Profilbild för Okänd

Alvablot (inlägg från 2015-10-27)

Många människor i vårt land vet nuförtiden inte vad som menas med Alvablot, än mindre när det ska firas. Inte ens ibland dem som påstår att de är Hedningar, och som säger att man följer en naturreligion, vet man något, fast naturen är den enklaste klocka som överhuvudtaget finns. Total förvirring tycks råda – särskilt i vissa extremrörelser. I alla tider har man firat en fest för jorden och de döda när hösten verkligen inträtt, och denna fest infaller i vårt land kring första fullmånen i det som kallas Slaktmånad, alltså November, i den gamla svenska kalendern. Man behöver inte flytta helgen till någon kristen Allhelgonadag. Fast allhelgonadagen handlar om samma sak – ärandet av de döda. Så gör även helgen som varit – då firar vi FN Dagen – en annan fest som på sitt sätt ärar de döda eller i varje fall de fallna, den också.

Därför behöver man inte flytta Alvablotet till November månads slut eller något sådant, allt på det mest befängda vis. Eller blanda ihop det med Disablotet i Februari eller den isländska Vetrnaettir eller vinternätterna, som också är en kalendariskt mycket väl bestämd högtid – den ska hållas exakt på lördagen före början av Gormánuðr eller ”stormånaden” då hösten börjar, dvs någon gång kring början eller mitten på Oktober. Självfallet har tidpunkten för höstens eller vinterhalvårets början alltid varierat lite, beroende på var i Norden man bor, och det var kanske en av orsakerna till att Alvablotet tonades ned vad gäller det hedniska Island.

manen_1

Tillhör du en naturreligion ? Ja, då ska du väl följa naturen och göra vad som är enkelt, värdigt och naturligt också, utan några förkonstlingar…

Naturen själv ger svaret. När det är fullmåne, första månaden efter Höstmånaden – Slaktmånad är ett bra namn, för så heter den  – det är då Alvablotet ska firas, inget annat. Naturen skiftar om. Träden fäller sina blad med ens. Jakt – på älgar och andra djur – tar nu sin början och naturen och människorna bereder sig på den långa och mörka vintern. Det sker liksom en slakt av det gamla året i naturen, även om vi kanske lika gärna kunde säga ”Släktmånad” apropos släkten och ärandet av de egna döda. Det är en tid för eftertanke och stilla kontemplation. Inte för skräp, skrik och skrän. I mörket skall tystnaden och friden råda, och där finns heller inget farligt, eller något att vara rädd för. Så var det en gång tänkt, och så bör det vara i år också, liksom alla år.

Vi har haft en lång och varm höst, med klart väder och blåa himlar, och när jag åkt hemåt idag, har jag sett den mest magnifika fullmåne man kan tänka sig. Hur kan folk bara slarva bort eller glömma bort en sådan enkel sak ? Mitt eget firande tog sin början redan i lördags, på sätt och vis – eftersom FN-dagen då passerades och det är en ytterst viktig dag för mig – som har mist åtta kollegor på femton långa år. En del dog här hemma, en del dog i främmande land – somliga kände jag mycket nära och somliga bara till namnet, men varje år har jag ärat dem alla på just den dagen, fast jag i år mist en kollega till – i maj i år, vilket jag redan beskrivit. Statistiker, sociologer, psykologer och många andra har undersökt fullmånens effekt på människans psyke, och funnit att det faktiskt finns en sådan. Våra sömnrytmner påverkas, liksom vår emotionella stabilitet. Särskilt kvinnor sägs bli påverkade – jag vet minst en mycket vacker och tilldragande sådan, som jag nyss firat ett privat ”blot” med av en annan sort, men hennes namn får ni nog aldrig veta – och även sjukhuspersonal, poliser och ambulansmän ska ha märkt, att Fullmånen om hösten är en farlig tid, då det är bäst att dra sig inomhus, för då går många galningar lösa… Polisen har i år – efter de tragiska dödsfallen i Trollhättan, gått ut och på stort allvar varnat allmänheten för att fira Halloween, och andra sjuka ”utklädningslekar” av liknande slag.

Visst, alla förvirrade ungdomar är inte nynazister, ”fornsedare” eller urspårade på annat sätt, och naturligtvis finns det Halloween-firare som bara vill ställa till med någotslags maskerad, eller ungdomar som bara behöver en svag ursäkt för att supa sig fulla, eftersom de fortfarande är unga och oerfarna nog för att tycka, att detta är hjärtans roligt. Men i alla fall – tänk efter ! Vill du klä ut dig och visa upp dig – varför inte då börja med amatörfoto eller något verkligt kreativt – eller gå på bal i frack och lång klänning ??

Hur vill du förresten själv minnas dina döda anhöriga, och dem du har kära ifrån din egen släkt eller bekantskapskrets ?

Vill du minnas dem som blodiga lik, eller huvudlösa zombies ? Som vampyrer kanske ?? – Nej, så vill du väl inte blicka tillbaka på saker och ting… Tycker du att det är ett värdigt och naturligt beteende, att fara på folk och skrika om nätterna, måla dig röd i ansiktet, skrämma och terrorisera folk, och vill du hålla på med hela den kristna helvetes-apparaten, som många människor släpar in i sitt otillständiga, keltiska Haloween-firande modell USA, som inte alls har något gemensamt med den Nordiska allhelgonadagen, eller Alvablotet förutom kanske datumet och årstiden – åtminstone ibland…

Det är inte värdigt att göra så, helt enkelt, och det förstår du nog själv, bara du är vuxen nog att tänka efter. Fira gärna Allhelgona om du är kristen och svensk, men aldrig aldrig någonsin Halloween..

candles

Alvablotet skall vara en tid för stillhet, eftertanke och kontemplation – inte för skräck, zombies, någotslags urspårat ”levande rollspel” och andra avarter, som inte har med Asatro att göra…

Den mest klassiska skildringen av Alvablotets firande eller hur det är att ”hålla heligt” som man sa i de nordiska sagorna, finns i den isländske skalden Sigvat Tordssons ”Austfararvisor” där han skildrar hur han på den norske kristnade kungen Olof Haraldssons bud far österut till Sverige, och kommer till Ed, som av vissa identifieras som Edsskogen i Värmland. Men där blir han utkörd ur den gård, där han ska söka natthärbärge. Man vill inte ha några kristna eller några främlingar hos sig, när denna fest firas och man ”håller heligt” för de döda och förfäderna – det här är en privat högtid, för ätten och de närmast sörjande. Sigvat fick rida vidare till en gård som hette Hov, som vissa anser skall ligga i Västergötland – en sådan ritt på över 150 km är nog omöjlig, ifall den inte skedde under flera nätter – men det gick honom lika illa där. Att ”hålla heligt” innebar att vara hänvisad på sig själv, den egna ätten och din egen familj – de som verkligen är dina nära och kära och dem du minns..

tumblr_Vem vill ägna sig åt denna sjuka kristna dödskult och morbida helvetes-fantasier, där man alltid uppfattar döden som något ont och skrämmande… ?

allhelgona

När Alvablot och dess fortsättning som Allhelgona KAN vara något vackert, naturligt och stämningsfullt, som för de flesta svenskar… (och varför skulle döden hela tiden vara något att vara rädd för ?)

Få vet nuförtiden också varifrån ordet ”Alv” kommer och vad det betyder. De tror att det skall röra sig om någotslags fåniga varelser med spetsiga öron och lätt feminint, tillfjollat sätt, som mest finns i dåliga fantasy-romaner med denna ständiga, svartvita kristna uppdelning i ont och gott, som hos Tolkien – världens mest överreklamerade författare. Barn gillar honom visserligen, men jag förstår inte hur en enda någotsånär vettig person över 15 år kan gilla sådant snömos. Alv är en jordart, närmare bestämt det vita skiktet av mineraljord, och har samma ursprung som ”albis” eller ”vit” på latin, alltså något ljust, vitaktigt som finns nere i jorden.

Därifrån kommer själva ordet, och därför talar Eddan så mycket om Äringsguden Frej, som råder över grödan, som boende i ”Alvheim” och Vanernas gudasläkte uppfattas ibland synonymt med Alfer (det stavas så, och ska inte sammanblandas med några fantasy-alver). Alferna, ”de små under jorden”, jolbyggarna eller jolbänningarna, som man sa norrut i landet – alla dessa tänktes ursprungligen som förfädernas andar, som bodde nere i jorden, alldeles intill de levandes bostäder på de gamla gårdsgravfälten – och det kändes också tryggt och bra att ha sina döda alldeles intill. Det var inte något skrämmande alls – utan tvärtom något högst naturligt. Hur skulle man annars kunna ta hand om sina fäders jord ?

jpods5mAlv är ett jordlager, en jordmån – här markerad under matjords-skiktet med en vanlig svensk morakniv – varje svensk bonde vet det ! (men inte förkonstlade stadsbor)

Av Alv kom också Alva – namnet på Hel, den gamla dödsgudinnan, Moder Jord nere i Underjorden, till vars goda och sköna rike alla fick komma till slut. Med kristendomen demoniserades hon, och blev till en ond och skrämmande varelse, som man måste gå runt och frukta, vara rädd och känna ångest inför. Inget skulle varit våra förfäder mer främmande – gilleshallen Okolner, den okalla, var en varm och inbjudande plats, där Hel gav uppehåll åt de verkligt förtjänta, och ingen behövde frysa eller svälta.

Man fick dock inte blanda bort det bästa man hade, och än idag vet lantbrukare och de som värdesätter odling (även andligen ?) att man inte får blanda Alv och Matjord med varandra. Då vissnar och dör grödan till slut, och allt blir bara till en stor, osmaklig lervälling… ”Gör så att jorden mår bra” skriver Dagens Nyheter i sin artikel för hemmaodlaren, och då tror man inte på någon ”blandkultur”

20130528-170452Det stora Veteranmonumentet i Stockholm – för svenskar som stupat i strid för fredens sak. Motivet är ett frö av Yggdrasil – Världsträdet. Enkelt och värdigt – som det skall vara

För några år sedan fanns det ett förvirrat litet gäng människor eller en intolerant liten sekt i Sverige, som tyckte de skulle fira Alvablotet med skrik och gråt, offentligt utställda fotografier på sina närmaste anhöriga döda, och allmän tandagnisslan. Återigen någotslags vansinnig zombie-kult. Förslaget slog aldrig igenom, och glömdes bort efter 12 månader. Någon mexikansk ”Day of the Dead” med sockerglaserade dödskallar och annat sådant, ligger inte för svenskarna – passar inte in i naturen här, och heller inte i folksjälen. Vi vet, att hösten av naturliga skäl skall vara en lugn och tyst årstid – för eftertanke, fina minnen och klara tankar…

alvablot

Visst – du äger minnet av dina bortgångna, men inte rätten att ställa ut dem till allmän beskådan, och göra dem till åtlöje ? Vet du förresten vad dina anhöriga skulle tycka om att bli ”utställningsföremål” efter döden på Internet ?? – Nej, där ser du ju själv – så ska man inte göra – inte om man har respekt för den egna släkten eller dem det gäller…

Med respekt för de döda menas också, att inte göra dem till något annat, än de faktiskt var medan de levde. Jag antar, att de flesta av dessa ”fornsedares” föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och så vidare faktiskt var kristna – åtminstone till namnet, och de flesta av dem skulle nog inte tycka om att få sina fotografier eller mest personliga intima minnen publicerade på Internet, för att göra så är för det första inte helt riskfritt i dagens läge, och heller inte så värst respektfyllt eller värdigt heller. Lägger du ut bilder på dina egna anhöriga, utan att ens fråga om lov ? – Nej, naturligtvis inte, så skulle ingen av oss göra. Utom rena skitstövlar, förstås… Sina egna innersta tankar, minnen och känslor äger man bäst själv, och det kan också vara direkt farligt att dela dem med fel sorts människor, som inte alls har med saken att göra.Vem vet väl vart foton och minnen kan fara runt på Internet i dessa dagar, så varför dela med sig av det som faktiskt kan vara ytterst privat…

Ett litet minne kan jag dock ge. De flesta av mina förfäder var förstås kristna till namnet, de med. Min far var kompromisslös ateist – när han levde – och min mor är en agnostiker. Min farfar, som var kyrkoherde och präst i statskyrkan, var ”inte mer kristen, än mina gamla skor” eller ”åtminstone aldrig så kristen att det störde” enligt min gamla farmor, som kände honom bäst och närmast av alla. Enligt henne borde jag också blivit präst, och när jag redan som liten protesterade och sa att jag varken haft kallelsen eller ens trott på den kristne guden någonsin, sa hon att det väl inte gjorde något. Det viktiga, ansåg hon, var att vara en ordets förkunnare – vad präster egentligen trodde eller tyckte, visste väl deras hustrur bäst – men vem brydde sig bland folket i socknen ? Nåväl, kanske var hon lite vanvördig här, emot sin make – men så var hon också ganska ärlig, och rättfram med vad hon tyckte – något som jag möjligen fått i arv efter henne.

I dagens Sverige raglar ”andliga sökare” omkring, vilsna och tafatta som förståndshandikappade, och försöker utan all ordning eller logik tillbe Frej, Freja, Hel, Oden och precis alla gudar och makter de kan komma på eller rabbla upp för tillfället – om de ens är nyktra när detta sker – och tror dumt nog, att det ska gå att fira Alvablot på det sättet. Men man får inte en godare smak, bara därför att man rör ihop en massa olika ingredienser som i och för sig skulle kunna vara fina och komma bättre till sin rätt var och en för sig till ett slags motbjudande gröt, eller en exkrementell-kulturell soppa, ungefär som ett enda lapsgojs…

Inget kunde vara felaktigare. Inget kunde vara mer ovärdigt.

hqdefaultAlvablot ska inte vara någon tafflig liten ”skräckfest” med grinande döskallar, någotslags Frejsbeläte eller fjortis-fylla i läskiga skogen…

250px-Alfablot_at_boulder_without_flash

Fira VÄRDIGT – eller INTE ALLS !

Varför inte fira Alvablotet hemma, med dina anhöriga – och ”hålla heligt” i höstmörkret. Eller kanske med din älskade (kanske får hon ha på sig något som hon tycker är extra fint – så gör min)  – om Vanerna och fruktbarheten alls skall vara med, om än inte några Diser, och heller inte Freja i sin vanliga aspekt – sådant hör Våren och det första halvåret till. Oden äras bäst vid Jul, men nu börjar hans årstid – och framförallt dem, som går men ska glömmas  – för att nu komma med ett litterärt citat. Hoppas ni känner igen det…

Så skall Alvablot gå till !

Profilbild för Okänd

Vinternätterna Nalkas… (repris från 2022)

Snart är vi inne i Alvatid, den tid i slutet på Oktober och början på November som ägnas åt Alvablotet, den Nordiska fest som föregick det kristna Allhelgonafirandet med många hundra år, och de angloamerikanska dumheterna kring ”Halloween” med ännu fler århundraden. Ändå tror många – influerade av oseriösa samfund och New Age-populister som ”forn sed” och dylika avarter att vi Asatroende skulle fira något som kallas ”Vetrnaetter” eller Vinternätterna, och som skulle komma från Island…

Inget kunde vara felaktigare, och jag råder er att ta skarpt avstånd från ”fornsedarnas” idiotiska griller, först som sist.

Jag råder er också att först läsa de inlägg som Hedniska Tankar publicerat under delrubriken ”Alvablot” på avdelningen ”Högtider och Blot” här ovan, så att ni får rätt perspektiv på saker och ting, och på årets gång och årstidernas växlingar. Alvablotets existens är väl dokumenterat i källorna från Hedentid, som skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor” om hur han från det tvångskristnade Norge försökte våldgästa i Västergötland för att sprida den fördärvliga kristendomen även där, men blev avvisad tre gånger under loppet av en enda kväll. Man kan också lägga märke till, att fastän del fanatiska kristna medeltidsfantaster i det fiktiva ”Arnrike” felaktigt påstår att Västergötland skulle ha kristnats under sent 900-tal, så motsäger Austfararvisor och flera runstenar i Västergötland från sent 1000-tal helt detta – Asatron var stark i Västergötland så sent som 1019, när ”Austfararvisor” utspelas, och det var som sagt då man på varje gård, i varje hushåll firade Alvablot till minne av förfäderna och de döda.

”Vetrnaetter” har så vitt man vet och enligt alla historiska källor bara och endast bara firats i Västnorden, dvs på Island och Färeöarna samt i Norge, eventuellt också på Grönland, i Vinland, Orkney-öarna och en rad andra Nordatlantiska ställen, men aldrig någonsin i Östnorden, Danmark eller Sverige – där Alvablotet ersatte denna huvudsakligen kalendariska fest.

I den Isländska kalender som fanns in emot den hedna tidens slut på ön, var året nämligen strängt uppdelat i ett sommar- och ett vinterhalvår, men eftersom man redan tusentals år tidigare hade fastställt rätt längd för solåret till 365,25 dagar eller så – och dessutom infört skottårsräkning och mycket annat före de kristnas fullständigt efterblivna Julianska kalender – rätt tid för skottår och annat kom de kristna inte på förrän på 1500-talet med den gregorianska kalendern, som ”Svenska” Kyrkan tillät först in på vårt 1700-talså gick sommar- och vinterhalvåret inte jämnt ut. Siffran 365, vilket är dagarnas antal de flesta år – eller när det inte är skottår – är ju inte jämnt delbar med talet två. Detta ledde till en hel del kalendariska manipulationer, och det faktum att man måste sätta in extra dagar, som ”Sumarauki” eller ”Sommarens ökan” kring 24 September, och det är i detta perspektiv ”Vinternätterna” eller ”Vetrnaettir” skall ses.

Man bestämde, att ”Vetrnaettir” skulle vara en kalendarisk fest, att firas med eldsken och ljus på varje gård första lördagen efter första fullmånen vid ”Górmånadurs” början – och den månaden motsvarar ungefärligen vår November eller Slaktmånad, även om man räknade mån-månader och inte kalendariska månader som vi gör idag.

Detta gör, att de första Vinternätterna just detta år – 2022 – skulle inträffa på lördag, dvs 15 Oktober och inget annat, även om vi svenska Asatroende firar Alvablot – vilket har precis samma innebörd för oss – lördagen 5 November. För att göra förvirringen fullständig, har statsmakten i vårt land infört modern ”Vintertid” 30 Oktober, men det är en helt annan sak, vilket de flesta av mina läsare förhoppningsvis är kloka nog att inse. Dessutom har de första frostnätterna redan kommit till Mälardalen, och med det kan Vintern på ett sätt sägas vara ett faktum…

Nu har amerikanska Asatroende som vanligt hittat på en massa fejk-traditioner, precis som vanligt – saker som ingenting betyder och som förmodligen kommer vara helt bortglömda innan den här tioårsperioden är över – som att man skulle fira det faktum att man måste hugga ved inför vintern och annat sådant – påstådda ”traditioner” som inte behövs och som bara är fejk hursomhelst har en tendens att försvinna väldigt fort, men det som verkligen är värt att bevara och som är varaktig visdom, det förblir och stannar i folkmedvetandet genom årtusenden..

Vad är en ”tradition” överhuvudtaget – vad är värt att bottna i, eller släppa… Det tål att tänka på, detta år eller andra..

Så långt bort som i Spanien – Katalonien av alla platser – har man fortfarande kvar vissa traditioner från Västgoternas tid – och där firas ännu Vinternätterna – nu i ”återupplivad” Nordisk Anda. Ett katalanskt Asatrosamfund finns också – överallt i hela världen talar man nämligen strikt om just Asatro och inte alls om någon påstådd eller hitte-på ”forn sed” som hos en del intellektuellt mindervärdiga personer hemma i Sverige. Det underlättar ju minst sagt, om alla har samma namn på sin tro om man skall umgås internationellt, och det är just en TRO och inte någon ”sed” eller en mekanisk upprepning av beteenden utan innebörd det handlar om. TRO är nämligen något helt annat, och innebär också TROHET – ”truth” på engelska, nämligen trohet emot Gudamakterna, trohet emot det egna folket och landet, och trohet och respekt inför ens eget ursprung... Vilket de faktiskt har – borta i Katalonien och annorstädes, men tyvärr inte här,  i vårt eget land – men det ska vi nog ändra på….

Minns nu det, govänner- och fira era Vinternätter och Alvablot i god sämja och med förstånd !