”Som två blodspår skulle kristendomen och frihetskampen gå bredvid varandra genom seklerna. Staden på ön skulle utplånas, och ingen skulle under långa tider veta var den legat. Men de två spåren, som började där, har ännu efter ett årtusende inte nått sitt mål”

– Slutorden ur romanen ”Offerrök” av Fride Johansson, alias Jan Fridegård, 1949

Midvinterblot och Julblot är två olika saker, och INTE samma sak – vilket är viktigt att komma ihåg.  Tillika finns det något som heter Vintersolstånd, en rent astronomisk företeelse som våra Förfäder noga kunde beräkna – på någon timme när – det kan man redan med hjälp av stenkalendrar, eller en skeppssättning, och att mäta solhöjd på sjön eller över takåsar är heller inte svårt – det har man kunnat i alla tider.

Fullmånen i Julmånad, alltså Julmånen har redan passerats, eftersom den i år inföll 15 December, och nu befinner den sig i nedan tills att Tunglet inträffar, 22 December, och månen går sedan i ny på nytt.  ”Tungel” som i ortnamnet Tungelsta heter det på svenska – new age trams om ”mörkmånar” kan ni glömma.

Allt nog – den dag som är Lördagen 21 December är idag rätta tidpunkten för jublotet. DÅ – och bara DÅ. Er Hedning har i sitt liv mött skrikande, oartikulerade Västgötska Lastbilschaufförer med ett förflutet i ”Biker-miljön” eller lokala MC-klubbar – och dessa galningar har under direkt hot förklarat för oss på ”Hedniska Tankar” att deras fäder och förfäder minsann firade Midvintern vid den tidpunkt, som Islänningar firar Thorrablot på. Och för all del, vi måste ge även galningarna rätt, även om vi inte är i logistikbranchen – men vi känner dem allihop – blott alltför väl – och om vi hade tio fördelningar, divisioner eller kanske tre armékårer av sådana män, vore mycket vunnet i vår Värld, i synnerhet österut och i Ukraina. ”Man väntar ej med dem attack – Man GÖR !” skrev på sin tid Johan Ludvig Runeberg – Finlands nationalskald – och Finland hade nationaldag den 6 December i år.

Kampen står för evigt mellan Hedendom och Humanism på den ena sidan, Kristendom, Islam och andra Totalitära Läror på den andra.

Denna bild togs i Ukraina i år – där många städer gått under och förstörts. Hur många städer skall då gå under, innan vår mänsklighet lär sig läxan ? HUR MÅNGA ??

Nästa år – har vi förklarat – är ett Odens År, eftersom detta år var ett år för Tyr eller rättvisan. Asatron är grundad på en nioårscykel, ty av hävd var det alltid så i Svea Rike att de stora bloten hölls i Gamla Uppsala just vart nionde år, och inte vart sjunde. Men sju är veckans dagar, och Odens dag, följer på Tyrs. Våra Götar, okunniga som de är, vill fira Tors år direkt på Tyrs, helt utan rim eller reson, helt utan logik i deras tro. Nu säger eder Särimners Sändebud, ja sannerligen, sannerligen – att han nog skall fira Midvinterblot eller Thorrablot med dem, och det blir något de ej skall glömma.

Deras dag kommer. Snar och Säker nalkas den – och liksom Julen är och har varit Nordbornas gåva till mänskligheten, återstår en ännu större uppgift för oss. Krigens år skall en gång vara förbi, och då kommer ett år av kunskap, återuppbyggnad och större visdom.

Sådant är Odens Budskap, oavsett vilket år det sker, oavsett vilken tidpunkt vi talar om. Oden själv ska leda oss, och än är det långt till Ragnarök. Ni ska inte tro på de kristna, inte på Thunbergeriet, inte på SVT – för mänskligheten kommer trots allt att överleva länge till, trots drönare, AI och de genomvidriga Muharrems, som nu förbereder sig på att försöka ta över Sverige, återigen – stödda av Magadan Magda – men än är det långt till 2026 – och vi får hoppas på förnuftets seger.

I en liten landsortshåla, någonstans i Mälardalen ligger ett bortglömt antikvariat, nära en järnvägsstation. Dess ägare är gammal nu, och fadern – som grundade firman – är ännu äldre, ja 90-årig. Där stegar vår Hedning in, för att köpa en bok, glad i hågen såhär före Jul, och blotet – som nu kommer. ”Den boken, skall du veta, gav min son lust att läsa” säger antikvariatets ägare till Hedningen. – Jaså, svarar han. Ingen läser böcker längre, läskunnigheten i vårt land sjunker, liksom överallt annars – och vi behöver inte fråga vilka befolkningsgrupper som drar ned den. Men en god trilogi var detta, på sin tid. Dess skapare var färgad av sin miljö, och det Världskrig han såg utspela sig rakt framför honom.

De båda männen samtalar en stund, och därefter går Hedningen hem till sin familj med boken, som han skall ge till en god väns yngsta barn, som vistas långt borta – och vars mor förlorat vårdnaden om honom i en domstolsprocess, som nog aldrig bort äga rum – för Kärring-statens rättvisa, ger Hedningen inte mycket för, Moder Frigg till trots. Julgåvan kommer inte denna Jul, utan om många Jular – ty en man kan förstå vad han är gjord av – och varifrån han kommer – först när han blir en man.

Fride Johansson, 1897 – 1968 gjorde sig känd som en proletär författare, men hatade Sovjetmakten.

En man, utan illusioner. Hedning och Humanist. Aldrig kristen.

Fride Johansson, en av dessa Johanssöner, Andersöner och Pettersöner var Hedning rakt igenom. Han vägrade acceptera kristendomen, han slogs för evigt emot det totalitära och hans böcker bevisar det – liksom hans liv – för de som nu forskat kring det, och är bekanta med den Mälardal och det Svearike, som var hans. Han skrev ”Jag – Lars Hård”. ”Torntuppen” om sin egen fars död, anno 1941 – ett år som påtagligt liknar vårt eget – i ett annat land dog en bysmed, frivillig i en lokal brandkår, och han var i år 83 år gammal – född just 1941, som genom ett sammanträffande.

Tror ni då att Fride Johanssons värld är borta, och oaktat förvridningarna, och den spegel han såg Sveriges hedna tid genom – är den då så olik vad vi just nu ser ?

Fride Johansson blev journalist, först i trettioårsåldern, men var alltid en skrivande man. Hans far dog strax före sin åttioårsdag, efter att ha huggit ved till vintern – och Fride Johanssons mor och ende bror gick med i en såkallad ”frikyrka” – en fanatisk, kristen sekt som gjorde honom arvlös. Före allt det där, hade han hunnit återvända till sin hemstad, landsortshålan – där en Hednisk man långt senare köpte hans mest kända Trilogi. Det var medan han fortfarande var ung. ”Jag har liksom satt mitt märke på den här stan” sade han, inför fadern – 70-årig – och denne svarade, lungt och stilla – enligt vad en annan man vid namn Bengt Järbe berättat i en av sina böcker: ”Märke, säger du… Jag var dum nog att gå in på Stadshotellet du ser där borta en kväll – men fick fyra man efter mig. Två av dem slog jag ned, med mitt knogjärn. De andra två lyckades jag springa ifrån – och märket på planket, kan du själv se här”

Så berättas det, på antikvariatet i den lilla Landsortshålan. Hedendomen och Humanismen lever, men den tar sig uttryck på lite olika vis. Fride Johanson blev en Hednisk Man, men hans far Johan Alfredsson From dog som påstådd kristen – i alla fall till namnet, men knappast gagnet. Själva kommer vi från en släkt, som låtit Hedna sig – och så skall det förbli.

Låt oss vara Hedningar – och Humanister. Ned med Islam, ned med all kristendom, ned med Monoteismen, ned med all totalitärianism !