då vart jag vill om vägen.
Men rik jag mig tyckte
när jag en annan fann.
Människan är Människans glädje.

52.
Mycket av något
ska man inte ge bort.
ofta köper sig lite lov.
Med halva limpan
och hela hornet
vann jag ofta en vän.

68.
Eld är bäst
för världens söner
och att Solen få se
Hälsan sin är gott att ha
så länge man lever
utan att ligga till last.

69.
Inte kan en man kallas olycklig
om han hälsan tycks mista.
Någon blir av söner säll
Några av fränder
någon av ernådd lön
andra av väl utfört värv.

I den 47:e strofen antyds helt kalrt, att det inte är böner om pengar och annat ovärdigt, som gör vårt liv stort och rikt. Det är inte att ha eller äga, utan de tillfälliga mötena, vänskaperna och vad som händer under resans gång. Hur träffade du din käresta, om du alls har någon ? – Av en ren tillfällighet, naturligtvis. Och dina vänner – samma sak där. Hur föddes dina barn ? – ja, om inte ur en ren tillfällighet, så ur en genetisk slump, det kan vi vara förvissade om. Och vad får det ena barnet att intressera sig för fotboll, det andra för musik, och det tredje för att plocka upp en bok, arbeta eller studera ? I allt svarar vi läggning och gudars gåvor, men också tillfälligheter. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten (som dessvärre dog som kristen), insåg Odens gåvor och betydelse bättre än andra, när han skrev:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Ingen antog den andres seder. Ingen blandade sin kultur eller sin tro med den andre – för de båda främlingarna respekterade varann. Men – som vi också ser i storf 52 – enbart en halv brödlimpa, eller ett horn med vatten (det behöver inte ens vara mjöd eller öl – ofta får man nöja sig med det lilla) var nog för att befästa en vänskap – och under marschens väg, i stridslinjen och villdmarken – där grodde vänskapen !

Så länge vi inte ligger andra till last, och sitter som tiggare framför andras portar, ständigt tjatande och tjattrande efter mer, som sk ”flyktingar” och bettlare – betonar Hávamál – och så länge vi gör rätt för oss – även om vi slutligen kan få problem, till och med med hälsan – så länge är livet en lust att leva. Ett väl utfört värv, kanske sönerna du lämnar efter dig, sakerna du uträttat – allt du gjort, tänkt och skapat som var sant och skönt under ”Din stund på Jorden” – för att låna Vilhelm Mobergs ord, så sannt svenska.

Allt detta. Allt detta, bröder och systrar – ni som är Asarna trogna – ”Treu bis zu den Tod”.

Varför skulle vi böna och be, och vända röven i vädret, när vi istället kunde prisa livet självt och naturens rikedom ?

Glöm aldrig detta, mina barn ! Glöm aldrig detta !

Fred, välstånd och frihet – Eller fler, åt Röven vända Ökenreligioner – Vad väljer du ?

Nej, vi Asatroende b-e-r ALDRIG till våra Gudamakter…

Det finns många groteska missuppfattningar om Asatro, som sprids ut av sk ”fornsedare” och obildade amerikaner på nätet. Oftast rör det sig om olika politiska rörelser till höger eller vänster som bara vill förvirra, desinformera eller skapa oordning, rena ”troll” med andra ord. Särskilt den lilla och mycket aggressiva sekten ”Samfundet Forn Sed” – ett slags New Age vänster med tydligt kristna inslag – gör allt vad den kan för att förstöra vårt kulturarv, eller rättare sagt vad som finns kvar av det i en tid som vår. Medan muslimer och makabra monoteister stör och förstör med ”böneutrop” och klockringning, tar detta patrask inte avstånd från de sanitära olägenheterna, utan försöker i likhet med ”Svenska” Kyrkan att förespråka och vidare utbreda dem istället.

I den ursprungliga svenska lagen om religionsfrihet, SFS 1951:860 stod det i själva portalparagrafen såhär:

Om religionsfrihet

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

En religion som skriker, skränar, ropar, bönar och ber förargar onekligen allmänheten, och fastän (S) märkta politiker upphävde denna goda lag år 1995 finns det fortfarande lagar emot förargelseväckande beteende, lyckligtvis. Huvudparten av svenskarna vill numera inte ha någon islamism eller kristendom i sitt eget land, och därmed torde frågan om böneutropen vara avgjord.

Religionsfrihet får ALDRIG NÅGONSIN bli samma sak som frihet att störa, kränka och utöva herravälde över sina medmänniskor. Undersökningar från TV 4 visar, att minst 60 % av svenskarna vill vara ifred för klock-klang och minaret-skrän…

De dumma amerikanernas argument är, att ”alla” religioner skulle innehålla böner till gudamakterna, fastän vissa religioner – som vi hedningar till exempel – inte alls ser något behov av att ”be”, gå ned på knä, förödmjuka oss själva eller krypa och kräla i stoftet som dessa kristna och vissa andra.. Bön är i själva verket fullkomligt okänt som begrepp inom Asatron och Hedendomen, och det kan man bland annat bevisa både ur arkeologi, språkhistoria och inte minst de skriftliga källor vi har.  ”Gåva kräver att gengåva gives” står det i Havamal enligt Erik Brates kända översättning, och precis så är det också. Hela naturen och det naturliga kretsloppet vi ser i det universum vi har omkring oss följer samma princip.

NÄR skall alla dessa kristna hundar och österländska byrackor INSE SANNINGEN ?

Man får ingenting för ingenting. Materia eller energi kan inte nyskapas, bara omvandlas. För att du ska få något att skörda och äta, måste du först så och odla. Utan arbete, ingen inkomst. ”Den som inte vill arbeta, skall heller inte äta” sade Martin Luther på sin tid, och han var inte bara germanskt influerad, utan en mäkta hednisk person på sitt sätt. ”Och som man sår, får man skörda” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. Att sitta som en liten barnunge i ett hörn, och bara tigga och be – eller förödmjuka och förnedra sig själv inför gudarna och hela kosmos är inte och har inte varit något för oss Nordbor. Och för övrigt – Hur är våra Gudar till sinnes, om vi följer Eddans och alla källors tydliga vittnesbörd ?

Oden, till exempel, struntar fullkomligt blankt i om du ”tillber” honom eller inte. Han ger dig inte något gratis, förutom goda råd om hur du skall klara dig själv; men för övrigt skall du nog inte tro att du kan befalla över just honom eller kräva att få någonting, om du inte ger Oden av vad du själv har först. Det är detta som menas med att blota eller offra, och oavsett om du offrar av arbete, tid, energi eller kraft eller till och med i form av materiella ting; så måste du göra detta först, av egen fri vilja och förmåga, innan du alls kan få något av Asatrons gudamakter. Asatro är en religion för vuxna människor, inte för drägglande, tjatiga barnrumpor, som tror att de kan få ”en gratis lunch” eller ”gratis glass” utan att själva anstränga sig eller arbeta för det.

Tigga och be, kravla i stoftet för en tarvlig allmosa ? Vill DU bli precis som dessa ”goda kristna” ?

Ska ha, Ska ha, Ska ha” lyder Stortrutens och Skränfockens gälla böne-utrop…

Tiggar-religioner eller allmose-krav tilltalar verkligen inte mig som hedning, det måste jag säga. Allt detta finns tydligt angivet i Eddans och Havamals livshållning också, och under de följande dagarna tänker jag ge flera exempel på den saken. Nu argumenterar okunniga och lögnaktiga människor, att det i det sk ”Runatal Hávamáls” skulle finnas en enstaka versrad, som skulle ”bevisa” att Nordborna rabblade böner och föll på knä, precis som de kristna hundarna. Inget kunde vara mera felaktigt eller väsensfrämmande för en fri man eller kvinna i hednisk tid, för på det viset betedde sig bara trälar, dömda brottslingar och trälars vederlikar.

Versraden finns i den 144 strofen, som i original lyder:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

Dessa okunniga drar sig inte ens för att göra våld på Odens egna ord, och de kallar sig själva för hedningar ! Ordet ”bidhja” som de hakat upp sig på, betyder inte alls ”att be” i någon kristen bemärkelse, och språkhistoriskt sett användes detta ord inte så förrän långt in på 1200-talet och i den kristna medeltiden. ”Bidhja” är avlett ur ”budh” eller bud, som i en Konungs bud, alltså direkt uppmaning eller order.  Ord som sändebud, ombud, budkavle, eller det nuförtiden så vanliga ordet ”ombudsman” har exakt samma upphov, och strofen om runorna handlar mycket riktigt om hur man skriver och skickar meddelanden, inget annat. Man sänder, ristar och råder, står det. Ingen skulle någonsin vara så dum, att han eller hon tror sig kunna befalla över själva gudarna, men blota och soa, alltså sjuda eller koka ett offer, står mycket riktigt med här.

Vi säger ännu idag ”får jag be om största möjliga tystnad” eller ”jag ska be att få tio kilo bacon” till exempel och det här är visst inget bönerabblande, för vi har tänkt betala för baconet, och vi uppmanar, äskar eller beordrar tystnad, när vi säger så. Ordet bud syns också i budskap, till exempel, och språkhistoriskt har det alltså inte ett enda dugg med kristna böner att göra – och det står skrivet i de flesta någorlunda bra kursböcker över Norröna…

Nej, ordet ”Bidhja” som i bud och förbud eller påbjuden verksamhet har inte ett enda förbannat dugg med det kristna ordet ”bön” att göra…

Förväxlingen mellan ”bön” i den mening de kristna på medeltiden använde ordet – och somliga av dem använder det ju än idag – och ”budh” (som är en helt annan sak) uppstod när latinets ”precari vilket syns även i verbet predika, liksom ordet ”prekär” eller det gammalnorska ”preke” eller ”präka” på vissa svenska dialekter, dvs oja sig och förödmjuka sig som en kristen, bräka och utstöta oartikulerade ljud, som en riktig Monoteistisk fårskalle… lånades in i de germanska och nordiska språken. På normandernas gammelfranska blev det ”praye” och detta upptogs slutligen i engelskan i formen ”prayer” – men det var först på 1300-talet.

Nu fanns det ett närliggande frisiskt ”prian”, ”frijan” på gammalhögtyska, som låg mycket nära det nordiska ordet ”fria” (som en fri man gör till en vacker kvinna, när han vill gifta sig med henne) och vid detta tillfälle – och ifall man befann sig i krigsfångskap – var det ENDA säger ENDA tillfälle som en fri man någonsin gick ned på ETT knä, men aldrig TVÅ… Prian, fria, och präka – allesammans närbesläktade ord – togs alla upp i de nordiska språken, säger etymologerna, och så småningom – från 1200 – talet och framåt, lanserade man alltså begreppet ”bön” här också, fast det egentligen var något helt främmande för ett nordiskt tänkesätt. Jämför med hur ”underkastelsen” i form av islam nu också gör sig hemtam i de nordiska länderna !

 

Nej, denna romerska staty av en skägglös german eller kelt BER inte alls till någon gud, men anropar kejsaren i egenskap av krigsfånge…

På nätet kan man få se mycket amerikansk idioti, skriven av kristna. Nedanstående bild skall till exempel vara ”bevis” för att våra förfäder ”bad” på kristet vis redan under bronsåldern, men vad visar bilden egentligen ? – Jo, flera personer som ror och paddlar i båtar – som vi alla kan se !

De enda bilder med knäfallande figurer från arkeologiskt material man sett utöver det är personer som åker i vagnar eller liknande, eller kultbilder av olika slag, alltså skulpturer av Gudar eller Gudinnor som sänker sig till människornas nivå, för att kunna tala med dem – och INTE omvänt… Den här gudinnestatyn från bronsålderns Danmark, har påståtts föreställa gudinnan Nerthus eller Njärd, som sitter i en vagn och låter sig beskådas av människorna – henne skrev jag senast om igår…

Men ”Buslubön” då ? frågar plötsligt någon... Tillhör inte den dikten eller kvädet Eddan ? – Nej, svarar jag, men däremot sk ”Eddica Minora”, alltså små kväden utanför Codex Regius huvudhandskrift, som alla skrevs minst 250 år efter det att hedendomen upphört och blivit förbjuden i lag på Island. Själva namnet ”Busluboen” kommer från 1300-talet, och visar hur Nordborna såg på de kristna, och deras ständiga böne-rabblande.

Den första svenska översättningen av detta kväde kom till redan på 1600-talet, och gjordes av prästmannen Olof Verelius. Den berättar om hur den elaka  trollkonnan och tiggar-kärringen Busla – som var ett ”böss och ett löss” som det heter – trängde sig in, först hos en hederlig bonde och sedan hos kung Heidrek, som var konung över Götaland.

Där brast hon ut i de vildaste förbannelser och förebråelser, och hotade kungen med stryk, samt att han skulle bli ”riden av Rimtursar” och ”i röven krängd” som det heter i Åke Ohlmarks välfunna översättning, ifall han inte genast gjorde henne till viljes, och gav henne en massa saker.  Även i detta sena 1300-tals fall, så används ordet ”bön” alltså snarast om en order, en befallning eller ett bud och inte alls någon gudfruktig ”bön” på det kristna eller mohammedanska viset. Så var det med den saken !

Tänk på det – ifall ni nu inte vill bli ”i röven krängda” !

KNÄFALL ÄR INGET FÖR OSS HEDNINGAR – OCH HÄR HJÄLPER VARKEN BÖNER ELLER KLAGOSÅNGER…

Frihet – Självständighet – Människovärde. I alla tider har detta varit hedniska dygder – inte ”böner” och allmosor… Det är SKAMLIGT för en fri människa att leva på knä eller ta order av andra…