Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled  – (del 5) – Resan till Vestland

”Sogn och Fjordane” Fylke i Norge existerar inte längre, eftersom det upphörde att existera år 2020 efter vår tideräkning. En gång i tiden fanns det Möre-Jarlar emellertid, och staden Eid som i övergång mellan vattendrag eller ”ede” ligger fortfarande vid en av de fem innersta vikarna av Nordfjord. Om ni tycker att alla dessa begrepp är svåra att hålla reda på, skall ni veta att vi Hedningar som är Asarna och makterna trogna inte bara lever i nutiden, men också i dåtiden och samtidigt framtiden.

De tre Nornorna, på en husvägg i bergiga Klagenfurth, Österrike

Vi kan tydligt höra, vad de tre Nornorna säger vid Urdarbrunnen. En del av er därute har inte förstått Parcernas eller Moirernas budskap, eller att dessa tre olika begrepp är ett och samma, sedan urminnes tid hos alla Indoeuropeiska folkslag. Ni förstår inte ens, att Urd eller Ord är den Äldsta Nornan, Skuld den näst äldsta – eftersom nuet alltid står i skuld till dåtiden – och att Verdandi eller Vardande, det som ska bli eller komma – är den Yngsta, och hon representerar framtiden, likt vår yngsta redaktionsmedlem. Sturlasson råkade skriva fel i en av sina källtexter, och Wikipedia med flera moderna företeelser har kopierat skrivfelet, men vad ”att varda” egentligen betyder, vet ändå var och en av oss som fortfarande talar ”ärans och hjältarnas språk”, och dessutom förstår att ala och vårda det, så länge vi nu råkar leva. Vi skriver inte bara för er, utan för evigheten. Nu, då och sedan är ändå alltid ett och detsamma – också i dagens Norge, och om vi inte alltid gillar vad vi ser i ett nära grannland eller till och med broderland som de flesta ”svenskar” nu ignorerar, så låt oss bara säga att vi älskar det landet också för vad det varit, och för vad det åter kunde bli – om vi alla hjälps åt – liksom i vårt eget land här hemma – eller varhelst i Midgård vi än råkar leva och bo. 

 

 

Verdandi – den yngsta systern – går som hon går, är som hon är. Sådan är ungdomen…

Längs den mäktiga älven Ottas dalgång – som vi berättade om i del 3 och 4 av denna resekrönika – passerar man små orter som Lalm och Vågamo, innan man kommer till Ottadals mäktiga sjö, cirka 35 km lång och stundtals mer än 3 km vid. Den duger att segla och ro på, för de som nu vill och kan göra som man gjorde i gamla tider. Före 1970-talet var Norge ett annat, fattigare och enklare land. Det vände ryggen åt allt sådant under 1980-taletts Oljeboom, och enkelheten blev ett skällsord, ihågkommen bara av punkband och seriefigurer som ”Gutta fra Kalkutta” – vilket rimmade på ”Kara fra Sahara”. Sådana karlar skulle Norge få väldigt många av efter vart, men det var först på 1990-talet och senare som de gjort sig riktigt märkbara. Naturen, däremot – kan man inte ändra på. Motorvägar kan byggas, milslånga tunnlar kan borras genom berg och fjäll. Man spränger i granit, gör våld på hedar och känsliga marker – javisst – men Norge är svårbemästrat. Snön faller på fjällen nu som förr, eller så kommer den i form av regn och vatten, som med Golfström och uppvindar måste falla över Dovre, så länge Dovre ens står. Meningslöst Thunbergeri och fake news lönar sig inte. 

Flow, river, flow / Let your waters wash down / Take us from this road / To some other town / All we wanted was to be free / And that’s the way it turned out to be 
(Aningen fritt efter Roger McGuinn, 1969 – ”The Ballad of the Easy Rider” )

 

 

Man passerar söder om Aursjoensamma ”aur” eller Ör som finns i ortnamnet ”Örebro” och som betecknar den finaste lera eller de minsta partiklar som alls kan finnas – de är de som återfinns i Vóluspás tredje strof om ”Aur var alda, tha ekki var”. ”Alda” kommmer av öld, som betyder ”ålder” på Norröna, alltså allra först, från början – i en tid då ”icke-vara” fanns. Numera talar de moderna fysikerna om en Big Bang i Ginnungagaps gäckande mörker, en proto-tid innan den verkliga tiden, ett ögonblick så kort att det inte kunde mätas. Våra förfäder hade rätt. Ingen annan skapelsemyt i Världen kom såpass långt. De semitiska dumheterna om en Jehova ”svävande över vattnet” kan vi lika gärna glömma... Förfädren gissade inte bara. De visste, eftersom de observerade naturen och kosmos omkring dem. Det gör också vi, fast vi bara åker en helt normal Vy.no långfärdsbuss emot Målöy, slutmålet för hela linjen…

Vi närmar oss snöhöljda berg, ett evighetens landskap – ”tiotusen meter bortom människa och tid” som en viss Österrikisk och inte Tysk filosof en gång sa. Framme vid Langvattnet tar vi av emot sydväst, och Oppljostunneln, medan en annan väg leder till Geiranger, spjutvikenett namn sammansatt av förledet ”Geir” och slutledet ”Ånger”. Inte för att vi ens behöver ångra oss så särskilt mycket. Geiranger ligger vid den innersta delen av Storfjorden, och då är man redan framme vid det västliga hav, som heter Norska Havet eller Nordatlanten. Ganska många torde veta, att just den trakten med rätta är berömd för sin skönhet – om man nu alls känner till Norge.

Oppljostunnelen, tvåfilig och smal – med en längd av mer än 4300 meter – mynnar här, rakt in i en fjällvägg. Det kan vi skriva till er alla – ”upplysningsvis” ifall någon nu behöver ytterligare ljus i saken.

 

Langvasseggi, 1651 meter över havet. De som har folkvett nog att hålla tyst, kan kanske uppskatta vad de får se…

 

Det bildas snabbt köer vid foten av Langvasseggi – liksom inne i Oppljostunnelen. Den har inga nödutgångar alls. Kommer ett skred, så blir man stående därinne….

 

Två andra vägtunnlar av liknande längd, 2-filiga och smala passeras i hög fart – 90 km/h eller sårakt emot en massa långtradar-trafik och annat från motsatt håll, och så kommer vår Vy.no buss lyckligen ut ned för serpentin-vägen ned emot Strynvattnet, för att därefter köra mot Stryn. Sommartid går det bra at ta sig fram här – men man ska inte vara så lättlurad eller dum, att man som svenskar längs E4 eller E6 tar detta med modern infrastruktur för givet. Så är det inte i Norge. Så är det inte i resten av Nordens länder. Det är bara de själv-idiotiserade svenskarna, infantiliserade av ”Såsial-demokratins” många år, som kan vara inskränkta nog att tro något sådant. Samt alla de som blivit lurade av en viss Mr Trump, västeröver. Vi har lyckligtvis inga högljudda, skrikiga amerikaner med oss ombord – för ”It all seems so Trumped up !

Nu behöver vi bara passera Indalshornvattnet, som en gång var en del av Nordfjord – men som grundades upp och blev ett ”Ed” eller ”ede” redan före någon påstådd jeschua ben yussuf, den falske frälsaren. Här uppe frälser vi oss själva, och vi vet att skilja mellan människor och gudar, Humanister som vi är. Nordfjord – en fjord med fem stora grenar, som spretar ut likt fingrar åt var sitt håll – går fortfarande mer än 13 mil eller 130 kilometer rakt in i Norge, och använder man sig av vattenvägar och inte bilväg, klarar man egentligen av resorna mycket lättare, även om det tar en smula tid att färdas på det sättet.

Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled (del 3) – Slaget vid Kvam, 1940

Bara något fåtal kilometer från Dale-Gudbrands gamla hövdingagård och Gravhög i Gudbrandsdalen, Norge – mötte oss 8 Juli 2025 platsen för slaget vid Kvam, som det numera kallas. 5 minuters väg med långfärdsbuss, och obetänksamma resenärer, som inte vet vad slags bygd detta är, tittar inte ens åt alltsammans…

Egentligen borde man tala om ”Försvaret av Otta” – för järnvägs- och vägknuten Otta, belägen där floden Otta och Otta-dalen leder i det närmaste rakt västerut, i det land där Dovre ännu står – var vad man de facto slogs om, våren 1940, mellan den 25 till 26 april. I årtionden har man ljugit för svenska skolbarn och Gymnasister, och SVT ljuger ännu, i sina taffliga dokumentärer om Andra Världskrigets Sverige. Norge kapitulerade inte alls 9 april 1940 som alla tror, och slaget om Narvik, där svenska frivilliga som Allan Mann – junior-världsmästare i brottning – deltog på den allierade sidan, var inte det enda exemplet på hur framförallt Storbritannien, men också Frankrike försökte rädda det fria Norge, och i god anda utföra blixtrande räder till stöd för oss Nordbor. Jämför med dagens pyttesmå NATO-arméer, förkrympta expeditionskårer blott, ”divisioner” och bataljons-stridsgrupper som nästan helt och hållet bara existerar på papper, till skillnad från vad länder som Polen, Ryssland och Ukraina ännu har i fält – eller som redan är insatta i hårda strider. 

Vem minns ännu ”Operation Hammer” ? Vem hedrar ännu de 7000 Engelsmän, Fransmän och Norrmän som aktivt deltog i striderna 1940 ?

”Operation Hammer” under den brittiske Brigadgeneralen Generalmajor Sir Bernard Charles Tolver Paget bestod av tre separata landstigningar. Syftet var att nå fram till Lillehammer längs Gudbrandsdalen före de 6000 tyskar, som från Oslofjorden samtidigt rörde sig framåt, med Gebirgsjäger – ett helt regemente6 vanliga tyska infanteribataljoner, vad man nuförtiden kallar en motoriserad infanteribataljon – i själva verket bestående av pansarfordon, även om de fordon som förekom i Norge 1940 huvudsakligen var pansarbilar eller halvbandvagnar, med mycket svagt skydd, och inte alls vad som förekom nere på kontinenten. Utöver det kunde tyskarna också påräkna stöd från 2 stycken artilleribataljoner med eldrör på upp till 10,5 cm – och tillsammans räknade deras styrka 6000 man, mycket mer än de ungefär 1000 man – inklusive norska civilister och lokalbefolkning – som deltog i ”slaget om Kvam” – egentligen försvaret av Otta.

Den norska armén 1940 bestod inte alls av ”quislingar” och det ska man också komma ihåg. Tvärtom slogs den tappert, under sin överbefälhavare Generalmajor Otto Ruge, som tillfångatogs först efter 10 Juni 1940 – och som satt i tyskt koncentrationsläger på Grini under resten av kriget. Han avled först 1961. Jacob Hvinden Haug, också med Generalmajors grad – var chef för den 2:a Norska fördelningen – den hette aldrig ”division” och förde befälet vid Kvam – men vid slutet av april hade han bara 500 dåligt beväpnade infanterister kvar i det avsnitt av Gudbransdalen som slaget omfattade. De skulle få hjälp av högst 1000 Engelsmän, som vi ska se – men det var också allt. 1500 man skulle komma att försvara Kvam och Otta emot dryga 6000. De var underlägsna i antal med 4 emot 1, och hade sämre materiel och utrustning – det enda som talade för deras sak var terrrängen, men tyskarna var skickligare på att utnyttja den ändå.

Jämför situationen för dagens Nordiska arméer, vars motståndare utgörs av vissa stormakter, som också har hjälp av kriminella inne i vårt land, vissa politiska partier (för tillfället i opposition emot den lagligen valda Regeringen) med totalitära sympatier för Islams och Rysslands sak…och som tvärtemot vad de står och säger inför media och SVT (vars politiska sympatier är väl kända) bara kommer att avrusta och föra oss ut ur NATO igen, i takt med tramset från  Magadan Magda” Andersson med sina torsk-ögon, samt sina  alltför vanliga, intet betydande floskler.

Bildkälla till detta inlägg: Wikipedia och Public Domain, där inget annat anges. Alla landskapsfoton är COPYRIGHT ”Hedniska Tankar”.

Britterna och Fransmännen begick det allvarliga misstaget att dela upp sin styrka på tre täter. Det skulle de aldrig ha gjort. Ett alltför konventionellt tillvägagångs-sätt, en övertro på sin egen förmåga gentemot en taktiskt överlägsen fiende och en i hast ihopkommen operationsplan (man MÅSTE lära sig skilja mellan Strategisk, Operativ och i sista hand Taktisk nivå – totalt okunniga SVT-journalister och andra civilister vet inte vad de talar om) samt ”grönt ljus” från en viss Winston Churchill – vars egen militära karriär och beslutsfattande under Boerkriget i Sydafrika, Gallipoli 1915 – måste sägas vara djärvheten själv – ”offensiv anda” är en sak, förmåga att lyckas en annan, som en viss Fältmarskalk Montgomery långt senare skulle konstatera efter ”Market Garden” och i sin egen krighistoria, utgiven med några Cambridge-studenter år 1968.

Man landsteg både vid Namsos (Mauriceforce), Åndalsnes (Sickleforce) och Trondheim (Hammer-force) – under inledningen av ”Operation Hammer” kring den 12 april – och redan här brast det i samordningen – för i en terräng som Norges, och med dåtidens vägar – hur skulle man ens lyckas ? Tyska styrkor var redan på plats i Bergen 9 April, och deras flotta var stark nog att ”störa ut” allt underhåll. Inte ens om man hade haft tillgång till luft-trupp, hade ”Operation Hammer” några större utsikter att lyckas – vet vi i efterhand – och med historiska fakta bakom oss.

Framförallt ”The Green Howards” har blivit kända för sina insatser vid Kvam och Otta – och de har ett mycket fint Regementsmuseum och en Webbsida med minnen från striderna, men i själva verket var det inte detta kända Regemente – deras insatser vid Invasionen i Normandie 1944 är legendariska – utan istället 1:a bataljonen, York and Lancaster Regiment  samt framförallt 1st Battalion, King’s Own Yorkshire Light Infantry (KOYLI), samt de 500 norska soldaterna, som var de verkliga hjältarna från Kvam och Otta – och som var längst fram i den motståndslinje, som tyskarna lyckades bryta igenom.

VERKLIG översiktskarta, använd i fält från ”The Green Howards” som visar återtåget emot Nordfjord, dag för dag…

Modernt Ortofoto från Wikipedia. Observera hur dålig upplösningen blir, och hur svårläst den är, jämfört med en terrängkarta i standard-skala om 1:50 000. 

I skymningen den 24 april var Norrmännen redan utgångsgrupperade ungefär klockan 22.00, lokal tid. Det låg ännu djup snö på fjällsluttningarna, för vintern hade varit hård. Britterna hade lyckats landa enstaka flygplan på ett fält vid Leskasjog, och två av dem skulle landa på den tillfrusna floden Lågen, som rinner genom Gudbrandsdalen – men dessa var i huvudsak till för spaning – och kom inte att betyda något under striderna. Tyskarna förstörde gräsfältet vid Leskasjog redan strax efter midnatt, 25 april – och först 04.30 samma morgon var britterna färdiga med sin utgångsgruppering de kom precis i tid för att möta den första tyska pansartäten, uppblandad med framryckande ”Gebirgsjäger” i fjällterrängen – dessa slogs redan för fullt med norrmännen på Klevstadsberget och vid Hillingen, samt söder om Lågen.

Många felaktigheter har skrivits om det tyska pansaret i Norge 1940. ”Propaganda-exemplar” av det sk ”Neubaufahrzeug” – en stridsvagn som aldrig någonsin kom i serieproduktion, och som var utvecklad för de ryska stepperna, och för att möta hotet från den sovjetiska T 28, T 35 ”slagskeppet på land” och andra egendomligheter, fanns visserligen på Oslos gator redan 9-10 april, och körde – i enstaka exemplar – genom Lillehammer – där fotot nedan är taget. Men – upp till Otta och Kvam kom dessa vagnar aldrig, 28 ton tunga som de var.

 

”Neubaufahrzeug” deltog inte alls i striderna vid Otta eller Kvam. 28 ton kom inte fram i Aprilvädret…

”Neubaufahrzeug” i skala 1:32 modell – de tre tornen, och sidopansaret var direkt kopierade från sovjetiska T28 och T32 med tre, respektive fem olika torn.

Vad man istället fick möta, var bara spaningstäter  – enstaka PzKwZ I och II, samt några fåtaliga pansarbilar, som den mycket framgångsrika Sd.Kfz. 222, serietillverkad redan 1935, och kvar i Wehrmacht ända till Maj 1945…

De flesta fordon av denna typ hade kanske bara 8-9 mm pansar som allra bäst, och stora radioantenner för samband – som bilden ovan tydligt visar. Bakom detta följde vanliga Opel Blitz, eller vad man kunde rekvivera i form av vanliga lastbilar, kanske någon halvbandvagn, men absolut inget mer.  SVT:s dokumentärer som nu tvingats på oss, ger genomgående en helt skev och felaktig bild av vad som faktiskt hände i vårt västra grannland för bara en generation sedan. Ögonvittnen lever ännu, fastän de av förklarliga skäl blir färre och färre för var dag som går, och inte längre har så noga reda på sig. Som vanligt skildrar svenska media allt ur ett förbarnsligat, direkt infantilt vardagsperspektiv, där man slumpvis intervjuar personer som var 4-5 år i April 1940, och därför inte är vittnesgilla, och inte borde ha intervjuats överhuvudtaget; när historiskt korrekta rapporter faktiskt finns att tillgå.

Det har skrivits på ”nätet”, att Engelsmän och Norrmän vid Kvam och Otta bara skulle ha haft tillgång till handeldvapen, men det stämmer inte heller. Det är fel i sak. Det hade de visst. Exempelvis använde man sig av fransktillverkade Hotchkiss PV-pjäser med en kaliber av 25 mm, och förutom det hade man också Pansargevär, alltså vapen i gevärskaliber med pansarbrytande ammunition… Den brittiska Anti-Tank rifle Mk 1 ”Boys” hade 14 mm kaiber – mer än svenska och tyska Mauser-vapen från denna tid, och tillverkades i mer än 65 000 exemplar 

Den franska 25 mm Hotchkiss-pjäsen var huvudbeväpning också på många franska stridsvagnar…

Jacob Hvinden Haug, den norske Generalmajoren hade fått beskedet av sina kompanichefer att de 500 norrmännen på sluttningarna och bergen runt Kvam kunde hålla ut till kvällen den 25 april, men längre än så skulle det knappast kunna slåss – ammunitionen var nästan slut. Britterna fick detta besked ungefär klockan 0600 via sina chefer, och sin rapportkedja. Gebirgsjäger-bataljonen, som nu var förstärkt med minst 2 av de 6 stycken vanliga tyska infanteri-bataljonerna fortsatte sitt anfall under morgontimmarna. Klockan 0730 på morgonen släpade norrmännen sina ssårade genom Kvam samhälle, under sporadiska klagomål från de brittiska officerarna, som tyckte att de var i vägen för det motanfall, som ”Kings Own Light Yorkshire Infantry” nu förberedde, samtidigt som mer ammunition och förnödenheter var på väg framåt emot  ”Åkröken vid Kvam”.

En Panzer II passerade i täten på den tyska kolonnen, följd av vad som felaktigt blev beskrivet som en ”lätt stridsvagn” och en pansarbil – antagligen en Sdkfz 222 – se bilden ovan ! Britterna besköt kolonnen med sina 2-inch granatkastare, men med föga verkan. Tyskt 105 mm artilleri och tyska 8 cm grk av Bofors utmärkta tillverkning svarade omedelbart från de 2 artilleribataljonerna. Vidpass klockan 1200 sårades den brittiske brigadgeneralen Major General Smyth allvarligt av tyskt granatsplitter. Hans ställföreträdare, Lt. Col A.L. Kent-Lemon var inte lika insatt i läget, men ersatte honom omedelbart. Brittiska ”A” kompaniet på Storöya var redan illa åtgånget av tyskt artilleri nere i dalgången. Tyskarna vek av vägen norrut, och pansartätens mannar förenade sig med bergsjägare och infanterister i anfallet emot kompani B, D och E. ”C” kompaniet, också nere på Storöya söder om vägen och järnvägen – som fortfarande finns kvar, men alltför sällan utnyttjas, utom för godståg – kunde knappast göra något åt saken, eftersom den inte kom över älven, och satt fast i artilleri-fällan.

25 April 1940 slutade med det brittiska ”A” kompaniet i det närmaste utplånat, 500 norrmän under tillbakaryckning emot Otta, och en sista, ensam bataljon från 1st York and Lancaster Regiment som nödtorftigt kunde säkra Engelsmännens norra flank, under vad som nu blev deras reträtt – och slutet för hela expeditionskåren, samt ”Operation Hammer” – som k-u-n-d-e ha nått Oslo eller i varje fall Lillehammer, och k-a-n-s-k-e förhindra att den tyska invasionen 1940 faktiskt fick det slut den fick – i Juni men inte April, 1940.

Ryggsäck för tysk signalist med fält-telefon och hörlurar, antagligen från ”Gebirgsjäger”. Nu i museum hos ”Green Howards”, UK.

89 britter var redan döda eller allvarligt sårade – ungefär 10 % av de 1000 man som befann sig vd Otta och Kvam. Snart skulle det bli etter värre för de som ännu var oskadda. Engelska historiker har senare visat att tyskarna fick minst 4 döda, men hur stort antal sårade de fick, verkar aldrig ha klarlagts för eftervärlden. Längst fram – beväpnadd med en ”Boys” Mark I Anti-Tank Rifle – eller ett 14 mm pansarbrytande gevär – befann sig den man vi kan se på bilden nedan, Ernest George Peter Harrison – född i byn Chaddesley Corbett, Wiltshire den 31 Mars 1913 – ett år före första världskrigets början, och alltså 27 år gammal år 1940. Han gick med i ”Green Howards” redan 1927, tjänstgjorde först i Indien – och var en väl tränad yrkesman, som kunde sin sak – likt nästan alla brittiska soldater, även de från idag – 2025. Honom bör vi komma ihåg. Han överlevde kriget – slogs under reträtten emot Kringen, Väster om Otta – och tillfångatogs där som sårad. Han satt i det berömda Stalag Luft i Colditz, eller Oflag IVC som det hette – se filmen ”Trähästen” – Kringen är ett annat namn ur Nordens krigshistoria, som vi har all anledning att återkomma till i nästa del av vår resekrönika.

Menige Harrison, ”Green Howards”, 1938

Om han nu slog ut något tyskt fordon eller inte, förmäler inte historien eller de källor vi läst, men han kunde mycket väl ha gjort det – om han haft 4-5 patroner till sitt förfogande, och fått in ett tillräckligt antal träffar. Han blev ”mentioned in despatches” eller i officiella rapporter, vilket är en traditionell utmärkelse för alla stridande från Storbritannien, från meniga och uppåt – och han pensionerades med Majors grad, 1951. Han avled 13 april 1969, bara 59 år gammal – men fick vara med om mycket under sin livstid, som få eller ingen numera förstår. I Storbritannien hyser man fortfarande tacksamhet emot vad han gjorde, men i Norge och Sverige bemöts de som tjänat sitt land ofta av total glömska, eller ibland rent hån.

Tro oss, för vi känner många som fått uppleva det – både de som varit i FN-tjänst och många andra.

Hávamáls ord i de med rätta berömda 76-77 stroferna har ofta feltolkats, av mindre vetande individer som aldrig läst det norröna originalet, och som tror att det bara är eftervärlden i form av samtiden och småsinta, småborgerliga, dumma människor som ska döma eller bedöma den som är död. Vi Hedningar och de av oss som är Asarna trogna, vet bättre. Där står ”dómr um dauðan hvern.” som i värn eller försvar i den 77:e strofens sista rad, och domen tillhör slutligen gudarna, historien och Nornorna. Inte samtiden. 

Först nu kan soldat Harrison få lite rättvisa, och med honom de cirka 54 Britter, 3 norska soldater och 3 norska civila – bland dem två kvinnor, 70 samt 92 år gamla – som skulle dö under den andra dagen slaget vid Kvam fortfarande pågick, 26 April 1940. En krigskyrkogård med 54 brittiska krigsgravar finns fortfarande kvar i socknen. Striderna vid Otta fortsatte 28 april – och av ”Sickleforce” evakuerades bara några hundratal britter och fransmän vid Åndalsnes, 31 april samma år.

Historiens tåg går vidare. Detta år rasar kriget ännu i Ukraina – och vi vet, att Baltikum, Finland, Norge, Danmark och Sverige snart kan stå på tur.

Vissa saker förändrar sig aldrig, och det vore meningslöst för oss Hedningar och Humanister att tro det. 

Här hjälper varken Böner eller Klagosånger, varken Islam, Monoteism eller någon Kristendom. Bara verklig kunskap hjälper i slutändan.

Brittisk Syftkompass avsedd för orientering på karta och eldledning för artilleri från ”Operation Hammer” 1940 – Nu i ”Green Howards” Regementsmuseum, Richmond, Yorkshire