Min Tredje Bok av och med Clas Svahn…

Clas Svahn, van journalist på Dagens Nyheter och en av tidningens långvarigaste medarbetare, har ofta varit ett troget sällskap här på Hedniska Tankar, som ju snart kan fira sitt tioårsjubilieum här på WordPress, även om denna blogg funnits i olika former sedan 2005, ungefär… Allra bäst minns ni kanske honom från händelserna 2012, då Syrianer i Tensta plötsligt – före Syrien-kriget – tyckte sig se uppenbarelser av Jungfru Maria i kyrkfönstren mitt emot en bensinstation, och muskulösa unga män försedda med underliga armbindlar ur samma församling plötsligt blev rekryterade för att hålla ovälkomna, icke-troende besökare borta från ”Mirakelkyrkan”.

Ja – mycket har vi varit med om genom åren från dessa egendomliga ”Kyrkotjänare”. Vi minns fallet med Jenny Wenhammar, Sveriges enda FEMEN-medlem – det var en underlig proteströrelse, som fanns i Ukraina före den ”orangea revolutionen” och de två Ukrainska krigen – och hur hon blev strypt av en Katolsk präst i dessa Katolikers domkyrka, mitt inne i Stockholm.

Varenda kärring i byn, såg änglavingar i skyn” (citat Nils Ferlin) – Bild från Clas Svahn och DN.

Hela tiden har Clas Svahn funnits där, som reporter kring de mest ovanliga ämnen – men det har ”Hedniska Tankar” också. Man har i dagarna frågat mig efter boktips, främst vad gäller ämnet Asatro och Hedendom – men si ! – eller Lo! – för att tala med Charles Fort – det tänker jag inte alls göra. Istället tänker jag rekommendera en av Clas Svahns alldeles utmärkta böcker. Fler än 40 har det blivit genom åren, så det finns många titlar att välja mellan. Han är för övrigt bosatt i Skälby, och son till SVT:s berömde programledare Lennart Svahn, så där ser man ! Själv är jag som bekant bosatt i centrala Jakobsberg, där ”skjutningar” och ”knivningar” sker så gott som dagligen, men som ligger alldeles i grannskapet. Den äldre Herr Svahn avled också i den förortskommun söder om Stockholm, där jag själv råkade växa upp.

Osannolikt” – ”Märkliga Möten och Fantastiska Sammanträffanden” från 2013 står redan på min bokhylla, och ingår i samlingen av Clas Svahn-böcker. Synkronicitet, till exempel, eller samtidighet i tankar och handlingar är ett ämne, som alltid fascinerat mig, men nu är Sverige ett mycket litet och inskränkt land, där man ständigt snubblar över samma personer och samma andefattiga tankegods. Snart skall de kristna tvinga på oss ”Marie Bebådelsedag” igen, med ”heliga jungfrur” som blir med barn och tas om hand av ogifta snickare – har ni hört den livslögnen förr ? – och vi får väl se vad som bebådas då, apropå Husbys Heligheter, som man inte får kritisera – utan att vara rasist, förstås.

Världens största konspirationerfrån 2003, med såväl Estonia-katastrofen, Frimurarna, Olof Palmes och Karl XII:s död var titel nummer två för min del, men där var Clas Svahn bara medförfattare.

Nu har jag köpt in förstaupplagan av den här boken – som senare fått en ny undertitel och nytt innehåll i upplaga 2. Men – den meriterar fortfarande att köpas in och läsas ! Vissa recensenter klagade genast på att den skulle vara ”orättvis” emot sekten Verkligheten, som började i Luleå med underliga, kommun-finansierade, ABF-betonade kurser – liknande händelserna vid ABF Botkyrka, och den lokala S-märkta ”particellen”, där över 60 hastigt och lustigt tillkomna ”nya medlemmar” visar sig ha kopplingar till kriminella klaner och gängkriminalitet.

”Verkligheten” visar sig vara en ytterst aggressiv, Scientolog-liknande sammanslutning från Vilhelmina, som engagerat ett gammalt utbränt svenskt golf-proffs samt två lokala sektledarinnor med tydliga Åsa Walldau-ambitioner – ”Maria Marathon” kallas en av dem – det hela påminner väldigt mycket om Korpela-rörelsens ”Silver-ark” som i ett UFO:s form skulle föra Jehovanska Vittnen till himlen – och det tidiga 2000-talets Vilhelmina delas mycket riktigt i två hälfter, varav den ena halvan tycker att sånt här är ”bra” eftersom det för med sig arbetstillfällen och nya barnfamiljer i glesbygden, medan andra sett vad som faktiskt pågår – och det är groteskerier lika sjuka som Korpelanernas kollektiva ”kamningar” av könshår och annat i den stilen, något som till och med advokaten Henning Sjöström – och hans bror – också från ”orten” eller rättare sagt ”bygden” skrivit hela romaner om, på sin tid.

Problemet är förstås bara, att det Clas Svahn beskriver – i detalj och med massor av fakta-uppgifter – faktiskt är just – verklighet, inte fiktion.

Vi skulle kunna ta min erfarenhet av ”Forn Sed” och diverse nyhedniska sekter som ett annat exempel – jag har åtskillig, dokumenterad erfarenhet av vilka personer det gäller – men för all del – jag ska inte bli långrandig – ”Fornsederiet” och vad det orsakat genom åren, skall jag återkomma till mycket snart…

Boken tar emellertid sitt avstamp i klassisk, esoterisk och Västerländsk tradition hos Frimurarna, Tempelriddare, och Rosenkreutzarna, vilka faktiskt började som ett ovanligt urspårat student-skämt på 1600-talet, och så rann vidare som en underström genom seklen, lärda män emellan. Över mera exklusiva, Amerikanska ”halvhemliga” sällskap typ Skull & Bones hos Yale-studenterna hamnar vi hos Bilderberg-gruppen, där Annie Lööf av alla Homo Appiens eller vad hon nu ska vara har figurerat som inbjuden talare. Eller kanske Thalare, utan klander som Neander. Därefter kommer det verkliga kristna Tung-gunget, med Plymouth-bröderna (som fortfarande tillåts driva ”religiös friskolor” i Sverige trots barnmisshandeln) samt Opus Dei, Jehovas Vittnen och Livets Ord. Vi besöker Pastor Jim Jones, och ”folkets tempel” i Guayanas djungler samt bevittnar hur en Amerikansk Senator attackerades, och nära nog miste livet, när han kom på besök-

”Finlands Förbedjerskor” som hävdade att just Finland var det nya förbundets land, och de kristna Fanatikorna inom Vingåkers-sekten – som till slut satt i ring runt den ”heliga moderns” köksbord hemma i Vingåker, och förbannade såväl E4:an, handelsboden som sina grannar träffar vi också på – liksom ”Guds Barn” – den kristna sex-sekten med avdankade fotomodeller och barn som ”lockfåglar” liksom David Koresh från Waco – eller om det nu var Whacko, Texas – ja…

Alla dessa ”goda kristna” träffar ni på i denna intressanta bok, som lustigt nog – betecknande nog – inte vågar ta upp några muslimer…eller för den delen ”cohener” – däremot finns här mycket om new age, aningen Schamanism i kanten som pikant krydda – men vad det gäller ”kryddorna”, trummandet vid Uppsala Högar och allt det andra, skall jag snart återkomma till det – SVT har nyligen sänt en finfin liten TV-serie om Svenskarna och Svampen – men den känner väl alla människor till.. Även sk ”Festfixare” och Nöjes-profiler, som tycker det är roligt med lite Bali-resor och Kok-konst, har tydligen drabbats av denna nya fräsch ”trend” – kanske i ”Extinction Rebellions” och Greta Thunbergs biodynamiska anda…

Nåja. Clas Svahn kokar inte soppa på en spik. Inte jag heller – och inte heller andra av hans recensenter.

 

Gårdstomte nummer 4… samt nr 5

Jag fortsätter min avhandling om 24 sägner om gårdstomtar. Av någon anledning nämnde jag DN-journalisten Clas Svahn i ett helt annat slags inlägg – denna blogg spänner över mycket, och behandlar inte bara ett ämne – och det är förstås föga förvånande, eftersom det var just han som recenserade den i juletider alltid aktuelle Ebbe Schöns bok från 2014.

Enligt Ebbe Schön, denne firade etnolog och tidigare chef för Nordiska Muséets folkminnesavdelning, så är det helt säkert så att gårdstomten, som självständigt väsen, kan ledas tillbaka till Vikingatiden. Fast – hans bok bär också lätta spår av PK-tomterier, av en sort som är rätt vanlig nuförtiden.

Arbetarbladet i Gästrikland skrev redan 2012 om sägnen med den minste gårdstomten, som bär på ett enda halmstrå, och som blir hånad av en bonde för den sakens skull, fast hela gårdens äringslycka sitter i det enda halmstrået. Den sägnen finns bevisligen i Gästrikland också, och inte bara i Småland.

Dessutom har Arbetarbladet redan det året för evigt fastlagt Gårdstomtarnas natur, och deras sätt att uppträda:

Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern. — — Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.

— —

Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.

Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.

  • Arbetarbladet, 2012-12-16

Detta stämmer inte helt. Även om Gårdstomtarna får konkurrens av Vittran i Norrland, Jolbänningarna (Jämtland) eller allsköns vättar längre norrut, så räckte det inte alls med ett grötfat till Jul allenast, som denna uppteckning från Ryssby, 1930 visar

Illustration ur Ebbe Schöns ”Gårdstomten på Ryk”

” En bonde hade mycket korn moget, så han lejde en hop kvinnor till att skära säden. Det klarade de inte av i tid, så bondmoran fann på råd. – I natt, sade hon, ska jag se till att kornet blir skuret och höstat, så jag kokar gröt och ställer ut fatet på en sten i skogen, så att Råden (ett annat namn för gårdstomten) ska skära kornet.

Sagt och gjort – och har man sett ! – nästa morgon var allt kornet skuret. Så kom då tiden då havren skulle skördas, och bonden hade förstås lika ont om arbetsfolk då. Moran i gården gjorde likadant som förut, hon kokte gröt och satte ut på en sten i skogen, och för att det skulle smaka riktigt bra lade hon en klick honung mitt i gröten..

Men gårdstomten hade också en dräng – och när de två fick se honungsklicken, sade de: ”Nej usch – här har de gjort något fult i gröten åt oss – folkaskit äter vi inte !” Och när morgonen kom, stod havreåkren lika orörd som förut..

Har alla de här historierna om arbetande gårdstomtar någon sensmoral ? Moralen i historierna verkar vara, att arbetaren är värdig sin lön, men inte mer – lyx och överflöd hatar tomtarna lika mycket som orättvisor, och de håller fast vid det som gammalt och fornt är, tycks det.

Arbetarbladet berättar om Gysinge bruk, för i Gästrikland och Hälsingland tycks det också ha funnits brukstomtar, likt gruvtomtarna i Dalarna, ett enkelt men ihärdigt släkte:

Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!

En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:

– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!

I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor. Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:

– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!

Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.

En liknande historia finns upptecknad från Annerstad i Småland, 1957. Där skall en man ha sett gårdstomtar i tjogtal ha sprungit omkring och burit ut brinnande kol, när det hade tagit eld i halmen till en lada, tro det den som vill.

I Östergötland har självaste Brandförsvarsförbundet i flera år brukat utse årets Brandtomte, till det företag eller institution som bäst förebygger eller släcker bränder under Jul. Ett lovvärt initiativ – eller hur goda medborgare (för det är ni väl ?) Ni har väl brandfilt, brandvarnare och släckutrustning hemma – och ger akt på torra julgranar och levande ljus och eldar nu till helgen…