Bloggen ”Hedniska Tankar har – i sin nuvarande form – funnits här på WordPress sedan 2014, och har faktiskt behandlat ämnen som dagspolitik, religioner och andra saker som är garanterat olämpliga, ja ”opassande” eller ”svåra” att skriva om sedan minst 2004 och egentligen före det, om man räknar vad dess tre skribenter haft för sig, någon gång i livet.
Det är fullt möjligt, ja till och med sannolikt att någon eller några individer någonstans på vår Jord kan bli ”kränkta” av vad jag skriver eller att jag rent av skaffat eller skaffar mig personliga fiender på grund av det – apropå ingenting alls har SVT, vår kära kära Statstelevision – som ibland inte heller väjer för ”svåra” ämnen just sänt första avsnittet i en lång serie om ”Stalkers” som den kände DN-journalisten Clas Svahn – en gång i tiden ordförande i organisationen ”UFO Sverige” och tillika en stor boksamlare också skaffat sig – precis som oss Hedningar.
Herr Svahn, sägs det; har varit personligen förföljd av författaren bakom en blogg som heter ”Historielärarföreningen” nämligen – även om det inte står i SVT:s officiella notis om saken, men jodå kära ni – på den här bloggen har jag begått det fruktansvärda misstaget att rekommendera en av Herr Svahns i mitt tycke utmärkta böcker, och omnämnt vad han skrivit om en sk ”Syriansk Frikyrka” i vår huvudstads Nordvästra sektor, dessutom. Därför kan väl snart även Hedningarna drabbas ”Historielärarföreningen”- eller – är det historie-revisionister som läser våra alster ?
Genom åren har vi berört en hel del andra ”konstiga” figurer eller skenbart objektiva personer typ ”forskaren” Fredrik Gregorius vid Linköpings Universitet, till exempel, självutnämnd ”Expert” på just Modern Asatro och Satanism i skön förening, men egentligen kristen och därför varken vetenskaplig eller objektiv, trots att han gärna vill framställa sig som en objektiv, akademisk och till på köpet ”vetenskaplig” forskare, fast han egentligen bara är en ”proffs-tyckare” och inte sysslar med vetenskap alls.
Sysslar man med verkligt udda ämnen eller omger sig med intressanta ”figurer” ett bra tag, råkar man själv alltid ut för något mycket intressant – ja sanna våra ord.
”Remember, Remember the 5th of November, with Gunpowder, Arson and Plot !
I see no reason why the Gunpowder Treason should ever be forgot !”
Däremot är det INTE sant, som en del läsare faktiskt tror och – på fullt allvar varit galna nog för att föreslå eller antyda, att Hedniska Tankars Chefredaktör är resultatet av någotslags bisarrt experiment i statlig regi – ungefär som ”projekt Lebensborn” på sin tid – eller att någotslags maskerad hämnare i stil med huvudpersonen i filmen ”V for Vendetta !” även om vi faktiskt – så sent som anno 2003 – omnämnts i svenska, statskontrollerade media som en ytterst farlig landsförrädare – bara så ni vet. Allt det där som man påstått och skrivit är inte sanning, nämligen – utan förfärligt överdrivet – det bör nog sägas, först som sist.
”V for Vendetta” – som alla någotsånär bildade människor vet – var ju egentligen en mycket Brittisk och Engelsk tecknad serie av en viss Alan Moore från början – och det ÄR faktiskt så att vi moderna Hedningar är lika utsatta för samtiden eller samtidens ”mindre seriösa” kulturyttringar som alla andra, och därför lider av ett klart fall av svår Anglofili – ungefär som i 1960-tals Journalisten ”Jolos” fall – eftersom vi – ända sedan år 1987 eller närmare bestämt för exakt 33 år sedan gillat just Brittiska Serietidningar..
Exempelvis det ”såta par” ni råkar se nedan, nu när Alvablotet nalkas, och vi befinner oss i slutet av Oktober, snart November – då tiden är inne, rent andligt sett för vissa saker…. Maskerader, kanske ?
DETTA – mina Damer och Herrar – för det är ni väl ? – är ett utdrag ur den brittiska tecknade serien ”The Bishop and the Actress” skapad av den – i brittiska serie-tecknar-kretsar – mycket kände Brian Bolland – som annars mest är känd som ett slags ”ligne claire” tecknare i fransk-belgisk stil kanske vi kunde säga – och en sedan mer än 45 år väl etablerad karriär som serietecknare för bland annat EC Comics borta i USA, producent av andefattiga och ganska meningslösa Superhjälte-serier.
Serien om Biskopen – som råkar vara ett självporträtt och aktrisen – som ”bara råkar” vara ett slags karikatyr av Mrs Bolland, eller med andra ord serieskaparens fru, ”significant other”, hustru, viv, kvinna, ”typ motsvarande” (ja, vi vet inte hur det är ställt, egentligen – vet man någonsin det ?) tillkom i Mr Bollands hjärna redan långt före 1987 – fastän den dåförtiden inte ens förelåg i album-form. Nuförtiden – sedan 2022 – kan man äntligen få läsa den allra, allra sista episoden, och få alla sina frågor om ämnet besvarade – sådär 33 år efteråt som sagt – genom Amazon Books, och det lilla alternativ-förlaget The Shift – som specialiserar sig just på – bland annat – Brittiska, ”Alternativa” konstnärer och serietidningar.
”The Bishop and The Actress” är ursprungligen mest en språklig konstruktion på Engelska – helt igenom Brittisk till sin natur, ungefär som det svenska talspråkets eviga ”Sa Hon…” och ”Sa Han” vilket kan förekomma redan i ordspråk och dylika lingvistiska konstellationer.
Ett exempel är ”Jag vill tacka alla som hjälpt till”… som flickan sa vid barndopet
eller, för all del
”Finemang, sa Mobergskan” (Tog LUSEN PÅ MUSEN med Eldtången…)
Uttrycket om Mobergskan, för övrigt, löd nämligen så i original – enligt Fredrik Ströms ”Svenska Ordstäv” – men nuförtiden har alla svenskar glömt vem den ursprungliga ”Mobergskan” egentligen var, och varför hon egentligen sa just så – hon var nog inte identisk med ”Ville” Vilhelm Mobergs fru – även om vi just år 2023 kunde fira 50-års minnet av hans död, som ni kanske minns. Hur gestaltade sig det slut han fick – förresten ?
”The Bishop and the Actress” finns också som en högst verklig pub i Birmingham, med Karaoke-sång, ”Actress Quiz night” och allt annat ni kan begära av just en högklassig brittisk pub, om ni nu råkar undra…
Men – inte bara det. ”The Jury is still out on this one” för enligt vissa experter är det i själva verket så att det där med biskopen och hans aktris är Brittisk Flygarslang enligt andra källor – onödig Wikipedia-kunskap – till exempel – går det längre tillbaka än så…
Skådespelerskan Lilly Langtry – som i själva verket inte var Engelska, utan en blond kvinna från Jersey-öarna, halvvägs till Frankrike, men formellt tillhörande Storbritannien sedan medeltiden, har enligt somliga utpekats som den första aktrisen – under Viktoriansk tid – som samtalade eller inledde någotslags mycket tveksam relation med en biskop, och därför gav upphov till uttrycket. I själva verket fick hon hela tiden spela mörkhåriga, brunetta vamp-roller och hade mest framgångar i New Jersey med flera städer i USA – i mer än trettio års tid – som ett slags mörkhårig Theda Bara långt före den riktiga Theda Bara – original-vampen, just som i ordet eller termen ”Vamp” rimmande på ”slamp” eller någotslags mycket tvivelaktig vampyrprinsessa – och allt väl – alla känner vi nog – eller har känt någon sådan, eller hur ?
Här ovan ser vi henne i rollen som Cleopatra, något den viktorianska publiken i 1890-talets London på sin tid lär ha kommenterat med ”How very different, how very different indeed from the home life of our own dear old queen… (och inte ”queer old dean” vilket är en såkallad ”spoonerism” från Oxford)
Original-biskopen, förresten – påstås ha varit en Biskop av Worchester – och inte Winchester. Ni som läser denna text undrar då genast vad det kan vara för skillnad mellan två helt snarlika och snarljudande biskopar inom den Anglikanska Kyrkan, som ju varken är Katolsk eller Protestantisk, utan ett obestämbart tredje, förutsatt att det nu ens kan tänkas. Men – redan under medeltiden – ja så tidigt som kanske bort emot 900-talet, före den Normandiska erövringen 1066, då England åtminstone delvis var ett hedniskt land, med fullt autentiska och utövande Hedningar, hade biskoparna av just Winchester gjort sig hemmastadda på en bit mark söder om floden Themsen, the ”South Warke” eller Södra Verken vid Southwark, där de så sent som på 1300-talet blev beskyddare av prostituerade, ja – de till och med drev bordeller i egen regi på Shakespeares tid efter vad som påstods, och än idag har arkeologer grävt ut hela kyrkogårdar fulla med ”Winchester Geese” – vilket kanske är aktuellt såhär runt Mårten Gås – men här rör det sig om kvinnor eller levande människor…
En kyrkogård för dessa förtappade, eller olyckliga aktriser eller vad vi nu ska kalla dem – kallad ”Cross Bones” existerar fortfarande – och kan beses i nutidens och nuets London, nära det förut så beryktade Dårhuset Bedlam, numera omgjort till Armémuseum förresten – men fortfarande just ett slags dårhus – av utställningarna att döma – very British, you know..
Men nu kanske inte vi ska göra Brian Bollands hustru – som egentligen avporträtteras eller karikeras i serie-format, bara därför att hennes man och livskamrat råkar vara serietecknare egentligen – orätt. Vi kan ju alla ”synda” då och då – och Biskopen – som är Mr Bolland själv – ska ju stå för förlåtelse och sådan där, sann och äkta kristen kärlek – efter vad vi kan förstå ?
Problemet är bara, att just den här biskopen inte tror på Gud, inte den gud han BORDE tro på i alla fall – och det är en av detta strävsamma gamla pars hemligheter – som jag fått veta just i gårkväll, 33 år efteråt, 33 år för sent… för Biskopens ”Gud” eller den bild som framskymtar är i själva verket mycket, mycket Hednisk – och inte bara brittisk – som vi snart ska få se.
”HUMORN” eller ”poängen” med the Bishop and the Actress är att de två – trots helt olika ålder – och att de verkligen är ”ett omaka par” EGENTLIGEN och innerst inne är som folk är mest – ja helt vanliga individer som ni och jag faktiskt, fast de båda två visar sig vara vansinnigt professionella, sluga, durkdrivna och väl pålästa inför sina respektive ”roller” –
Joho – för kvinnor kan – Portugisiska ! (och städa köksgolv samt säga ”Att vara eller inte vara – ja det är frågan” ) SAMTIDIGT !! – Hög simultankapacitet, liksom…
Särskilt Aktrisen är den drivande, hennes ”självbild” är uppenbart falsk, hon ser sig själv som någotslags ”syster duktig” eller superhjältinna i garanterat bisarr och utspökad klädsel, hon är uppenbart språkbegåvad – hon kan spela Shakespeare på Portugisiska – tror hon – i likhet med hur en mycket känd svensk kvinnlig Politiker i modern tid utbrast att hon faktiskt kunde Portugisiska, och därför borde bli Sveriges nya Ambassadris i Rio de Janeiro, fast inte Brasilia, Brasilien..
Hon har också Körkort – en det har inte Biskopen – som äger en gammal, mycket sliten Renault CV 2 – och Aktrisen tror hela tiden att hon är bra på mekanik och kan laga just den, ja hon kan allting som är praktiskt, laga mat, laga trasiga diskbänkar, hela rörmockeri-systemet och centralvärmen som inte finns i parets Brittiska hus också faktiskt – för så ÄR det – tror hon…
I det första avsnittet framstår ”Aktrisen” som ungefär 40 år, något gnatig,åldrad i förtid, en skugga av sitt forna jag och vad hon en gång k-a-n eller kunde ha varit, men i alla senare episoder är det helt annorlunda. Brian Bolland själv har flera gånger förklarat, att det sista han egentligen ville, vara att göra något pornografiskt av sina två rollfigurer, eller att vi ska uppfatta dem på just det viset. Deras förhållande som makar eller vad de nu är (vi vet fortfarande inte riktigt, som läsare) är helt uppenbart inte av det sexuella slaget. Han ville – har han sagt i intervjuer – göra Aktrisen – hans fru – till viljes, och därför skildrar han henne hela tiden som ett stycke yngre, och bra mycket vackrare än hon i själva verket borde vara – eftersom hon också uppfattar sig som sådan… Som Brittisk Gentleman och samtidigt Biskop är det egentligen hans skyldighet, förstår ni – samtidigt som hela serien försiggår på rim, inte på prosa, varje pratbubbla är egentligen en hel liten rimmad dikt, med ”inrim” i fyrdubbla rader och allt – helt enkelt därför att det passade honom att göra så.
Samtidigt har han också sagt, att han alltid – ja alltid – ända sedan början av sin karriär för mer än 45 år sedan – egentligen haft mycket mycket svårt för att teckna just yngre kvinnor, ja sköna unga damer alltså, på ett sätt som inte blir anstötligt, klichémässigt, sexuellt eller på något sätt stereotypt. Män – till och med i form av superhjältar – har alltid varit enklare att teckna för just Brian Bollard – men visst, det är också klichéer – liksom detta med ”andans män”.
Biskopen är egentligen en tänkare, ja en filosof – på sitt eget lilla sätt och vis. Han tror nämligen – eller han har sedan tidig ålder på något sätt fått för sig, att just hans tankar är en smula goda eller i varje fall någorlunda rättvisa, upplyftande eller till och med samhällsbevarande eller ren allmänt är nyttiga att ha, fast de i själva verket inte är ett dugg originella alls – och det är hela ”Humorn” med just den figuren.
”Men varje kväll i nummer 22 så hade dessa två ett hemliv, skönt som så. Ett liv som är så få förunnat, och vår biskop tänkte då på allt som vart förkunnat. Trots detta liv i många år så sa han gav han aldrig hals – man kan faktiskt undra, om han tänkte alls…”
Biskopen är i själva verket väldigt snäll, öm, förstående och omtänksam emot sin hustru – han är lite äldre nu och förmår inte lika mycket som han när han var en ung man, medan aktrisen – som alla kvinnor – har lite större behov, faktiskt – rent fysiskt och anatomiskt, så förhåller det sig faktiskt så, allrahelst som premisserna är sådana, att hon är en smula yngre än sin biskop.
”Men ibland, efter Sena ”Aktuellt”, så sågs de ”bolla kniv” – Ja de tyckte sånt gav lite spänning, åt deras annars ganska trista liv…
(Fotnot: Engelska ”knivlagar” är bra mycket hårdare än de svenska. För brittiska medborgare är det allt sedan 1980-talet och före EU-inträdet samt även Brexit helt förbjudet att ens bära knivar, likaväl som Brittiska Poliser eller ”Bobbies” av hävd, vana och tradition förutsätts vara helt utan skjutvapen…För i ett tättbefolkat samhälle, skulle ju detta ”aldrig gå för sig” eller ?? )
De två är faktiskt väldigt kärleksfulla tillsammans, rent privat – även om deras förhållande knappast är så konventionellt, ja inte ens av den här världen...
Aktrisen frågar en gång – redan i det första avsnittet från 1987 – ”The Actress and the Bishop go boating” – om han inte sett gud. Som varande biskop och därmed högvördig, borde han faktiskt veta. Alla Anglikanska biskopar är inte ”the right honourable…” eftersom det åtminstone i teorin bara tillkommer Jurister eller Statstjänstemän, utan just ”Högvördiga” – för på vårt språk är det just så en biskop borde tilltalas – de anses normalt sett stå lite närmare ”gud” eller rättare sagt gudarna än oss andra…
Nu är biskopen en beläst, studerad och teologiskt bildad karl, och han kan genast förklara för sin lagvigda, att det här med ”Epifanier” eller vad vi kallar ”Gudsuppenbarelser” inte är så enkelt faktiskt. Det finns människor som h-a-r upplevt mirakel, som att bli träffade av blixten, till exempel. De har helt enkelt varseblivit eller handgripligen medvetandegjorts om Tor, Zeus, Ziu eller Tyr, ja åskans gud, faktiskt – men råkat överleva just det. Andra har sett Freja på nära håll, känt sig personligen utvalda att likt salig Bellman – på sin tid – föra Frejas talan, eller i form av någotslags skämt gå henne nära, ja gå hennes ärenden, rent av – fast det inte är lätt, och kanske är något man borde strunta i, ungefär som Lokeanerna eller de som verkligen tillber och dyrkar just Loke…
Mirakel kan som bekant inträffa.
Exempelvis var det ett mirakel, när Biskopen – en gång i sin ungdom – såg ett intressant dassklotter, om att Gud just förra onsdagen passerade den bekvämlighetsinrättning eller offentliga toalett i Stepney, där han just då befann sig och under det något ännu intressantare – ett telefon-nummer som man av någon anledning borde ringa – till en ung kvinna, som på något sätt var i behov av andlig vägledning, låt oss säga. Hon var just då väldigt osäker på sig själv, och vad hon egentligen var, ville bli eller vart hon egentligen ville komma. Hon borde frälsas ifrån ondo, helt enkelt. Biskopen, egentligen en brittisk Gentleman i någotslags prästerlig skrud – mest en förklädnad – kunde bara inte gå förbi. Han brydde sig faktiskt. Det var så det gick till – det var så allt började – men Biskopen har inte hjärta att avslöja det där, inte inför sin lagvigda, inte inför sin hustru, livskamrat – typ motsvarande – i början av detta inlägg talade vi om otäcka ”stalkers” och hemska saker, faktiskt.
Hela tiden möter Aktrisen och Biskopen SAMMA gestalt, till synes mycket gåtfull. Episod efter episod, avsnitt efter avsnitt som Brian Bollard har ritat. Han kan ta gestalt av en enögd främling, en anonym man i en PVC-dräkt men ingen vet vad eller vem den mystiske främlingen i själva verket är – han visar sig ofta i gestalt av en vandrare, en ”förklädd gud” som hos Hjalmar Gullberg.
Han har tusen namn, ja flera hundra. Han är också mycket Brittisk till sin natur, han har alltid funnits – ja nästan alltid – så långt tillbaka någon överhuvudtaget k-a-n minnas, i form av den angelsaxiska Guden ”Woden” – exakt samma figur som tyskans Wothan – vår Oden, ja Odin – och så var det med den saken. Hela tiden – jag har egentligen vetat, ända sedan 1987 visste jag att det skulle gå så här för dem båda två. Detta är den gud de där två – väldigt underliga och ”ett omaka par” – alltså Aktrisen och Biskopen faktiskt tillber…
Mr Bolland, ska ni veta – har också ritat en serie benämnd ”Camelot 2000” – numera omdöpt till ”3000” som i en fiktiv värld visar oss hur Kung Arthur, Lancelot, ”the Lady of the Lake” och till och med Morgan Le Faye kommer till liv igen, någon gång i en avlägsen framtid – fast de råkar var Keltiska gudomar allesammans, inte nordiska. Också detta är en mycket hednisk eller rent ut hädisk, ja blasfemisk tanke som vi alla förstår – för vad händer om vi följer en sådan tanketråd rakt ut…
”22 Rayners Lane, Harrow” – inte särskilt märkvärdigt alls…eller ? Vad När eller Hur vet vi…
Det ”Number 22” semi-detached house, som Aktrisen och hennes Biskop i seriernas värld förutsätts bo i – finns faktiskt PÅ RIKTIGT – och i den existerande verkligheten. Vem som helst kan googla upp det – dagens samhälle fungerar så – och nu vet vi inte riktigt vem som egentligen bor just där, just nu – vad för koppling Brian Bollard – som serietecknare eller konstnär haft just dit. Han är född i trakten av Norfolk, på 1950-talet, i en lantbrukarfamilj. Av helt okänd anledning har han sagt, att detta är den fastighet hans helt påhittade serie-figurer faktiskt bor i – och han har också avbildat det – tillräckligt exakt i alla fall – i vad som för just mig är hans magnum opus, främsta oevre, Capolavori – ja huvudsakliga verk.
Aktrisen – hos Brian Bollard – plågas ofta av mardrömmar. I skjulet, det hemska hemska trädgårdskjulet 22 Rayners Lane finns något hon en gång sett, något som har med henne själv att göra på flera sätt än ett, förstår ni. Här övergår en av Brian Bollards tecknade episoder till någotslags dålig skräckfilm.
I namn av all medborgerlig anständighet – om vi/ni ens har någon – uppmanas ni/vi just nu att sluta läsa, sluta skriva detta blogginlägg.
För aktrisens skull, sluta genast ! Detta inlägg är inte roligt längre…
Vad det är, som egentligen skrämmer aktrisen så, är väldigt väldigt svårt att förstå eller förklara. Brian Bollard gör det till ett slags deja-vue historia, en scen som kommer tillbaka exakt så som den var, om detta ska vara något förträngt trauma från barndomen, något aktrisen själv upplevt eller set, något hon varit med om. Rayner’s Lane, där allt detta händer, skall enligt Mr Bolland vara ett helt vanligt engelskt bostadsområde. Visserligen är det så att en hund och en katt har försvunnit där, i grannskapet, i närheten av trädgårdsskjulet – hemska hemska ”The Garden Shed” – och en tolkning är att de helt enkelt sprang bort från sina ägare, som husdjur brukar göra. De kan ha blivit slaktade av någotslags monster, någotslags helt onämnbart – som en förklädd Gud – vilken eller vad den guden än är eller säger sig vara – oavsett vilka namn, den, det och så vidare bär. Lokal polis kontaktades faktiskt – enligt Brian Bolland – och den kan i likhet med Scotland Yard anses ha varit där.
Möjligen är själva ”budskapet” i Brian Bollards episod, ”the Thing in the Garden Shed” är att vi alltid – ja alltid – såsom varande just människor måste acceptera sanningen om oss själva, allt vi någonsin gjort, allt vi någonsin sagt – också av rent misstag, allt vi trott, allt vi upplevt, allt vi varit eller försökt vara – ja kanske sagt oss vara men ändå inte varit, bara därför att andra – helt andra individer någonstans TROTT eller PÅSTÅTT att vi skulle ha varit just det – och faktiskt ta vårt ansvar för precis alltihop, fast det egentligen inte hänt, aldrig ägt rum, inte på något sätt – för hur var det nu egentligen ?
En helt annan förklaring – som lanseras i exakt samma vardagsdrama – är att Aktrisen helt enkelt letar efter en vask-sug, som hon ska fixa avloppet med. Själva sugen – ”a plumbers tool” visas i den allra allra sista serierutan – det var alltså inte alls fråga om någon sex-leksak, eller något annat – ungefär som Lill Lindfors gamla slagdänga ”En man i byrålådan” – vilket visas i den allra, allra sista serierutan ur samma episod.
Kanske har ni märkt, att den brittiska TV-idolen Nigella Lawson på BBC alltid haft en särskild förtjusning i bisarrt kladdiga efterrätter, som fullkomligt dryper av honung, passions-frukts kärnor och allt möjligt, liksom fullkomligt ohöljda Freudianska anspelningar eller antydningar – sådant som inte alls har i ett seriöst matlagningsprogram på TV att göra.
Mat eller Modellarbete, Bröd och Skådespel allenast ? Vad är eller var Nigella Lawson ute efter att skildra, egentligen ?
Minnes I månne ”Mat-Tina” och Mixer-Staven ??
Härifrån är steget inte långt till en svensk eller rättare sagt Skånsk Tv-favorit från förr, nämligen självaste ”Mat Tina” med hennes berömda mixer-stav i högsta hugg och ett recept på majonäs i direktsändning, där hon påstås eller hävdas ha sagt något om ”nu ska jag ta fram min sköna lilla stav som jag har” vilket väl var ett missklädsamt understatement eller double-entendre (på franska, köksfranska kanske) om något – ifall det programmet nu verkligen sändes, på SVT med exakt det innehållet.
I en helt annan episod tycker aktrisen att hon – och biskopen – borde bjuda in precis alla grannar i hela grannskapet, ja på hela gatan till en förtjusande trädgårdsfest hemma i ”number 22” bara för att de skulle kunna visa för alla hur högst snälla, normala och trevliga grannar de är eller kunde vara, liksom.
Det borde de inte ha gjort. Verkligen.
I detta sista fall var det biskopen, som råkade illa ut. Han träffade en gammal käresta – Beatrix Aurore, så att säga – eller hennes Engelska motsvarighet – från sin barndom, inte ungdom. Den ägde rum under 1940-talet, inte 1950-talet – sak samma var – och det var faktiskt krig i Världen, så även i England just då – men det är det ju alltid någonstans, eller hur ? Åren gick, det blev 1950-tal. Biskopen vill – i sin 1990-tals inkarnation – inte tala om det där med Mrs Sly – från nr 54 – som hon numera heter. Han kastade en stol emot henne, nämligen – och den flög ut genom ett fönster – så gör ju inte en gentleman precis, inte ens i vredesmod – och detsamma har faktiskt hänt en läsare av ”Hedniska Tankar”, som varit och fortfarande är Kommunalpolitiker i en av huvudstadens ”kranskommuner” – men det är inte för att han på något sätt skulle vara en jack-the-lad, eller helt enkelt ”Spela Allan” som det faktiskt heter – på svenska.
Det där hände på 1960-talet, när han var mycket ung. Framför ett Bok-Café, ja Bok-Caféet ”Röda Rummet” i Uppsala faktiskt – och det var bara en ungdoms-synd – nåja, han var i trettioårsåldern och inte så ung, i alla fall nästan, och utgick från sunt biologiska teorier av vetenskaplig natur, såsom att det faktiskt är en inbyggd naturlig tendens för alla sorters han-djur att försvara sina hon-djur ifall trängande hot eller fara uppstår. Också vi människor fungerar egentligen likadant, vi slåss exempelvis inte emot kvinnor eller barn, inte ens någon helt likgiltig kvinna vi en gång mött, eller kanhända barnet inom oss själva.
Och just han – ja vår läsare sedan ungefär tio år – kastade stolen IN genom bok-caféets fönster, inte UT genom ett fönster, och inte mot en kvinna som varit honom otrogen, och som bedragit honom på det allra allra värsta vis med hans egen granne – som Biskopen i Brian Bollards påhittade seriestripp. Vi ska inte blanda ihop serie-tidningar och verklighet, som vissa människor hela tiden har en egendomlig faiblesse för att göra.
Hedniska Tankar 