”Och vem skall föra våra runor så väl, med den äran ?”

– Ur den gamla svenska folkvisan om Kämpen Grimborg

Runstenen SÖ 112 är en helt HEDNISK sten märkt med TORS HAMMARE och inga kors, liksom många TORS RUNOR i Södermanland

Den restes av HEDNISKA söner till mine av en lika HEDNISK Tors-troende far, ASA-TROGEN vid namn Torkel, Tor-Kettil, som var Tegn

och en betydande man…

Magnus Kälsltröm – den främste av Sveriges Runologer – går från klarhet till klarhet. Han faller aldrig in i osunda spekulationer, likt Henrik Williams och andra vid ”Uppsala Runforum” som bara serverar politiskt tillrättalagda utställningar och halvsanningar, samt ren och skär kristifikation, som inte har det minsta med vetenskap att göra. Att koncentrera sig på rent vetenskapliga fakta är ovanligt år 2025 efter nutida tideräkning, och det bör därför uppmuntras och berömmas, anser vi här på ”Hedniska Tankars” redaktion.

Denna gång berättar han om hur Erik Brate, den kända Eddaöversättaren började pionjärarbetet med att dokumentera alla Södermanlands Runinskrifter (numera samlade i RAÄ:s databaser under littera ”SÖ” med tusentals bilder och sidor med text) – bland annat med fotografen lektor Sten Boije, som var en av de första som i Sverige gett sig ut för att dokumentera runstenar med kamera överhuvudtaget. Numera får Riksantikvarieämbetet och många andra dock mest dokumentera skador, vanvård, grafitti och mycket annat med sina kameror, eftersom det finns många grupper och personer  i Sverige som hatar vårt kulturarv, och då främst allt som har med Vikingatid eller Asatro att göra.  Man kan i många fall tala om regelrätt förstörelse, också till följd av okunskap och för att helt inkompetenta personer, som politikern Kristina Birath i just Södermanland genom felaktiga beslut lyckades totalförstöra miljön kring en av länets finaste runhällar, i vilket en bild av Tors Hammare också talande nog ingår – för den ristningen vid Ramsundsberget var aldrig kristen, så när som på omnämnandet av ordet ”salu” som har tolkats som ”själ” – ett utländskt lånord som blev på modet under sent tusental, när ristningen gjordes.  Den kristna Kristinan har aldrig ställts till svars för sitt avskyvärda Birath-dåd – men en gång skall hon svara inför en högre rätt…

Den rätten utövas inte av människor, men blir så att säga eftervärldens, historiens eller Nornornas dom – och den kommer inte att bli god eller nådig…

Tidningen ”Folket” i Eskilstuna berättade om detta redan 2018, och för det folk som förlorar sin själ, finns aldrig någonsin ursäkt eller bot… Hedniska Tankar besökte redan 2017 Sigurds-ristningen, som den också kallas – och fick se hur man totalförstört hela runhällen och fornminnesmiljön med ramper, armeringsjärn, stora stenkistor, en gigantisk parkeringsplats och mycket annat, som skulle ”förbättra tillgängligheten för handikappade” som dessa vrak och klantskallar till politiker antog.  Förmodligen led de själva av svåra förståndshandikapp, eftersom de inte kunde lära sig runornas budskap, olikt alla föregående generationer av svenskar.

Ramsunds-bergets ristning var ALDRIG till för att gå på – när den dokumenterades på 1920-talet var räckena man ser på bilden inte permanenta, utan kunde tas bort..

Saken är den, att ristningen aldrig någonsin var menad att betraktas på nära håll, utan på respektfyllt avstånd. Det förstod man under generationen efter Erik Brate, då språkforskaren Elias Wessen och en ny fotograf vid namn Harald Faith-Ell som också kunde dokumentera platserna varje sten stod på, hur det gick till när man undersökte stenarna och mycket mer.. Magnus Källström berättar om allt detta på RAÄ:s blogg.

Man använde slammat vitt kritpulver (som kunde tvättas bort med regnvatten) och foton i svartvitt negativ, för att få stenytorna att framträda bättre – för det var den tydligaste och samtidigt ofarligaste teknik man dåförtiden hade att ta till. Numera kan vi laserscanna Runstenar med 3D-scanners, göra millimeter-exakta kopior av dem – eller resa nya. Det skadar inte de gamla stenarna, till skillnad från politikers och snorungars påhitt..

Många är Tors stenar i Södermanland – även de tidigaste kända inskrifterna – från Nyköping och andra håll – från åttahundratalet hör dit. Tor har dyrkats vid Julita, där det finns en sten med en TORS HAMMARE och ett leende, mysande mans-ansikte som föreställer Tor själv inlagt vid runslingan högt upp på det stora granitblocket. Den bilden har under de senaste två åren mystiskt nog försvunnit från Google, och kan ej återfinnas av Hedniska Tankars redaktion just för dagen.  Inte bara stenen från Stenkvista, utan minst ett tiotal inskrifter från alla delar av Södermanland hyllar Tor – som överallt i Mälarlandskapen, som i Östergötland, som annars i Norden.

Detta går inte att förneka. Detta går inte att motbevisa. På minst en sten har ett vanprydande, fult kristet kors gjort utan någon större skicklighet kladdats dit mest i efterhand, som för att låta stenen stå kvar -annars skulle fanatiska kristna ha förstört den – för sådan är ju Monoteismen – den förstör allt självständigt skapande vartän i Världen den visar sitt fula tryne. Andra stenar visar Odensmasker -som i Skåne och Södra Götaland, eller på Fyn i Danmark nära Odense -Odens Sjö – där Odin dyrkades.

Också moderna ristare, som Kalle Dahlberg från Adelsö har inspirerats av Södermanlands många ristningar till ära för just Tor och Oden. Här kan ni själva läsa om hur han berättar om ett av sina många konstverk, och det är dagsens sanning och ingen lögn, allt som står skrivet och ristat där, för han är en Tors man, och en Tegn av idag. 

Ja, sannerligen, sannerligen  !

En gång skall stenarna ropa, har det sagts. En gång skall våra Gudar få komma åter. Då skall fria män och kvinnor stå raka under en klar himmel med en känsla av tacksamhet, för allt som är och vad det innebär att vara människa i Midgårds dalar. Då först ska vi stå fria från Kristendom, Islam och alla dem, som vill oss illa. Mycket, mycket illa.

Dagen är inte här ännu, kanske inte på många år – men snar och säker nalkas den. Vid slutet står Segern – och Segerblot är något de Asatrogna firar under senvåren, också detta år – liksom varje annat år sedan tidens gryning och till dess slut  – i det andra kallar April, men som en gång hette Gräsmånad, och som kommer före Vanadisblot eller den Frejas och Vanernas fest, som de kristna kallar Valborg, efter ett av deras hitte-på helgon, vars existens inte är värd att tro på – men naturens krafter och mänsklig natur, kan vi ännu klart varsebli.

Tor är barnens vän, trolls och jättars fiende, Midgårds försvarare och den styrka, som så många idag saknar, och inte längre förstår.

Men hedna män och hedna kvinnor förstår och varseblir honom, i sin hug och i sina hjärtan. Ge oss våra Gudar tillbaka !