Snart är vi inne i Alvatid, den tid i slutet på Oktober och början på November som ägnas åt Alvablotet, den Nordiska fest som föregick det kristna Allhelgonafirandet med många hundra år, och de angloamerikanska dumheterna kring ”Halloween” med ännu fler århundraden. Ändå tror många – influerade av oseriösa samfund och New Age-populister som ”forn sed” och dylika avarter att vi Asatroende skulle fira något som kallas ”Vetrnaetter” eller Vinternätterna, och som skulle komma från Island…

Inget kunde vara felaktigare, och jag råder er att ta skarpt avstånd från ”fornsedarnas” idiotiska griller, först som sist.

Jag råder er också att först läsa de inlägg som Hedniska Tankar publicerat under delrubriken ”Alvablot” på avdelningen ”Högtider och Blot” här ovan, så att ni får rätt perspektiv på saker och ting, och på årets gång och årstidernas växlingar. Alvablotets existens är väl dokumenterat i källorna från Hedentid, som skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor” om hur han från det tvångskristnade Norge försökte våldgästa i Västergötland för att sprida den fördärvliga kristendomen även där, men blev avvisad tre gånger under loppet av en enda kväll. Man kan också lägga märke till, att fastän del fanatiska kristna medeltidsfantaster i det fiktiva ”Arnrike” felaktigt påstår att Västergötland skulle ha kristnats under sent 900-tal, så motsäger Austfararvisor och flera runstenar i Västergötland från sent 1000-tal helt detta – Asatron var stark i Västergötland så sent som 1019, när ”Austfararvisor” utspelas, och det var som sagt då man på varje gård, i varje hushåll firade Alvablot till minne av förfäderna och de döda.

”Vetrnaetter” har så vitt man vet och enligt alla historiska källor bara och endast bara firats i Västnorden, dvs på Island och Färeöarna samt i Norge, eventuellt också på Grönland, i Vinland, Orkney-öarna och en rad andra Nordatlantiska ställen, men aldrig någonsin i Östnorden, Danmark eller Sverige – där Alvablotet ersatte denna huvudsakligen kalendariska fest.

I den Isländska kalender som fanns in emot den hedna tidens slut på ön, var året nämligen strängt uppdelat i ett sommar- och ett vinterhalvår, men eftersom man redan tusentals år tidigare hade fastställt rätt längd för solåret till 365,25 dagar eller så – och dessutom infört skottårsräkning och mycket annat före de kristnas fullständigt efterblivna Julianska kalender – rätt tid för skottår och annat kom de kristna inte på förrän på 1500-talet med den gregorianska kalendern, som ”Svenska” Kyrkan tillät först in på vårt 1700-tal – så gick sommar- och vinterhalvåret inte jämnt ut. Siffran 365, vilket är dagarnas antal de flesta år – eller när det inte är skottår – är ju inte jämnt delbar med talet två. Detta ledde till en hel del kalendariska manipulationer, och det faktum att man måste sätta in extra dagar, som ”Sumarauki” eller ”Sommarens ökan” kring 24 September, och det är i detta perspektiv ”Vinternätterna” eller ”Vetrnaettir” skall ses.

Man bestämde, att ”Vetrnaettir” skulle vara en kalendarisk fest, att firas med eldsken och ljus på varje gård första lördagen efter första fullmånen vid ”Górmånadurs” början – och den månaden motsvarar ungefärligen vår November eller Slaktmånad, även om man räknade mån-månader och inte kalendariska månader som vi gör idag.

Detta gör, att de första Vinternätterna just detta år – 2022 – skulle inträffa på lördag, dvs 15 Oktober och inget annat, även om vi svenska Asatroende firar Alvablot – vilket har precis samma innebörd för oss – lördagen 5 November. För att göra förvirringen fullständig, har statsmakten i vårt land infört modern ”Vintertid” 30 Oktober, men det är en helt annan sak, vilket de flesta av mina läsare förhoppningsvis är kloka nog att inse. Dessutom har de första frostnätterna redan kommit till Mälardalen, och med det kan Vintern på ett sätt sägas vara ett faktum…

Nu har amerikanska Asatroende som vanligt hittat på en massa fejk-traditioner, precis som vanligt – saker som ingenting betyder och som förmodligen kommer vara helt bortglömda innan den här tioårsperioden är över – som att man skulle fira det faktum att man måste hugga ved inför vintern och annat sådant – påstådda ”traditioner” som inte behövs och som bara är fejk hursomhelst har en tendens att försvinna väldigt fort, men det som verkligen är värt att bevara och som är varaktig visdom, det förblir och stannar i folkmedvetandet genom årtusenden..

Vad är en ”tradition” överhuvudtaget – vad är värt att bottna i, eller släppa… Det tål att tänka på, detta år eller andra..

Så långt bort som i Spanien – Katalonien av alla platser – har man fortfarande kvar vissa traditioner från Västgoternas tid – och där firas ännu Vinternätterna – nu i ”återupplivad” Nordisk Anda. Ett katalanskt Asatrosamfund finns också – överallt i hela världen talar man nämligen strikt om just Asatro och inte alls om någon påstådd eller hitte-på ”forn sed” som hos en del intellektuellt mindervärdiga personer hemma i Sverige. Det underlättar ju minst sagt, om alla har samma namn på sin tro om man skall umgås internationellt, och det är just en TRO och inte någon ”sed” eller en mekanisk upprepning av beteenden utan innebörd det handlar om. TRO är nämligen något helt annat, och innebär också TROHET – ”truth” på engelska, nämligen trohet emot Gudamakterna, trohet emot det egna folket och landet, och trohet och respekt inför ens eget ursprung... Vilket de faktiskt har – borta i Katalonien och annorstädes, men tyvärr inte här,  i vårt eget land – men det ska vi nog ändra på….

Minns nu det, govänner- och fira era Vinternätter och Alvablot i god sämja och med förstånd !