Profilbild för Okänd

Skultuna Skullduggery och den Vår Erik Axel Karlfeldt kallar Höst….!

Runt kring din stuga smådjävlar sluga
Tassa så tyst med bockfot och svans.
Varulvar yla, isande kyla
Sveper i dimma fanstygets dans.
Bäva, o broder, lyssna och hör
Vrålen från gast som osalig dör.
Satan han skrattar, flaskan han fattar,
Super tills dagen gryr !

Gastar och spöken skymtar i kröken.
Döingar släpa ruttnande lik.
Benrangel skramla, spökhänder famla,
Kväva din strupes rosslande skrik.
Helvetets alla fasor släppts loss,
Fan rider här med hela sin tross.
Göm dig i stugan, du har fått flugan,
Dille det blir din lott.

Melodi: ”Vårvindar friska” (1828)

De Kristna och Islamisterna utövar en avskyvärd religion, som vi hann konstatera senast igår. De som firar en genomkommersialiserad, totalt amerikaniserad Supar-helg kallad ”Halloween” uppför sig oftast inte mycket bättre, för pöbel förblir pöbel, och missbrukare förblir missbrukare.

Lättlurad ungdom, tonåringar och diverse människovrak kan naturligtvis supa ned sig vilken helg som helst – det kan man inte undgå, som vårt Svenska och Nordiska samhälle nu ser ut, men detsamma gäller såklart också vartsomhelst i Världen, och i Midgårds dalar är allt ändå som det brukar vara just där och ingen annanstans.

Vi Hedningar är inte rasister,utan förblir REALISTER…

 

Såhär vill de KRISTNA IDIOTERNA och diverse AMERIKANISERADE VRAK fira sina egna och våra döda på.

Tycker ni att det är ett VÄRDIGT firande, gott folk ?

  (Det tycker INTE vi Hedningar och Asatroende Humanister – Träsnitt av Michael Wohlgemut från 1492 )

 

Erik Axel Karlfeldt från Sverige och Bertel Gripenberg från Finland kallade en gång på 1920-talet den Nordiska Hösten för en ny vår, och det fick signaturen A:lfr-d V:stl-nd – som i själva verket var en journalist från Sundsvall – staden som är Hedniska Tankars hemort – att fråga sig, om Karlfeldt egentligen var riktigt klok. Grönköping, eller ”Trangvik” på Norska – en gång i tiden utgavs en tidning med namnet ”Trangviks-Posten” har sitt ursprung i det Hedniska och Grekiska Abdera, som fanns redan i Antiken.

En inskränkt, halvdebil småstad – och numera sitter vi allihop halv-idiotiserade framför våra mobiltelefoner, ”rats in the walls of the global village” som en amerikansk sf-författare skrev, redan på det nu fjärran 1980-talet. Nu när andra fester som Mårtensafton – ett Odens-blot från början – se under rubriken ”Högtider och Blot” avsnittet Alvablot här ovan – och Julen ändå står för dörren, kanske det är dags att erinra om en annan Nordisk tradition – snapsvisan – eller sjungandet vid gemensamma måltider.

Det finns hur många sådana visor som helst, men få vet; varifrån visorna faktiskt kommer – för de flesta människor som lever i våra dagar är mycket okunniga. Avskrifter av en parodi, ibland kallad ”Danse Macabre” men som ursprungligen hette ”Visa till Smålandshuset” och som skulle vara ur-uppförd vid Smålands Nation, Lunds Universitet, exakt klockan 2400 24 Maj 1956 – cirkulerar numera på nätet i ett otal upplagor, signerade Nanoteknologerna vid KTH, Försäkringsbolaget Våldsam, Firma Bladbergeri & son och så vidare och så vidare… Dåliga AI-maskiner, inkompetenta avskrivare och numera även Heavy Metal poeter (jodå!) har gjort så många mer eller mindre falska versioner av en visa som en gång hette ”Vårvindar friska” och som skrevs av en helt annan person, i ett helt annat historiskt och socialt sammanhang – men originalet, som det faktiskt löd – kommer såklart ingen ihåg längre.

Nyligen diskuterade vi föråldrad poesi här på Hedniska Tankar, och nämnde hur Snoilsky på sin tid stoppade in ordet ”rostfritt” i en dikt om Karl XII:s Karoliner vid Poltava, något som är dagsaktuellt inte bara med tanke på ”pseudo-hedniska” band som Sabaton etcChristina Juliana Sverdström, (1785 – 1854 ) som skrev ”Vårvindar Friska” blev mera känd under pseudonymen Julia Nyberg och skrev den inte alls som en vårsång, men under tydligt intryck av Kapitulationen vid Umeå, 1809 – en av de mest svidande nederlag Sverige som nation alls fått uppleva, och som nära nog ledde till att Västerbottens och Norrbottens län gick förlorade för all framtid, på samma sätt som Ukraina idag håller på att förlora Donetsk och Luhansk – till samma Ryssland – som alltid är sig likt.

Christina Juliana, som hon hette var född och uppvuxen i Skultuna, Västmanland, om nu någon vill veta. Hon var dotter till en bokhållare vid mässingsbruket där, men han slutade som Inspektör, och dog när Juliana var 13 år, tillsammans med modern, som hette Beata Almgren och var från Västmanland, hon också.

Stopp nu för i helvete”, gallskriker genast någon illvillig eller kristen läsare. ”Det har väl aldrig funnits några större litterära talanger från just Skultuna ?

Idag höjer man endast och endast bara Hans-Olof Öberg till skyarna, bland annat för att han skrivit en bok om gin – som också handlar om hur man blandar cocktails – angående det här med brännvinet, snapsvisorna och allt det andra, som brukets folk än idag kan ha stora problem med. Men frukta ej ! Ortens son och hjälte är en HEDNING med skägg, som bär sin TORS HAMMARE med stolthet. Det kan ni alla se på bilden nedan.

Herr Öberg är en son av sin bygd och sitt land – som vi alla.

 

Folkbildare. Folk-Builder. Son av sitt folk och sitt land. En man med ett skägg, men det är svårt att bli profet i sin hemstad.

Hans-Olof Öberg – glöm aldrig det namnet !

Han har även skrivit ”Pekbok för Huliganer” (2012) vilket borde vara en given läsning för alla människor på ”orten” likaväl som de eländigaste NAS-arna inom Nordiska Asa Samfundet, före detta kriminella eller ex-cons från ett avsigkommet MC-gäng från Västergötland och Finspång som de ju de facto är. Men mer om dem en annan gång, ty det är som deckarförfattare den ädle Herr Öberg gjort sig känd.

Ifall han också skrivit en bok om ren Asatro och inget annat, skulle vi tilldelat honom SAMFUNDET SÄRIMNERS PRIS för 2025 fast utan eklöv, svärd eller briljanter, och endast i form av ganska lilla Särimner i trä. Sådana kulturpris är mycket eftertraktade och ytterst svåra att få, för Stora Riddarkorset av Särimner med eklöv, svärd och briljanter kan bara utdelas en gång på tusen år, lite drygt – och det har redan tilldelats Jim Lyngvild i Danmark, en annan son av sitt land och Odens Mångfrestare tillika, då han råkar vara ättling efter Gorm den Gamle och det Danska Kungahuset sedan urminnes tid, åtminstone enligt sig själv.

 

Eftertraktat kulturpris. Kan utdelas årligen efter beslut i ett Esoteriskt, icke Exoteriskt Samfund med mer än 500 medlemmar.

Där behandlas icke alla lika. ICKE för Envar !!

Hur gick det då för alias Julia Nyberg ? som tvingades utge sina första litterära alster, dikter och annat sådant nere i sitt 1830-tal, undrar ni kanske. Jodå, en brukspatron Adlerwald tog sig an henne, gav henne ett smärre stipendium och skickade henne till en flickskola i Stockholm, driven av ett par franska emigranter. Där fick hon lära sig ”övliga fruntimmers-slöjder fransyska,rättskrivning och något musik”. Hon misslyckades i sitt första äktenskap, flyttade tillbaka till Skultuna, uppvaktades av  kraftsportaren Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens fader – poeten som skapade ”Swedish Gymnastics” och GIH. 47 år gammal gifte hon sig för andra gången med en 39-årig bruksinspektor (det var stor åtgång på dem) tills hon avled, exakt 67 år gammal – eller vid nuvarande svensk pensionsålder.  Hon bodde på gården Fredriksberg, Kärrbo i Skultuna Socken, och höll en litterär salong på Munga Herrgård – apropå det här med Karlfeldt – som direkt refererade till Munga, 100-år senare md textraderna ”Jag är en högkrönt bröllops-älg, bland rönn i Munga vret”. Bara och endast bara en svensk författare kan skriva på det viset. Andra nationaliteter saknar helt sådan förmåga till fri association i form av naturlyrik.

Hon hade skrivit ett brev till Atterbom redan 1816 – och gjort skandal i Västerås då hon skrev dikter om nattfjärilar i ”lilla huvan” vilket sammankopplades med clitoris-kappor och annat anatomiskt – och de kristna i stiftsstaden angrep henne med Västerås biskop i spetsen – vi lider och plågas fortfarande av ätten Modéus, som tvingat på landet två ärkekonservativa, fullständigt bigotta och insnöade stolpskott i ”kyrkans” hägn, precis som förr. Till slut ville hon skriva om historiska motiv – för att undgå de kristnas sedvanliga hatMonoteism och Humanism är ständiga fiender, och ingen Nordisk kultur kan trivas och växa under närvaro av kristendom – lika lite som någon mänsklig kultur överhuvudtaget .

Den finländske författaren J V Snellman – folkbildare och filosof, motståndare till det ortodoxa Ryssland besökte henne också, och berömde henne för ”god punsch”, säkert lika välsmakande som Hans-Olof Öbergs gin och tonic – som bör avnjutas i måttfullhet och med förstånd, i enlighet med Havamals bud, 12:e strofen.

Fastän född i Västmanland – skrev kvinnan bakom ”Vårvindar Friska” (1832) fortfarande om Kapitulationen i Umeå, (1809) och om kriget i Västerbotten, som alltså utspelade sig när hon var 26 år gammal, och ett reelt hot – precis som dagens Ryssland hotar hela Europa, i ljuv och ohelig förening med Nordkorea, Kommunister, Kristna som Patriarken Kirill – deras Ärkeskojare och före detta KGB-man till Ärkebiskop, samt såklart Islam och Iran.

De kristna och de totalitära krafterna måste bekämpas, och det visste alias Julia Nyberg. Hon gjorde det med poesi, inte med våld, och sina egna tankar, känslor och minnen.

Några strofer ur ”Vårvindar friska” lät till en början såhär:

Den stackars Anna, eller Moll-toner från Norrland

Vårvindar friska
Leka och viska,
Lunderna kring, likt älskande par,
Strömmarna ila,
Finna ej vila
Förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör,
Vallhornets klang bland klipporna dör!
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
Midsommarsolen
Tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
Fjärran ifrån: “Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
Löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
Med bajonetten,
Snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
Flygande svanor,
Klingande spel, i blixtrande led,
Rak som en tall, han höjde sig opp,
Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ –
Kom aldrig mera
Åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
Vålnaden blodig
Svävar på västerns rodnande fjäll,
Klaga, mitt hjärta, klaga! – O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

 

”Vårvindar Friska” är alltså ingen Vårvisa för skolbarn eller småttingar. Den handlar inte heller om Hösten, Allhelgona eller Alvablot. Den handlar däremot om ett Nordiskt Krig, och det svenska och det finska folkets gemensamma kamp för överlevnad, och den eviga striden emot totalitära krafter, som vill förgöra oss alla.

Långt senare skrev någon en tafflig parodi, som folk inte förstod att ta på allvar ens, och därför skrålas nu ”Gastar och spöken” vid Halloween av dåliga, smaklösa svenska Heavy Metal-band, med ungefär samma stilkänsla som radarparet ”Roy & Roger” på ”Macken” i Västergötland – ni vet..

Västmanland, Västerbotten, Västergötland. Det gäller att förstå skillnaderna mellan dessa landskap, och vem ni egentligen är.

Gör NI det, mitt folk – och gott folk – för det är ni väl ? ?

Profilbild för Okänd

Inför Alvablotet – text från 8 November 2022

Snart stundar det till Alvablot, och jag rekommenderar alla läsare att läsa vad jag skrivit om detta som inledning under avsnittet ”Alvablot” (se huvudrubriken ”Högtider och Blot” ovan). Alvablotet faller alltid på den fullmåne som kommer sent i Höstmånad (dvs Oktober) eller Slaktmånad (dvs November) eftersom våra förfäders kalender var en kombinerad sol- och månkalender, inget annat. Dessutom infaller Alvablotet i år mycket sent, eftersom aktuell fullmåne inträffar först 8 November, och det är alltså då porten mellan Världarna står öppen, ifall vi ska vara noga – och det är just det vi ska. Inget annat.

Alvablot ska inte förväxlas med det senare kristna Allehlgonafirandet, som på sätt och vis – i alla fall i Sverige – har återgått till att vara vad det skulle vara – ett värdigt och stilla firande av de döda. Vid denna tid på året inträffar också FN-dagen, som är ägnad åt samma sak, och är en konfessionslös helgdag för Jordens hela befolkning, som de kristna ännu inte lyckats appropriera och lägga under sig.

Såsom varande Asar och Vaner trogen, och Asatroende tar jag skarpt avstånd från all kristendom, och det gäller också Halloween, som nu införts som ett slags barnslig fest, platsen för vulgär-partaj och ständig kommersialisering – samt såklart en ursäkt för ungdomen att supa sig full, men det har ungdomen alltid gjort ändå.

Amerikanskt skräp, kommersialisering och kristen dödsrädsla parad med morbid monsterkult har ingenting med Alvablot att göra. Mina förfäder var hederliga människor, inte vampyrer eller varulvar – Hur är det med er härstamning, kära läsare ? Minns ni era döda på ett värdigt sätt, så firar ni INTE ”Halloween”

En som också är trogen sitt folk, sina gudomar och sitt land är Maria Kvilhaug i Norge, aka ”The Lady of The Labyrinth” som detta år återvänt till ursprungskällorna, och presenterar dem i en godtagbar och anständig översättning på Engelska – vilket nuförtiden är mycket ovanligt. Hon refererar den kristne skalden Sigvatr Þórðarson skrev om sin resa till det hedniska Västergötland kring år 2019 i Austrfararvisor (då fanns där INGEN kristendom, Sigvat blev ju bortkörd från de tre största hövdingagårdar han alls kunde finna i hela landskapet – lallande ”Arn-fantaster” som påstår att Västergötland skulle ha kristnats redan på 900-talet, hitte-på-historierna om ”Kata Gård” osv kan vi helt glömma)

Trots hans försök att gilja till Olof Skötkonungs dotter Astrid – hedning hon med – på vägnar av den smällfete Olaf Digre eller Olaf Haraldsson, som rättvist dräptes av Trönderna vid Stiklastad, och som betänkligt nog blev ett helgon, så upptäckte Sighvat bara hedningar och Asatroende vart han än såg i det Västgötska höstlandskapet. Det enda misstag fru Kvilhaug gör, är att misstolka mansnamnet ”Ölvir” som de tre olika husfäderna på de tre olika gårdarna benämner sig med – det kommer inte alls av något ord för ”Öl” som man kunde tro, utan av Alfer, naturligtvis – ”Trua af Asa ok Ölvfom eller att tro på Asar och Alfer – alltså i grunden Vanerna och förfäderna, som skänker växtlighet och god äring – på Island finns också ett ”Ölhvishof” som visserligen är bryggeri nuförtiden, men som i heden tid var ett Vi eller Gudahov just till Alferna – och tron på dem har i alla tider hållit sig levande på Island, trots alla försök att kommersialisera, förminska och kristifiera dem med. Modern och Idiotisk fantasy modell Tolkien, med sin kristet naiva världsbild, kan ni helt bortse ifrån.

Varför inte fira hösten, utslocknandet och de döda på ett lugnt och värdigt sätt, som det ÄR och BÖR göras…? DET är Alvablot….

Att husfadern i heden tid offrade öl till Alferna i ättebacken hemma på bygravfältet, bara några något pilskott från den gård han själv bebodde, är väl självklart. Detta var ”Hlaut” eller dryckesoffer, ned i den rika jorden. Likaså förbjöd varje husfreja i de tre hövdingagårdar Sigvat kom till kristna främlingar att närvara vid Blotet, för de var inte välkomna. Än idag är minnet av de döda och dem vi förlorat något vi firar för oss själva, under stilla kontemplation, och vi har all rätt att vara ostörda och minnas under tystnad, utan tomma ord och åthävor, och helt utan någon kristen kyrkas medverkan.

Frid råder i naturen, och frid skall råda på gravfält och helgad mark.

Vår tro lever. Våra gudomar skall komma åter. Vårt folk och vårt land skall få leva – liksom alla andra folk, riken och länder.