Från en av våra läsarinnor i den fjärran staden Odessa – Hedniska Tankar läses på många platser i Världen – och av många slags människor – kom den 14:e i denna månad – Vales dag, Valentins eller på svenska – Alla Hjärtans Dag – en hälsning.
Få Operahus i Ukraina står ännu upprätt, och ännu färre lär väl ha någon verksamhet kvar överhuvudtaget. Men ändå kunde vi – var och en på sitt håll – trots alla de vänner vi förlorat – njuta av Parisoperans föreställning av Charles-François Gounods ”Romeo et Juliette” från 2023.
Svensk Statstelevision har visat evenemanget i högupplöst version, och denna föreställning har kunnat ses även i Ukraina – på de länkar och uppkopplingar som ännu finns kvar.
Den första akten i Gounods version av Shakespeares kända drama utspelas på en bal, där alla måste uppträda maskerade, och där människorna blivit som främlingar inför varandra – och det är knappat att undra på att just denna Opera kommer åter, så tätt inpå Covid-åren från 2018 och framåt. Vi kan också tänka på de villkor, som skapande konstnärer och konstnärinnor – av alla sorter – måte uthärda, när det gäller något så sällsynt som högklassig Opera eller högklassig musik – direkt på scen, och i verkligheten. Detta är en konstform, som knappast utövas alls längre – i Stockholm diskuterar man att lägga ned Operans verksamhet överhuvudtaget, och varken Uppsala eller några ”Folkoperor” runt om i landet kan längre hålla någon internationell kvalitet alls.
Också Hedniska Takars redaktion- om tre personer – måste förse sig med masker för att alls kunna överleva, eftersom det finns sådana individer nära oss, som står oss efter livet och helst av allt ser att vi genast upphör med vår verksamhet – kanske inte av samma skäl som Moskva lanserat vad gäller Ukrainas befolkning, men i alla fall. Vår tillvaro i Midgård är ingen lek, och det är inte tid för barnsliga upptåg och pöbel-mentalitet, som svenska media annars fylls med. Vår Ukrainska läsarinna vet det mycket väl – och de två Rysk-Ukrainska krig som rasat i nästan elva år – eller sedan 2014 – hade inte vi heller någonsin kunnat föreställa oss. Ändå fanns det de som varnade oss, i Zmievka – GrossSchlangendorf eller Gammalsvenskby, vid vårt besök där en vårdag för snart 21 år sedan. Vi fick höra av byns äldste svensktalande man – som då var 60 år gammal – att det ryska folket, inte bar dess ledare har en helt annan mentalitet än alla Européer – och att detta ofrånkomligen måste leda till ett större krig, förr eller senare – eftersom det tar minst tre generationer eller mer, innan också dagens Ryssland kan anses tillräckligt civiliserat.
Vi trodde inte på de där orden från Valborgs eller Frejas dag, 2004 – men vi har fått se vad som skedde – och så har Världen i övrigt. Just nu försöker Trump-administrationen ivrigt utesluta både Europa som helhet och Ukraina självt från den vapenvila, som man fåfängt nog försöker få till stånd – men vi vet alla, att ett sådant resonemang är lönlöst.
Operahuset i Odessa -än så länge en orörd kulturbyggnad – för hur länge ? HUR LÄNGE ??
I Ryssland har Wagner Group – som inte alls varit några legosoldater, utan direkt ledda från det ryska Inrikesministeriet – bytts ut emot ”Aida Group” – trots att Jan Majlard och de övriga på Svenska Dagbladet fortsätter att utelämna väsentliga fakta, precis som Majlards lögner om Azov-brgadens försvar av Mariupols stålverk. Vi är många, och vi minns vad han skrev år 2022. . Majlard upprepade ryska påståenden om att Azovstals försvarare samtliga var nynazister, spottade de döda och sårade i ansiktet och fortsatte dölja sig bakom sin förmenta ”objektivitet” som journalist, och tidigare chef för SvD:s sportredaktion. Han har aldrig bett om ursäkt för sina ord eller förklarat sitt handlande den gången, min vi är övertygade om att han en gång kommer att ställas till svars, han som så många andra… Visst – dessa Ukrainska soldater må ha varit en nog så vildvuxen skara i sin tidiga ungdom, men om de någonsin hyst obekväma åsikter, har de för mer än tre år sedan betalat med avslitna lemmar, sina liv och sitt eget blod – men svenska media fortsätter att ljuga – och de få som vågar berätta sanningen, här eller någon annanstans – förlorar sin frihet.
Framför Mariupols stadsteater stod ordet ”barn” målat med kyrilliska bokstäver – och hur agerade de ryska styrkorna ?
Hur gick det med Mariupols stadsteater, förresten ? Kvinnor och barn ur lokalbefolkningen hade förgäves gömt sig i stadsteaterns källare, och där fick de också lemlästas eller dö. Deras fiender skonade dem icke, och här i Sverige har vi nu en politisk opposition, som genast förespråkar att Sverige skall gå ur NATO och totalt avrustas, medan det totala kriget hela tiden kommer närmare och närmare våra gränser. Den nuvarande regeringen har förlorat kontrollen över den inhemska kriminaliteten, men vill förbjuda fredliga jägare och etniska svenskar att inneha halvautomatiska vapen, eftersom de citat ”påminner om militära” – Vad är detta för fred-skadad, självfördummande idioti, av (S) märkt snitt, sämre än Jessica Gerdins infantila lallade i påstådda Kulturprogram typ SVT:s ”Babel” ?
Själva påminner vi oss själva Anckarströms ord till Gustav III, vilket också förvandlades till Opera så småningom – Guiseppe Verdi skrev mycket riktigt en opera till fransmannen Scribes libretto, men det kommer knappast någon numera ihåg – och vi undanber oss fler idéassociationer i övrigt. Vi Hedningar och Asatroende minns mycket, som är fördolt och bortglömt för den övriga Världen, för den stora massan, pöbeln och folkflertalet – för pöbel, pöbel och åter pöbel finns i alla land, i alla riken och tider – inte bara i vår egen tid och det land som tyvärr blivit vårt – vilket vi inte kan hjälpa.
Vi erinrar oss andra scener ur Europas mörka förflutna. De sitter lika säkert inbrända i våra hjärnor som de dolkar, som Romeo och Tybalt måste bära i sina händer – mot sin vilja. Vi minns 15 och 16 april 1945 i Berlin, den sista gången Berliner Philharmoniker alls uppträdde det året – men inte i Staatsoper vid nuvarande Bebel-platz – för Berlins Opera och all terräng kring ”Unter den Linden” var redan då närapå en rykande grushög – och fullständigt sönderbombad. Istället skedde dessa sista två avskedskonserter – de sista som avhölls innan den ryska inmarschen – i Beethoven-Saal, som var belägen nära Anhalter Bahnhof en knapp kilometer söderut. Där – på väg ut mot Tempelhof – fanns ”Alte Philharmoni” – en byggnad från 1870-talet – liknande Parisoperan eller Operahuset i Odessa – och den byggnaden var faktiskt såpass oskadd, att man ändå kunde hålla musikframträdanden i den, utan att någon behövde bli allvarligt skadad eller dö just på grund av själva framträdandet i sig.
Här framfördes en gång Brahms ”Deutsches Requiem” i tron att det var ett Requiem för hela Europa – ja hela Mänskligheten…
80 år senare är situationen inte mycket annorlunda…
Wilhelm Furtwängler – Berliner-Filharmonikernas verklige chefsdirigent – hade redan flytt till Schweiz – eftersom han aldrig varit anhängare av den regim, som styrde hans land – och trots vissa upprop, som han tvangs skriva under år 1933 – har historiker avslöjat hur han försökte stoppa vansinnet – redan innan andra världskriget bröt ut. Istället leddes huvuddelen av konserterna den 15 april och den 16 april det året av hans ersättare Leo Borchard, som var född i Moskva, uppvuxen i St Petersburg och en man med gedigen utbildning som dirigent. Borchard sköts till döds ”av misstag” av en amerikansk soldat – har man hävdat – 23 Augusti samma år – eftersom Berlin blivit en delad stad, och Borchard var på väg till vänner på den östra sidan – för att fortsätta sin musikaliska karriär. Lika fullt sköt man honom, vid en gränspassage – och amerikaner stod bakom det. En bilförare ur Brittiska Armén som körde det fordon Borchard färdades i, dödades också av amerikanerna – som allesammans var kraftigt berusade. Pöbel, som sagt.
Mer om Furtwänglers och Berlinerfilharmonikernas historia under ryskt och amerikanskt förtryck, kan ni läsa här. Historieämnet är som bekant en mångfacetterad sak – och allmänheten glömmer snabbt..
I staden Borlänge inträffade det redan 2019, att en (S) märkt lokal Somalisk politiker – som kommit till makten tack vare sin egen klan, och lite ”vänskapskorruption” inom Borlänges Nomenklatura, enligt vad onda tungor förmäler – lade ned Jussi Björling-Muséet – som man sedan på falska grunder påstod skulle flytta till ett enstaka litet minnesrum på Borlänge Kommuns huvudbibliotek.
Barnen till den Världsberömde tenoren tvingades återta familjens egna minnen, eftersom Borlänge-borna såklart inte uppskattade sådant som opera i Världsklass, ”Land du Välsignade” eller andra sånger, som framförts på svenska. Nej – på ”Tjärna Ängar” med omnejd skulle bara den Somaliska rap-musiken och Epa-dunket råda…
Men –kanske finns det hopp för mänskligheten ändå.
Tällberg – Dalarna år 2025 – finns det opera här ?
Toussaint Chiza, gemenligen känd som ”Tusse” och ansvarig sångare för Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest anno 2023 – en av Europas mest onödiga musikgalor – är numera svensk medborgare, trots att han är född i Kongo Kinshasa – där den lokala M23 milisen och diverse tungt beväpnade stammar från Rwanda lägger miljonstad efter miljonstad i ruiner.
Hans tenor är inte föraktlig, och den har rört även oss Asatrogna Hedningar till tårar. Han lär inte ha lämnat Tällberg i Kopparbergs län – ett område, rikt på naturtillgångar, malm och strävsamma, hårt arbetande människor – liksom Kongo. Kanske kommer han en gång att sjunga opera för oss alla, i Paris eller ej. Vi sätter vårt hopp till Europa, och den civilisation via alla tillhör – och ignorerar för tillfället både Ryssland och USA – makter och imperier från vilka inget gott för tillfället synes komma.
Hedniska Tankar 