Om Fantasy från Grillby – och annorstädes

”Knutby Knutby
Underbara stad
Där de kristna står på rad

De kristna, vars tankar inte stilla står
skickas till Åsa Walldau, som piskar och slår !”

– Ur Låten ”Knutby” av Punkbandet Frejfaxes Horor

Nu var det om GRILLBY och inte KNUTBY det skulle handla. Knutby har blivit rikskänt för sina onda kristna och sin urspårade Filadelfia-församling, men Grillby, en annan liten byhåla långt bortom ära och redlighet i Uppland, har hittills inte gjort sig bekant för liknande hemska saker. Ändå nämner Enköpings-Posten – kanske landets mest enfaldiga tidning från landets mest Enahanda stad, belägen mitt i Enabygden just Grillby så sent som i Torsdags.

Rubriken ”Fantsay från Grillby” som stod på EP:s omslag, fångade genast mitt öga vid kaffebordet på jobbet i torsdags. Kan någon då ge sig till att skriva fantasyromaner om just Grillby, samt hur och varför ?

Biblioteket i Grillby. Här får man knappast vidgade vyer. Här spyr man bara…

En klokare och mer erfaren kollega, avbröt mig genast. ”Du kan ändå inte ana hur det är därute…” sade han bekymrat. ”För att föreställa sig hur det VERKLIGEN är ställt ute i Grillby, måste man antagligen tillgripa ganska stora mängder fantasi, och bor man stadigvarande där, kanske man är i akut behov av verklighetsflykt.”

Tidningen berättade för oss att det var den gode och ädle Herr Lukas Renklint, uppvuxen i Grillby ett stenkast från Grillbyskolan – en intellektuellt sett ganska torftig miljö, har vi anledning förmoda – som skrivit fantasy-romanen ”Väsens Revolution” som utkom i Mars. Redan titeln verkar ju lovande för mig som hedning, eftersom Asatron och hedendomen också är en Befrielse-teologi, och jag själv växte upp i Bollmora, Tyresö; kanhända under liknande förhållanden som Herr Renklint, numera bosatt i Västerås, och för länge sedan avflyttad från Grillby, den byhåla han hade turen eller kanske oturen att växa upp i.

Nu vet jag inte om herr Renklints roman och debutverk är en såndär bok där författaren skall göra upp med sin svåra barndom – det finns ändå nog och övernog av sådana böcker på marknaden, men herr Renklint meddelar till tidningen att hans bok är tillägnad de stackars barn, som numera kämpar sig igenom den torftiga miljön på Grillby Skola, och ”hans strävan med boken är att beskriva för barn och ungdomar hur man står upp för det man tror på, genom etablerade strategier” skriver EP.

Detta låter ju både ädelt och pretentiöst, måste vi säga – men även om jag säkert tror att herr Renklint har de godaste motiv så är jag en aning tveksam. Nu har jag tyvärr inte tillfälle att läsa hans bok – jag läser så gott som aldrig fantasy och sådant, av skäl som jag skall återkomma till nedan, men att stå upp för vad man tror på, är inte alltid något bra – det gäller att veta VAD man tror på, och urskilja sanning från lögn; eller det som är värt att försvara och ta del av, gentemot sådant som i grunden är adiafora, eller oväsentligt för en själv – och ”etablerade strategier” är inte alltid de moraliskt bästa eller ens renhåriga och legitima, oavsett om det rör sig om debatter eller krig. Stormakterna använde giftgas eller kemiska stridsmedel som ”etablerad strategi” redan under Första Världskriget, men man kan inte säga att det var moraliskt rätt bara för det. En del personer debatterar genom ”härskartekniker” och systematisk lögn som ”argument” men man kan heller inte säga, att det är ett bra eller schysst sätt att vinna en debatt på, till exempel.

Sålunda står jag aningen tveksam inför herr Renklints bok, som redan skall följas av en del 2, får vi veta. Den bärande tanken eller uppslaget för alltsammans är att ”Väsen finns” och att en del av barnen eller ungdomarna på just Grillby skola kommer i kontakt med folktrons väsen, samt inser att vuxensamhället helt saknar respekt för dem. Sådant låter ju hedniskt nog, men nu så berättar jag inte om mina egna erfarenheter här, utan låter det sluta med en bokanmälan, i brist på tid för än mera, eller rekommendationer av sådan litteratur som jag de facto läst och dessutom tycker är bra. Tiden räcker tyvärr inte till för att blogga mer just idag, helt enkelt.

”Grillby – en plats som tågen alltid far förbi. Grillby – med småskuren Socialdemokrati. Grillby – med Pogo Pedagog och Sockiplast – Grillby – en plats där sinnet ruttnar, och för evigt växer fast…”

 

 

 

Diserna och ”Kvinnliga” högtider i Februari

Det finns forfarande de som insisterar på att Disablotet skall firas kring den 3 Februari, när Disa har namnsdag enligt den svenska almanackan. Vi andra Asatroende vet att Disting och Disablot firar man när Disarfullet inträffar, alltså vid nästa fullmåne, som är den 27 Februari, och ligger i slutet på denna månad. Emellertid är det fortfarande så att det är förlagda en hel del kalendariska ”kvinnliga” högtider i början på Februari, som har med Diserna och den Nordiska traditionen att göra, i alla fall på så sätt att de knyter an till allas vårt Indoeuropeiska Ursprung.

Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur Regeringen Löfvéns energipolitik misslyckats, och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.

Romarna anropade Juno Sospita, vars tempel låg nära Janustemplet och templet för Spes eller Hoppet i södra delen av Forum, passande nog. Juno Sospita var också krigsgudinna, likt Freja, och hade med nationens öde att göra, även om Junos vanliga roll som Modergudinna, mestadels motsvarades av Frigg – som ju ”alla varelsers öden känner” i vår mytologi.

Kelterna firade Imbolc för två dagar sedan en offerhögtid eller ett blot vars namn man tror kommer från ”ewe milk” och har samband med att fåren och fårtackorna borde börja lamma och mjölka såhär års, men också vårens ankomst i allmänhet, och anledningen till alltsammans var alltså inte mycket annorlunda än i Norden, och det gamla Rom. Imbolc är emellertid också starkt kopplat till den keltiska Gudinnan Brigid, gudinna inte bara för hemmets härd, utan också striden – och även där ser vi ekon av både Juno och Diserna. De kristna uppfann som vanligt ett fiktivt helgon, som skulle ha levt på 400-talet och försökte på så sätt ”kristifiera” och stjäla hela högtiden, vilket de inte hade minsta rätt till. Nuförtiden anser de flesta forskare att ”St Brigid of Kildare” bara är en kristen bluff.

På Irland firar man ännu Brigids fest med offer av halmkors (ursprungligen halmgubbar, julbockar och liknande) i heliga källor, och man firar också att vårsådden snart kan börja – Irland har ju ett mildare klimat än hos oss – och man firar slånbärets blomning – Blackthorn på Engelska – tänder ljus, hedrar de heliga källorna och äter traditionell mat, liknande de ”rester” som serveras vid Tjugondag Knut och det Isländska Thorrablotet, och som markerar att Julen är slut, och att hårda tider nu står för dörren… Framförallt äter man olika sorters ”såkakor” eller bröd, och bröd, offrade till Diserna, ingick antagligen också i den nordiska traditionen ” food such as colcannon, sowans, dumplings, barmbrack or bannocks” skriver Wikipedia..

Men – under alltsammans syns det ändå, att skottarnas och Engelsmännens ”St Bride” bara är ytterligare en variant av Diserna, och kanske också en trefaldig gudomlighet, som Nornorna. Det går inte att förneka Disernas inflytande, hur mycket dessa besvärliga kristna än försöker ! Kristna i Sverige och Katoliker håller också på och tjafsar mycket om ”Jungfru Maria” såhär års. De firar något som heter Kyndelsmäss eller Candlemass, och insisterar på att det hela ska ha med deras kyrkor att göra, men så är det inte alls, för så har det nog aldrig varit, i någon del av Världen.  Kyndelsmäss har aldrig firats i Västeuropa förrän på 600-talet, medan Disernas fest går flera tusentals år tillbaka i tiden.

Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…

Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?

Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..

 

 

Gårdstomte nummer 11, 12 och 13

Jag fortsätter med min uppräkning av sägner om Gårdstomtar, 24 till antalet. De två senaste handlade om att städsla en tomte för arbete på en gård, men det finns även sägner som handlar om vad som kan hända när man inte tar emot Tomtens, och därmed förfädernas hjälp. Från Norrbyås i Närke berättades det någon gång före 1860 för folklivsforkaren Nils Gabriel Djurklou om en bonde som hässjade hö helt ensam, eftersom han inga drängar hade, och hans hustru var sjuk.

Den som nu hade någon som kunde hjälpa till” sa bonden halvhögt för sig själv, och knappt hade han sagt detta förrän en liten pojke i grå rock och med röd luva kom fram ur skogen. Men bonden nekade, och sa att han inte hade råd att hålla en dräng, fattig som han var. Då försvann tomten med ens, och för varje höstack som den arme mannen räfsade ihop för att hässja, kom där en virvelvind och spred ut höet. Och så länge han levde fick bonden ångra, att han inte sagt ja till Gårdstomtens anbud.

En sägen, som finns från Blekinge i söder till Hälsingland i norr, handlar om en hård vinter, då snön föll redan i September, och en gårdstomte som tröskad och ryktade hästar inomhus. Framemot December, då det var alldeles mörkt, fick hustrun på gården syn på honom, och han såg ut som en liten grå man i slitna och trasiga kläder.

Då satte hon sig att sy nya byxor och en tröja till honom, och stickade till och med en luva, medan mannen gjorde små träskor av en alekubb. När Julkvällen kom, lade de ut de nya kläderna åt tomten, och satte ut ett stort fat gröt åt honom, men från den dagen var det alldeles tyst i ladugården och man såg inte till någon gårdstome mer. Och inget arbete blev där utfört, med mindre att gårdsfolket själva arbetade dubbelt så hårt som förut.

En morgon gick bonden på gården upp vid midnatt, och fick se tomten i sina nya kläder. Vid hans fötter satt ladugårdskatten, och tomtormen, som brukar finnas på de flesta gårdar. Och Gårdstomten gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i sina nya granna kläder, medan djuren såg på. Då sade bonden: ”Även om du inte vill arbeta mer, kan du låta bli att visa högfärd”. Då gav gårdstomten bonden en sådan örfil, att han föll avsvimmad till marken, och från den dagen såg man ingen gårdstomte, huskatt eller tomtorm på den gården mer.

Underligt nog finns samma sägenmotiv spritt över hela de brittiska öarna. I sägnen om ”The Cauld Lad of Hylton” från ett slott i Sunderland, Södra England (se illustration ovan) är gårdstomten snarast ett spöke, och har sitt upphov i en mördad stalldräng, som också flyttar från gården när han få nya kläder. I andra versioner är det ”goblins” eller ”brownies”, små bruna eller grå varelser som fyller exakt samma roll som gårdstomtar, och som säger repliker som ”what have we here, hempen hampen – here will I no more tread or stampen” när de får nya kläder av hampa eller annat tyg, och ordet ”stampen” finns inte annat än i Danelagen, eftersom det är inlånat från de Nordiska språken, och väl knappast finns i riktig Engelska.

Enbart Engelska Wikipedia listar inte mindre än sex andra exempel, från de delar av England och Skottland som koloniserats av Vikingar. Om sägnerna om Gårdstomten, som blir högfärdig då han får för mycket, inte är komna med Nordmännen till England, och därmed Vikingatida, hur kom de alls dit ?

I en annan, överallt spridd historia hjälper Gårdstomten en fattig bonde med att skaffa fram mer säd och brödsäd till vintern. Han traskar iväg sju mil och tar sju skylar med sig där han kan hitta dem – och en skyl säd är 12 kärvar, så Gårdstomten bär tillbaka 84 kärvar på en och samma gång, men på väg tillbaka möter han bonden ”Sju skylar och sju mils väg – det är allt drygt!” säger gårdstomten då. Bonden råder honom att vila en stund, men när Tomten skall till att ta i igen, får han inte upp lasset på ryggen. ”Hade jag vetat, att vilan var så god, skulle jag inte ens försökt !” säger han.

Till sist ett inlägg från Stensjömåla i Småland, där folk – kanske med tomtar på loftet – sagt sig se Gårdstomtar på riktigt..