Gårdstomte nummer 11, 12 och 13

Jag fortsätter med min uppräkning av sägner om Gårdstomtar, 24 till antalet. De två senaste handlade om att städsla en tomte för arbete på en gård, men det finns även sägner som handlar om vad som kan hända när man inte tar emot Tomtens, och därmed förfädernas hjälp. Från Norrbyås i Närke berättades det någon gång före 1860 för folklivsforkaren Nils Gabriel Djurklou om en bonde som hässjade hö helt ensam, eftersom han inga drängar hade, och hans hustru var sjuk.

Den som nu hade någon som kunde hjälpa till” sa bonden halvhögt för sig själv, och knappt hade han sagt detta förrän en liten pojke i grå rock och med röd luva kom fram ur skogen. Men bonden nekade, och sa att han inte hade råd att hålla en dräng, fattig som han var. Då försvann tomten med ens, och för varje höstack som den arme mannen räfsade ihop för att hässja, kom där en virvelvind och spred ut höet. Och så länge han levde fick bonden ångra, att han inte sagt ja till Gårdstomtens anbud.

En sägen, som finns från Blekinge i söder till Hälsingland i norr, handlar om en hård vinter, då snön föll redan i September, och en gårdstomte som tröskad och ryktade hästar inomhus. Framemot December, då det var alldeles mörkt, fick hustrun på gården syn på honom, och han såg ut som en liten grå man i slitna och trasiga kläder.

Då satte hon sig att sy nya byxor och en tröja till honom, och stickade till och med en luva, medan mannen gjorde små träskor av en alekubb. När Julkvällen kom, lade de ut de nya kläderna åt tomten, och satte ut ett stort fat gröt åt honom, men från den dagen var det alldeles tyst i ladugården och man såg inte till någon gårdstome mer. Och inget arbete blev där utfört, med mindre att gårdsfolket själva arbetade dubbelt så hårt som förut.

En morgon gick bonden på gården upp vid midnatt, och fick se tomten i sina nya kläder. Vid hans fötter satt ladugårdskatten, och tomtormen, som brukar finnas på de flesta gårdar. Och Gårdstomten gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i sina nya granna kläder, medan djuren såg på. Då sade bonden: ”Även om du inte vill arbeta mer, kan du låta bli att visa högfärd”. Då gav gårdstomten bonden en sådan örfil, att han föll avsvimmad till marken, och från den dagen såg man ingen gårdstomte, huskatt eller tomtorm på den gården mer.

Underligt nog finns samma sägenmotiv spritt över hela de brittiska öarna. I sägnen om ”The Cauld Lad of Hylton” från ett slott i Sunderland, Södra England (se illustration ovan) är gårdstomten snarast ett spöke, och har sitt upphov i en mördad stalldräng, som också flyttar från gården när han få nya kläder. I andra versioner är det ”goblins” eller ”brownies”, små bruna eller grå varelser som fyller exakt samma roll som gårdstomtar, och som säger repliker som ”what have we here, hempen hampen – here will I no more tread or stampen” när de får nya kläder av hampa eller annat tyg, och ordet ”stampen” finns inte annat än i Danelagen, eftersom det är inlånat från de Nordiska språken, och väl knappast finns i riktig Engelska.

Enbart Engelska Wikipedia listar inte mindre än sex andra exempel, från de delar av England och Skottland som koloniserats av Vikingar. Om sägnerna om Gårdstomten, som blir högfärdig då han får för mycket, inte är komna med Nordmännen till England, och därmed Vikingatida, hur kom de alls dit ?

I en annan, överallt spridd historia hjälper Gårdstomten en fattig bonde med att skaffa fram mer säd och brödsäd till vintern. Han traskar iväg sju mil och tar sju skylar med sig där han kan hitta dem – och en skyl säd är 12 kärvar, så Gårdstomten bär tillbaka 84 kärvar på en och samma gång, men på väg tillbaka möter han bonden ”Sju skylar och sju mils väg – det är allt drygt!” säger gårdstomten då. Bonden råder honom att vila en stund, men när Tomten skall till att ta i igen, får han inte upp lasset på ryggen. ”Hade jag vetat, att vilan var så god, skulle jag inte ens försökt !” säger han.

Till sist ett inlägg från Stensjömåla i Småland, där folk – kanske med tomtar på loftet – sagt sig se Gårdstomtar på riktigt..

Gårdstomte nummer 4… samt nr 5

Jag fortsätter min avhandling om 24 sägner om gårdstomtar. Av någon anledning nämnde jag DN-journalisten Clas Svahn i ett helt annat slags inlägg – denna blogg spänner över mycket, och behandlar inte bara ett ämne – och det är förstås föga förvånande, eftersom det var just han som recenserade den i juletider alltid aktuelle Ebbe Schöns bok från 2014.

Enligt Ebbe Schön, denne firade etnolog och tidigare chef för Nordiska Muséets folkminnesavdelning, så är det helt säkert så att gårdstomten, som självständigt väsen, kan ledas tillbaka till Vikingatiden. Fast – hans bok bär också lätta spår av PK-tomterier, av en sort som är rätt vanlig nuförtiden.

Arbetarbladet i Gästrikland skrev redan 2012 om sägnen med den minste gårdstomten, som bär på ett enda halmstrå, och som blir hånad av en bonde för den sakens skull, fast hela gårdens äringslycka sitter i det enda halmstrået. Den sägnen finns bevisligen i Gästrikland också, och inte bara i Småland.

Dessutom har Arbetarbladet redan det året för evigt fastlagt Gårdstomtarnas natur, och deras sätt att uppträda:

Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern. — — Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.

— —

Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.

Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.

  • Arbetarbladet, 2012-12-16

Detta stämmer inte helt. Även om Gårdstomtarna får konkurrens av Vittran i Norrland, Jolbänningarna (Jämtland) eller allsköns vättar längre norrut, så räckte det inte alls med ett grötfat till Jul allenast, som denna uppteckning från Ryssby, 1930 visar

Illustration ur Ebbe Schöns ”Gårdstomten på Ryk”

” En bonde hade mycket korn moget, så han lejde en hop kvinnor till att skära säden. Det klarade de inte av i tid, så bondmoran fann på råd. – I natt, sade hon, ska jag se till att kornet blir skuret och höstat, så jag kokar gröt och ställer ut fatet på en sten i skogen, så att Råden (ett annat namn för gårdstomten) ska skära kornet.

Sagt och gjort – och har man sett ! – nästa morgon var allt kornet skuret. Så kom då tiden då havren skulle skördas, och bonden hade förstås lika ont om arbetsfolk då. Moran i gården gjorde likadant som förut, hon kokte gröt och satte ut på en sten i skogen, och för att det skulle smaka riktigt bra lade hon en klick honung mitt i gröten..

Men gårdstomten hade också en dräng – och när de två fick se honungsklicken, sade de: ”Nej usch – här har de gjort något fult i gröten åt oss – folkaskit äter vi inte !” Och när morgonen kom, stod havreåkren lika orörd som förut..

Har alla de här historierna om arbetande gårdstomtar någon sensmoral ? Moralen i historierna verkar vara, att arbetaren är värdig sin lön, men inte mer – lyx och överflöd hatar tomtarna lika mycket som orättvisor, och de håller fast vid det som gammalt och fornt är, tycks det.

Arbetarbladet berättar om Gysinge bruk, för i Gästrikland och Hälsingland tycks det också ha funnits brukstomtar, likt gruvtomtarna i Dalarna, ett enkelt men ihärdigt släkte:

Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!

En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:

– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!

I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor. Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:

– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!

Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.

En liknande historia finns upptecknad från Annerstad i Småland, 1957. Där skall en man ha sett gårdstomtar i tjogtal ha sprungit omkring och burit ut brinnande kol, när det hade tagit eld i halmen till en lada, tro det den som vill.

I Östergötland har självaste Brandförsvarsförbundet i flera år brukat utse årets Brandtomte, till det företag eller institution som bäst förebygger eller släcker bränder under Jul. Ett lovvärt initiativ – eller hur goda medborgare (för det är ni väl ?) Ni har väl brandfilt, brandvarnare och släckutrustning hemma – och ger akt på torra julgranar och levande ljus och eldar nu till helgen…

Början på Julmånaden

Så har vi då hunnit till början på Julmånad, vilket är det gamla svenska månadsnamnet för December. Tillika är det Odens månad, vilket andra Asatrogna uppmärksammat, eftersom Jolner, alltså själve Jularen, eller Han-som-gör-så-att-det-blir-Jul är ett Heite eller binamn för Oden. Jag har flera gånger talat om för er i den här bloggen att ni måste lära er att skilja på Heiten och Kenningar, och det är inte det enda ni måste lära er att skilja på.

Ni måste också lära er att skilja lögn från sanning, och Monoteism från Polyteism och Nordisk Tradition, till exempel.

 

”Vi önska eder alla en Jesus-Fri Jul !”

Många sprider ut rena lögner och missuppfattningar om Asatron och den Nordiska Kulturen. En av de allra värsta, och en missuppfattning och vantolkning som spritts ända till USA, är att vi Hedningar skulle fira något som påstås heta ”vänt” eller till och med ”vent” (en del av de här vane-lögnarna kan helt uppenbart inte stava) och som skulle manifestera sig i att vi skulle använda ett slags sjuarmad ljusstake, som Judendomen, tända kristna adventsljus och märka dem med runor i fel ordning – man börjar aldrig med FÄ-runan i andliga sammanhang, av förståeliga skäl – och annat sådant. De här personerna tror tydligen att kristendom och tyska 1930-tals traditioner från nazismens årtionde är detsamma som svensk tradition, och ibland tänder de sex ljus, ibland sju, ibland fyra – och tja – som vanligt verkar de här personerna inte veta vad de pysslar med.

Allt det här är lögn. Det är hitte-på, BOGUS, falsk information och fake news som sprids på nätet. Det finns ingen djävla ”Sunwait” eller ”Solväntan” i Nordisk tradition, än mindre någon ”Årsväntan” – allt det här är bara New Age, och helt nyuppfunnet.

Några traditioner i den stilen har aldrig varit svenska, och aldrig dokumenterats heller, förutom att folkloristen Ebbe Schön på ett ställe i sin bok ”Folktrons år” nämner att några förvirrade bönder i Västergötland på 1800-talet blandade samman ”vent” i ”advent” med det svenska ordet ”väntan” – en ren såkallad folketymologi med andra ord, på samma sätt som skånska bönder under samma tid lär ha tolkat ordet ”advokat” som ”apekatt” och ”bibliotek” som ”bibel-apotek” och andra skämtsamma förvrängningar.

För övrigt har Kammarkollegiet, den myndighet som förvaltar vilka religioner och samfund som får räknas som godkända enligt svensk lag redan fastställt, att det bara och endast bara finns tre officiellt godkända och legala samfund för Asatro i Sverige.

”Forn Sed” som en del tokgökar påstår sig praktisera, har inget med svensk eller nordisk kultur att göra, inte heller med Nordisk Hedendom eller Asatro som sådan. Det är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt heller aldrig vara något som representerar den Nordiska Hedendomen, eftersom det bara är en utomparlamentarisk, politiserad form av New Age.

”Fornsederi” är inget jag praktiserar, och inget jag ägnar mig åt. Jag skulle heller aldrig någonsin rekommendera, att någon läsare av den här bloggen ägnar sig åt sådant, helt eller delvis. I så fall kan ni lika gärna gå med i någon sekt, typ Knutby Filadelfia, Livets Ord eller Ananda Marga kanske, ifall ni nu vill ”new agea” och ”fornseda loss” riktigt ordentligt.

Men – men – snart är det väl dags för de årliga artiklarna från diverse fnoskiga fähundar och lallande hipster-vrak från Åmål eller någonstans om att Du kan fira Lucia hur du vill och andra dumheter i den stilen. Nej säger jag – det kan du inte alls – för då är det INTE Lucia längre, utan just bara Bogus, Dumheter, Hitte-på, Snack i Backen och ren djävla lögn.

Jag har redan bemött de här dumheterna både en, två och fyra gånger – liksom vad ”Lussi” eller midvintern ursprungligen stod för.

Långt långt bortanför New Age-flummarna och den kristna fundamentalismen utges idag en liten bok  av förlaget jps media, som handlar om SVT:s julkalendrar, en sak som däremot får sägas vara en etablerad – om än väldigt sentida – tradition.

Bland annat intervjuar man just Ebbe Schön i egenskap av folklivsforskare om den kristna förföljelse som utbröt, när SVT visade programserien ”Trolltider” år 1979 och 1985, fastän den serien kanske inte hade så mycket med svensk folktro att göra. Vad som orsakade de kristna tittarnas fanatism var bland annat det faktum att man på rättvisa grunder satt in Oden och inte någon Jesus i lucka 24 , och fortfarande flammar förföljelsen av oss Asatroende upp lite då och då såhär i Juletid, samtidigt med de gängse förvrängningarna.

Kristen appropriering, stöld av våra religiösa symboler och mycket annat förekommer gång på gång, både från fornseds-patrasket och de högerextrema. När skall det egentligen ta slut ?

Själv har jag idag ägnat mig åt att läsa ur en liten bok om Gårdstomtar – i motsats till Jultomten (för denne existerar bara i singularis, han är aldrig ett plural, och vi vet att Jolner, Oden och just Jultomten är samma person) som ju finns hela året om, och inte har något specifikt med Julen att göra. De är en del av Vanernas släkte, liksom vättarna, vittran och andra väsen med samma natur, och gårdstomtar uppstår rätteligen ur den förste brukaren, odlaren eller bonden på en gård – som det är, skall vara och alltid har varit.

Från Älvsåker i Halland kommer en vandringssägen, som finns också i Danmark och Norge – vilket tyder på att den förmodligen är rätt gammal. Gårdstomten fick ett grötfat på Midvinter, som sig bör och som man borde ge, men han fann inget smör i gröten. Då vredgades han, och sökte upp den bästa mjölkkon i gården, och slog ihjäl henne med ett enda slag av sin yxa – men oturligt nog fann samma gårdstomte smöret underst i grötfatet, dit det runnit i värmen.

Men gårdstomten fann snabbt på råd. Han erinrade sig att det fanns en likadan ko i granngården, och den bar han raskt till den egna gården på sina egna axlar. Så bar han över den döda kon till grannens, innan det vart dager och ljust, och ingendera av bondfolket märkte något av det. När det blev sommar, nästa år, såg man skurar av vatten stänka emot kon i den lilla å, som skilde gårdarna åt. Kon ville gå över ån och hem till sitt, med Gårdstomten var där med osynlig hand, och såg till att kon stannade, där den skulle höra hemma…

 

Gårdstomte enligt Johan Egerkrans, svensk tecknare